Arkiv för kategori ‘Diabetes’

Kan diabetesmedicin förlänga livet?

Publicerat: 2015-09-06 i Blodsocker, Diabetes, glukagon, glukos, Insulin, sockersjuka
Etiketter:, , , , , , ,
0

Diabetesmedicin kan förlänga livet

Metformin, en vanlig medicin mot åldersdiabetes, har visat sig ha märkliga egenskaper.
I en studie kunde forskarna visa att den kan öka livslängden hos möss med så mycket som fem procent.

Källa: Expressen

Metformin tillskrivs mängder av goda effekter trots att det är tämligen ”enkelt” uppbyggt.

Metformin

Riktigt så enkelt som i bilden ovan är det inte, på de två ställen där fyra linjer möts måste du tanka dig att det finns en kolatom och där enkla linjer bara slutar finns också en kolatom med vardera tre väteatomer, metylgrupper.

  • Metformin dämpar leverns glukosproduktion, särskilt tydligt hos diabetiker. En ”medeldiabetiker” typ 2 (sockersjuk) har vanligen en glukosproduktion som är tre gånger högre än hos en frisk och metformin kan minska denna med en tredjedel. (Tolkningar av Engelska Wikipedia)
  • Dessutom minskar glukosupptaget från tarmen, något som märks genom ökad gasproduktion samt ”lösare mage”. Dessutom motverkar användningen av metformin glukosfrisättning som beror av insulinets ”motvikt”, hormonet glukagon. (Samma källa)

Från Expressens Faktaruta om metformin:

Metformin syntetiserades första gången på 1920-talet, men blev inte uppmärksammat förrän 1957 då den franske läkaren Jean Sterne visade att det kunde användas för behandling av åldersdiabetes.
Metformin har varit i allmänt bruk sedan 1960-talet, och är i dag det vanligaste läkemedlet mot åldersdiabetes i de flesta länder i världen. Det används särskilt ofta när patienterna är överviktiga.
På senare år har det framkommit att metformin kan höja livslängden hos rundmaskar. Den nya studien visar att även däggdjur kan leva längre om de ges rätt metformin.
Källa: Nature Communications (TT)

Tja, så nyligt är det inte, jag skrev på gamla MatFrisk Blogg om detta runt 2008:

Detta enligt en studie i Cell Metabolism av Seung-Jae Lee, Coleen T. Murphy och Cynthia Kenyon, ”Glucose Shortens the Life Span of C. elegans by Downregulating DAF-16/FOXO Activity and Aquaporin Gene Expression”

”Many studies have addressed the effect of dietary glycemic index on obesity and diabetes, but little is known about its effect on life span itself…..

…Together, these findings raise the possibility that a low-sugar diet might have beneficial effects on life span in higher organisms.”

Nu skall vi inte dra alltför långtgående slutsatser av detta eftersom Caenorhabditis elegans, på vilket försöket utfördes, är en liten rundmask. Den är populär i diabetesforskningskretsar eftersom den är tålig, lätt att studera, har en snabb reproduktionscykel (=kortlivad) och trots sin ”enkla uppbyggnad” har ett insulinsystem som har god likhet med däggdjurens. Dessutom omfattas de inte av etiska regler och andra betänkligheter.

I försöket har man tillfört 2E% D-glukos och noterade att livslängden förkortades med 1/5. Redan 0.1E% resulterade i en signifikant förkortad livslängd.

Ur Expressens artikel:

”Metformin, som har använts vid behandling av åldersdiabetes sedan 1960-talet, har tidigare kopplats samman med minskad risk för cancer och hjärt- och kärlsjukdomar.”

”Forskarna, som har letts av åldersforskaren Rafael de Cabo vid National Institutes of Health i USA, är inte hundraprocentigt säkra på varför metformin har den här effekten, men de påpekar att den i viss mån liknar effekterna av en diet där kalorimängden skurits ned kraftigt – farliga syreföreningar som kan öka den oxidativa stressen och skada celler och organ minskar i omfattning i kroppen, och halterna av antioxidanter ökar. Allt detta leder till att livslängden ökar.”

Den studie som Expressen hänvisar till gäller mushannar och kan därför inte direkt överföras till människor.

Min hypotes ligger i närheten, men eftersom metforminets uppmätta hämmande effekter gäller glukos så anser jag att det är minskningen av glukos i blodet, blodsocker, som har betydelse. Om det stämmer är kolhydratreducering (ex. LCHF) av vår kost ett alternativ väl värt att pröva.

Fel fokus på sockersjuka

Publicerat: 2015-08-30 i Debattartikel, Diabetes typ 2, Diabetesens naturalförlopp, sockersjuka
Etiketter:,
0

En mycket välskriven debattartikel om sockersjuka (diabetes typ 2) i finska Hufvudstadsbladet.

Hufvudstadsbladet

Läs mer: http://svenska.yle.fi/artikel/2013/05/09/lasse-tog-farval-av-diabetes

Tecken som tyder på ”undermålig vetenskap”

Publicerat: 2015-07-28 i Cancer, demens, Diabetes
Etiketter:,
0

New Evidence Suggests Pioglitazone Reduces Dementia Risk 42%

And the longer the pioglitazone treatment the lower the risk for developing dementia….

Källa: Ett nyhetsbrev från Diabetes in Control

Pioglitazone

Sedan tidigare är det känt att diabetiker har ökad risk för demens. En ny studie tyder på att pioglitazone-preparat sänker risken med 42 % jämfört med ickediabetiker.

Michael Heneka and colleagues conducted a prospective cohort study in 145,928 non-insulin dependent diabetes mellitus aged from 60 or older, who were free of dementia at baseline.

Min tolkning:145,928 icke insulinbehandlade diabetiker från 60 år och uppåt utan känd demens studerades.

Ett imponerande antal personer studerades under 6 år.

Cox proportional hazard models were used to explore the relative risk of dementia incidence dependent on pioglitazone use adjusted for sex, age, use of rosiglitazone or metformin and cardiovascular comorbidities.

Min tolkning: Efter justeringar för kön, ålder samt användning av andra preparat och hjärt- och kärlåkommor sökte man efter de relativa riskerna för demens.

Relativa risker? Varför finns det inga uppgifter om absoluta risker i artikeln? Hur många blev dementa?

Tyvärr kan jag inte minnas källan, men en väl utförd och beskriven studie skall vara infomativ och lärorik. Allt väsentligt skall redovisas, helst i grafisk form, men även som källdata där man kan göra egna analyser och bekräfta (eller förkasta) studiens slutsatser.

Vi får inte veta hur många som drabbas av demens i någon av behandlings- eller kontrollgrupperna. Detta kan, utan att vara konspiratoriskt, tolkas som att alla dessa siffror är så låga att de inte ger nämnvärt intryck på läsaren. Men 42 är ett ganska stort tal.

”Pioglitazone is an anti-inflammatory drug that also inhibits the deposition of harmful proteins in the brain.” The exact mechanism is still not fully understood. The study suggests the preventive effect of pioglitazone if the drug is taken before symptoms of dementia manifest. But it is unknown as to whether pioglitazone only has this protective effect in diabetics or if it would also work in non-diabetics.

Min tolkning: ”Pioglitazone är antiinflammatoriskt och hindrar avsättning av skadliga proteiner i hjärnan.” Den exakta mekanismen är inte fullt känd. Studien antyder en skyddande effekt om drogen används före demensdebuten. Det är okänt om pioglitazone endast fungerar på diabetiker eller skulle fungera på ickediabetiker.

Så långt från artikeln, men låt oss gräva ytterligare ett eller annat spadtag.

Pioglitazone har associerats med tumörer (cancer) i urinblåsan och dragits in i vissa länder. Hur stora är dess relativa risker, uppgifterna kommer från en metaanalys över kontrollerade kliniska studier, tagna ur FASS.

Risken för blåstumör: HR=2,64 (95 % CI 1,11–6,31), P=0,029). Med 95% sannolikhet ökar risken för urinblåsetumör med mellan 11% och 531% med ett medelriskökning om 164%. Data från FASS!

Vid kortare tids användning, mindre än 1 år, var risken för blåstumör bland pioglitazonebehandlade 250% högre än i den obehandlade kontrollgruppen!

Detta låter alarmerande, dra in skiten genast! Eller?

Intressant nog finns det i detta fall väldigt lite intresse att enbart framhålla de relativa riskerna, här finns de absoluta antalen blåscancer angivna: Av 12506 behandlade patienter rapporterades 19 fall av blåscancer, 0,15%, jämfört med kontrollgrupperna (7 fall hos 10212 patienter, 0,07 %). Hos de som behandlats kortare tid än ett år var det 7 fall jämfört med 2 i kontrollgruppen. Avsikten är att betona att de absoluta riskerna är små.

Min ståndpunkt: Studier som inte innehåller lättläst grafik, informationsrika tabeller och tydliga absolutvärden till förmån för relativa risker skall betraktas med påtaglig misstänksamhet.

Den som har lust att pynta 38 dollar kan hämta hem fulltexten i form av en pdf. Jag gör det inte för egna pengar.

Juice räcker inte hela natten för mig som har diabetes typ 1

Publicerat: 2015-07-24 i Diabetes, Fetter, glukos, Ketoner
Etiketter:, , , ,
1

”…om jag som Typ1 skulle testa LCHF, vad skulle jag då kunna äta inför natten om sockret är lite för lågt att sova på? Juice räcker inte hela natten för mig.”

Vi har egenproduktion av glukos (blodsocker) från proteiner i mat samt aminosyror som återvinns från kroppens upprensning av gamla/skadade celler. Till detta kommer ett mindre bidrag från den glycerolmolekyl som binder samman tre fettsyror till en triglycerid (”fett”).

När vi transporterar fett i blodbanan till en cell, oavsett om det kommer från mat eller ”egna lager”, så kan triglyceriden som helhet inte tränga in genom cellmembranet. Den måste först delas upp i sina tre fettsyror (som passerar in i cellen via transportproteiner, bland andra ur SLC27-familjen) och den vattenlösliga bärarmolekylen glycerol som sköljs vidare i blodet till levern för att återvinnas som glukos. Vad som sedan händer med den enskilda glukosmolekylen beror på omständigheterna, men den står i vart fall till kroppens förfogande.

Kroppen behöver måttliga mängder aminosyror, proteiners beståndsdelar, för vävnader, hormoner, enzymer etc. Eventuella överskott bryts ner och kvävehaltiga avfallsämnen avges via urinen. Cirka 80% av aminosyror över basbehovet blir energibärare som glukos och/eller ketoner. Dessa proteiner kan du ha ätit eller tar från kroppens återvinningssystem för ”bättre begagnade celler”.

Vi har en egenproduktion av glukos som ständigt är igång så snart vi metaboliserar fett eller protein, oavsett varifrån det kommer. Detta gäller friska, diabetiker typ 1, diabetiker typ 2 eller nästan vilken grupp du än nämner. Någonstans lär det finnas ett eller annat undantag så jag vågar inte skriva att det bokstavligen gäller alla.

Ingen människa får en farlig brist på glukos utan seriös anledning och dit hör inte vanlig hunger. Det finns många som totalt matstrejkat över en månad utan att något allvarligt inträffat. De som matstrejkar sig till döds brukar hålla på ytterligare en månad.

Problem uppstår däremot snabbt om man hämmar fettmetabolismen för hårt. Detta sker om bukspottkörtelns alfaceller inte längre producerar tillräckligt av det fettförbränningsstimulerande (puh) hormonet glukagon, som när insulinanvändande diabetiker tar för mycket insulin.

Ett annat problem uppstår om glukagonproduktionen blir okontrollerat stor, som vid insulinbrist Då metaboliseras fett utan begränsning samtidigt som blodsockerhalten stiger långt utöver det önskvärda. Det som är livsfarligt med denna situation är att de frigjorda fettsyrorna börjar bilda obegränsade mängder av lätt sura ketoner vilket på ganska kort tid leder till diabetisk ketoacidos.

Gemensamt för båda dessa situationer är att insulin är inblandat.

  • Är mängden för hög hämmas egenproduktionen av glukos och du måste äta det istället.
  • Är mängden för låg släpps glukagonproduktionen fri och du får både högt blodsocker samt ketoner i överskott.

Om du dricker snabbabsorberad juice på kvällen måste du ta insulin som kompensation. Det hämmar glukagonet och den egna glukosproduktionen. Och konsekvensen blir just den du beskriver: ”Juice räcker inte hela natten för mig.”

Jag föreslår att du justerar ner mängden insulinkrävande kolhydratbaserad mat redan under aftonen och avslutar kvällen med några skivor riktigt fet ost. Detta ger det tillskott av fett och protein som kroppen i lugn takt kan göra glukos av.

Diabetes Solution - bok

Doktor Richard K. Bernstein har haft diabetes typ 1 sedan många år och bland annat skrivit Diabetes solution där han beskriver hur man kan/bör minska insulinanvändningen.

Sockersjuka/diabetes typ 2, vilken är kontroversen?

Publicerat: 2015-06-30 i Blodsocker, Diabetes, Diabetes typ 1, Diabetes typ 2, glukos, Insulin, Ketoner, Socker, sockersjuka
Etiketter:, , , , , , ,
4

Två huvudvarianter plus mellanformer ryms inom begreppet diabetes. Den förste att beskriva sjukdomen i skrift under namnet Diabetes Mellitus var Thomas Willis, en av de första i Royal Society, och det skedde 1674 i Pharmaceutice Rationalis. Han noterade att det bland hans ytterst välbeställda patienter började dyka upp en åkomma som innebar ett kraftigt förhöjt urinflöde med söt smak. I läkarnas dåtida analysarsenal ingick att smaka på urin. Inte förenat med någon större risk, urin är normalt helt steril, sannolikt beroende på en kraftig produktion av fria radikaler i urinsystemet.

  • Willis skapade namnet av tre ord, ett grekiskt och två latinska. Diabetes kommer från grekiskan och betyder ”stort urinflöde”.  Mel (lat.) står för honung och itis (lat.) inflammation. Fritt tolkat: ”Inflammation med stort flöde av honungssöt urin”

Han kunde lika väl ha valt det mer rättframma polyuria saccharitis, latin för sockerinflammation med stort urinflöde. Men gjorde det inte och han hade sina skäl. Det hör till saken att han var en högt aktad societetsläkare och de patienter där han observerade symtomen idkade ofta omfattande handel med just socker.

Redan på den tiden var sockerlobbyn stark. Sockerförbrukningen var liten men ändå betydande i de högre samhällsklasserna. De som styrde handeln och såg den framtida vinstpotentialen var samtidigt hans kundunderlag, alltså valde han att hålla en låg profil för att inte i onödan störa relationerna med sina patienter. Skulle den rättframmare beteckningen (ungefär sockersjuka) bli allmänt använd skulle det naturligtvis skada sockerhandlarna. Han valde alltså en mjuk linje, beskrev den som honungs- snarare än socker-. Det senare skulle ha varit alltför provokativt. Följ pengarna från fickan till källan.

Sugar Blues

Källa: ”Sugar Blues” av William Duffy ISBN 0-446-34312-9, första upplagan 1976, denna: 1993

En del diabetiker tycker att deras sjukdom bagatelliseras när den kallas ”sockersjuka”. Den blir liksom mindre allvarlig och sockersjuka låter inte lika ”fint” som diabetes (mellitus) typ 2. Att termen simpelt nog beskriver sjukdomens symtom upptäcker den som kan lite latin och grekiska. Eller läser i ett lexikon.

Sockersjuka, åldersdiabetes eller diabetes typ 2 innebär att man inte längre använder glukos i blodet, blodsocker, som energiråvara i full utsträckning. När glukoskoncentrationen i blodet hamnar över njurtröskeln (8 – 12 mmol/L) kommer överskottet, så gott det går, att sköljas ut i urinen som då blir mycket riklig och smakar sött. Detta sker i störst utsträckning när man äter kolhydratrik mat, till exempel socker. Detta är den helt dominerande varianten och gäller fler än 8 av 10 alla som kallas diabetiker. Symtom och långtidsprognos försämras när de äter kolhydrater/socker* och det är alltså fullt logiskt att använda begreppet sockersjuk.

Det som i dagens läge är annorlunda är att begreppet åldersdiabetes börjar bli mindre relevant. Sockersjuka har normalt en utveckling över många år och visade sig förr sent i livet men nu uppträder den så tidigt att medicinindustrin, i detta fall danska Novo Nordisk, vädrar en ny kundkategori; barn.

När vi ätit omvandlas en del av maten till socker i blodet. För att flytta sockret ifrån blodet till muskler och andra celler i kroppen behövs ett hormon som heter insulin. Har ditt barn typ 2-diabetes kan hans/hennes kropp inte tillverka tillräckligt mycket insulin som behövs och/eller inte använda det på rätt sätt. Mängden socker i barnets blod blir då för hög, och barnet behöver medicin. Den här studien undersöker hur en ny medicin påverkar blodsockret och vikt hos barn och ungdomar med typ 2-diabetes.

Källa: Novo Nordisk, Studie för barn och ungdomar med typ 2-diabetes

För att delta i studien skall de vara mellan 10-16 år och 11 månader och ha fått diagnosen diabetes typ 2. Här framgår med all önskvärd tydlighet att begreppet åldersdiabetes inte längre är fullt relevant men att socker är ett problem.

Bakgrund, först en välfungerande ickediabetiker: 

Bukspottkörtelns betaceller producerar och frisätter insulin, ett hormon med flera funktioner, här tre av dess många effekter.

  • Den mest omtalade är att signalera till lever-, fett- och muskelceller att snabbare släppa in överskott av glukos från blodet, man säger att “insulin sänker blodsockret”. Betacellerna har förmåga att mäta blodets glukosnivå och reagerar därefter, men med viss fördröjning.
  • Genom att släppa in glukos i lever- och fettceller stimuleras fettlagring.
  • Stegrad insulinhalt blockerar fettmetabolismen genom påverkan på alfacellernas glukagon, se nedan. 

Alfaceller, som ligger tätt intill betacellerna, producerar hormonet glukagon som stimulerar fettmetabolism och frisättning av glukos från leverns glykogenförråd. Glukagon har alltså till stor del motsatt effekt som insulin, det ökar energinivån i blodet i form av fria fettsyror, ketoner och glukos när energitillförseln från tarmpaketet minskar.

  • Alfaceller har ingen förmåga att mäta blodsocker utan reagerar istället på hur mycket insulin som passerar i deras omedelbara närhet. När blodsockerhalten är “hög” ökar insulinet vilket nedreglerar alfacellerna och glukagonproduktionen minskar. Detta då blodets energimängd redan är nog så hög och en varaktig glukoshalt på 6 mmol/L eller mer på sikt ger kärl- och andra skador.
  • När blodsockret sjunker minskar insulinbehovet, glukagonproduktionen kommer gradvis igång för att återställa blodets energinivå till rimliga och önskvärda nivåer.  Utöver detta finns ytterligare hormoner som höjer blodsockret, bl.a. stresshormonerna adrenalin och kortisol.
  • Adrenalin är ytterst snabbverkande och höjer momentant vår prestationsförmåga inför flykt eller angrepp, men dess verkan avklingar tämligen snabbt, i storleksordningen någon timme. Kortisol är betydligt mer långvarigt.

Hormonet utsöndras som svar på signaler från det sympatiska nervsystemet och står därför utom direkt och medveten kontroll. Även sådant som panikångest ökar adrenalinet.  Allt detta och mer därtill sker snabbt, effektivt och vältajmat hos en ickediabetiker. Effekten ger ett blodsocker med rimliga variationer, tillfredsställande energitillgång i blodet och därför måttliga och lättstyrda matvanor utan viktuppgång. Den som har förmånen att ha en i detta sammanhang välfungerande kropp kan vara oförstående för de som har problem och ger därför gärna rådet “Ät mindre och spring mer!”  

Om man äter onödigt mycket blodsockerhöjande mat (kolhydrater = glukos, stärkelse) så når man lätt eller passerar gränsen för området där styrningen fungerar optimalt. Insulin dominerar totalt över glukagonproduktionen och kan därmed störa kroppens egen nödvändiga, naturliga och balanserande frisättning av redan lagrad energi från fett i lever, fettväv samt från leverglykogen. Insulinet håller även “glukosisläppen” (GLUT4) till muskler och fettceller öppna onödigt länge vilket tillsammans gör att blodsockret kan sjunka under det önskvärda vilket ger en blodsockerdipp, vilket kroppen upplever som energibrist och ger hungersug. 

Personer med sockersjuka/diabetes typ 2 kan i flertalet fall bli kvitt medicinering genom att äta en kolhydratfattig kost. Den räddhågade kan ju alltid dra ner på kolhydraterna lite försiktigt och gradvis minska sin blodsockermedicinering, har man möjlighet att mäta blodsockret desto lättare går det.

Diabetes typ 1 är en helt annan sjukdom där kroppen saknar förmåga att reglera ner frisättning av hormonet glukagon som i sin tur eldar på fettmetabolismen, den helt avgörande skillnaden. Rena typ ettor är färre än 2 av 10, möjligen under 1 av 10.

Om kroppens förmåga att producera insulin minskar eller helt försvinner, som hos diabetiker typ 1, upphör kroppens förmåga att mäta blodsockret, reglera fettmetabolismen samt sända signaler till fett- och muskelceller att ta upp överskottsblodsocker. De två första egenskaperna, mätning och reglering, är överlägset viktiga då de motverkar uppkomsten av diabetisk ketoacidos.

  • Diabetisk ketoacidos kommer av en ostyrd fettmetabolism som översvämmar blodet med energi i form av ketoner samt outnyttjat glukos vilket kan avancera till att bli direkt livshotande redan inom timmar/dagar. En diabetiker typ 1 som inte har tillräckligt insulin från kvarvarande egen produktion + tillfört för att hantera alfacellernas glukagonproduktion avlider av detta långt innan förhöjda blodsockerhalter blir problematiska.

Den överlägset farliga komponenten i diabetes typ 1 är tveklöst avsaknaden av styrd fettmetabolism. 

Utöver sockersjuka/åldersdiabetes/diabetes typ 2 och störd fettmetabolism/diabetes typ 1 finns LADA (Latent autoimmune diabetes of adults) och MODY (Maturity onset diabetes of the young). Det är heller inte ovanligt att sockersjuka med undermålig behandling ”bränner ut” sina betaceller (betacellsvikt) och drar på sig den ultimata diabetesupplevelsen; de saknar tillräckligt insulin i kombination med bristande förmåga att hantera glukos som energiråvara.

Det är mycket otillfredsställande att två väsentligen skilda åkommor får likartade namn, men möjligen ingår det i en långsiktig vision av insulinproducenter att skapa en sammanhållen behandlingsstrategi för att drastiskt öka kundunderlaget. Tyvärr skapar det även inbördes kontroverser mellan sockersjuka som förvärvat sina problem på egen hand samt diabetiker typ 1 som oförskyllt ”drabbats av en djefla otur”**.

Själv använder jag både sockersjuk och diabetes typ 2 men det förra helst efter att ha förklarat vad åkomman består i. En diabetiker typ 2 har, som jag ser det, rätt att kalla sin åkomma efter behag utan att någon med en annan sjukdom har tolkningsföreträde.

*) Alla kolhydrater som ger nämnvärda tillskott av energi i maten består av tre enkla sockerarter, glukos, fruktos och galaktos. De finns i ett antal olika kombinationer i den mat vi äter, men först efter att kolhydraterna brutits ner till sina beståndsdelar kan de passera in till blodet i tunntarmen.

**) Även om den ärftligt beroende komponenten är låg i absoluta tal så är den påtaglig: Risken för diabetes typ 1 för den som inte har sjukdomen i familjen är nere på rikets normalnivå, 0,2%. Om mamman är anlagsbärare stiger risken 7,5 gånger, är pappan anlagsbärare ökar risken 30 gånger och har ett syskon diabetes typ 1 är risken 25 – 50 gånger större. Detta om något säger att risken för att få diabetes typ 1 i familjer med manifest typ 1 ökar avsevärt och därför kan kallas ärftligt beroende. Se inlägget Dubblas diabetesrisken i parrelationer?

Dubblas diabetesrisker i parrelationer?

Publicerat: 2015-06-21 i Diabetes, Diabetes typ 1, Diabetes typ 2, Miljö
Etiketter:
3

Spouses or live-in partners of people newly diagnosed with diabetes were twice as likely to develop diabetes themselves — compared with people in the general population — in the year following the initial diagnosis of their loved one, new data from a large Kaiser Permanente study show.

Min tolkning: Makar eller partners till personer som nyligen diagnosticerats med diabetes löpte under det följande året en fördubblad risk att själva få diabetes jämfört med befolkningen i stort.

Källa: Diabetes in Control

Trots att diabetes typ 2 (åldersdiabetes, sockersjuka) är en helt annan sjukdom än typ 1 (insulinbrist) skiljer rapporten inte mellan olika typer vilket sänker möjligheten att bedöma de bakomliggande orsakerna något.

Dr. Mohammed K Ali of Emory University, Atlanta, Georgia, who reported the findings at the American Diabetes Association Sessions, added that, ”We know that health-related risks tend to occur among people who are socially connected.” ”We wanted to specifically examine whether cohabiting partners of people newly diagnosed with diabetes had elevated risks of developing diabetes themselves.”

Min tolkning: ”Vi vet att hälsorelaterade risker ökar i sociala relationer.” ”Vi ville speciellt veta om sammanboende med nyligen diagnosticerade löpte högre risker för egen del.”

Diabetes typ 2 anses vara ärftlig, men frågan är hur? I runda slängar ”får” 10% av barn till tvåor diabetes oavsett vilken förälder som är anlagsbärare, faktiskt är risken inte större om båda föräldrarna är diabetiker eller ens syskon. Ingen diabetes i den närmsta släkten sänker risken till den ”normala” för riket som helhet.

Diabetes typ 1, å andra sidan, anses inte vara ärftlig. Där pekar man gärna på en ”djefla otur” när det inträffar. Men frågan är hur pass välmotiverat det är, här en tabell från Diabeteshandboken.

Diabeteshandboken - ärftlighet

Risken för diabetes typ 1 för den som inte har sjukdomen nere på rikets normalnivå, 0,2%. Om mamman är anlagsbärare stiger risken 7,5 gånger, är pappan anlagsbärare ökar risken 30 gånger och har ett syskon diabetes typ 1 är risken 25 – 50 gånger större. Detta om något säger att risken för att få diabetes typ 1 i familjer med manifest typ 1 ökar avsevärt och därför kan kallas ärftligt beroende.

Tillbaka till den ursprungliga rapporten:

The diabetes incidence among Kaiser Permanente members was similar to that reported in the general US population (according to Centers for Disease and Prevention figures). But the incidence was much higher among spouses of people newly diagnosed with diabetes compared with Kaiser Permanente’s overall population — indeed, double, when all ages were combined (1.71% vs 0.83%).

Min tolkning: Diabetesförekomsten inom Kaiser Permanente California var liknande som i den amerikanske befolkningen i stort men förekomsten fördubblades från 0,83% till 1,71% hos partners till nydiagnosticerade.

Women with newly diagnosed spouses had 90% higher risks than women in the overall Kaiser Permanente population (1.35% vs 0.71%) and for men who were spouses of those newly diagnosed, the risk was even higher, almost 2.5 fold, at 2.22% vs 0.96%.

Min tolkning: Kvinnor till män med ny diabetes hade 1,35% risk jämfört med 0,71% men manliga partners risk ökade från 0,96% till 2,22%!

En del av den uppmätta riskökningen kan komma från att viljan att testa sig ökar för den förment friska i relationen.

Dr. Ali stated that, ”Even if you are not genetically related, if you are a residing spouse or domestic partner, just that shared environment is associated with an increased risk, that’s what we saw.”

Min tolkning: Den livsmiljö som partners lever i kan leda till den ökade risken.

Se även: http://www.medscape.com/viewarticle/846040

Sötade mjölkdrycker länkade till diabetes typ 2

Publicerat: 2015-05-03 i Diabetes typ 2, Kort om studier, Socker
Etiketter:
0

A new study indicates, for the first time, a link between the consumption of sweetened milk drinks and type 2 diabetes, indicating that efforts to reduce intake of sugar-sweetened beverages (SSBs) should be extended to include milkshakes and flavored milk, say the researchers.

”Past research typically thought of SSBs as soft drinks such as fizzy drinks, colas, squashes, and juice drinks, but our study raises the possibility that the habitual daily consumption of sweetened milk drinks…is also related with a higher risk of new-onset diabetes,” senior author Nita Forouhi, MRCP, PhD, from the University of Cambridge School of Clinical Medicine, United Kingdom, told Medscape Medical News.

Medscape multispeciality logo

Källa: Medscape Medical News, Sweetened Milk Drinks Now Linked to Type 2 Diabetes

Min tolkning: En ny studie påvisar för första gången ett samband mellan konsumtion av sötade mjölkdrycker och diabetes typ 2. (Åldersdiabetes eller sockersjuka) Detta betyder att ansträngningar att minska konsumtionen av sockersötade drycker (SSB = läskeblask) bör utvidgas att omfatta även milkshakes och smaksatt mjölk.

”Tidigare studier gällde olika varianter av läskeblask samt juice, men vår studie visar möjligheten att en daglig konsumtion av sötade mjölkdrycker också ökar risken för diabetes typ 2.” säger Nita Forouhi.

Detta är en observationsstudie och kan därför inte avgöra vad som är orsak till en viss verkan, även om den är en god utgångspunkt för vidare forskning i ämnet. Något som skulle stödja ett möjligt direkt samband mellan sötade mjölkdrycker och utveckling av diabetes typ 2 vore om man kan spåra en s.k. dos-respons, alltså hur mycket man dricker påverkar nivån av diabetesrisken.

As well as the association between type 2 diabetes and sweetened milk drinks, the study also calculated that, for each 5% increase of a person’s total energy intake provided by sweet drinks, the risk of developing type 2 diabetes may increase by 18%.

Min tolkning: Utöver ett möjligt samband mellan diabetes typ 2 och söta mjölkdrycker kunde man beräkna att varje 5E% ökning av en persons sammanlagda energiintag som kom från sötade drycker ökade risken för diabetes typ 2 med 18%. (Se där en möjligt dos-respons.)

Att ersätta ett sockersötat glas dryck med endera vatten, te eller kaffe (OBS, osötade!) minskade risken för diabetes med 14 – 25% påpekar forskarna. Fynden stöder WHO:s rekommendationer att begränsa andelen tillsatt socker och påvisar att sötade drycker ger viktiga/stora bidrag.

Min åsikt är att man med tillsatt socker även skall räkna det som kommer från processade ”naturkällor” typ juicer och liknande. Så snart man kör t.ex. en apelsin genom en intensiv ”juiceprocessor” slår man effektivt sönder större delen av de fiberhöljen som omger det söta innehållet. Drycken blir sötare, lättare att snabbt hälla i sig och det har ingen betydelse att fibrerna finns kvar i drycken, de har inte längre samma funktion som de hade i den ursprungliga frukten. Ungefär som att tömma bärkassarna med varuinköp i bilens bagage och sedan slänga med kassarna.

En studie är aldrig bättre än sina data, även om duktiga statistiker kan knåda om i dem och antyda samband även där de inte finns. En av de största svagheterna i observationsstudier där mat och dryck ingår är just hur mycket och vad man dricker och äter. Ett av de mer näraliggande och skrämmande exemplen är Uppsalastudien där en dags självgenomförd kostredovisning fick utgöra grunden för många års observation. Skämmas bör de som drar upp denna som annat än ett exempel på undermålig forskning, framför allt de med professors titel. Jag planerar att återkomma till detta lågvattenmärke till ”kostforskning”, till en del för att nita de som klagar på att forskning som stöder LCHF (ditintills) saknas.

Och hur klarar sig denna studie i detta perspektiv?

The authors assessed the beverage consumption of 25,639 UK resident adults without diabetes at baseline (1993–1997) who were participating in the European Prospective Investigation into Cancer and Nutrition (EPIC)-Norfolk study.

They used comprehensive 7-day food diaries, and this is the first study of its kind to employ this very detailed dietary assessment, said Dr Forouhi.

Min tolkning: Man undersökte dryckeskonsumtionen hos 25 639 deltagare utan påvisad diabetes vid ingången till studien via en detaljerad (comprehensive) 7 dagars kostdagbok och är den första studie i sitt slag med denna detaljrikedom.

Uppföljningen av resultaten pågick i medeltal 10,8 år och även om kostdagboken var detaljerad när den gjordes vet vi ju alla att våra vanor förändras över tid, ibland till det bättre, ofta nog i andra riktningen. I vart fall diagnosticerades 847 fall av diabetes typ 2  bland de 25 639 deltagarna under den tiden.

För detaljerade diskussioner om studiens utfall hänvisar jag till artikeln i Medscape. samt studien i fulltext, Prospective associations and population impact of sweet beverage intake and type 2 diabetes, and effects of substitutions with alternative beverages

Studien finansierades av Medical Research Council UK och Cancer Research UK.

LågGI mot högfiberkost för diabetiker typ 2

Publicerat: 2015-04-26 i Blodsocker, Diabetes typ 2, Fruktos, glukos, Glykogen, HbA1c, Hjärtsjukdom, Kolhydrater, Socker
Etiketter:, , , ,
0

Begreppet Glykemiskt Index, GI, myntades i början av 80-talet av David Jenkins, Toronto, som ett hjälpmedel för att bedöma kolhydraters inverkan på diabetiker typ 2 (sockersjuka). Trots sina uppenbara svagheter har måttet fått ett starkt genomslag även bland gemene man.

Clinical trials using antihyperglycemic medications to improve glycemic control have not demonstrated the anticipated cardiovascular benefits. Low–glycemic index diets may improve both glycemic control and cardiovascular risk factors for patients with type 2 diabetes but debate over their effectiveness continues due to trial limitations.

Min tolkning: Kliniska försök att förbättra blodsockerkontroll med medicinering har inte lett till förväntade fördelar vad gäller hjärt- och kärlsjukdom. Kost med lågt GI kan möjligen (may) förbättra både blodsocker kontroll och riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdom för patienter med diabetes typ 2, men dess effektivitet ifrågasätts.

Källa: Effect of a Low–Glycemic Index or a High–Cereal Fiber Diet on Type 2 Diabetes A Randomized Trial – David Jenkins et al (JAMA 2008)

Diabetiker typ 2 (sockersjuka) har en nedsatt förmåga att använda glukos (blodsocker) som energiråvara. Alla kolhydrater byggs i huvudsak upp av tre monosackarider (enkla sockerarter), glukos, fruktos och galaktos (finns endast i mjölkprodukter). Alla har samma molekylära sammansättning av kol, väte och syre, men skiljer sig åt hur de är uppbyggda. Våra kroppar kan direkt använda glukosmolekyler, de båda andra först efter att de bearbetats i levern till glykogen/glukos och/eller fett.

Vi kan inte direkt använda sammansatta kolhydrater, di– och polysackarider. Till dessa hör vanligt vitt socker (glukos + fruktos), laktos (mjölksocker: glukos + galaktos), maltsocker (glukos + glukos) och stärkelse (polysackarider av glukoskedjor). Dessa måste först bearbetas i mag– och tarmkanalen innan de kan tas upp via tunntarmen eller bearbetas av tjocktarmens bakterier.

De som redan från början är monosackarider eller snabbt spjälkas till sådana är de som lättast tas upp. De mer sammansatta (s.k. komplexa kolhydrater), stärkelse, tar betydligt längre tid på sig. Till yttermera visso finns glukoskedjor som inga enzymer i tunntarmen rår på, fibrer. Det beror på att de fogas samman i ett annorlunda mönster som det krävs bakterier att bryta.

Ren glukos, maltsocker (från öl), rikt förgrenad stärkelse (amylopektin), vitt socker, mjölksocker och liknande absorberas snabbare än de flesta övriga och man kan mäta förhöjda halter av blodsocker redan inom några minuter. Vitt socker och mjölksocker ger ett lägre och mer utdraget blodsockersvar då hälften av deras monosackaridinnehåll (fruktos och galaktos) inte registreras av blodsockermätare och först måste metaboliseras i levern innan de blir glukos. Raka stärkelsekedjor, amylos, tar också lite längre tid då enzymerna bara kan angripa från ändarna och det tar längre tid.

All mat som innehåller kolhydrater kommer att påverka vårt blodsocker och det kan ske mycket snabbt som när det gäller glukos eller betydligt långsammare om det sker från ett livsmedel som har kvar ett skyddande fiberhölje runt sina kolhydrater som t.ex. fiberrika och obearbetade grönsaker. Mellan dessa ytterligheter ryms de som har stort innehåll av fruktos och galaktos samt stärkelse med raka glukoskedjor.

Dessa samband återspeglas i Glykemiskt Index, kolhydratdominerade livsmedels förmåga att höja blodsockret. Är GI lågt så tar det lång tid och om det är högt går det fort. Eftersom diabetiker typ 2 har nedsatt förmåga att använda glukos i blodet kan ett livsmedels GI ge tips om vad man i första hand bör undvika. Ett mer utvecklat mått, Glykemisk belastning (GL), tar dessutom hänsyn till hur mycket man äter. Den som äter ”kryddmängder” av något med högt GI påverkas totalt sett obetydligt jämfört med den som äter stora mängder av något med lägre GI. Vare sig GI eller GL tar hänsyn till att fruktos har betydligt större skadeverkan på kärl och HbA1c (glykerat blodprotein, ”långtidsblodsocker”) än glukos.

Åter till studien:

Den 6 månader långa studien bekräftar att lågGI-kost ger en något bättre blodsockerkontroll än en högfiberkost. Långtidsblodsockret (HbA1c) minskade med i genomsnitt 0.50% på en låg-GI-kost mot 0.18% på en högfiberkost*. Vill man vara enfaldigt positiv så kan man säga att lågGI är drygt (0,50/0,18) 2.7 gånger bättre än högfiberkost. Men om man skall vara uppriktig så är det inte mycket att komma med, den absoluta skillnaden är 0.32% och när jag jämför det med det högsta ”normala” HbA1c (6.0%) så utgör det en ynka 20-del! Riktigt så tydlig är man inte i studiens slutsats:

”In patients with type 2 diabetes, 6-month treatment with a low-glycemic index diet resulted in moderately lower HbA(1c) levels compared with a high-cereal fiber diet.”

Det mediokra resultatet beror av studiens förutsättningar. Det krävs inte särskilt stora medicinska och fysiologiska kunskaper för att räkna ut att en sjukdom som beror på att kroppens förmåga att hantera glukos (druvsocker) är beroende av mängden av detta ämne i maten. I denna studie åt lågGI-gruppen i medeltal 44E% och högfibergruppen 47.5E% vid studiens slut. Alla sockerkedjor (kolhydrater) bryts oundvikligen ner till sina enkla beståndsdelar och tas upp som glukos, fruktos och galaktos. Utan att känna deltagarnas mat i detalj går det inte att bedöma fördelningen mellan dessa tre enkla sockerarter.

Studien tar hänsyn till GL, kombinationen mellan GI och den faktiska mängden kolhydrater i födoämnet. Det ger en rättvisare bild av hur födoämnet påverkar blodsockrets maximalnivå, men den totala mängden som skall bearbetas är likafullt entydigt beroende av den mängd som finns i födan.

En svaghet är att det inte finns någon kontrollgrupp på ”vanlig kost”. Användningen av en högfiberkost beror på att ”We selected a high-cereal fiber diet treatment for its suggested health benefits…”. Dess antagna hälsofrämjande effekter?

Djupt inne i studien finns dolda ljuspunkter:

Jenkins - exkluderade ur studie

Bland de 75 högfiberdeltagarna (bilden ovan till vänster) uteslöts sammanlagt 8, 3 för att de behövde högre medicinering för sitt blodsocker, 3 för att de minskade! Av de 80 i lågGI-gruppen (till höger) uteslöts inte mindre än 23 stycken. Inte mindre än 13 minskade medicineringen medan 2 måste höja den. Enligt min mening är detta ett mycket viktigt utfall av försöket, långt viktigare än den mediokra skillnaden i HbA1c!

*) Det har mycket stor betydelse i vilken form kostfibrerna finns, tillsatta kostfibrer och sådana som gått igenom en raffineringsprocess har obetydlig inverkan i jämförelse med de som finns i sin naturliga form. Min plan är att återkomma med mina tankar om detta.

Metastudie visar att diabetikervård är tandlös

Publicerat: 2015-04-20 i Blodsocker, Blodtryck, Diabetes typ 2, Hjärtsjukdom, Kolhydrater, Metastudie
Etiketter:,
0

Inte bättre överlevnad med screening för diabetes 

Att testa friska personer med anlag för diabetes typ 2 leder inte till en bättre tioårsöverlevnad. Dock kan sjukdomsförloppet bromsas, enligt en ny forskningsöversikt.

Slutsatsen bygger på en genomgång av studier om diabetes typ 2 som har publicerats mellan åren 2008 och 2014. Bland annat visar resultatet från två långtidsuppföljningar att screening mot sjukdomen inte ledde till en bättre överlevnad efter tio år, jämfört med patienter som inte screenades.

Källa: Netdoktor.pro

Första tanken som fladdrar förbi är nog att man genom att skippa screening, provtagningar för att sålla fram personer med risk för eller i tid upptäcka diabetes under vardande, sparar pengar då den inte duger något till för att öka tioårsöverlevnaden.

Men metastudiens* utfall är en svidande kritik mot diabetikervården som helhet: Trots att screening sållar fram och presenterar de som löper påtaglig risk för framtida hälsoproblem så duger vården inte till att göra något substansiellt av kunskapen!

After 10 years of follow-up, type 2 diabetes screening is not associated with improved mortality rates, results of a U.S. Preventive Services Task Force (USPSTF) review suggest. 

“Screening for type 2 diabetes mellitus could lead to earlier identification and treatment of asymptomatic diabetes, impaired fasting glucose (IFG), or impaired glucose tolerance (IGT), potentially resulting in improved outcomes,” emphasized Shelley Selph, MD, MPH, of Pacific Northwest Evidence-Based Practice Center and Oregon Health & Science University in Portland, and colleagues.

Min tolkning: Efter 10 års uppföljning finns inga samband mellan screening och förbättrad överlevnad. Screening kan leda till tidigare upptäckt och möjlig behandling av diabetes typ 2 som ännu ej ger symtom enligt Shelley Selph

Källa: The Clinical Advisor

Baserat på 16 studier fann man ett samband mellan att behandling av IFG (fasteblodsocker) eller IGT (konstaterad glukosintolerans) fördröjde diabetesutvecklingen. De flesta studier angående IFG eller IGT fann inga effekter på total dödlighet eller död i hjärt- och kärlsjukdom (CVD), men en livsstilsstudie visade en minskad risk för båda utfallen efter 23 år.

Artikeln i The Clinical Advisor avslutas med “More evidence is needed to determine the effectiveness of treatments for screen-detected diabetes,” concluded the scientists.

Min tolkning: Mer forskning krävs för att bestämma effektiviteten av behandlingar för diabetes som upptäcks genom screening.

Metaanalys av livsstilsstudiers påverkan på utveckling mot DM

                   Bilden: Flera studier har stora inre och yttre skillnader i utfall vilket tyder på att antingen deras hypoteser eller mätningar är behäftade med svagheter. Klicka på bilden om du vill förstora den.

Mina funderingar:

  • I traditionell behandling av diabetiker typ 2 sker vanligen en frikostig medicinbehandling. Om man söker uppgifter om var och ett av sådana preparat kommer deras effekter att höjas till skyarna, men i den verkliga världen och tillsammans ger de inga särskilda utfall.
  • Min hypotes är att mediciner behandlar symtomen, inte grundorsakerna. Att behandla höga blodsocker med mediciner tar inte bort dess negativa effekt utan flyttar dem från en till en annan ”plats”. Det är lite som att stoppa tiden genom att hålla fast klockans visare.

    Screening for Type 2 Diabetes Mellitus: A Systematic Review for the U.S. Preventive Services Task Force

*) En metastudie är en sammanställning av studier som uppfyller fastställda kriterier. Syftet är att undersöka deras sammanlagda styrka att stödja eller motsäga en uppställd hypotes. Inget ont sagt om metastudier i sig, men där de vanligen används är de enskilda ingående studiernas vetenskapliga värde tveksamt och inbördes motsägelsefyllda.

Insulin och ätstörningar?

Publicerat: 2015-04-19 i övervikt, Blodsocker, Diabetes typ 1, Diabetes typ 2, Diabetesens naturalförlopp, fetma, glukos, Insulin, Kolhydrater, undervikt
Etiketter:, , , ,
0

Ätbeteenden som leder till påtaglig under- respektive övervikt bör kunna kallas ätstörningar och utredas i tid innan det ger permanenta problem.

Den diabetiker typ 1 som tar mer insulin än optimalt känner hunger och överäter ofta i förhållande till sitt faktiska näringsbehov. Samma sak sker hos diabetiker typ 2 där den normala reaktionen på insulin är nedsatt. Sjukdomsförloppet för diabetiker typ 2 innan diagnosen är ”mjukt”, under flera år märker man inte mycket förutom att man ofta känner sig sugen på mer mat. Då det beskrivs som högst normalt att äta mellan måltider, kallat mellanmål, så går denna ätstörning oftast omärkligt förbi. Vanligt är att det är först i samband med ett läkarbesök av någon annan anledning som man blir varse att man kvalificerat sig som diabetiker typ 2.

I andra ändan av skalan misstänks ungdomar med diabetes typ 1, främst flickor, försöka gå ner i vikt genom att minska eller utesluta insulin. I förlängningen anses det öka risken för anorektiska ätstörningar.

Mange unge med diabetes har spiseproblemer 

Noen unge diabetikere reduserer insulindosen. Det kan gjøre at de går ned i vekt, og det øker samtidig risikoen for alvorlige skader på vitale organer.  En artikkel fra Norges forskningsråd 28 prosent av norske jenter mellom 11 og 19 år med type 1-diabetes har spiseproblemer, ifølge doktorgraden som Line Wisting disputerer for i juni.

Källa: Forskning.no

Jag fick ett mail från en läkare med följande kommentar till artikeln:

Det vore ärligare att säga att det höga blodsockret skadar ger senkomplikationer, inte att det primärt är insulinbristen, även om de hör ihop.   Man talar om mat, men bara som ett uttryck för ätstörning UNS, shit, just det, vad en ätstörning beror på? men matens beståndsdelar orkar man inte ens nämna. Ska vi kanske informera typ2-orna om mekanismen insulin-blodsocker-matens beståndsdelar-fysisk aktivitet  Det här gäller naturligtvis för typ2-or också … varför är det inte lika viktigt att lära 2-orna dessa ”enkla” samband?

28 prosent av norske jenter mellom 11 og 19 år med type 1-diabetes har spiseproblemer, ifølge doktorgraden som Line Wisting disputerer for i juni.

Line Wisting

– Vi vet ikke om jentene og guttene reduserer insulindosen for å gå ned i vekt, men vi vet at 32 prosent av 770 i vår undersøkelse har redusert dosene. Insulin regulerer blodsukkeret, og hvis du har type 1-diabetes og ikke tar tilstrekkelig doser, øker sjansen for alvorlige senkomplikasjoner på nyrer, øyne og hjerte- og karsystemet, sier Wisting.

Hon resonerar en del om detta skall kallas ätstörning eller ej, läs hela artikeln. Sedan kommer en mening som innehåller en nyckel till lösningen.

Hun peker også på at mange går ned i vekt før sykdommen blir oppdaget og opp i vekt når de begynner å ta insulin.

 

Insulin är nödvändigt för regleringen av hormonet glukagon som i sin tur reglerar kroppens fettmetabolism. Med för lite insulin ökar fettmetabolismen förbi det lämpliga och man kan till slut tära på kroppens förråd och gå ner i vikt. Precis det upptäcker de ungdomar som tar låga doser eller inget insulin, de går ner i vikt vilket av vissa betraktas som önskvärt.

Man kan grovt dela upp insulinbehovet i två delar: dels det som krävs för att reglera alfacellernas produktion av glukagon och dels det som krävs för att hantera det blodsocker som kommer från kolhydrater i maten. Äter man mycket kolhydrater krävs högre dos insulin för att dämpa blodsockret för att inte öka risken för de komplikationer som ingår i diabetesens ”naturalförlopp”. Har man inget omedelbart behov av energin från blodsockret måste den lagras och det kan bland annat ske som fettväv. Sker det lite för ofta och utan att utnyttjas kommer viktökningen som oönskad konsekvens.

Den här mekanismen gäller för både diabetiker typ 1 och typ 2, de förra injicerar sitt insulin, de senare producerar det själva som svar på en kolhydratrik mat. Både under- och överanvändning av insulin ger effekter som, enligt mig, kan leda till eller kallas ätstörningar. I det förra fallet blir följden onormal viktnedgång och i det senare övervikt och fetma.

En logisk åtgärd är att äta enligt LCHF, mat som hos diabetiker typ 1 inte kräver mycket mer insulin än det som fodras för att hålla lagom glukagonnivå och för diabetiker typ 2 inte överstimulerar insulinproduktionen.

L. Wisting mfl: Disturbed Eating Behavior and Omission of Insulin in Adolescents Receiving Intensified Insulin Treatment. A nationwide population-based study. Diabetes Care, 20. august 2013.

L. Wisting mfl: Psychometric Properties, Norms, and Factor Structure of the Diabetes Eating Problem Survey–Revised in a Large Sample of Children and Adolescents With Type 1 Diabetes. Diabetes Care, 27. mars 2013.

 

 

Äldre inlägg
Senare inlägg