MatFrisk Blogg

With all its hustle, bustle, concrete, and congestion, they say New York City changes people. And that may be true, but according to a new preprint study posted on bioRxiv, urban life is also changing the city’s mice—right down to their very genes. Mice collected from around the city showed changes in their RNA in genes involved in digestion and metabolism relative to their country counterparts, New Scientist reports. Among these genetic changes the scientists found one involved in the production of omega-3 and omega-6 fatty acids, mirroring a similar change in humans that cropped up around the time our species switched from a hunter-gatherer lifestyle to one based on agriculture. Like humans who consume high quantities of fat, the city mice also showed signs of enlarged livers and genetic changes associated with nonalcoholic fatty liver disease, results the researchers speculate may be from all the human fast food in their diets.

Min tolkning: New York City förändrar människor, numera även visat för möss. Möss som fångats visar förändrat RNA i gener som är associerade till ämnesomsättningen.

Sista meningen är jag lite mer noggrann med: Som hos människor som äter stora mängder fett visar stadsmössen tecken på förstorade levrar och genförändringar som associeras till NAFLD, Non Alcoholic Liver Disease, fettlever som ej beror på alkoholkonsumtion. Forskarna spekulerar i att det beror på all snabbmat som de äter.

Källa: sciencemag.org

Vilket är ditt spontana första intryck av detta? Kan det bygga på följande komponenter:

• Fet mat
• Genförändringar
• Fettlever
• Snabbmat

Kanske kombinerat såhär: Möss som äter människors feta snabbmatrester får fettlever och genförändringar? Det är min första känsla, du kanske har en annan och mer nyanserad bild.

Man kan börja fundera med många olika ingångar till detta, jag väljer att börja med ”genförändringarna”. DNA är vår arvsmassa, en lång spiralformad struktur som finns i varje cellkärna. Givet att vi inte är sjuka så är denna arvsmassa identisk i varje cell oavsett var i kroppen den än är belägen. Vi har alltså ingen specialiserad ”leverDNA”, ”bukspottkörtelDNA” eller något annat.*

DNA är en slags ”ritning” över alla olika celltyper och strukturer som förekommer i kroppen och ligger till grund för att bilda t.ex. hormoner och enzymer som varje situation kräver. Eftersom myriader av sådana processer ständigt pågår i de enskilda cellerna och DNA bara finns i ett exemplar i cellkärnan så kan man inte använda ”originalritningen” utan förenklade kopior, RNA, istället. De nyproduceras allt efter behov, ibland med små justeringar. Detta kallas epigenetik och påverkas av miljön där maten är en faktor.

Man finner att stadsmössens RNA i vissa stycken är annorlunda än lantisarnas. Blir du förvånad?

Sedan är man snabb att döma stadsmössens mat som i första hand ”fettrik”. Må så vara, men ännu mer övergripande så är den industriproducerad snabbmat med mängder av hitte-på-ingredienser och annat som en rural frigående lantmus sannolikt aldrig skulle äta så stora mängder av.

Min slutsats är att artegen mat är bättre än industriproducerad snabbmat. Åtminstone för möss.

*) Ett viktigt undantag är att cellernas mitokondrier, strukturer som konverterar det vi äter till energi som celler förstår att använda. De har ett eget mitokondrie-DNA.