Arkiv för kategori ‘Motion’

Du kanske har upplevt det. Du bara flyger iväg i löpspåret och känner varken av håll eller trötthet. Förmodligen har du upplevt runner’s high och forskning visar att du känner den bäst på tom mage.

Källa: Nyhetsbrev från iFORM

Råden i tidskriften iFORM är i grunden konventionella, ät vad du vill men i begränsade mängder och spring bort överflödet. Men ibland träffar de rätt utan att inse det själva. Här nedan kommenterar jag några punkter, men läs gärna resten också.

Mjölksyran sprutar i benen, men plötsligt känner du varken kramper eller håll. Tvärtom känns det som att du utan problem skulle kunna springa ikapp en gasell.

Mjölksyra är en självklar följd av glukosmetabolism när inte syreförsörjningen hänger med. De överbelastade musklerna svarar dåligt, de känns stela och livlösa. Dina armmuskler kan mycket väl arbeta vidare men benen är slut.* För att komma in i andra andningen och få känslan att kunna springa som en gasell krävs en radikal ändring i musklernas energiförsörjning, bara vilja räcker inte.

…nyligen har forskarna också upptäckt att chansen till den eftertraktade kicken är störst när du är lite hungrig.

Hunger är en stark motivationsfaktor och forskarna menar att vi har utvecklat runner’s high som ett incitament till att hitta mat NU.

Senast när skulle hunger i sig ha inspirerat dig till större fysisk aktivitet än att ta dig till ett matställe?

Runner’s high kommer först efter en längre tids löpning.

Maratonlöpare brukar hamna i en schackningsperiod efter 30 – 33 kilometer, klarar man sig förbi den brukar det lätta.

Magisk morgonlöpning: Många gillar att springa på tom mage.

Under natten minskar gradvis energiflödet från tarmpaketet och förhoppningsvis börjar vi utnyttja våra lagrade förråd, t.ex. de i fettväven. Vi tänker oss gärna att kroppen blixtsnabbt anpassar sig till nya förhållanden, men så är det inte. När inget påtagligt sker fortsätter enskilda celler att jobba vidare under de omständigheter som råder på just deras plats.

På morgonen och innan du äter är mängden energibärare i blodomloppet i ovanligt stor utsträckning fett, fettsyror och i någon mån ketoner. Om du då börjar springa så fortsätter du att utnyttja dessa energikällor och ingen av dessa ger mjölksyra. Inte konstigt då att ”morgonlöpning är magisk”.

Om du äter LCHF så är du flera steg närmare att redan från början utnyttja fettmetabolismen som din primära energikälla. Andra som förvånat upptäcker en oväntad inneboende energi är de som fastat några dagar.

Läs mer om Metabol flexibilitet


*) Ett riktigt extremt exempel på förlamande mjölksyra är likstelhet, där enskilda muskelceller försöker fungera trots att livet har flytt. Till det kommer att energiåtgången i muskelarbete är för avslappning, inte anspänning.

Annonser

Mätningar av blodglukos med hjälp av teststickor är diabetespatientens verktyg för att få insikt i glukosnivåerna i blodet. Systematiska egna mätningar av blodglukos är en förutsättning för framgångsrik insulinbehandling i syfte att nå god glukoskontroll. Däremot har nyttan av systematiska egna mätningar ifrågasatts för patienter med typ 2-diabetes, som inte behandlas med insulin. SBU:s rapport från 2009 kommer fram till att det saknas studier som undersöker detta över längre tid än ett år. Det saknas också studier av eventuella pedagogiska effekter av egenmätningar påverkar motion och kost.

Källa: SBU – Egna blodglukosmätningar vid typ 2-diabetes utan insulinbehandling

En stor skillnad mellan insulinbehandlade och icke insulinbehandlade diabetiker är att de förra kommer att uppleva rejäla skillnader av sin behandling. Konventionell kostbehandling av diabetes typ 2 ger vanligen väldigt små effekter och egenmätning av blodsocker blir mest bara frustrerande. En av slutsatserna är dock åt det positiva hållet.

Författarnas slutsatser är att egenmätningar av blodsocker (self monitoring of blood glucose, SMBG) är en effektiv metod för att minska HbA1c hos patienter med icke-insulinbehandlad diabetes, men enbart om det sker i kombination med någon typ av stöd eller utbildning från vårdpersonal.

Jag skulle vilja ändra lydelsen i slutet av detta till ”…enbart om det sker i kombination med stöd av vårdpersonal som utbildats i verksamma kostråd.”

Att förlita sig på kostråd av typen ”ät mindre vid tre tillfällen per dag + mellanmål och spring mer” är meningslöst.

”Danderyds sjukhus ligger föga förvånande i Danderyd utanför Stockholm. Själva diabetesavdelningen ligger i den ände av sjukhusområdet som ligger nära Mörby Centrum. Efter att ha legat till sängs i tre dagar vill jag därför röra på mig. Jag beslutar därför att promenera till detta centrum. En promenad på ca 500 meter. Väl framme är jag genomsvettig, trött, skakig och måste sätta mig ner. Det börjar snurra och jag tar mig in på en affär. Bara det är ju en utmaning. Vad bör jag ha? Vad bör jag undvika? Förr hade man köpt en läsk när man var törstig. Nu var man tvungen att tänka sig för. Jag köpte mineralvatten och ett päron och tro mig; det var första gången jag gjort det. Efteråt satte jag mig för att vänta på min skjuts. Jag kände mig fortfarande yr. Tänkte att jag bör ta blodsockret. Senast vid kl 12 hade jag kollat sist. Värdet låg då på runt 12 mmol/l. Nu ca tre timmar och 500 meter senare visade mätaren 3,9. Jag upplevde på en parkbänk i Mörby Centrum mitt första blodsockerfall. Jag kastade i mig päronet och vattnet och började så smått känna mig bättre.”

Källa: Sockermannen, Informationen, 6 september 2013

Vad gör att en insulinbehandlad diabetiker upplever detta? Intill helt nyligen skulle han som ”frisk” med all säkerhet kunnat promenera 10-20-30 gånger så långt i samma terräng utan att vara genomsvettig, trött, skakig och måste sätta sig ner.

Låt oss först betrakta ett par scenarier med ickediabetiska människor. Lägg märke till att det rör sig om lugn och avspänd fysisk aktivitet, promenader.

1) Låt säga att personen har hyfsat med ”mat i magen” utan att närmare definiera dess sammansättning. Ett välfungerande hormonsystem reglerar metabolismen, ämnesomsättningen, en delmängd av kroppens totala jämvikt som brukar kallas homeostas. Här bidrar såväl maten som redan lagrade näringsämnen (fett, protein och glykogen) i den utsträckning som flera hormoner i samverkan ”bestämmer”. I praktiken innebär det att man under en längre promenad mycket väl kan känna sig både trött och hungrig, men förutsatt lämpligt väder och att man dricker vatten så blir man inte genomsvettig och skakig.

2) Ta samma friska person och uppmana honom/henne att göra en fysiska prestation på morgonen, före frukost. Det är ett återkommande förslag på diverse viktnedgångssajter där tanken är att man skall förmå kroppen att ”bränna fett” för att få bra resultat. Och det fungerar faktiskt. Efter en stunds motion har man förbrukat såpass av blodsockret, den intracellulära (mellan celler) glukosen samt glykogen (kroppens förråd av glukos i muskler och lever) så att ett hormon, glukagon, blir aktivt. Glukagon frisätter glukos samt lagrat fett i blodet som fria fettsyror, dessutom produceras en mellanprodukt i fettsyranedbrytningen, betahydroxybutyrat, en vattenlöslig karboxylsyra med betydligt högre verkningsgrad än glukos.

Betahydroxybutyrat

Betahydroxybutyrat har färre syre per kol och väte än glukos, är därför mindre oxiderat och bidrar därför med mer energi per inandad mängd syre. Det är därför jag menar att det har större verkningsgrad. Då det är en förhållandevis liten molekyl och direkt löslig i blodet utan ”bärhjälp” så passerar det genom blod-hjärnbarriären och försörjer den absoluta merparten av hjärnan med energi.

Ett kilo fettväv representerar cirka 7500 kcal och då en stillsam promenad drar 60-75 kcal per kilometer så är den teoretiska promenadräckvidden på ”medförd energi” för friska större än man gärna tror, 100-125 km/kg fettväv. Detta gäller för normalviktiga. Överviktiga och feta bär med sig en betydande ”viktväst” som gör att motionseffekten och därmed energiförbrukningen är större det ett pinnsmalt motionsfreak får för samma promenad. Vad sägs om att istället för ultralätta löparskor och liknande utrustning istället bära en viktväst om 50kg? Dygnet runt.

Hormonet glukagon ingår i ett lurigt och ytterst kraftfullt samarbete med insulin. Båda produceras i något tusental små cellsamlingar som kallas Langerhans öar i bukspottkörteln. Glukagonet kommer från alfaceller och insulin från betaceller. Betacellerna är långt fler än de övriga tillsammans (det finns tre till, delta-, gamma– och epsilonceller) och utgör de inre delarna omgivna av de övriga inklusive alfacellerna. Via en passiv glukostransportör med en anpassad känslighet för den önskvärda glukoskoncentrationen i blodet, GLUT2, tar betacellen in blodsocker för energiförsörjning och mäter samtidigt blodsockerhalten. Högre blodsocker ger mer energi till betacellerna vilket leder till en efter behovet anpassad frisättning och nyproduktion av insulin. 

Alfacellerna har ingen egen förmåga att mäta vad den bör göra utan påverkas när insulin frisätts och passerar förbi på sin väg ut i blodet, då sänker alfacellerna sin glukagonproduktion och går ner på lågvarv. Det hör till saken att var och en av alla dessa beta- och alfaceller är autonoma, självstyrande, och reagerar enbart på miljön i sin egen absoluta närhet. I praktiken innebär det att små mängder insulin och glukagon sipprar ut från bukspottkörteln även när något av hormonen på det hela taget betraktas som avstängd, lite som en läckande kran. Friska har en snabb reaktion på blodsockerförändringar medan den som saknar insulinproduktion inte reagerar alls. 

De insulinfrisättande betacellerna är snabba att reagera medan alfacellerna tar god tid på sig. Det passerande insulinet måste först minska vilket tar mycket längre tid än när det stiger, dessutom tar aktiveringen också sin tid. Från det att insulinet normaliserats kan det ta en timme eller mer innan glukagonet är på banan igen.

Vilken relevans har nu detta på exempel 2 ovan? Efter nattvilan är energibidraget från kolhydrater i tarmpaketet ringa och därmed även insulinhalten låg. Kroppen aktiverar sina alfaceller som i sin tur låter glukagonet spela på kroppens fettlager. Om man då är fysiskt aktiv före dagens första måltid äter så ”bränner man fett” även om det förmodligen är långt mindre än önskat. För att promenera 10 kilometer förbrukar en normalviktig person energi motsvarande 0.1 kg fettväv, kanske lite mer. Men glöm inte att dricka först och ta gärna med vatten att dricka, all ämnesomsättning är beroende av vatten och då talar jag inte om svett. 

Efter denna omfattande inledning är det nu dags att fundera över Sockermannens berättelse.

”Senast vid kl 12 hade jag kollat sist. Värdet låg då på runt 12 mmol/l. Nu ca tre timmar och 500 meter senare visade mätaren 3,9”

Totala mängden glukos, räknat i gram, som finns i blodet hos en normalviktig man på 70-75 kg är approximativt samma som värdet på mätaren. En promenad på 500 meter tar kanske 30-40 kcal vilket är energimängden i 7,5 – 10 gram glukos, att jämföras med det aktuella blodsockerfallet mellan 12 och 3,9 mmol/l. 

Glukoskoncentrationen mäts, med felkällor, i ett givet ögonblick utan att man för den skull får någon som helst indikation på hur mycket som ”är på väg” från maten i tarmen. Det är en nivå, inte en mängd. I just det här fallet råkar det mätta blodsockerfallet vara lika mycket som gick åt för promenaden. (Jo, jag vet att det är mer komplicerat än så.)

En ickediabetiker märker inget sådant då kroppen dynamiskt reglerar energitillförsel från olika källor i förhållande till tillgång och behov. Dirigenten är i första hand insulin.

Hos ickediabetikern: Sjunkande energi från glukos => mindre insulin => mer glukagon => mer energi från kroppens egna lager => problemet löst.

Hos insulinberoende diabetiker typ 1 och tvåor med betacellsvikt sätts detta intrikata samspel väldigt lätt ur spel. Med mer insulin än som krävs för att hålla alfacellernas aktivitet på en lagom nivå samt fylla insulinets övriga viktiga funktioner är det mycket lätt att hamna i precis den situation som Sockermannen beskriver, det vården kallar ”ett blodsockerfall” men jag betraktar som ett insulinöverskott. Går det så långt som till medvetslöshet kallas det logiskt nog för insulinkoma

Ett värde på 3,9 mmol/l är inte påtagligt lågt i sig, en frisk kan ha mindre än så och behöver inte märka något. Själv har jag mätt upp betydligt lägre blodsockervärden på morgonen utan att märka ett vitten. Jag var när detta ursprungligen skrevs utan mediciner* och min enda åtgärd för att höja blodsockret var vid dessa tillfällen att promenera någon kilometer för att aktivera näringsomsättningen, inte äta ”något sött”.

Insulin deaktiverar alfacellernas glukagon och dämpar därmed effektivt tillgången till majoriteten av kroppens egna energilager. Utan insulin, å andra sidan, uppstår en ”metabol härdsmälta” där glukagonproduktionen helt tappar styrning och blodomloppet översvämmas av flera energibärande molekyler som fria fettsyrorglukos och betahydroxybutyrat i en omfattning som kan bli livshotande. Detta tillstånd utan fungerande styrmekanism kallas diabetisk ketoacidos och måste åtgärdas med seriös vård men har absolut inget att göra med styrd ketos som är önskvärt.

Men varför tar man då så mycket insulin att man får det blodsockerfall som Sockermannen beskriver?

Svaret är att diabetesvårdens män och kvinnor av svårförståelig anledning anser att diabetiker av alla schatteringar, inklusive de insulinberoende, bör/måste äta mycket kolhydrater.  Då kommer en insulinets många egenskaper att tas i anspråk, det är en springschas som cirkulerar runt i blodomloppet och ber lever-, muskel- och fettceller att ta hand om det förhöjda blodsocker som kolhydrater i maten skapar. 

Injicerat insulin kommer, via cirkulerande blod, att nå bukspottkörteln och alfacellerna i de Langerhanska öarna och reglera ner deras produktion av glukagon. En väl anpassad dosering är målsättningen men det krävs bara lite för mycket för att kroppens reglering sätts ur spel och en onödigt stor del av energin kommer från blodets glukos. Är då nytillförseln av glukos från tarmpaketet låg så tar det fort slut. Varje gram glukos i blodet räcker för 100-150 meter promenad.

Man kan väl använda kolhydraträkning och anpassa insulinet därefter? I den bästa av världar, ja, men det finns stora felkällor som är svåra att göra något åt.


* Framöver skall jag återkomma om vad som sedan drygt ett år tvingat mig att börja medicinera och få nya erfarenheter som inte motsäger beskrivningen ovan utan bekräftar den.

”Lögn, förbannad lögn och statistik” är en bevingad fras som beskriver användning av statistik – inte sällan felaktig eller överdriven – för att stärka svaga argument. Den populariserades av bland andra Mark Twain. Det tillskrivs ofta den brittiska premiärministern Benjamin Disraeli. (Wikipedia)

I förment vetenskapliga sammanhang används statistik för att försöka raffinera fram någon form av ”sanning” ur experiment eller observationer. Nyss upptäckte jag ett förmodligen allvarligt menat försök att visa att sportaktiviteter ”skyddar” mot akut hjärtsjukdom, refererat i Medscape.

Further results from the Oregon Sudden Unexpected Death Study (Oregon-SUDS), which were published today in Circulation, showed that only 5% of 1247 cases of SCA in individuals between the ages of 35 and 65 years happened during some form of sports activity. The mean age for the occurrences was 51.1 years, and there was a significantly higher rate among men for sports SCA than among women (risk ratio [RR] 18.68; 95% CI 2.50–139.56).

Min tolkning: Resultat från Oregon-SUDS visade att endast 5% av 1247 fall av SCA (akut hjärtsjukdom) hos personer 35 – 65 år gamla inträffade under någon form av sportaktivitet. Förekomsten var högre bland män än hos kvinnor.

Senare i texten får vi veta att 76% av händelserna inträffade under sportandet och de övriga 24% inom en timme efter dess slut.

Methods and Results (från Abstract): SCA cases aged 35-65 years were identified in a large, prospective, population-based study (2002-2013), with systematic and comprehensive assessment of their lifetime medical history. Of the 1,247 SCA cases, 63 (5%) occurred during sports activities at a mean age of 51.1±8.8 years, yielding an incidence of 21.7 (95%CI 8.1–35.4) per million per year.

Både imponerande och skrämmande samtidigt, beroende på hur man ser det. Av studiens 1247 fall av akut hjärtsjukdom i det aktuella ålderssegmentet var det endast 63 som inträffade under sportaktiviteten och inom en timme innan den slutade. Övriga, 1184 fall, drabbade personer som inte sportade.

Only 63 of the study participants had a sports-related SCA, ”yielding an incidence of 21.7 (95% CI 8.1–35.4) per million per year” vs an incidence of 555 per million per year for nonsports SCA.

Min tolkning: Endast 63 av studiens deltagare upplevde en sportrelaterad akut hjärthändelse vilket gav en frekvens av 21.7 per 1 miljon personer och år att ställas mot 555 per 1 miljon och år för ickesportare.

Det skiljer alltså drygt 25 gånger* till sportarnas ”fördel”. (Jämför sedan med ** nedan)

Conclusions (Från Abstract): Sports-associated SCA in middle age represents a relatively small proportion of the overall SCA burden, reinforcing the idea of the high benefit-low risk nature of sports activity.

Min tolkning: Akut hjärtsjukdom i anslutning till sport bland medelålders utgör en relativt liten del av helheten vilket stöder idén om att den ger stora fördelar till en liten risk.

Chugh (Studiens centralgestalt, bild nedan, uttalar sig i Medscapeartikeln) … ”exercise activity is the best thing you can do for yourself—not just for heart disease but for overall mortality.”

Min tolkning: ”träning är det bästa du kan göra för dig själv, inte bara för (att motverka) hjärtsjukdom utan allmän dödsrisk.

Chugh

Mina reflektioner:

Låt säga att en sportaktivitet pågår varje dygn i två timmar plus en timmes uppföljning, då inträffar sportarens SCA under 0.125 av ett helt dygn.

Om vi antar att medelsportaren i praktiken tränar 2 (+1) timmar var tredje dag (72 timmar) så innebär det att sportarnas SCA koncentreras till en mycket liten del, cirka 1/25** av en sådan aktivitetscykel. (Jämför med * ovan)

Ickesportarnas SCA inträffade med god sannolikhet någorlunda utspritt under flertalet av dygnets 24 timmar.

Lägg märke till att när en förment ”sportare” råkade ut för en SCA utanför sitt kortvariga ”träningsfönster” så hamnade han i detta sammanhang bland ”ickesportarna” och belastade på så sätt deras statistik.

En sportbenägen person med begynnande SCA kanske avstår från träningspasset och belastar därför ickesportarnas statistik.

Fler invändningar, har du någon att bidra med?

Detta är en observationsstudie som valde bland redan inträffade händelser och sorterade in dem i fack i efterskott. Att ur detta material påstå att ”exercise activity is the best thing you can do for yourself—not just for heart disease but for overall mortality” är långt från välgrundat.

En vettig observation gjorde man, sportrelaterade SCA inträffade ofta inför åskådare och ledde till snabbare behandling med bättre slutresultat.

Den Israeliska koststudien som löpte över två år och jämförde en lågfettkost, inspirerat av American Diabetic Association (ADA) med en Medelhavskost och en Atkinsliknande kost fick stort mediagenomslag när den publicerades sommaren 2008.

NEJM logo

Du har stött på det otaliga gånger, ”- Låt bli en bulle varje dag så minskar du x antal kilo på ett år!” Påståendet är så väl etablerat att knappt någon ifrågasätter det, alltså en klockren utgångspunkt för den surmagade kritiker som jag är. Den utmärkta Finska databasen www.fineli.fi bidrar med data på Bulle medelfet, bageri:  287 kcal/100 gram. Borde bli ett bra resultat på två års sikt, eller hur? (730 bullar * 287 kcal = 209 000 kcal, ungefär 27,9 kg fettväv)

När det begav sig deltog Dietisternas Riksförbunds ordförande Elisabeth Rothenberg i TV4:s Morgonsoffeprogram, jag citerar:

• …det är en fantastiskt välgjord studie
• …den visar att när man jobbar väldigt strukturerat
• … (så blir det ett bra resultat)
• Så de fick alltså en väldigt strukturerad uppföljning, och omfattande stöd. Också rent konkret i den här cafeterian, vad de skulle välja för någonting.
• Och det såg man gav resultat.

Det är alltså inte mina omdömen som står här ovan utan de kommer från en etablerad ”kostexpert” som var betydligt mer aktiv i media då än nu.

Studien pågick mellan juli 2005 0ch juni 2007 i Dimona, ett tämligen ensligt beläget forskningscenter med sjukvårdsfaciliteter. Lite udda, men helt logiskt om man tar hänsyn till att de forskade på radioaktiva material. I Israel är lunchen dagens huvudmål och den intogs i centrets cafeteria under tämligen kontrollerade förhållanden, dygnets övriga mål åts i hemmen, vilket säkert påverkade utfallen.

Av de som fullföljde hela studietiden lyckades lågfettgruppen minska 3.3 kg, Medelhavskostarna 4.6 kg medan LC-arna toppade med 5.5 kg. Om detta är goda resultat eller bara mediokra är jag inte kvalificerad att bedöma. I vart fall stöder de inte traditionella kaloriräknarnas enkla aritmetik som jag exemplifierade med bullexemplet.

Det för mig riktigt intressanta märks om man tittar på de allra första raderna i tabell 2 som redovisar förändringarna i energiintag jämfört med utgångsläget, baseline. Förändringarna redovisas vid 6, 12 och 24 månader och när jag räknar ut medelvärdena så blir minskningen för lågfettgruppen = -530 kcal/dag, för Medelhavskostarna = -316 kcal/dag och LC-arna = -567 kcal/dag.

Shai - Tabell2
Ur ett traditionellt kaloriräknarperspektiv har lågfettgruppen undvikit 386900 kcal, Medelhavskostarna = 230680 kcal och LC-arna = 413910 kcal under de 24 månader som försöket pågick.

Lysande, eller?
 Man brukar räkna med att fettväv innehåller ungefär 7500 kcal/kg. Detta beroende på att det finns en hel del vävnadsstrukturer och blodkärl som drar ner energiinnehållet från de teoretiska 9000 kcal som rent fett skulle ge.

Om vi nu översätter den energiminskning som de olika grupperna lyckades med så undvek lågfettgruppen att lägga på sig (386900/7500) = 51,6 kg, Medelhavskostarna duckade 30,8 kg och LC-arna 55,2 kg.

Det faktiska utfallet blev betydligt mesigare -3.3, -4.6 respektive -5.5 kg! Lågfettgruppen lyckades alltså med (3.3/51.6) = 6.4% av sina ansträngningar, för Medelhavskostarna blev utfallet -14.9% (grattis!) och LC-arna fick nöja sig med -10.0%.

Jo, sedan tillkommer ju förstås den fysiska aktiviteten. I tabell 2, mot slutet, finns en redovisning av såväl utgångsvärden som aktiviteten vid 6, 12 och 24 månader. Lågfettgruppen ökade motionen med 24%, Medelhavskostarna med 65% och LC-arna med 28%, räknat på medelvärden. Det är kanske där som de framgångsrika kvinnliga Medelhavskostarna grundlägger sitt vinnande utfall. Det är ju i den subgruppen som man når det bästa resultatet, 0.7 kg bättre än tvåan, LC-gruppen.

Det blir (700 gram/730 dygn) = 0.96 gram bättre utfall per dygn jämfört med LC-arna. Som bara åt någorlunda strikt under de första 4-5 månaderna. 

Shai - Figur2

Det finns tankar som dyker upp av detta, här ett par:

• Om man äter lågfettkost och ökar motionen med 24% så blir viktreduktionen knappt 7% av det kaloriräknarna brukar förespegla.
• För Medelhavskosten kan utfallet bli nära 15% av kalorireduktionen, förutsatt kombination med en ökning av motionen med 65%.

Tja…

Kostdoktorn har kommenterat studien ur en annan synvinkel.

Effectiveness of a Universal Parental Support Programme to Promote Healthy Dietary Habits and Physical Activity and to Prevent Overweight and Obesity in 6-Year-Old Children: The Healthy School Start Study, a Cluster-Randomised Controlled Trial

Objective: To develop and evaluate the effectiveness of a parental support programme to promote healthy dietary and physical activity habits and to prevent overweight and obesity in Swedish children.

Källa: Plos ONE

Min tolkning: Äre nån vits att lära föräldrar att sköta sina barn så att de inte blir feta?

Hur gjorde man, i korthet.

Participants were six-year-old children (n = 243) and their parents. Fourteen pre-school classes were randomly assigned to intervention (n = 7) and control groups (n = 7). The intervention lasted for 6 months and included: 1) Health information for parents, 2) Motivational Interviewing with parents and 3) Teacher-led classroom activities with children. Physical activity was measured by accelerometry, dietary and physical activity habits and parental self-efficacy through a questionnaire. Body weight and height were measured and BMI standard deviation score was calculated. Measurements were conducted at baseline, post-intervention and at 6-months follow-up.

Min tolkning: 243 sexåringar med föräldrar i 14 förskoleklasser deltog, hälften som kontrollgrupp. Försöket pågick i 6 månader och inkluderade 1) Hälsoinfo till föräldrarna 2) Motiverande (?) intervvju med föräldrar 3) Lärarledda aktiviteter för eleverna. Man mätte diverse parametrar före försökets början, fysisk aktivitet under försöket, vid försökets slut efter 6 månader samt ytterligare 6 månader senare.

Av en pedagogiskt väl utformad och genomförd studie ska man kunna lära sig någonting, helst utan att behöva nagelfara varenda detalj. ”En bild säger mer än tusen ord” och man behöver inte mycket statistiskt hallaballo för att påvisa samband som faktiskt finns om man presenterar resultaten som överskådlig grafik. Är sambanden svaga använder man hellre avancerat statistiskt knådande och svåröverskådliga tabeller.

Du kommer inte att hitta en enda graf i denna studie, det närmaste man kommer är ett flödesdiagram över urvalsprocessen. Men mängder av tabeller och text.

Och vad uppnådde man?

In this study we did not find a significant intervention effect on total physical activity, time spent in MVPA or time spent sedentary between the intervention and control groups as a whole.

Min tolkning: Inget.

Fast inte riktigt.

A positive effect was only seen in girls at weekends when activity levels were the lowest.

Min tolkning: Endast under helger, när flickor var som minst aktiva så blev de lite mer aktiva.

…boys showing more sedentary time in the intervention group.

Min tolkning: Pojkarna i interventionsgruppen var slappare på fritiden!

Vad gäller matvanor fanns en statistiskt säker skillnad.

The results from our study showed a significantly higher intake of vegetables (0.26 portions/ day) in the intervention group compared to the control group, and at follow-up the intervention effect was sustained for boys in the intervention group.

Min tolkning: Interventionsgruppen (där man ändrade nå’t) åt o.26 portioner mer grönsaker och skillnaden kvarstod vid försökets slut.

Hur stor är en portion grönsaker? Det är inte helt lätt att finna, men till slut gick det.

Serving_sizes

These results are very encouraging since intake of fruit and vegetables is of great importance for health…

Min tolkning: Resultaten är väldigt uppmuntrande då frukt och grönt är av stor betydelse för hälsan.

Man har ägnat 6 månader åt att påverka barn och föräldrar att ändra matvanor och vad får man ut av det? En ökning av grönsaksätandet med 1/2 dl riven morot eller 1/4 stor tomat eller 3/4 av en broccoli. Jippii!

Här kommer deras slutsatser

It is possible to influence vegetable intake in children and girls’ physical activity through a parental support programme. The programme needs to be intensified in order to increase effectiveness and sustain the effects long-term.

Min tolkning: Det är möjligt att påverka grönsaksätande hos barn samt flickors fysiska aktivitet genom föräldrastöd. Programmet måste intensifieras för att förbättra utfall och långtidseffekt.

Men så kommer något av det mest självgoda någonsin:

These findings are an important contribution to the further development of evidence-based parental support programmes to prevent overweight and obesity in children.

Min tolkning: Dessa upptäckter är ett viktigt bidrag för en fortsatt utveckling av ett ”evidensbaserat” föräldrastöd för att motverka övervikt och fetma bland barn.

Jag har inte kunnat hålla mig från ett cyniskt språkbruk, men studien är alltför uppblåst i förhållande till sitt resultat för att förtjäna annat. Jag tror mig minnas att Einsteins allmänna relativitetsteori drog 2-3 sidor text när han lade fram den, varför är den här längre (19 sidor med referenser)? Och varför har Plos ONE tagit in den? För att den har något med Karolinska Institutet att göra?

Politiker lovordar sänkta bidrag för tjocka som vägrar behandling

Storbritanniens premiärminister David Cameron föreslår att överviktiga som inte kan arbeta ska få minskat bidrag om de inte går med på behandling. Förslaget applåderas av Uppsalas kommunalråd Stefan Hanna (C). ”Jag säger inte att man måste bli helt frisk men man måste fan försöka.” 

Källa: Netdoktorpro

Netdoktorpro

Antag att det är råd av typen ”ät mindre och spring mer”, eventuellt i kombination med ”man kan banta med hallonbåtar” som gör uppgiften oöverstiglig.

Hur mycket ”tränar” egentligen en person med t.ex. 50 kg övervikt bara genom att vara vardagsaktiv? Den nyfikne kan ju kränga på sig en 50 kg viktväst/ryggsäck och leva med den en vecka. Dag som natt.

Tack E för tipset