Arkiv för kategori ‘argyri’

Silver – En utmaning till silvertroende

Publicerat: 2018-03-17 i argyri, Kemi, nanopartiklar, nanosilver, silver, silverjoner
Etiketter:, , , , , ,
0

Du har säkert läst och hört om argyri, en kosmetiskt störande men ofarlig blåaktig missfärgning av huden. Silverförespråkare hävdar, med rätta, att risken är närmast obefintlig med kommersiellt tillgängliga vattenreningspreparat som går under beteckningen Kolloidalt silver.

  • För att argyri ska uppträda krävs upplagring av silver i någon form i huden.
  • I magsyra och blod finns mängder av negativt laddade klorjoner, Cl–, som vid kontakt med positivt laddade silverjoner, Ag+, bildar svårlöslig silverklorid som är föga reaktionsbenäget och vanligen rensas ut och hamnar i toan. Detta är kroppens effektiva försvar mot silver. Även andra liknande reaktioner finns, men detta är sannolikt den mest betydelsefulla.
  • KS-produkter som är till salu är av tillverkningsskäl synnerligen utspädda och därmed harmlösa. Om du av något kosmetiskt skäl vill blåtona din hud genom att använda KS i rimliga mängder är ditt återstående liv sannolikt för kort.

Men antag att du är riktigt nyfiken och vill testa ändå (bevisa eller motbevisa, välj anledning själv), hur tar man sig förbi kroppens effektiva och inbyggda försvarsmekanism?

  • En förutsättning för argyri är någon form av silver i huden.
  • En annan är att huden utsätts för (sol)ljus.

Om du bär silversmycken, t.ex. i halskedja, händer det kanske att huden ibland blir aningen svartfärgad men det går lätt bort. Det beror sannolikt på att silvret reagerar på svavel som finns i hudens protein och bildar silversulfid, Ag2S, svartfärgat och svårlösligt. Men detta blir inget permanent problem då vi ständigt ”ömsar hud” och missfärgningen likaså. Låt säga att du dagligen droppar KS på ett och samma ställe på handryggen så är dels silvermängden obetydlig, dels försvinner huden och tar med sig alla spår.

Finns det då något rimligt sätt att tränga in tillräckligt djupt så att färgningen blir permanent, ungefär som en tatuering? Du kan naturligtvis picka i KS-droppen med en nål eller tatuerarverktyg, men det känns ju lite konstgjort så det går bort.

Jag tänker mig ett förhållandevis ofarligt lösningsmedel som kan hjälpa till att penetrera in i huden och ta med sig silvret. Mitt förslag är dimetylsulfoxid, DMSO.

Dimetylsulfoxid, ofta förkortat DMSO, är ett polärt aprotiskt lösningsmedel. DMSO är i sig själv en färg- och luktlös viskös vätska med extremt bra lösningsmedelsegenskaper. Det löser sig med lätthet i de flesta organiska lösningsmedel och kan även lösa en del oorganiska salter; det är vidare blandbart med vatten i alla proportioner. Ämnet erhålls som en viktig biprodukt vid pappersmassaframställning. Källa: Wikipedia

DMSO låter väldigt ”kemiskt”, men går att köpa. Googla DMSO och välj bland erbjudanden, flytande är nog effektivast men gel kanske fungerar. Hästägare kanske redan har det hemma? Blanda med KS i en mörkfärgad glasflaska (Viktigt, du vill inte att ljuset ska mörkfärga silvret redan innan det hamnar i huden!) med pipett. Droppa minst dagligen på ett och samma ställe på t.ex. handryggen där solen kommer till men en eventuell missfärgning inte generar för framtiden Har du redan en tatuering kanske det är ett bra ställe. Är du noggrann när du applicerar droppen eller gelklicken blir fläcken liten.

Hur lång tid tar experimentet? Ingen aning, applicerar du en ny droppe så snart den gamla sugits in eller dunstat bort tar det kanske veckor eller månader. Meddela mig hur du gjort och hur lång tid det tar till dess utfallet är säkert.

Ska du göra detta experiment? Nej, om du frågar mig trots att det är min utmaning. Känner du tvekan är det ett gott tecken att du greppar hela eller delar av den bakomliggande kemin. Är du övertygad att det är ofarligt är det upp till dig att testa, det är på egen risk och ansvar.

Blir du bara förbannad har du sannolikt inte förstått mitt blogginlägg. Då ska du definitivt avstå, det blir bara bekymmer.

 

Silver – del 18 – silvernitrat och joner

Publicerat: 2016-10-31 i argyri, fri radikal, Kemi, kolloidalt silver, nanopartiklar, nanosilver, silver, silverjoner
Etiketter:, ,
0

Silver har använts i medicinska sammanhang under lång tid, främst beroende på dess bakteriedödande egenskaper, även i låga koncentrationer. Gonorré smittar lätt mellan mor och barn i samband med födseln, något obstretikern Karl Credé behandlade med 2% silvernitratlösning (lapis) som droppades i ögonen på det nyfödda barnet*. Koncentrationen sänktes till 1%, senare även lägre, och användes till dess antibiotika introducerades. I Sverige avfördes den helt som behandling så sent som 1986.

credeflaska

Det vi kallar kemikalier består av allt från enstaka atomer till komplexa molekyler. Dessa kan vara i ren form, uppblandade med eller på olika sätt lösta i andra. Silver kan uppträda som metall, i föreningar eller joner i t.ex. vatten. Silver i jonform tar gärna till sig elektroner från omgivningen. Det användes under lång tid för att behandla ytliga blödningar, t.ex. näsblod samt vid rakning**. Tyvärr ger det ärrbildning vid överdriven användning då det ”bränner” även frisk vävnad.

Både silverkrämare och silverkramare är sannolikt omedvetna om eller bortser från hur radikalt olika metalliskt silver och silver i jonform beter sig, kanske särskilt hur oerhört låga koncentrationer av silverjoner som krävs för att vara bakteriedödande. Argument för att silver är ofarligt ”in vivo” (i en levande organism) bygger ofta på försök med ytterst finmalda silverpartiklar (äkta kollodialt silver) och medan effektiviteten bedöms med silverjoner och ”in vitro” (i provrör).

  • Silver är en ädelmetall och en av tre (de båda övriga är guld och koppar) som man kan finna i ren form i naturen. Som ren metall är silvret stabilt och reagerar föga med omgivningen. Dock händer det och sannolikheten ökar avsevärt ju större yta silvret exponerar mot omgivningen. Detta senare utnyttjar man genom att mala ner silvret till mycket små korn. De kan utgöra kluster så små som några få silveratomer och upp till några tusen.
  • Fria radikaler har dåligt rykte och många hälsomedvetna äter antioxidanter för att balansera ut dess effekter. En radikal är en atom eller en molekyl som saknar en elektron och är ”på jakt” efter en sådan. Positivt laddade silverjoner, som ju har ett elektronunderskott, är därför bakteriedödande genom att verka på samma sätt som fria radikaler.

Silvernitrat (AgNO3) har molekylvikten 170 (avrundat) och dess beståndsdel silver har atomvikten 108, även det avrundat. Detta innebär att silvret utgör 108/170 = 0,635 av silvernitratets massa. Det löser sig extremt lätt i vatten och bildar i sin helhet positivt laddade silverjoner och negativt laddade nitratjoner. 1 liter nollgradigt vatten löser 1,22 kg av de vita kristallerna, lösligheten stiger snabbt vid ökande temperatur***. En liter 1% silvernitratlösning innehåller cirka 6,35 gram silver(joner), även uttryckt som 6 350 ppm (parts per million). Detta illustrerar att det är mycket enkelt att nå höga koncentrationer av de aktiva silverjonerna med denna metod. Om vi späder ut denna 1%-iga lösning ytterligare 635 gånger når vi de 10 ppm som ”vattenreningsprodukten” har.

En fullständigt irrelevant invändning mot silvernitrat grundas på att det kan framställas genom att lösa upp silver i salpetersyra (HNO3) och då förmodas ”ärva” en frätande effekt från syran. Beroende på om man utgår från varm och koncentrerad salpetersyra eller kall och utspädd blir enda egentliga skillnaden (förutom reaktionshastigheten) i vilken form ”överskottskvävet” uppträder, som NO2 eller NO. Metalliskt silver som finns kvar i kärlet efter reaktionen är en garanti för att ingen syra återstår även om lösningen som sådan kan vara oerhört stark. Att en 1% silvernitratlösning är verksam vid ögonbehandling mot gonorré beror på att man vanligen inte späder ut den med 635 delar vatten, till 10 ppm, samt att den kommer i direkt kontakt med bakterierna i ögat.

Silvernitrat löst i vatten kan alltså ge oerhört höga koncentrationer av silverjoner. Detta är unikt i jämförelse med två andra silverföreningar, silverklorid (AgCl, med lösligheten 5,2 × 10-3 g/L vid 50 °C) och silversulfid (Ag2S med lösligheten 6,21·10−15 g/L vid 25 °C).

  • Alla med äkta silverbestick känner till silversulfid, svärtan man försöker putsa bort. Silver i jonform är inte ”personligt bekant” med sitt ursprung och vid kontakt med svavel, som i fiberproteinet kollagen (cirka 1/3 av allt protein i kroppen), så faller det lätt ut som den svärta som kan resultera i den argyri som är en möjlig (kosmetisk) nackdel för höganvändare av silver. Även andra silverföreningar kan bidra till missfärgningen.
  • Silverjoner som möter magsyran (HCl) kan bilda silverklorid med förhållandevis låg löslighet och på så sätt följa mag- och tarminnehållet ut ur kroppen, sannolikt en av anledningarna att silveranvändare kan hävda att 90-99% rensas ut inom ett dygn.

silverdiamin

Ion-silver hävdar att ammoniak (NH3) som förekommer i magen reagerar med silverklorid och återställer den fria silverjonen, men det är ett missförstånd, alternativt önsketänkande. På bilden härintill ser du att silverjonen binder till två ammoniakmolekyler och bildar en positivt laddad silverdiaminjon. Vilka egenskaper den har känner jag ej, söksvaren hamnar på silverdiaminfluorid som används för att motverka karies.

Man kan framställa silverjoner med hjälp av silvertrådar nedsänkta i destillerat vatten och kopplade till en strömkälla. Detta ger en automatisk begränsning i hur stor koncentrationen av silverjoner i lösningen kan bli då de (sakta) vandrar över från den ena silvertråden till den andra. Även destillerat och superrent vatten leder elektricitet i viss omfattning då en ytterst liten andel av vattenmolekylerna, H2O, är protolyserade, alltså i jonform. I absolut rent vatten vid 25C är 10-7 av alla molekyler i vattnet därför i form av jonerna H3O+ och OH–.

De silverjoner som hamnar på katoden bildar silverhydroxid, en instabil förening som snabbt övergår i mörk silveroxid, Ag2O, svårlösligt i vatten. I beskrivningar för hemtillverkning av silverjoner brukar man rekommendera att skrapa av detta mellan gångerna.

Sedan länge har man funnit att vatten kan göras bakteriefritt (”renas”) genom att behandlas med silver, cowboys lär ha haft silverdollars i sina vattenflaskor. Steget är inte långt till att göra metoden ännu effektivare genom att finfördela silvret. Numera marknadsförs kolloidalt silver lagligt som vattenreningspreparat men används av förhoppningsfulla för att behandla det mesta från fotsvamp till cancer.

En kolloid är finfördelade ämnen som svävar i en vätska under mycket lång tid utan att sedimentera (falla ut) på bottnen av kärlet. Man kan känna igen en kolloid genom att lysa genom den med en smal ljusstråle. Om ljuset sprids av de små partiklarna som i dimma så är det med stor sannolikhet en kolloid. Är lösningen helt genomskinlig, om än färgad, så är det inte en kolloid. Moln/dimma, mjölk och majonnäs är exempel på kolloider.

I Sverige marknadsförs en ”kolloidal silverprodukt” med koncentrationen 10 ppm och med löftet att 90% av silvret är i jonform. Om vi jämför joninnehållet med Credés (1%) ögondroppar så är den endast 1/705 så stark.

Med tanke på att produkten har låg koncentration och till 99% elimineras ur kroppen inom ett dygn bör den vara harmlös, i vart fall så länge den används så som officiellt rekommenderas.

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner?,  Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?,  Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?,  Silver – del 13, silvernanopartiklar i blod in vivo, Silver – del 14, Gramnegativa och grampositiva bakterier, Silver – del 15 – Vad är ppm och mol?, Silver – del 16 – Varför dör inte alla bakterier i tarmarna?,  Silver – del 17 – Vad kan hända med silverjoner i blodet?

Fortsättning följer, men det dröjer ett tag…

*) http://pharmhist.ownit.nu/Behallare/crede.html

**) Åtminstone intill helt nyligen har apotek sålt lapispennor för behandling av t.ex. vårtor. Dessa innehåller 0,5% silvernitrat i torr form. När de kommer i kontakt med fukt löser sig detta till de aktiva silverjonerna samt nitratjoner.

***) 2,56 kg/L vid 25 °C och 3,73 kg/L vid 40 °C

Silver – del 6, passage genom hud

Publicerat: 2016-10-04 i argyri, Cancer, Kemi, kolloidalt silver, silver
Etiketter:, ,
0

Detta är abstract till en studie som Ion Silver länkar till under rubriken Human skin penetration of silver nanoparticles (nära slutet av sidan). För att underlätta läsning har jag särat på texten till 5 skilda stycken.

Human skin penetration of silver nanoparticles through intact and damaged skin.

There is a growing interest on nanoparticle safety for topical use. The benefits of nanoparticles have been shown in several scientific fields, but little is known about their potential to penetrate the skin. This study aims at evaluating in vitro skin penetration of silver nanoparticles.

Experiments were performed using the Franz diffusion cell method with intact and damaged human skin. Physiological solution was used as receiving phase and 70 microg/cm2 of silver nanoparticles coated with polyvinylpirrolidone dispersed in synthetic sweat were applied as donor phase to the outer surface of the skin for 24h.

The receptor fluid measurements were performed by electro thermal atomic absorption spectroscopy (ETAAS). Human skin penetration was also determined by using transmission electron microscope (TEM) to verify the location of silver nanoparticles in exposed membranes. Median silver concentrations of 0.46 ng cm(-2) (range <LOD-2.23) and 2.32 ng cm(-2) (range 0.43-11.6) were found in the receiving solutions of cells where the nanoparticles solution was applied on intact skin (eight cells) and on damaged skin (eight cells), respectively. Twenty-four hours silver flux permeation in damaged skin was 0.62+/-0.2 ng cm(-2) with a lag time <1h.

Our experimental data showed that silver nanoparticles absorption through intact and damaged skin was very low but detectable, and that in case of damaged skin it was possible an increasing permeation of silver applied as nanoparticles. Moreover, silver nanoparticles could be detected in the stratum corneum and the outermost surface of the epidermis by electron microscopy.

We demonstrated for the first time that silver applied as nanoparticles coated with polyvinylpirrolidone is able to permeate the damaged skin in an in vitro diffusion cell system.

PMID: 18973786     DOI: 10.1016/j.tox.2008.09.025

Källa: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18973786?dopt=Abstract

skin

  • Studien mäter hur nanopartiklar av silver tränger genom hud.
  • Studien gäller såväl skadad som oskadad hud. Man definierar båda proven som ”eight cells”, men anger inte explicit om det gäller vävnadstjockleken även om det känns troligt, se kommentar under strecket.
  • Varför man använder PVP (pyrovinylpyrrolidon) vet jag inte. Åtminstone tidigare användes det i preparat för akvarier när man sätter in fisk som kan ha fått sitt skyddande slemskikt skadat.
  • Studien är gjord ”in vitro”, alltså inte på människor utan ”i provrör”.
  • Man fann att passagen var mycket låg men mätbar, större när huden är skadad.
  • Mätningen pågick i 24 timmar
  • Med elektronmikroskopi fann man nanopartiklar i stratum corneum* (hornlagret) och de yttersta delarna av epidermis.
  • Man visade, för första gången, att nanopartiklar preparerade med PVP kunde tränga in i skadad hud.

”Alltid något sa f*n när han såg Åmål.”

Nu skulle jag vilja finna en eller flera studier som visar motsvarande fakta för passage genom slemhinnor.

Att silver kan tränga in i kroppens vävnader vid hög exponering är väl dokumenterat genom förekomst av argyri samt undersökningar av både blod och urin hos ”silverarbetare”. Givet att silveranvändning har hälsofördelar, t.ex. motverkar cancer, så bör det finnas uppgifter om att ”silverarbetare” visar lägre eller ingen förekomst av cancer. Finns det?

Jag hoppas att den som upptäcker fel i det jag skriver kommenterar eller mailar till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?

Fortsättning följer.

I texten används sorten ng cm(-2). Det är inte ng (nanogram = 10-9 gram = 0,000 000 001 gram) som är problemet utan cm(-2). Med tanke på att de studerade hudlagren är tunna så är det sannolikt, men inte helt säkert, att det betyder cm-2, alltså kvadratmillimeter.

*) Stratum corneum är det yttersta, döda, lagret av hud som vi gradvis nöter bort, se bilden.

Silver – del 3, utspädningseffekten

Publicerat: 2016-10-01 i argyri, kolloidalt silver, silver
Etiketter:, ,
0

Företrädare för användning av silverprodukter argumenterar ivrigt för att det är ofarligt, ett förståeligt angreppssätt, dessutom lätt att genomföra. Här ett exempel:

Gör vi ett snabbt räkneexempel på hur 10 ml 10 ppm starkt kolloidalt silver späs med blod (ca 5 liter hos en vuxen) enbart så får vi:

5 liter = 5000 ml = 500 gånger mer än 10 ml. Detta motsvarar 500 gångers utspädningseffekt enbart i blodet. Det gör att delar vi 10 ppm med 500 då får vi en blodkoncentration motsvarande 0.02 ppm. Hela kroppsvikten på säg 70 kilo motsvarar grovt räknat 70.000 ml. Slår vi ut utspädningseffekten på hela kroppen talar vi om koncentrationer om 0.001 ppm.

Detta ger som resultat att Ionosil – som inte ens i koncentrationer om 1 ppm under 48 timmar visar på skadliga effekter – i realiteten bara ackumuleras i kroppens celler i koncentrationer om bråkdelar av ppm under kanske några minuter. Kroppen omsätter silvret relativt snabbt och man har sett att silverjonerna rensas ut relativt snabbt via både njurar och lever. 90-99% är utrensat redan någon dag efter själva intaget.

Källa: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html, ungefär 1/4 ner på sidan, sök efter ”utspädningseffekten”.

Givet antagandet att silvret tas upp momentant och allt hamnar i blodomloppet så stämmer det att blodkoncentrationen inte kan överstiga 0,02 ppm*. Låt oss minnas den siffran för framtida bruk.

Å andra sidan länkar samma sajt till en eliminationsstudie av Roger Altman:

I fallet med ett elektrokolloidalt silver så finns det en elimineringsstudie utförd av en man vid namn Roger Altman. Han har i en studie mätt upp intaget av silver och även mätt elemineringen via både avföring och urin. Enligt hans mätningar stannar inget kvar i kroppen.

Källa: http://www.silver-colloids.com/Papers/AltmanStudy.PDF

altman_silvergrafAltman har en graf som skall illustrera eliminationen av silver ur kroppen. Av upphovsrättsskäl avstår jag från att kopiera in bilden och väljer att rita av den istället. Följ länken om du vill se originalet.

Lägg märke till att Altman menar att 50% eliminerats efter 20 dagar och allt är borta inom knappt 100 dagar. Om det senare stämmer, varifrån kommer då argyri?

 

Roger Altman noterade att ju större intagsmängderna var, desto mer ökade kroppen utsöndringstakten. Inget silver verkade lagras upp i vävnaden utan kroppen såg effektivt till att utsöndra överflödigt silver. I ljuset av detta så kan man flytta fram LOAEL och NOAEL rejält, förmodligen motsvarande tusentals år. Intressant att notera är att ju mindre silver kroppen har upplagrat, desto långsammare gör sig kroppen av med det – ett tecken på att kroppen vet att den behöver spara lite grann till olika biokemiska ändamål.

Källa: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html,   sök ”Altman”

Vilken av uppgifterna tror du på?

  1. 90-99% borta inom ett dygn eller
  2. 50% borta efter 20 dygn, allt inom 100 dygn eller
  3. Något annat

Differensen är så stor att åtminstone ett av de två första alternativen är mer fel än det andra.

Detta är ett riktigt krystat argument:

Intressant att notera är att ju mindre silver kroppen har upplagrat, desto långsammare gör sig kroppen av med det – ett tecken på att kroppen vet att den behöver spara lite grann till olika biokemiska ändamål.

Inte märkvärdigare än att det går snabbare i början när du tömmer ett badkar än mot slutet. Och sista mikroslatten rinner inte ut överhuvudtaget, det dunstar bort.

Silver förekommer i vår mat och kan spåras i kroppen men det är inte liktydigt med att det är nödvändigt. Silver är inte essentiellt för människor och ingår inte signifikant i något för våra organ, vävnader, hormoner eller enzymer betydelsefullt biokemiskt ändamål.

Jag hoppas att den som upptäcker fel i det jag skriver kommenterar eller mailar till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?

Fortsättning följer.

*) ppm betyder parts per million (av lösningsmedlet). En illustration av hur litet 10 ppm är: Säg att Sveriges befolkning är 10 miljoner människor, 10 ppm av dessa skulle då innebära 100 personer, så många som ryms i två bussar. 0,02 ppm motsvarar 1/5 person.

Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?

Publicerat: 2016-09-30 i argyri, Kemi, silver
Etiketter:, ,
4

silverDebatter om silver som del i sjukdomsbehandling polariseras ofta i diskussioner om hur ofarligt det är (vilket är sant!) och hur farligt/dödande effektivt det är (vilket också är sant). Detta förefaller som en paradox (motsägelse) men har en enkel och logisk bakgrund.

 

Vad gör ett ämne ”farligt”?

  1. Det måste komma in i kroppen.
  2. Mängden/koncentrationen måste vara tillräcklig, antingen för ögonblicket eller över längre tid.
  3. Det har negativ inverkan på matsmältningens kemi, kroppens vävnader/celler och/eller deras samspel.

Punkt 1 är lurigare än den verkar. Bara för att du stoppar något i munnen och sväljer det kan det likaväl inte sägas vara ”inne i kroppen”. Strängt taget är mun/hals/magsäck/tarm en yta mot omvärlden, visserligen med mängder av kemiska processer på G. Först när något finns i en form som kan absorberas genom vävnader och det sker så hamnar det ”i kroppen”. Sväljer du en liten kula ädelmetall, t.ex. guld eller silver, så lär inte mycket hända förrän det kanske klingar i porslinet någon dag senare.

Som du såg i del 1 karakteriseras merparten av grundämnenas kemiska (och fysiska) egenskaper av sitt yttersta elektronskal, vare sig det är i grundformen eller joniserat. I stora drag reagerar grundämnen som finns i samma kolumn i periodiska systemet efter liknande mönster även om de kan vara olika uttalade. Våra kroppar har system för att identifiera och eventuellt reagera på ämnen som vi kommer i kontakt med, om det så är via mag– och tarmkanalen, slemhinnor, lungor eller hud, våra ytor mot omgivningen. Att ha ätit/druckit något är inte synonymt med att det är inne i kroppen (enligt punkt 1 ovan) även om möjligheten att det kommer att ske ökar avsevärt.

I den ”kemiska skalan” karakteriseras alltså grundämnenas egenskaper av sina yttersta elektronskal samt hur ”tajta” de är. Av grundämnen, mineraler, som våra kroppar behöver är det tre, natrium (Na), kalium (K) och koppar (Cu) som har 1 elektron i yttersta skalet och på så vis påminner om silveratomer. Andra skillnader som massa och fysisk storlek** är av avgörande betydelse.

Ämnen som vår kropp eller dess kemi bortser från och/eller inte tar upp gör inget större intryck på oss, de passerar inte in i kroppen i större mängd och gör därför varken bu eller bä. Metalliskt silver är ett sådant ämne, vi har inga kanaler för att aktivt hantera silverpartiklar eller silveratomer, inte heller system för att göra oss kvitt det som råkar slinka med in. I litteratur och broschyrer som marknadsför silverprodukter framhålls ofta att 99% av silvret tämligen omgående passerar genom kroppen och ut.

Sett ur den synvinkeln är det rimligt att betrakta silver som harmlöst, givet att man håller sig inom de doseringsgränser som officiellt rekommenderas.

Vad gör ett ämne användbart/effektivt?

  1. Det ska nå den plats där det skall verka.
  2. Det ska göra sitt jobb.
  3. Det ska nå och bibehålla tillräcklig koncentration under tillräckligt lång tid.
  4. Det ska inte skada, i vart fall mindre än den gör nytta.

För att nå fram till och verka i målvävnaden måste det, målinriktat eller slumpmässigt, transporteras i tillräcklig mängd utan att ignoreras eller sorteras undan på vägen. I flertalet resonemang om silvrets säkerhet framhålls att 90 – 99% av det man äter/dricker inom kort passerar utan att tas upp så lär det vara svårt att nå vare sig den avsedda vävnaden eller verksam koncentration. Omvänt resonerat; man kan behöva konsumera ungefär 100 gånger eller mer silver än det beräknade behovet för att nå verksam nivå inne i vävnader under tillräckligt lång tid.

  • Vanligen är passagetiden från mun till toalettstol i storleksordningen ett dygn.
  • Att så lite silver tas upp måste rimligen tolkas som att det inte finns några riktade upptags- eller transportmekanismer i våra kroppar.

En kosmetisk nackdel hos några få storkonsumenter är argyri där silver når ut i huden och vid påverkan av ljus*** mörknar/svartnar till stabila oladdade kluster av silveratomer och/eller bildar mörk silversulfid (Ag2S) vid kontakt med svavel i proteiner, andra alternativ kan finnas. Det finns ingen anledning att tro att silver enbart samlas i huden, förmodligen uppträder det i överallt i kroppens vävnader där det kan nå fram, inte alltid i synlig form.

Argyri är permanent och försvinner ej ens efter lång tid. Det visar att det inte finns någon egentlig borttransport av silver. Det bör påpekas att argyri inte anses vara hälsofarligt då silver i den oladdade formen är inaktivt, ädelmetall som det är. Silversulfidens löslighet i vatten är extremt låg, 6,21·10−15 g/L vid 25 °C och lär heller inte påverka.

Jag hoppas att den som upptäcker fel i det jag skriver kommenterar eller mailar till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi

Fortsättning följer

*) En jon är ett grundämne eller en molekyl med ett över- eller underskott av en eller flera elektroner, vanligen i en lösning och utbalanserat av motsvarande mängd laddningar av motsatt polaritet. De positivt laddade kallas katjoner, de negativa anjoner. De behöver inte vara lika många, bara att antalet laddningar är lika.

En jon känner inte sitt ursprung och låter sig ”utbalanseras”, alternativt bilda en förening, med andra. Grundregeln är att det bildade ämnet, vid spontan reaktion, har lägre energinivå än dess enskilda delar.

**) Ag (Massa 108, atomdiameter 165 picometer), Na (23, 190), K (39, 243 ) och Cu (63,5, 145)

***) När fotoner (ljusstrålning) träffar en lösning med silverjoner (Ag+) rör de om i grytan och kan knuffa över en elektron från en negativ jon i närheten till silvret som då övergår till att bli en oladdad atom. När det sker i tillräcklig omfattning börjar de bli synliga för blotta ögat som en mörk missfärgning.

Se även fotnot i tidigare inlägg om fotokromatiska glasögon.