Typ 2 diabetes hos barn och unga är fortfarande ovanligt i Sverige och vilken behandling som är bäst är inte helt utredd. Därför startar nu en internationell studie där forskarna vill undersöka hur mer moderna diabetesmedel bäst ska kunna användas.
diabetesportalen.se intervjuar Johnny Ludvigsson, professor och barnläkare i Linköping, och en av de som leder den svenska delen av studien.
Källa: Diabetesportalen publicerad 2015-04-29
Diabetes typ 2, åldersdiabetes eller det tidigare mest mest vanliga och beskrivande, sockersjuka*, beror på en nedsatt förmåga att hantera kolhydrater i kosten. Denna försämring kommer inte hastigt utan smyger sig gradvis på under flera år innan den diagnosticeras, detta gör det till en mindre vanlig åkomma hos barn.
Det finns två huvudtyper av diabetes;
- Insulinproduktionen är starkt nedsatt eller obefintlig, diabetes typ 1, den dominerande varianten hos barn och unga.
- Kroppens normala svar på insulin är nedsatt i varierande grad, diabetes typ 2. Utvecklingen av den varianten är vanligen mycket långsam, 10-20 år, och av det skälet dominerar den bland äldre.
Under lång tid kompenserar kroppen genom att producera mer insulin och därför märks inte mycket på blodsockernivåerna. Då insulin är ett anabolt (vävnadsbyggande) hormon håller sig blodsockret inom rimliga gränser genom att levern gör fett av överskottet och kroppsvikten (läs fettmassan) kryper uppåt. Att i en sådan situation tillföra ytterligare insulin är subsmart, det krävs inte mycket funderande för att inse det.
Ett svar som Ludvigsson ger får mig därför att höja på ögonbrynen:
Vilken typ av behandling ges idag? Initialt får nog åtskilliga av dessa barn insulin. Då de äntligen kommer till sjukvården så har flera av dem så uttalade symtom att man inte kan avgöra om det är Typ 1 eller Typ 2 diabetes, När det sedan visar sig att de inte har autoantikroppar (i varje fall sällan), och dessutom mycket högt C-peptid (egen insulinproduktion), om det mäts, och inte de gener som associeras till Typ 1 diabetes så ställs diagnosen.
Ibland får de då fortsätta med insulin, eller så görs försök till viktreduktion, stimulans till ökad fysisk aktviitet, psykosocialt stöd, och som läkemedel främst metformin.
Att förvänta sig typ 1 vid diabetesdiagnos på barn och unga är inte mycket att orda om. Men om C-peptidvärdet är högt (självklart vid hög egen produktion) fortsätta med insulininjektioner är oerhört ologiskt. Att ”…göra försök till viktreduktion, stimulans till ökad fysisk aktivitet, psykologiskt stöd…” är nedbrytande på flera sätt. Det finns naturligtvis många sätt att beskriva det som kan hända mellan den drabbade ungdomen och vårdgivare, tillsammans kallas de ibland för ett diabetesteam. Min beskrivning nedan kan uppfattas rå, vill du nyansera den kan du säkert finna på råd.
- ”Du har diabetes, är överviktig/fet och måste gå ner i vikt.”
- ”Du har högt blodsocker, därför ger vi dig insulin så att det sjunker. Då behöver du inte dricka så mycket och slipper pinka lika ofta, bra eller hur?”
- ”Du måste börja motionerar (mycket) mer så du går ner i vikt.”
- ”Äta annorlunda? Nej, varför det? Fortsätt som dina kompisar och ta extra insulin.”
- ”Sen, (när du märker att den enda positiva effekten är att du pinkar mindre) får du träffa en psykolog.”
Det går aldrig att beskylla barn för att det är deras fel antingen det rör sig om fetma, Typ 2 diabetes, olycksfall, psykiska problem, infektioner och så vidare. Barn gör oftast så gott de kan i den livssituation de befinner sig. Vuxna har givetvis ett stort ansvar, men även här får man akta sig för att skuldbelägga, och hellre försöka förebygga och stödja.
Jag skuldbelägger diabetesvården i största allmänhet (dock inte alla dess representanter!) för att ge ologiska råd som gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att förbättra sin hälsa. Vill du ha råd baserade på egna upplevelser så föreslår jag facebookgrupperna Smarta Diabetiker och Smarta Diabetikers Recept.
*) Diabetiker typ 1 mäter utfallet av medicinering (insulin) via blodsockervärdet. Men det akut livshotande för dem är ändå att förlora styrningen av glukagonet, insulinets ”samarbetspartner”. Det som då inträffar är att levern översvämmar blodet med blodsocker, fria fettsyror och ketoner. Alla dessa är fullständigt normala ämnen, det avvikande är mängderna. Diabetes typ 1 är snarast en störning i fettmetabolismen, där blodsockret skvallrar om fel i medicineringen.
MatFrisk Blogg 
För att vara professor med ett helt liv inom diabetesområdet är Johnny Ludvigsson märkligt okunnig – att dra ned på kolhydraterna existerar inte för denna man som nog mest ser till att han själv och sin fond sysslar med den ”fina” forskningen.
Jag har haft lite kontakter med invandrartäta skolor i Stockholms ytterområden. Invandrarna etablerar ju typ 2 runt 10 år tidigare än övriga – ofta ser man små barn som har en slickepinne i munnen istället för napp.
Hur som helst hart vissa skolor fattat vad det handlar om – godis, glass och frukt får inte serveras till barnen under skoltid!
Fattar inte riktigt denna iver att forska – det mesta är känt redan men kommer inte fram i ”gammelmedia” och som vanligt så forskas det inte på LCHF – men det vet vi att det fungerar,,,
Skulle önska mig att Kostfonden ögnade sig åt information istället för att repetera det som redan är gjort – för en miljon skulle Ann Fernholm kunna resa runt i skolorna och sprida sin kunskap.
För en miljon kan man också låta skriva ytterligare en rapport som knappast når utanför den inre kretsen,,,,
GillaGillad av 1 person
Ann Fernholm och Kostfonden försöker täppa till argument som ”Det finns ingen forskning gjord på (fyll i valfritt svepskäl)”.
Tack för kommentaren / Erik
GillaGilla