Arkiv för kategori ‘undervikt’

  • Jo, visst har du upplevt att vikten tvärt ökar från en dag till nästa. Vad händer?
  • När någon gör en rejäl insats för att gå ner i vikt och det går fort i början så heter det lite förnumstigt ”…det är bara vatten…”.
Annonser

Ätbeteenden som leder till påtaglig under- respektive övervikt bör kunna kallas ätstörningar och utredas i tid innan det ger permanenta problem.

Den diabetiker typ 1 som tar mer insulin än optimalt känner hunger och överäter ofta i förhållande till sitt faktiska näringsbehov. Samma sak sker hos diabetiker typ 2 där den normala reaktionen på insulin är nedsatt. Sjukdomsförloppet för diabetiker typ 2 innan diagnosen är ”mjukt”, under flera år märker man inte mycket förutom att man ofta känner sig sugen på mer mat. Då det beskrivs som högst normalt att äta mellan måltider, kallat mellanmål, så går denna ätstörning oftast omärkligt förbi. Vanligt är att det är först i samband med ett läkarbesök av någon annan anledning som man blir varse att man kvalificerat sig som diabetiker typ 2.

I andra ändan av skalan misstänks ungdomar med diabetes typ 1, främst flickor, försöka gå ner i vikt genom att minska eller utesluta insulin. I förlängningen anses det öka risken för anorektiska ätstörningar.

Mange unge med diabetes har spiseproblemer 

Noen unge diabetikere reduserer insulindosen. Det kan gjøre at de går ned i vekt, og det øker samtidig risikoen for alvorlige skader på vitale organer.  En artikkel fra Norges forskningsråd 28 prosent av norske jenter mellom 11 og 19 år med type 1-diabetes har spiseproblemer, ifølge doktorgraden som Line Wisting disputerer for i juni.

Källa: Forskning.no

Jag fick ett mail från en läkare med följande kommentar till artikeln:

Det vore ärligare att säga att det höga blodsockret skadar ger senkomplikationer, inte att det primärt är insulinbristen, även om de hör ihop.   Man talar om mat, men bara som ett uttryck för ätstörning UNS, shit, just det, vad en ätstörning beror på? men matens beståndsdelar orkar man inte ens nämna. Ska vi kanske informera typ2-orna om mekanismen insulin-blodsocker-matens beståndsdelar-fysisk aktivitet  Det här gäller naturligtvis för typ2-or också … varför är det inte lika viktigt att lära 2-orna dessa ”enkla” samband?

28 prosent av norske jenter mellom 11 og 19 år med type 1-diabetes har spiseproblemer, ifølge doktorgraden som Line Wisting disputerer for i juni.

Line Wisting

– Vi vet ikke om jentene og guttene reduserer insulindosen for å gå ned i vekt, men vi vet at 32 prosent av 770 i vår undersøkelse har redusert dosene. Insulin regulerer blodsukkeret, og hvis du har type 1-diabetes og ikke tar tilstrekkelig doser, øker sjansen for alvorlige senkomplikasjoner på nyrer, øyne og hjerte- og karsystemet, sier Wisting.

Hon resonerar en del om detta skall kallas ätstörning eller ej, läs hela artikeln. Sedan kommer en mening som innehåller en nyckel till lösningen.

Hun peker også på at mange går ned i vekt før sykdommen blir oppdaget og opp i vekt når de begynner å ta insulin.

 

Insulin är nödvändigt för regleringen av hormonet glukagon som i sin tur reglerar kroppens fettmetabolism. Med för lite insulin ökar fettmetabolismen förbi det lämpliga och man kan till slut tära på kroppens förråd och gå ner i vikt. Precis det upptäcker de ungdomar som tar låga doser eller inget insulin, de går ner i vikt vilket av vissa betraktas som önskvärt.

Man kan grovt dela upp insulinbehovet i två delar: dels det som krävs för att reglera alfacellernas produktion av glukagon och dels det som krävs för att hantera det blodsocker som kommer från kolhydrater i maten. Äter man mycket kolhydrater krävs högre dos insulin för att dämpa blodsockret för att inte öka risken för de komplikationer som ingår i diabetesens ”naturalförlopp”. Har man inget omedelbart behov av energin från blodsockret måste den lagras och det kan bland annat ske som fettväv. Sker det lite för ofta och utan att utnyttjas kommer viktökningen som oönskad konsekvens.

Den här mekanismen gäller för både diabetiker typ 1 och typ 2, de förra injicerar sitt insulin, de senare producerar det själva som svar på en kolhydratrik mat. Både under- och överanvändning av insulin ger effekter som, enligt mig, kan leda till eller kallas ätstörningar. I det förra fallet blir följden onormal viktnedgång och i det senare övervikt och fetma.

En logisk åtgärd är att äta enligt LCHF, mat som hos diabetiker typ 1 inte kräver mycket mer insulin än det som fodras för att hålla lagom glukagonnivå och för diabetiker typ 2 inte överstimulerar insulinproduktionen.


L. Wisting mfl: Disturbed Eating Behavior and Omission of Insulin in Adolescents Receiving Intensified Insulin Treatment. A nationwide population-based study. Diabetes Care, 20. august 2013.

L. Wisting mfl: Psychometric Properties, Norms, and Factor Structure of the Diabetes Eating Problem Survey–Revised in a Large Sample of Children and Adolescents With Type 1 DiabetesDiabetes Care, 27. mars 2013.

 

 

BMI and risk of dementia in two million people over two decades: a retrospective cohort study

Dementia and obesity are increasingly important public health issues. Obesity in middle age has been proposed to lead to dementia in old age. We investigated the association between BMI and risk of dementia. 

Min tolkning: Demens och fetma är ökande folkhälsoproblem. Fetma i medelåldern antas leda till demens i stigande ålder. Vi undersökte samband mellan BMI och demensrisk.

Källa: The Lancet

The Lancet logo

Man bearbetade i efterskott observationer av 1958191 personer i ett material från CPRD vilket innefattade 40-åringar och äldre med uppmätt BMI under åren 1992 – 2007. Risken för demens visade sig vara som högst bland underviktiga med BMI<20 för att sedan sjunka för varje BMI-kategori upp till BMI>40.

Being underweight in middle age and old age carries an increased risk of dementia over two decades. Our results contradict the hypothesis that obesity in middle age could increase the risk of dementia in old age. The reasons for and public health consequences of these findings need further investigation.

Min tolkning: Att vara underviktig i medelåldern och äldre innebär(carries?) en ökande demensrisk sett över två årtionden. Våra resultat motsäger hypotesen att fetma i medelåldern kan öka risken senare i livet. Skälen till detta samt konsekvenser för hälsan kräver vidare studier.

Så till det egentliga skälet att jag skriver om detta, hur man driver lobbying med statistik.

Att underviktiga har en 34% högre och feta med BMI>40 en 29% minskad risk för demens låter ”mycket”, men det beror på att man dels använder tekniken med relativa risker, dels kompenserar för att personer med starkt avvikande BMI sannolikt ”faller ifrån” av diverse skäl i större omfattning än andra.

45 507 personer av 1958191 drabbades under uppföljningstiden och dessa siffror innebär enligt texten 2.4 demensfall per 1000 personår. Annorlunda uttryckt: För varje 1000 personer i det aktuella materialet inträffade 2.4 fall av demens per år. Bland underviktiga steg risken till (2.4*1.34) ~ 3.2 fall, en absolut riskökning med 0.6 fall/1000 personår, alternativt uttryckt per 50 personer under de 20 år studien pågick. Bland BMI>40 sjönk den till (2,4*0,71) ~ 1.7, en absolut riskminskning med 0.7 fall/1000 personår.

Båda sätten att beskriva utfallet är matematiskt korrekta, men hur stor är chansen att få uppmärksamhet av massmedia och finansiering till uppföljande studier om man beskriver riskändringen i absoluta tal?

Tack till E. för tipset


Jag har inte läst fulltexten och kan därför ha dragit förhastade eller felaktiga slutsatser.