Inlägg märkta ‘basal kemi’

Silversajten som skapats av ”forskare, läkare, sjuksköterskor och experter bör redigera åtminstone delar av sitt innehåll för att inte göra bort sig i onödan. Att silversäljare i allmänhet kopierar varandra må vara förståeligt, men att personer med dessa förmenta kvalifikationer apar efter är obegripligt, det krävs inte mer än gymnasiekemi för att inse hur orimlig deras påståenden är.

Sanningen är helt enkelt att rent silver är ett för däggdjursceller ogiftigt mineral som varken är cancerogent eller mutagent. De som hävdar motsatsen har inte bemödat sig om att särskilja rent silver från de giftiga silversalter som framställs genom att man löser silver i salpetersyra (HNO3) –slutresultatet blir då silvernitrat (AgNO3), en potentiellt giftig, färgande och frätande produkt. Toxiciteten hos silvernitrat har en naturlig förklaring och kommer från syrakomponenten och dess nitratjon (NO3). Elektrokolloidalt silver baseras inte alls på någon syra, utan tillverkas istället med hjälp av en elektrisk process och det bildas fria silverjoner (Ag+) och silverpartiklar (Ag). Rent silver har ingen toxisk effekt.

Metalliskt silver är ”rent silver”, en ädelmetall och reagerar tämligen avmätt med andra ämnen och kan därför betraktas som ofarligt. Så långt har dom tillräckligt rätt, även om det blir avsevärt annorlunda när man är i närheten av den ”nedre nanogränsen”, 1 nanometer*.

”…De som hävdar motsatsen har inte bemödat sig om att särskilja rent silver från de giftiga silversalter som framställs genom att man löser silver i salpetersyra (HNO3) –slutresultatet blir då silvernitrat (AgNO3), en potentiellt giftig, färgande och frätande produkt.”

Det är korrekt att man kan framställa silvernitrat genom att blanda silver i salpetersyradet avgörande är koncentrationen av de använda kemikalierna och i slutresultatet. Är antalet Ag+ (mätt i mol*) samma i det ”elektrokolloidala” som det som framställs med samma antal mol HNO3 blir slutresultatet i praktiken samma. ”Forskare och läkare” i gruppen borde ha kompetens att greppa detta, vad gäller de övriga är jag osäker.

”Toxiciteten hos silvernitrat har en naturlig förklaring och kommer från syrakomponenten och dess nitratjon (NO3).”

Nu bör du se det orimliga i meningen ovan! Givet att man använder tillräckligt lite av både salpetersyra och silver blir slutresultatet likvärdigt med s.k. ”elektrokolloidalt silver”!

”Elektrokolloidalt silver baseras inte alls på någon syra, utan tillverkas istället med hjälp av en elektrisk process och det bildas fria silverjoner (Ag+) och silverpartiklar (Ag).”

Den metoden har fördelen att det är närmast omöjligt att överskrida 10 ppm silverjoner. Använder man högre spänningar eller längre tid blir effekten visserligen att mer silver tas från elektroderna men ger för den skull inte högre ppm silverjoner i slutprodukten utan avsätts som silveroxid (Ag2O) på ena elektroden eller fälls ut som diverse svårlösliga silverföreningar, en del aggregerar till kluster och ger lösningen en svagt gulaktig färg.


Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?   Silver – Mina tips för hemtillverkning av ”silvervatten”   Var lugn, i tipsen finns inga värderingar mot silvervatten, även silvertroende kan läsa utan att gå i taket. Däremot kan högkonsumenten spara rejält med pengar genom att lära sig göra hemkört.

*) I fasta ämnen, i detta fall silver, är det bara de yttersta atomerna som kan reagera med omgivningen. När partikelstorleken minskar kommer andelen atomer vid ytan att öka. I extremfallet där alla ”partiklar” bara består av 1 atom är den 100%. Av det skälet kan det skilja avsevärt mellan egenskaper ett ämne har i makroskala (t.ex. sådant vi kan se) och nanoskala där måtten i silversammanhang ligger i intervallet 1 – 100 nanometer.

**) Mol är ett tal som främst passar kemisters behov. Det är rätt stort, 6,02 x 1023 och kallas Avogadros tal. 

Annonser

Du har säkert läst och hört om argyri, en kosmetiskt störande men ofarlig blåaktig missfärgning av huden. Silverförespråkare hävdar, med rätta, att risken är närmast obefintlig med kommersiellt tillgängliga vattenreningspreparat som går under beteckningen Kolloidalt silver.

  • För att argyri ska uppträda krävs upplagring av silver i någon form i huden.
  • I magsyra och blod finns mängder av negativt laddade klorjoner, Cl, som vid kontakt med positivt laddade silverjoner, Ag+, bildar svårlöslig silverklorid som är föga reaktionsbenäget och vanligen rensas ut och hamnar i toan. Detta är kroppens effektiva försvar mot silver. Även andra liknande reaktioner finns, men detta är sannolikt den mest betydelsefulla.
  • KS-produkter som är till salu är av tillverkningsskäl synnerligen utspädda och därmed harmlösa. Om du av något kosmetiskt skäl vill blåtona din hud genom att använda KS i rimliga mängder är ditt återstående liv sannolikt för kort.

Men antag att du är riktigt nyfiken och vill testa ändå (bevisa eller motbevisa, välj anledning själv), hur tar man sig förbi kroppens effektiva och inbyggda försvarsmekanism?

  • En förutsättning för argyri är någon form av silver i huden.
  • En annan är att huden utsätts för (sol)ljus.

Om du bär silversmycken, t.ex. i halskedja, händer det kanske att huden ibland blir aningen svartfärgad men det går lätt bort. Det beror sannolikt på att silvret reagerar på svavel som finns i hudens protein och bildar silversulfid, Ag2S, svartfärgat och svårlösligt. Men detta blir inget permanent problem då vi ständigt ”ömsar hud” och missfärgningen likaså. Låt säga att du dagligen droppar KS på ett och samma ställe på handryggen så är dels silvermängden obetydlig, dels försvinner huden och tar med sig alla spår.

Finns det då något rimligt sätt att tränga in tillräckligt djupt så att färgningen blir permanent, ungefär som en tatuering? Du kan naturligtvis picka i KS-droppen med en nål eller tatuerarverktyg, men det känns ju lite konstgjort så det går bort.

Jag tänker mig ett förhållandevis ofarligt lösningsmedel som kan hjälpa till att penetrera in i huden och ta med sig silvret. Mitt förslag är dimetylsulfoxid, DMSO.

Dimetylsulfoxid, ofta förkortat DMSO, är ett polärt aprotiskt lösningsmedel. DMSO är i sig själv en färg- och luktlös viskös vätska med extremt bra lösningsmedelsegenskaper. Det löser sig med lätthet i de flesta organiska lösningsmedel och kan även lösa en del oorganiska salter; det är vidare blandbart med vatten i alla proportioner. Ämnet erhålls som en viktig biprodukt vid pappersmassaframställning. Källa: Wikipedia

DMSO låter väldigt ”kemiskt”, men går att köpa. Googla DMSO och välj bland erbjudanden, flytande är nog effektivast men gel kanske fungerar. Hästägare kanske redan har det hemma? Blanda med KS i en mörkfärgad glasflaska (Viktigt, du vill inte att ljuset ska mörkfärga silvret redan innan det hamnar i huden!) med pipett. Droppa minst dagligen på ett och samma ställe på t.ex. handryggen där solen kommer till men en eventuell missfärgning inte generar för framtiden Har du redan en tatuering kanske det är ett bra ställe. Är du noggrann när du applicerar droppen eller gelklicken blir fläcken liten.

Hur lång tid tar experimentet? Ingen aning, applicerar du en ny droppe så snart den gamla sugits in eller dunstat bort tar det kanske veckor eller månader. Meddela mig hur du gjort och hur lång tid det tar till dess utfallet är säkert.

Ska du göra detta experiment? Nej, om du frågar mig trots att det är min utmaning. Känner du tvekan är det ett gott tecken att du greppar hela eller delar av den bakomliggande kemin. Är du övertygad att det är ofarligt är det upp till dig att testa, det är på egen risk och ansvar.

Blir du bara förbannad har du sannolikt inte förstått mitt blogginlägg. Då ska du definitivt avstå, det blir bara bekymmer.

 

Ibland kan det vara värdefullt att återvända till grunderna, särskilt för nytillkomna. Vill du följa diskussioner om t.ex. silverföreningars betydelse utanför och inne i kroppen kan detta inlägg ge dig nya perspektiv. Silverförespråkare kan uppfatta det frustrerande, kunskapsunderskott är en slags självvald mackt! :)

Läser du om Kolloidalt silver så dyker måttet ppm, parts per million upp. Det är ett relevant mått, men jag antar att många har ett tämligen diffust perspektiv på vad det innebär.

  • 10 ppm (viktdelar) av något som sammantaget väger 1 000 000 enheter, kan det va nå’t?

Naturligtvis används mått som vikt/massa och volym även av kemister men avgörande för dem är antalet atomer/molekyler. Till all lycka finns ett samband mellan antalet atomer/molekyler i förhållande till dess massa, kallat Avogadros tal.

  • Avogadros tal anger ett antal, knutet främst till kemisters behov.*
  • Avogadros tal är oerhört stort och ”ojämnt”, 6,02 x 1023 (avrundat till 2 decimaler)
  • Avogadros tal är antalet atomer/molekyler som finns i samma antal gram som anges av ett ämnes atom/molekylvikt. Brukar återfinnas i t.ex. periodiska systemet.
  • 1 mol av ett ämne är den mängd där antalet atomer/molekyler uppgår till Avogadros tal, där massan mätt i gram är samma som ämnets atom-/molekylvikt.

Exempel: 1 mol vatten (H2O) har massan 18 gram, 1 mol silver 108 gram, 1 mol vätgas (H2) 2 gram och så vidare. (siffrorna avrundade!)

En silverjon, Ag+, har förlorat en elektron vilket ger radikalt andra egenskaper än för den neutrala atomen men massförändringen är betydelselös då elektroners bidrag till atomvikt är extremt litet. Den neutrala, metalliska, silveratomen har 47, Ag+ har 46. Inga tabeller gör skillnad på atom- och jonmassor, den är försumbar.

För att tydliggöra så mycket som möjligt gör jag uträkningarna stegvis, märk att jag använder avrundning.

  • 108 gram silver är 1 mol och har 6,02 x 1023 atomer
  • 1 gram silver är 1/108 ≈ 0,0093 mol och 0,056 x 1023 = 5,6 x 1021 atomer
  • 0,1 gram silver ≈ 5,6 x 1020 atomer
  • 0,01 gram silver ≈ 5,6 x 1019 atomer
  • 0,001 gram (1 mg) silver ≈ 5,6 x 1018 atomer
  • 0,000 001 gram (1 µg, mikrogram) ≈ 5,6 x 1015 atomer
  • 0,000 000 001 gram (1 ng, nanogram) = 5,6 x 1012 atomer

Längre än så tror jag inte vi behöver gå. Men låt oss sätta detta i ett mänskligt perspektiv, hur mycket är 5,5 x 1012?

  • Jordens befolkning är 8 miljarder = 8 x 109 och 1 nanogram silver/silverjoner innehåller ungefär 5,5 x 1012 atomer/joner, skillnaden är ungefär 700 gånger!

Låt oss jämföra med 1 liter Ionosil, KS (eller liknande produkt) med 10 ppm silver, oavsett om det är äkta kolloidalt, i jonform eller mixat.

  • 1 liter KS är 1000 gram (≈ 56 mol, nästan allt är ju vatten där 1 mol = 18 gram )
  • 10 ppm är 10/1 000 000 av 1000 g = 10 mg ≈ 5,6 x 1019 atomer+joner i 1 liter KS (se ovan)
  • 2 tsk = 10 ml innehåller 1/100 av detta ≈ 5,6 x 1017 atomer+joner.

Lyckligtvis har vi ”filter” i kroppen i form av negativt laddade klorjoner, Cl, i såväl magsyra som blodets salt, båda  motverkar** effektivt silverjonerna om du dricker en silverblandning, men med tanke på att även små mängder av silverblandningar innehåller gigantiska mängder silverjoner kan en del smita förbi och ställa till viss oreda ändå.


*) Mol används främst av kemister och t.ex. när man redovisar blodets innehåll, men det är fullt möjligt att applicera i andra sammanhang där stora antal förekommer. Ett sådant är när man vill ”räkna elektroner” i elektriska laddningar (Coulomb) och illustrera strömstyrka (Ampere)

**) I tidigare inlägg har jag flera gånger berättat att silverjoner och klorjoner närmast oemotståndligt dras till varandra och bildar en mycket stabil och svårlöslig molekyl, silverklorid. För att sära den krävs en hel del energi vilket gör den närmast helt inaktiv ur ”silversynpunkt”, men i den ”kemiska skalan” spelar många faktorer in så inget är 100% säkert. Detta är ett av skälen till att silverförespråkare menar att KS är ofarligt då 90-99% (avvikande åsikter finns) anses lämna kroppen inom ett dygn via kommunikation med toalett eller motsvarande.

 

Jag får idag meddelande från Livsmedelscerket att kalciumsorbat, E 203, tas bort från listan över godkända tillsatser. Om du är rädd för E-nummer och kemiska tillsatser så kan du andas ut från och med 12 augusti 2018.  Om du å andra sidan hyllar ämnen från naturen så kanske det är läge att sörja istället. Om det har någon egentlig betydelse eller ej har jag ingen uppfattning om, men meddelandet fick mig att tänka ett extra varv.

Den europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten Efsa omprövar systematiskt alla godkända tillsatser.

Kraven på säkerhetsdokumentation har ökat under årens lopp och därför omprövas godkända tillsatser kontinuerligt.

2016 stod en rad konserveringsmedel i tur för översyn, bland annat kalciumsorbat (E 203). Efsa uppmanade de företag som ville använda de aktuella tillsatserna att skicka in nytt underlag med vetenskapliga och tekniska uppgifter som visar att tillsatserna inte på något sätt är skadliga för hälsan.

Inget företag har skickat in underlag för kalciumsorbat. Utan ett sådant underlag kan inte Efsa gå vidare med sin utvärdering av tillsatsen. Kalciumsorbat tas därför bort från listan över godkända tillsatser från och med 12 augusti 2018.

Källa: Livsmedelsverket: Kalciumsorbat E 203 tas bort från listan över godkända tillsatser

Den kompakta kemiska formeln för kalciumsorbat är C12H14CaO4 medan den lite tydligare ser ut som på bilden. 
Du ser tre joner, en är en positiv tvåvärd kalciumjon inom hakparentesen till höger och för laddningsbalansens skull finns två (lägg märke till tvåan strax nedom och efter hakparentesen) lite mer komplicerade negativa joner till vänster. Om du är kemiintresserad eller följt min blogg ett tag så kanske du associerar till något?

Ursprunget till de två negativa jonerna är en karboxylsyra med 6 kolatomer och två omättnader, den första invid den andra kolatomen från det kemister kallar slutet av kolkedjan, omegaänden*. För kroppens behov är det logiskt att karakterisera och namnge dessa karboxylsyror från omegaänden. Detta är en omega-2-fettsyra med två omättnader som heter sorbinsyra eller  2,4-hexadienoic acid. Tvåan och fyran syftar på var dubbelbindningarna börjar och hexa är räkneordet för 6 kolatomer och acid kommer av att det är en karboxylsyra. Namnet sorbat kommer av den växt där man först isolerade ämnet i omogna bär, Sorbus aucuparia, det vi kallar rönnbär.

Den tillverkare som anser att kalciumsorbat är en viktig beståndsdel i en produkt kan säkert komma förbi detta genom att tillsätta omogna rönnbär, finns därför ingen anledning att mata pengar in i en godkännandeprocess.


*) I grekiska alfabetet är alfa den första och omega den sista bokstaven.

Proteiner byggs av långa kedjor av aminosyror, ihoprullade till kompakta strukturer som kan innehålla från 51 aminosyror (insulin, det kortaste proteinet) och ända förbi 20000! Ännu kortare aminosyraföreningar kallas peptider. Vi äter proteiner för att komma åt enskilda aminosyror som bygger de unika proteiner vi behöver.

  • Protein i maten kan liknas vid en färdigbyggd Lego-modell. Riv isär den och du kan använda bitarna för att bygga det du behöver.

För att smälta proteiner måste de först denatureras vilket kan ske i magsäckens oerhört sura miljö. De hoprullade nystanen tappar inre bindningar och öppnar sig så att matsmältningsenzymer bättre kommer åt att klippa isär aminosyrorna.

  • Syror, t.ex. magsyra, kännetecknas av sin koncentration av vätejoner (H+, egentligen H3O+)*. Kroppen som helhet är i stort sett pH-neutral (pH =7), men värdet varierar lokalt mellan olika organ, beroende på deras arbetsuppgift. För varje heltal som pH ändras kommer vätejonkoncentrationen att öka eller minska 10 gånger!

Magsyrans pH ligger ungefär mellan 2 och 3 och beror på vad och hur mycket du äter och dricker, utspädningseffekten påverkar långt mer än maten/dryckens eget pH. Vätejonkoncentrationen i magsyran är inte mindre än 10 000 – 100 000 gånger högre än neutralt vatten! Denna enorma koncentrationsökning är definitivt inte ”gratis”, det krävs avsevärd mängd energi för att skilja ut positivt laddade vätejoner i så stora mängder. Det sker i kroppens allra mest energikrävande celler, parietalceller, som producerar koncentrerad saltsyra för att hålla magsyran tillräckligt sur. När du äter mat som späder ut eller förbrukar magsyran kommer parietalcellerna att jobba hårt vilket kostar energi. All ämnesomsättning, varav magsyraproduktionen är en del, innebär avsevärd värmeproduktion.

Detta är denatureringen, efter detta kommer uppdelningen i aminosyror, även det en tids- och energikrävande process. När kroppen tagit upp de nödvändiga aminosyrorna kommer resten att rensas på sitt överflödiga kväveinnehåll vilket samlas i urinen och det som eventuellt blir kvar kan bilda glukos och/eller ketoner. Denna räcka omvandlingar kräver energi vilket i sin tur innebär omvandlingsförluster i form av värme.

  • Proteinrik mat ger, genom den långsamma omsättningen, förhållandevis lång mättnadskänsla.
  • Uppdelning av protein till aminosyror som sedan återkombineras till kroppsegna proteiner är både tids- och energikrävande om än livsviktigt.
  • Att rensa ut kvävehaltigt avfall och bilda glukos och ketoner av återstoden är energikrävande vilket bidrar till värmeproduktion.

Proteinmetabolismen är en komplicerad process som tar avsevärd tid och kräver energi vilket avger värme, det som kallas termogenes.


*) Du känner säkert till beteckningen pH där p står för den negativa 10-logaritmen av koncentration och H för vätejonen.

 

Dietister och andra nutritionsexperter är mycket tydliga när man tar avstånd från fett som huvudsaklig näringskälla, särskilt när det kommer till mättade fetter med animaliskt ursprung. Ibland tror jag att de inte är nämnvärt bekanta med grundläggande kemi. Som illustration har jag tagit en rak variant av monosackariden glukos samt en mättad fettsyra med samma antal kol.

 

I torr form är glukos en rak kedja av 6 kol-, 12 te– och 6 syreatomer med summaformeln är C6H12O6.

 

Kapronsyra är en fettsyra som finns i kokosfett och smör. Den smälter runt 0 grader. Kapronsyran klassas som kortkedjig, en Short Chain Fatty Acid som kan färdas i blodet utan hjälp.

 

I den övre bilden är alla skillnader dem emellan markerade med rött och om du tittar närmare så har det tillkommit 5 syreatomer längs kolkedjan i glukosen samtidigt som en syreatom försvunnit från karboxyländen i fettsyran. OH-grupper gör att glukosen ”umgås” väldigt lätt med vatten, till den grad att det blir problem.

För att inte skada blodkärl kan det varaktigt inte finnas mer än ungefär 5 gram glukos i hela den normala blodmängden på cirka 5 – 6 liter. När en glukosmolekyl tränger in i en cell genom någon av de olika glukostransportörerna (GLUT) följer samtidigt ungefär 190 vattenmolekyler med för att hålla nere koncentrationen. Till all lycka finns enzymer inne i muskel– och leverceller som kan foga samman dem i grenade och stärkelseliknande lagermolekyler, glykogen. De är långt ifrån lika vattensugande som enskilda glukosmolekyler, men kroppens totala förråd om 500 gram väger ändå knappa 2 kilo trots att det bara motsvarar runt 2000 kcal.

OH-grupper har en särskild funktion i metabolismen, det är ställen där olika molekyler kopplar samman, önskvärt eller ej. När kedjor av proteiner fogats samman vecklas de i noggrann ordning till ett nystan där atomer och molekylgrupper med motsatta laddningar dras mot varandra i det som kallas vätebindningar. Jämfört med andra kemiska bindningar är de svaga, men de håller samman vatten och gör att en stridsvagn kan köra över 50 cm tjock kärnis.

Just den sortens bindningar gör att glukos och fruktos/galaktos klibbar fast vid syre- och koldioxidtransporterande hemoglobin i blodet. Hos friska människor har knappa 5% av hemoglobinet sådana påhäng, diabetiker kan ha väsentligt fler. Värdet heter HbA1c och kallas ofta men felaktigt för långtidsblodsocker.

Ju fler OH-grupper som fraktas runt i blodet desto större risk att hemoglobin glykeras och blir obrukbart. Men alla proteiner som kommer i kontakt med blodet kan få ett sådant påhäng. Vänd på saken, kan du ersätta en avsevärd del monosackarider med fettsyror sjunker HbA1c avsevärt.

I korthet: OH-grupper ”i onödan” på monosackarider som bygger kolhydrater är ungefär som ett gäng trekrokar på ett fiskedrag i vass.

I tidigare inlägg har jag berättat rätt detaljerat om fettsyror ( #1: Fettsyror, en introduktion, #2: Raka och krökta fettsyror #3: Fettsyrors längd och omega-begreppet) och #4: Hur du bygger din egen fettväv

Logiskt sett borde detta varit inlägg #3,5 för att förklara hur fetter byggs upp av sina beståndsdelar och koppla samman dem till fetter i en ovanligt kort lektion.

 

  • Fetter är tre fettsyror sammanlänkade med en gemensam glycerolmolekyl (bilden till vänster) till en triglycerid, en fettmolekyl. Låt oss se hur det går till, processen kallas förestring.
  • OH-grupperna på höger sida definierar glycerolmolekylen som en alkohol  och ger den två förmågor, den kan lätt transporteras i vatten/blod och kan koppla till fettsyror eller andra molekyler, även de med OH-grupper.

 

  • När glycerolmolekyler och fettsyror blandas startar förestringen, de gulmarkerade OH-grupperna som är inringade möts och bildar en vattenmolekyl. Kvar blir en av syreatomerna som en länk.
  • R-et invid karboxyländen står för resten av fettsyran som kan vara i princip vilken som helst.

 

 

  • De gulmarkerade OH-grupperna i bilden ovan blir en fri vattenmolekyl.
  • Om bara en fettsyra är kopplad till glycerolmolekylen kallas det en monoglycerid, med två fettsyror en diglycerid och när alla tre platserna är fyllda följatligen en triglycerid, en fettmolekyl.
  • På korrekt ”kemiska” bör fett kallas triacylglycerol. (Tri– för tre, acyl– för att det är en fettsyra inblandad och glycerol bör vara uppenbart vid det här laget.)
  • När fettsyror länkas till glycerolet upphör de att vara sura och helheten är neutral.

I hittepå-fetter som margariner finner du mono- och diglycerider där de fungerar som emulgatorer och kan binda vatten till fetter. Det av dietister och andra konventionella kostrådgivare så förkättade smöret har en fetthalt om 80%, men utan konstlad hjälp skulle margariner vara 100% fett! Lösningen på detta dilemma är att tillsätta emulgatorer som tillåter att man kan blanda i avsevärda mängder vatten och på så sätt sänka fetthalten, men även råvarukostnaderna. Håll det i minnet ni som väljer lågfettprodukter, vatten är en minikostnadsråvara i detta sammanhang.

Minns också att mono– och diglycerider hydrolyseras till fettsyror i kroppen på samma sätt som fetter. Fettreducerade produkter med mono- och diglycerider har därför i praktiken ett högre fett(syra)innehåll än som står på deklarationen.