Inlägg märkta ‘argyri’

Du har säkert läst och hört om argyri, en kosmetiskt störande men ofarlig blåaktig missfärgning av huden. Silverförespråkare hävdar, med rätta, att risken är närmast obefintlig med kommersiellt tillgängliga vattenreningspreparat som går under beteckningen Kolloidalt silver.

  • För att argyri ska uppträda krävs upplagring av silver i någon form i huden.
  • I magsyra och blod finns mängder av negativt laddade klorjoner, Cl, som vid kontakt med positivt laddade silverjoner, Ag+, bildar svårlöslig silverklorid som är föga reaktionsbenäget och vanligen rensas ut och hamnar i toan. Detta är kroppens effektiva försvar mot silver. Även andra liknande reaktioner finns, men detta är sannolikt den mest betydelsefulla.
  • KS-produkter som är till salu är av tillverkningsskäl synnerligen utspädda och därmed harmlösa. Om du av något kosmetiskt skäl vill blåtona din hud genom att använda KS i rimliga mängder är ditt återstående liv sannolikt för kort.

Men antag att du är riktigt nyfiken och vill testa ändå (bevisa eller motbevisa, välj anledning själv), hur tar man sig förbi kroppens effektiva och inbyggda försvarsmekanism?

  • En förutsättning för argyri är någon form av silver i huden.
  • En annan är att huden utsätts för (sol)ljus.

Om du bär silversmycken, t.ex. i halskedja, händer det kanske att huden ibland blir aningen svartfärgad men det går lätt bort. Det beror sannolikt på att silvret reagerar på svavel som finns i hudens protein och bildar silversulfid, Ag2S, svartfärgat och svårlösligt. Men detta blir inget permanent problem då vi ständigt ”ömsar hud” och missfärgningen likaså. Låt säga att du dagligen droppar KS på ett och samma ställe på handryggen så är dels silvermängden obetydlig, dels försvinner huden och tar med sig alla spår.

Finns det då något rimligt sätt att tränga in tillräckligt djupt så att färgningen blir permanent, ungefär som en tatuering? Du kan naturligtvis picka i KS-droppen med en nål eller tatuerarverktyg, men det känns ju lite konstgjort så det går bort.

Jag tänker mig ett förhållandevis ofarligt lösningsmedel som kan hjälpa till att penetrera in i huden och ta med sig silvret. Mitt förslag är dimetylsulfoxid, DMSO.

Dimetylsulfoxid, ofta förkortat DMSO, är ett polärt aprotiskt lösningsmedel. DMSO är i sig själv en färg- och luktlös viskös vätska med extremt bra lösningsmedelsegenskaper. Det löser sig med lätthet i de flesta organiska lösningsmedel och kan även lösa en del oorganiska salter; det är vidare blandbart med vatten i alla proportioner. Ämnet erhålls som en viktig biprodukt vid pappersmassaframställning. Källa: Wikipedia

DMSO låter väldigt ”kemiskt”, men går att köpa. Googla DMSO och välj bland erbjudanden, flytande är nog effektivast men gel kanske fungerar. Hästägare kanske redan har det hemma? Blanda med KS i en mörkfärgad glasflaska (Viktigt, du vill inte att ljuset ska mörkfärga silvret redan innan det hamnar i huden!) med pipett. Droppa minst dagligen på ett och samma ställe på t.ex. handryggen där solen kommer till men en eventuell missfärgning inte generar för framtiden Har du redan en tatuering kanske det är ett bra ställe. Är du noggrann när du applicerar droppen eller gelklicken blir fläcken liten.

Hur lång tid tar experimentet? Ingen aning, applicerar du en ny droppe så snart den gamla sugits in eller dunstat bort tar det kanske veckor eller månader. Meddela mig hur du gjort och hur lång tid det tar till dess utfallet är säkert.

Ska du göra detta experiment? Nej, om du frågar mig trots att det är min utmaning. Känner du tvekan är det ett gott tecken att du greppar hela eller delar av den bakomliggande kemin. Är du övertygad att det är ofarligt är det upp till dig att testa, det är på egen risk och ansvar.

Blir du bara förbannad har du sannolikt inte förstått mitt blogginlägg. Då ska du definitivt avstå, det blir bara bekymmer.

 

Annonser

Företrädare för användning av silverprodukter argumenterar ivrigt för att det är ofarligt, ett förståeligt angreppssätt, dessutom lätt att genomföra. Här ett exempel:

Gör vi ett snabbt räkneexempel på hur 10 ml 10 ppm starkt kolloidalt silver späs med blod (ca 5 liter hos en vuxen) enbart så får vi:

5 liter = 5000 ml = 500 gånger mer än 10 ml. Detta motsvarar 500 gångers utspädningseffekt enbart i blodet. Det gör att delar vi 10 ppm med 500 då får vi en blodkoncentration motsvarande 0.02 ppm. Hela kroppsvikten på säg 70 kilo motsvarar grovt räknat 70.000 ml. Slår vi ut utspädningseffekten på hela kroppen talar vi om koncentrationer om 0.001 ppm.

Detta ger som resultat att Ionosil – som inte ens i koncentrationer om 1 ppm under 48 timmar visar på skadliga effekter – i realiteten bara ackumuleras i kroppens celler i koncentrationer om bråkdelar av ppm under kanske några minuter. Kroppen omsätter silvret relativt snabbt och man har sett att silverjonerna rensas ut relativt snabbt via både njurar och lever. 90-99% är utrensat redan någon dag efter själva intaget.

Källa: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html, ungefär 1/4 ner på sidan, sök efter ”utspädningseffekten”.

Givet antagandet att silvret tas upp momentant och allt hamnar i blodomloppet så stämmer det att blodkoncentrationen inte kan överstiga 0,02 ppm*. Låt oss minnas den siffran för framtida bruk.

Å andra sidan länkar samma sajt till en eliminationsstudie av Roger Altman:

I fallet med ett elektrokolloidalt silver så finns det en elimineringsstudie utförd av en man vid namn Roger Altman. Han har i en studie mätt upp intaget av silver och även mätt elemineringen via både avföring och urin. Enligt hans mätningar stannar inget kvar i kroppen.

Källa: http://www.silver-colloids.com/Papers/AltmanStudy.PDF

altman_silvergrafAltman har en graf som skall illustrera eliminationen av silver ur kroppen. Av upphovsrättsskäl avstår jag från att kopiera in bilden och väljer att rita av den istället. Följ länken om du vill se originalet.

Lägg märke till att Altman menar att 50% eliminerats efter 20 dagar och allt är borta inom knappt 100 dagar. Om det senare stämmer, varifrån kommer då argyri?

 

Roger Altman noterade att ju större intagsmängderna var, desto mer ökade kroppen utsöndringstakten. Inget silver verkade lagras upp i vävnaden utan kroppen såg effektivt till att utsöndra överflödigt silver. I ljuset av detta så kan man flytta fram LOAEL och NOAEL rejält, förmodligen motsvarande tusentals år. Intressant att notera är att ju mindre silver kroppen har upplagrat, desto långsammare gör sig kroppen av med det – ett tecken på att kroppen vet att den behöver spara lite grann till olika biokemiska ändamål.

Källa: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html,   sök ”Altman”

Vilken av uppgifterna tror du på?

  1. 90-99% borta inom ett dygn eller
  2. 50% borta efter 20 dygn, allt inom 100 dygn eller
  3. Något annat

Differensen är så stor att åtminstone ett av de två första alternativen är mer fel än det andra.

Detta är ett riktigt krystat argument:

Intressant att notera är att ju mindre silver kroppen har upplagrat, desto långsammare gör sig kroppen av med det – ett tecken på att kroppen vet att den behöver spara lite grann till olika biokemiska ändamål.

Inte märkvärdigare än att det går snabbare i början när du tömmer ett badkar än mot slutet. Och sista mikroslatten rinner inte ut överhuvudtaget, det dunstar bort.

Silver förekommer i vår mat och kan spåras i kroppen men det är inte liktydigt med att det är nödvändigt. Silver är inte essentiellt för människor och ingår inte signifikant i något för våra organ, vävnader, hormoner eller enzymer betydelsefullt biokemiskt ändamål.

Jag hoppas att den som upptäcker fel i det jag skriver kommenterar eller mailar till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?

Fortsättning följer.


*) ppm betyder parts per million (av lösningsmedlet). En illustration av hur litet 10 ppm är: Säg att Sveriges befolkning är 10 miljoner människor, 10 ppm av dessa skulle då innebära 100 personer, så många som ryms i två bussar. 0,02 ppm motsvarar 1/5 person.

silverDebatter om silver som del i sjukdomsbehandling polariseras ofta i diskussioner om hur ofarligt det är (vilket är sant!) och hur farligt/dödande effektivt det är (vilket också är sant). Detta förefaller som en paradox (motsägelse) men har en enkel och logisk bakgrund.

 

Vad gör ett ämne ”farligt”?

  1. Det måste komma in i kroppen.
  2. Mängden/koncentrationen måste vara tillräcklig, antingen för ögonblicket eller över längre tid.
  3. Det har negativ inverkanmatsmältningens kemi, kroppens vävnader/celler och/eller deras samspel.

Punkt 1 är lurigare än den verkar. Bara för att du stoppar något i munnen och sväljer det kan det likaväl inte sägas vara ”inne i kroppen”. Strängt taget är mun/hals/magsäck/tarm en yta mot omvärlden, visserligen med mängder av kemiska processer på G. Först när något finns i en form som kan absorberas genom vävnader och det sker så hamnar det ”i kroppen”. Sväljer du en liten kula ädelmetall, t.ex. guld eller silver, så lär inte mycket hända förrän det kanske klingar i porslinet någon dag senare.

Som du såg i del 1 karakteriseras merparten av grundämnenas kemiska (och fysiska) egenskaper av sitt yttersta elektronskal, vare sig det är i grundformen eller joniserat. I stora drag reagerar grundämnen som finns i samma kolumn i periodiska systemet efter liknande mönster även om de kan vara olika uttalade. Våra kroppar har system för att identifiera och eventuellt reagera på ämnen som vi kommer i kontakt med, om det så är via mag– och tarmkanalen, slemhinnor, lungor eller hud, våra ytor mot omgivningen. Att ha ätit/druckit något är inte synonymt med att det är inne i kroppen (enligt punkt 1 ovan) även om möjligheten att det kommer att ske ökar avsevärt.

I den ”kemiska skalan” karakteriseras alltså grundämnenas egenskaper av sina yttersta elektronskal samt hur ”tajta” de är. Av grundämnen, mineraler, som våra kroppar behöver är det tre, natrium (Na), kalium (K) och koppar (Cu) som har 1 elektron i yttersta skalet och på så vis påminner om silveratomer. Andra skillnader som massa och fysisk storlek** är av avgörande betydelse.

Ämnen som vår kropp eller dess kemi bortser från och/eller inte tar upp gör inget större intryck på oss, de passerar inte in i kroppen i större mängd och gör därför varken bu eller bä. Metalliskt silver är ett sådant ämne, vi har inga kanaler för att aktivt hantera silverpartiklar eller silveratomer, inte heller system för att göra oss kvitt det som råkar slinka med in. I litteratur och broschyrer som marknadsför silverprodukter framhålls ofta att 99% av silvret tämligen omgående passerar genom kroppen och ut.

Sett ur den synvinkeln är det rimligt att betrakta silver som harmlöst, givet att man håller sig inom de doseringsgränser som officiellt rekommenderas.

Vad gör ett ämne användbart/effektivt?

  1. Det ska nå den plats där det skall verka.
  2. Det ska göra sitt jobb.
  3. Det ska nå och bibehålla tillräcklig koncentration under tillräckligt lång tid.
  4. Det ska inte skada, i vart fall mindre än den gör nytta.

För att nå fram till och verka i målvävnaden måste det, målinriktat eller slumpmässigt, transporteras i tillräcklig mängd utan att ignoreras eller sorteras undan på vägen. I flertalet resonemang om silvrets säkerhet framhålls att 90 – 99% av det man äter/dricker inom kort passerar utan att tas upp så lär det vara svårt att nå vare sig den avsedda vävnaden eller verksam koncentration. Omvänt resonerat; man kan behöva konsumera ungefär 100 gånger eller mer silver än det beräknade behovet för att nå verksam nivå inne i vävnader under tillräckligt lång tid.

  • Vanligen är passagetiden från mun till toalettstol i storleksordningen ett dygn.
  • Att så lite silver tas upp måste rimligen tolkas som att det inte finns några riktade upptags- eller transportmekanismer i våra kroppar.

En kosmetisk nackdel hos några få storkonsumenter är argyri där silver når ut i huden och vid påverkan av ljus*** mörknar/svartnar till stabila oladdade kluster av silveratomer och/eller bildar mörk silversulfid (Ag2S) vid kontakt med svavel i proteiner, andra alternativ kan finnas. Det finns ingen anledning att tro att silver enbart samlas i huden, förmodligen uppträder det i överallt i kroppens vävnader där det kan nå fram, inte alltid i synlig form.

Argyri är permanent och försvinner ej ens efter lång tid. Det visar att det inte finns någon egentlig borttransport av silver. Det bör påpekas att argyri inte anses vara hälsofarligt då silver i den oladdade formen är inaktivt, ädelmetall som det är. Silversulfidens löslighet i vatten är extremt låg, 6,21·10−15 g/L vid 25 °C och lär heller inte påverka.

Jag hoppas att den som upptäcker fel i det jag skriver kommenterar eller mailar till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi

Fortsättning följer


*) En jon är ett grundämne eller en molekyl med ett över- eller underskott av en eller flera elektroner, vanligen i en lösning och utbalanserat av motsvarande mängd laddningar av motsatt polaritet. De positivt laddade kallas katjoner, de negativa anjoner. De behöver inte vara lika många, bara att antalet laddningar är lika.

En jon känner inte sitt ursprung och låter sig ”utbalanseras”, alternativt bilda en förening, med andra. Grundregeln är att det bildade ämnet, vid spontan reaktion, har lägre energinivå än dess enskilda delar.

**) Ag (Massa 108, atomdiameter 165 picometer), Na (23, 190), K (39, 243 ) och Cu (63,5, 145)

***) När fotoner (ljusstrålning) träffar en lösning med silverjoner (Ag+) rör de om i grytan och kan knuffa över en elektron från en negativ jon i närheten till silvret som då övergår till att bli en oladdad atom. När det sker i tillräcklig omfattning börjar de bli synliga för blotta ögat som en mörk missfärgning.

Se även fotnot i tidigare inlägg om fotokromatiska glasögon.