Inlägg märkta ‘essentiell’

Jag ifrågasätter inte att vi använder och behöver små mängder glukos i metabolismen (ämnesomsättningen), vad jag däremot noterar är att inga seriösa biokemiböcker betraktar några som helst kolhydrater som essentiella (livsnödvändiga) att äta, inte ens under speciella villkor (conditionally essential).

I motsats till detta tycks alla lekmannaböcker om näringslära av någon outgrundlig anledning börja sina utläggningar med kolhydrater!

Varje ämne i våra kroppar har ett ursprung i fotosyntesen som producerar mono-, di– och polysackarider ur kol, vatten samt energi från ljusets fotoner. Ur dessa bildar olika bakterier och högre livsformer mer komplexa ämnen, många av dem tillsammans med mineraler.

alfa-linolensyra

Bilden till vänster visar ett för människor essentiellt ämne, omega-3-fettsyran alfa-linolensyra med 18 kol i kedjan. Den används som råmaterial för att bygga andra och längre kolkedjor, EPA med 20 och DHA med 22 kol. Vi kan med fördel äta de senare direkt, de finns t.ex. i ishavsfisk.

Det som gör de tre nämnda fettsyrorna viktiga för oss människor är den alldeles speciella krökningen som gör att de något liknar en metkrok. I den lilla kemiska skalan är inte bara ingående grundämnenas proportioner och mängder viktiga. Det gäller också hur de sammanfogas, i vilken ordning det sker samt deras geometriska former.

 

Proteiner (egentligen dess byggelement aminosyror) är förädlade med kolhydrater i botten och den processen kan vändas så snart vi har mer aminosyror tillgängliga i mat och kropp än vi behöver. Det sker alltid när vi äter så mycket protein att det nyttjas som energi.

Då bryts överflödet av aminosyror ner till kvävehaltiga avfallsprodukter, som filtreras bort i urinen, resten blir till större delen glukos, en mindre del ketoner. Glukosen hamnar i blodomloppet tillsammans med och oskiljaktlig från de som kommer från mat varifrån den fördelas efter behov.

Även fett bidrar med små mängder glukos när triglyceriderna spjälkas till tre fettsyror samt en glycerolmolekyl. Det sker t.ex. när en fettmolekyl avlämnas av en kylomikron, VLDL eller annat fettbärande lipoprotein vid målet, vare sig det är en muskel– eller fettcell. En komplett fettmolekyl är helt enkelt för stor för att komma in i målcellen.

Den avspjälkade glycerolmolekylen sköljs helt enkelt vidare av blodet och återvinns i levern till glukos. Ju kortkedjigare fetter vi äter desto fler glycerolmolekyler blir det över.

Om någon finner uppgifter i seriös biokemilitteratur som visar att kolhydrater eller någon av dess monosackarider är essentiella att äta så uppskattar jag att få veta det, antingen i en kommentar eller via mail till min adress som finns högt uppe till vänster på sidan.

Annonser

Rådet att äta mindre och röra sig mer räcker inte för att bota fetma. Det är dömt att misslyckas, skriver experter i tidskriften Lancet.

Källa: Expressen

Den numera avsuttne professor Stephan Rössner var en av förespråkarna för idén att ”äta mindre och springa mer” och ”man kan banta med hallonbåtar”. Den förra har en doft av sanning medan den senare bara är ironisk.

Så kommer ett tröstlöst konstaterande som säkert många forskare  och bantare nickar instämmande till:

Detta eftersom biologiska förändringar gör att kroppen är inställd på och försvarar sin övervikt till varje pris.

Man är helt enkelt chanslös och behöver inte känna sig särskilt ansvarig för sin övervikt/fetma. Naturen vinner i längden och man kan ge upp utan särskilt dåligt samvete.

Men vad händer om man istället ser det ur en annorlunda synvinkel? 

Det kroppen i första hand behöver ”utifrån” är vatten och sådana byggstenar och verktyg som ständigt förbrukas och måste ersättas med nya. Dit hör mineraler, vitaminer, ett tiotal aminosyror (från proteiner) och två essentiella fettsyror. Givet att vi får i oss detta kan vi klara oss eftersom kroppen själv kan syntetisera resten. I praktiken är det vare sig förnuftigt eller genomförbart att i längden leva så, men det är möjligt.

Säg nu att vi äter mat som är näringsgles, alltså har en eller flera brister av essentiella (livsnödvändiga) näringsämnen, men överskott av annat som det inte finns något omedelbart behov av. Vad händer då om man dessutom stimulerar ett anabolt (”byggande/lagrande”) hormon som insulin?

Kolhydratrik mat stimulerar, direkt eller indirekt, insulinet och tillför energibärare (glukos, fruktos och i någon mån galaktos) som om det inte används omgående lagras. Om det sker i korttidslager som glykogen eller i fettväv beror på flera faktorer. Den som utför betydande fysiskt arbete kan förhoppningsvis förbruka allt innan nästa måltid, men det kan ta timmar att motionera bort det du smäller i dig på ett par-tre minuter.

Min hypotes är att ”kroppen” på ett eller annat sätt känner när tillgången på åtminstone vissa (essentiella) näringsämnen börjar sina. Du vet naturligtvis att det gäller för vatten, om inte så kan du ju prova att låta bli att dricka på ett dygn eller två. Prova gärna att såvitt möjligt undvika salt så upplever du säkert samma sak. Även om du inte kan peka ut precis vad som fattas så leder det till ett mer eller mindre uttalat sug efter att äta även om du bär omkring på ett näringsförråd som räcker flera veckor. Tio kilos övervikt innebär 10*7500 kcal, hyfsat tillräckligt för 30 dagar om 2500 kcal/dag.

Äter man då en näringsfattig mat som innehåller överskott av sådant som inte används utan lagras så blir det som det blir. Min tro är inte att kroppen ”…försvarar sin övervikt till varje pris…” utan egentligen kräver nödvändiga näringsämnen.

Det är den överviktige/fete som av gammal vana, dåliga råd och okunnighet till varje pris försvarar sina felaktiga matvanor.