Arkiv för kategori ‘kolloidalt silver’

Silversajten som skapats av ”forskare, läkare, sjuksköterskor och experter bör redigera åtminstone delar av sitt innehåll för att inte göra bort sig i onödan. Att silversäljare i allmänhet kopierar varandra må vara förståeligt, men att personer med dessa förmenta kvalifikationer apar efter är obegripligt, det krävs inte mer än gymnasiekemi för att inse hur orimlig deras påståenden är.

Sanningen är helt enkelt att rent silver är ett för däggdjursceller ogiftigt mineral som varken är cancerogent eller mutagent. De som hävdar motsatsen har inte bemödat sig om att särskilja rent silver från de giftiga silversalter som framställs genom att man löser silver i salpetersyra (HNO3) –slutresultatet blir då silvernitrat (AgNO3), en potentiellt giftig, färgande och frätande produkt. Toxiciteten hos silvernitrat har en naturlig förklaring och kommer från syrakomponenten och dess nitratjon (NO3). Elektrokolloidalt silver baseras inte alls på någon syra, utan tillverkas istället med hjälp av en elektrisk process och det bildas fria silverjoner (Ag+) och silverpartiklar (Ag). Rent silver har ingen toxisk effekt.

Metalliskt silver är ”rent silver”, en ädelmetall och reagerar tämligen avmätt med andra ämnen och kan därför betraktas som ofarligt. Så långt har dom tillräckligt rätt, även om det blir avsevärt annorlunda när man är i närheten av den ”nedre nanogränsen”, 1 nanometer*.

”…De som hävdar motsatsen har inte bemödat sig om att särskilja rent silver från de giftiga silversalter som framställs genom att man löser silver i salpetersyra (HNO3) –slutresultatet blir då silvernitrat (AgNO3), en potentiellt giftig, färgande och frätande produkt.”

Det är korrekt att man kan framställa silvernitrat genom att blanda silver i salpetersyradet avgörande är koncentrationen av de använda kemikalierna och i slutresultatet. Är antalet Ag+ (mätt i mol*) samma i det ”elektrokolloidala” som det som framställs med samma antal mol HNO3 blir slutresultatet i praktiken samma. ”Forskare och läkare” i gruppen borde ha kompetens att greppa detta, vad gäller de övriga är jag osäker.

”Toxiciteten hos silvernitrat har en naturlig förklaring och kommer från syrakomponenten och dess nitratjon (NO3).”

Nu bör du se det orimliga i meningen ovan! Givet att man använder tillräckligt lite av både salpetersyra och silver blir slutresultatet likvärdigt med s.k. ”elektrokolloidalt silver”!

”Elektrokolloidalt silver baseras inte alls på någon syra, utan tillverkas istället med hjälp av en elektrisk process och det bildas fria silverjoner (Ag+) och silverpartiklar (Ag).”

Den metoden har fördelen att det är närmast omöjligt att överskrida 10 ppm silverjoner. Använder man högre spänningar eller längre tid blir effekten visserligen att mer silver tas från elektroderna men ger för den skull inte högre ppm silverjoner i slutprodukten utan avsätts som silveroxid (Ag2O) på ena elektroden eller fälls ut som diverse svårlösliga silverföreningar, en del aggregerar till kluster och ger lösningen en svagt gulaktig färg.


Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?   Silver – Mina tips för hemtillverkning av ”silvervatten”   Var lugn, i tipsen finns inga värderingar mot silvervatten, även silvertroende kan läsa utan att gå i taket. Däremot kan högkonsumenten spara rejält med pengar genom att lära sig göra hemkört.

*) I fasta ämnen, i detta fall silver, är det bara de yttersta atomerna som kan reagera med omgivningen. När partikelstorleken minskar kommer andelen atomer vid ytan att öka. I extremfallet där alla ”partiklar” bara består av 1 atom är den 100%. Av det skälet kan det skilja avsevärt mellan egenskaper ett ämne har i makroskala (t.ex. sådant vi kan se) och nanoskala där måtten i silversammanhang ligger i intervallet 1 – 100 nanometer.

**) Mol är ett tal som främst passar kemisters behov. Det är rätt stort, 6,02 x 1023 och kallas Avogadros tal. 

”Alla” vet att Ionosil innehåller 10 ppm silver, så långt är vi nog överens. Numera (Mars -18) är 7 av dem silverjoner och 3 partiklar, kanske inom storleksintervallet 1 – 100 nanometer, det som vanligen betecknas AgNP, nanopartiklar av silver.

Då det inte är så självklart vad 10 miljondelar silver i en liter vatten eller längdmåttet 1 nanometer innebär så tänker jag göra ett par jämförelser.

  • Synligt ljus har våglängder mellan 380 – 740 nm, nanometer. Kan man med optiska mikroskop urskilja partiklar i KS så är de åtminstone större än 380 nm.
  • Marknadsvärdet på silver är för närvarande under 18 USD per ounce (cirka 28,35 gram) och om USD är cirka 8,50 SEK kostar 1 gram silver under 6 SEK.
  • Varje literflaska Ionosil innehåller då 10 mg silver till ett värde av under 6 öre.

Då jonkoncentrationen gradvis sjunkit från 90% av 10 ppm via 80 till nuvarande 70% = 7 ppm misstänker jag att Anders Sultan numera använder avjoniserat vatten då ”äkta” destillerat vatten är dyrare. Avjoniserat vatten på Hornbach kostar 29 SEK för en femlitersdunk.


Jag antar att renare silver kostar mer, men hur mycket? Dubbelt, tiodubbelt? Samtidigt antar jag att en storkonsument av avjoniserat vatten köper det klart billigare än en slutkund på Hornbach.

https://matfrisk.com/2018/03/12/silver-mina-tips-for-hemtillverkning-av-silvervatten/ För den räddhågsne som skräms att egentillverkat silvervatten kan bli ”farligt” har jag tillfogat ytterligare ett tips.

Därför är (provrörsstudier) rätt meningslösa, speciellt om man inte gör en uppföljning med in vivo-studier som bekräftar de resultat som man erhåller i in vitro-studien.

Källa: ”När lögnerna inte räcker till…” / Anders Sultan

Vi är alltså minst två, antagligen många fler, som tycker så, vad tycker du? Här ytterligare några citat från samma källa.

1) Trots att Lundastudien var en simpel provrörsstudie

2) När man genomför en provrörsstudie så kopplar man bort cellernas livsuppehållande system. Blodcirkulation, syresättning, metalloproteiner, immunförsvar, homeostas, näringssättning och borttransport av slaggprodukter är helt bortkopplade och behövs tydligen inte enligt de Lundaforskare som utför in vitro-studier. Kroppens viktigaste försvar, i form av det extremt viktiga antioxidativa systemet, är även det bortkopplat. Tala om att skapa förutsättningar för en studie med ett katastrofalt slutresultat.

3) Studien är, som sagt, en in vitro-studie som är utförd utanför kroppen, genomförd på så vis att forskarna, utan att ha cellernas vanliga system igång, dränker cellerna i silvernanopartiklar. Då finner de – hör och häpna – att cellerna tar upp silver.

Källa: ”När lögnerna inte räcker till…” / Anders Sultan – delägare i Ionsilver

http://www.ion-silver.com/lundastudien.htm

Jag vill ändå nyansera då provrörsstudier, in vitro, har ett värde då man kan fokusera på och variera detaljer utan att störas av svårbemästrade faktorer som kroppens förmåga att eliminera t.ex. silverjoner. Man kan då använda koncentrationer som omöjligt kan uppnås i eller är skadligt för levande individer. Sådana försök kan ge ideer som i sin tur kan generera hypoteser*, men visar för det skull inte att resultaten är praktiskt användbara.

Ionosil refererar gärna till provrörsstudier med positiv effekt av silveranvändning som samtidigt använder silverkoncentrationer som är mycket höga och svårligen kan nås inne i en levande människa under tillräckligt lång tid. Silverförespråkare hävdar nämligen att 90-99% av silver vi tar via munnen försvinner ur kroppen inom ett dygn, även om inte alla håller med.** 

Studier och rapporter som Ionsilver i skrivande stund (26/3 -18) refererar på sin sajt för att stödja silvers positiva effekter är vanligen in vitro utan uppföljning av in vivo, detta trots att Anders Sultan anser att sådana är rätt meningslösa och simpla!

Undantag kan finnas utan att jag lagt märke till dem, tipsa gärna i kommentarer.


*) En teori byggs av samhöriga hypoteser, ideer som kan verifieras genom tester. Om en hypotes inte stämmer med in- och utdata måste den förfinas eller ersättas. En giltig vetenskaplig teori får byggas uteslutande med icke falsifierade hypoteser. Med tiden kan nya kunskaper och mätmetoder göra att hypoteser ersätts med bättre. Detta kännetecknar sann vetenskap till skillnad från tro.

**) En del hänvisar till en rapport från metallurgexperten Roger Altman som menar att utsöndringen sker under betydligt längre tid. Han testade själv och fann att 20 dagar efter att han upphörde använda silver så sjönk den utsöndrade silvermängden från kroppen till 50% av maxvärdet för att närma sig noll efter 96 dagar. Källa: http://www.silver-colloids.com/Papers/AltmanStudy.PDF

Även de med titlar kan kommentera såhär:

Det finns även studier som visar att KS kombinerat med antibiotika är speciellt effektivt.

OK, vilka är dessa källor? Länkar till silversäljare och knäböjare inför silverarken undanbedes.

Vetenskap som visar att KS enbart eller i kombination med antibiotika in vivo ger bra resultat är det som gäller.

Jag ser ett par påståenden i en kommentar om ”kolloidalt silver”

Det fungerar som antioxidant, har antimutagena egenskaper (skyddar cellernas DNA)…

En antioxidant är en elektrondonator som motverkar effekter av fria radikaler. De senare har ett elektronunderskott och är alltså ”elektrontjuvar”.

  • Silverjoner saknar sin ”yttersta” elektron och beter sig därför som fria radikaler, raka motsatsen till en antioxidant.
  • Silver kan, om den lyckas ta sig in i cellkärnan, ”klibba fast” vid och skada DNA. Detta leder normalt till att cellen ifråga inte kan föröka sig, och om det ändå sker, i en muterad variant som kan skada.

Jag är förbluffad över fullständigt felaktiga påståenden som sprids bland silvertroende! Säkert finns där även de som ser detta men inte vågar eller orkar protestera då de riskerar en shitstorm.

 

 

Kolloidalt silver som uppfanns någon gång på 1880-talet användes flitigt fram till 1940-talet och silver användes i princip överallt där man ville få bukt med bakterier. Avsaknaden av patenterbarhet var största orsaken till att silver ratades till fördel för penicillinet. Källa: Anders Sultan – Ionsilver

Antag att du som silvertroende drabbas av en allvarlig åkomma, kanske livshotande, som med dagens metoder behandlas med antibiotika.

  • Skulle du avstå den behandlingen och välja kolloidalt silver istället?

Det är beslut i ”skarpt läge” som avgör. Jag har själv varit i livsavgörande behov av antibiotika minst ett par gånger och skulle aldrig tveka att välja bort dem till förmån för KS. Att antibiotikaresistens sprider sig är ett allvarligt bekymmer för mänskligheten, men där är KS ingen lösning då de koncentrationer som krävs är långt över de man kan åstadkomma in vivo, i en levande människa.

Har du annan åsikt så länka till minst en studie som visar att KS framgångsrikt, ensamt eller i kombination med annat, kan användas in vivo, i detta fall på människor. Länkar till silversäljare, artiklar utan verifierad bakgrund samt obestyrkta berättelser undanbedes, det är vetenskap som gäller.


  • Det finns mängder av laboratoriexperiment som visar att olika beredningar av silver är så giftiga att de dödar bakterier. Dessa experiment görs in vitro, i provrör eller på objektglas och med silverkoncentrationer som med god marginal överstiger de man kan uppnå i en levande människa, in vivo.
  • Men silver är ju ogiftigt, det säger ju ”alla”? Låt säga att det är så, varför framhåller silverförespråkarna om att WHO satt NOAEL (No observed adverse effect level) till 10 gram under en livstid? Hur många andra fritt tillgängliga ämnen känner du till där en i tiden utspridd låg konsumtion under en livstid (säg under de 25 gram som WHO anger som LOAEL för silver) är så låg?

”Erik Edlund har mycket bra information om många saker men när det gäller IONOSILs Kolloidala Silver så väljer han att diskutera något helt annat.” – Läst på ett forum.

Vilka aspekter på Ionosil är betydelsefulla för silverförespråkare, gärna i prioritetsordning. Jag föreställer mig att följande har betydelse, finns fler?

  • Är det totalmängden silver, 10 ppm = 1 mg/liter?
  • Är det silverjoner, Ag+, 0,7 mg/liter (som säljs f.n. Mars -18)

Inledningsvis var det 0,9 mg/liter som senare sänkts via 0,8 mg/l till nuvarande 0,7 mg/l. Beror det på en suboptimal framställningsmetod eller vill man avsiktligt förändra innehållet? Då den snabba desinficerande effekten med mycket stor sannolikhet beror på att de positivt laddade silverjonerna agerar analogt med fria radikaler finner jag anledning misstänka att effektiviteten idag kan vara 22% lägre än ursprungligen. Finns då skäl att öka doseringen med 28% så att den ger samma mängd silverjoner som ursprungligen?

  • Är det oladdat metalliskt silver, Ag, i kluster (partiklar) av i detta fall icke angiven storleksfördelning. Detta utgör resten av silverandelen, idag 0,3 mg/liter.

Storleken av silverpartiklarna är enormt viktiga för hur de kan bete sig. Det är enbart det yttersta lagret atomer i ett fast ämne som reagerar med omgivningen. Det innebär att ”stora” nanopartiklar är långt mindre aktiva än samma mängd i form av ”små” vilket framgår av andra och tredje punkten nedan.

  • Nanopartiklar av silver, AgNP, anses ligga i storleksintervallet 1 – 100 nanometer. Det är en enorm skillnad mellan dess ytterligheter då det, vid samma geometriska form, skiljer 1003 = 1 000 000 gånger i volym och därmed även antal ingående atomer.
  • Antag för enkelhets skull att silverpartiklarna är kubiska med sidan 10 silveratomer, en påtagligt liten AgNP! (Detta är ett tankeexperiment för att ge perspektiv!) En sådan kub består av 10 x 10 x 10 = 1000 atomer varav ytskiktet, de som kan reagera med omgivningen, är 10 x 10 x 6 (antal sidor på kuben) = 600, 60% av alla.
  • Är partikeln 10 gånger större ökar volymen till 1 000 000 atomer, varav de på ytan bara är 6% av alla.
  • Samtidigt minskar antalet partiklar till 1/1000.

Jämför gärna hur snabbt strösocker löser sig i jämförelse med samma mängd bitsocker.

Jag har hittat en in vivo effektstudie på silver i levande vävnad, tyvärr inte på människor. Märk väl att detta är behandling av kroppens ytor, där åtminstone jag betraktar användning av KS som okontroversiellt. Det kan fungera, men är i vart fall harmlöst då konsumentprodukter av framställningsskäl är extremt utspädda* vilket i kombination med kroppens effektiva utrensning förhindrar skador.

The skin area of the back of mice were prepared aseptically for surgery and full thickness skin wounds (4 mm in diameter) were made on dorsal midline using sterile biopsy punch equipment (Revolving punch pliers, Dimeda, Württemberg, Germany). The wounds were left open without any dressing during the study.[14]

Min tolkning: Man skapade runda sår, 4 mm i diameter på ryggarna av (60 lokalbedövade) möss. (De infekterades med Staphylococcus) och såren lämnades öppna under studien.

De på så sätt preparerade mössen delades in i 5 grupper om 12 vardera varav en kontrollgrupp som behandlades med enbart en saltlösning enligt citatet nedan. De vägde 20 – 30 gram vardera.

Treatments were administered on wound bed topically including gentamicin (8 mg kg-1), AgNPs (0.08 mg kg-1, 0.04 mg kg-1 and 0.02 mg kg-1) and normal saline in the control group.

Topical application of gentamicin and AgNPs (0.08 and 0.04 mg kg-1) significantly increased the rate of wound healing more than treatment with AgNPs at a dose of 0.02 mg kg-1 and normal saline.

Min tolkning: En kombination av gentamicin och AgNP doserad 0.08 och 0.04 mg/kg kroppsvikt gav tydligt bättre läkning än enbart salt + AgNP 0.02 mg/kg kroppsvikt.

Är detta ett bra resultat? Tja, kanske det. Själv har jag inga egentliga problem med silverbehandling av kroppens ytor, i detta fall sår. De kan fungera, som i detta fall, men vare sig SBU eller Cochrane är imponerade av silverprodukter vid behandling av sår på människor. Jag återkommer till dem senare, intresserade hittar själv. Silvertroende lär inte ens söka.

  • Det jag vänder mig mot är påståenden som att man, in vivo (i levande, främst människor) kan påverka cancer, HIV (nyss bloggat) och antibiotikaresistenta bakterier (flera nyliga inlägg om MRSA). Även andra liknande påståenden finns. Jag menar inte att silver i KS är skadligt, de flesta använder harmlösa mängder i gråzonen mot homeopati. Dessutom har kroppen mekanismer som avvisar 90-99% av allt silver inom ett dygn. Silvertroende hänvisar ibland till ett experiment av Roger Altman som visar helt andra resultat. Ta hem den, läs och bedöm själv. Med så olika resultat är ett av påståendena mer fel än den andra, avgör själv.
  • Den allvarliga skadan kan uppstå hos de som väljer bort möjligen fungerande behandlingar inom den konventionella vården till förmån för KS.

Du lade kanske märke till enbart salt + AgNP gav en tydligt sämre läkning, eller hur? Självklart kan den lägre koncentrationen (0.02 mg/kg kroppsvikt) vara en faktor, men även saltet!

  • Metalliskt silver är en ädelmetall som reagerar mycket måttfullt med omgivningen, men när partiklarna är extremt små som t.ex. AgNP i den lägre delen av det vanliga storleksintervallet (1 – 100 nm) ökar ytan mot omgivningen enormt och spontanproduktion av den långt aktivare Ag+ (silver i jonforn) ökar. Läs mer på Silver – del 11, begreppsförvirring?, se särskilt bilden och bildtexten.
  • silverjoner är elektriskt laddade (elektronunderskott) fungerar de analogt med fria radikaler och ställer till det i omgivningen.
  • Det är här ett av kroppens egna skydd mot silverjoner träder in, den negativt laddade klorjonen från saltet. Tillsammans bildar de molekylen AgCl som är svårlöslig och därmed är ute ur ruljangsen (och i toaletten inom dygnet?). Vi har mycket stora mängder klorjoner i magsyran, HCl, och 0,9% av blodet är salt i lösning, Na+ + Cl. Det ska till enorma mängder silverjoner via munnen för att nämnvärda mängder ska passera det filtret. Detta är det huvudsakliga skälet att bakteriefloran i tarmen inte påverkas.

Men hur var det nu med de möss som behandlades med gentamicin och AgNP i ett par olika koncentrationer enligt ovan. Då mössen vägde 20 – 30 gram måste man naturligtvis ta hänsyn till att doserna blir olika stora.

  • Vid den lägre dosen får 20-grammarna 0,8 µg (miljondels gram) och 30-grammarna 1,2 µg.
  • Vid den högre dosen får 30-grammarna 1,6 µg och 30-grammarna 2,4 µg

Min uppskattning att en droppe från en pipett är ungefär den volym som skulle fylla ett av såren. Det brukar krävas 18-20 droppar för att fylla 1 ml, detta innebär att 1 droppe innehåller 0,05 ml. En flaska Ionosil innehåller 1 mg ”blandat silver” fördelat på 20 000 droppar, varav 0,3 mg i form av AgNP, resten som silverjoner.

  • 1 droppe Ionosil (1/20 000 av literflaskan) innehåller då 0,15 mikrogram AgNP
  • Om vi följer studiens antagande att AgNP är den aktiva beståndsdelen så krävs mellan 5 och 16 droppar Ionosil i  såren för att nå de silverdoser som krävs.
  • Anledningen att jag nämner Ionosil är för att ge ett perspektiv på hur stora doser som ändå användes i denna studie.

En annan hypotes kan vara att det är silverjoner som bidrar till effekten, helt eller delvis. Om så är förklarar det åtminstone delvis den sämre effekten vid salt + lägre dos silver. Ren AgNP i underkant av storleksintervallet 1 – 100 nm kan spontanbilda joner vilka kan delta i ”jakten på bakterier”, men med negativa klorjoner från saltlösningen bildas stabilt och svårlösligt silverklorid som, enligt data som kommer i en senare artikel, är 1/300 så biologiskt aktiv jämfört med silverjoner i vatten. Färska sår brukar blöda och vätska vilket tillför salt ”inifrån”.

Naturligtvis vore det intressant om man kombinerat gentamicin med ”högdos” AgNP samt salt.


*) Givet att allt silver i Ionosil är joner och/eller fria atomer (inte samlade i kluster, AgNP) så går det 1 jon/atom per 6,7 x 108 molekyler vatten = 670 000 000 vilket åtminstone jag betraktar som extremt utspätt. Men Ionosil anses ändå vara desinficerande i dricksvatten även när det späds ut ytterligare 100 gånger. Sug på den, är silver ”farligt” (dödande) eller ”harmlöst”?

I dagens (Mars -18) Ionosil är andelen silver som finns i partiklar 30%. Beroende på deras storlek (Ionosil redovisar såvitt jag vet inte det) hamnar ungefär 10 – 10 000 000 silveratomer i var och en vilket sänker antalet joner + partiklar i Ionosil. Å andra sidan gör det Ionosil ännu mer utspätt.

 

Detta är ett bidrag från en silverförespråkare som åtnjuter stort förtroende, bland annat på grund av sitt tidigare yrke inom naturvetenskap. Han menar, bland annat, att silverhar kraftfulla anticanceregenskaper.

The present study demonstrates the efficacy of biologically synthesized silver nanoparticles (AgNPs) as an antitumor agent using Dalton’s lymphoma ascites (DLA) cell lines in vitro and in vivo.

Källa: Antitumor activity of silver nanoparticles in Dalton’s lymphoma ascites tumor model

Min tolkning: Man undersöker om silvernanopartiklar (AgNP) fungerar mot tumör hos möss både in vitro och in vivo.

Möss får tumörvävnad inplanterad varefter de delas upp i olika behandlingsgrupper och en kontrollgrupp. En del tumörvävnad användes in vitro, provrörsförsök. Det intressanta är att försöket även behandlar tumörer i levande möss vilket är ovanligt. Material och metoder beskrivs noga, ta hem studien i fulltext och läs, den är kostnadsfri.

När jag en gång i forntiden studerade fysik (som jag av olika skäl inte kommit att använda yrkesmässigt) är en av få lärdomar jag burit med mig att göra rimlighetsuppskattningar av påståenden.

The minimum inhibitory concentration (IC50) determined by MTT assay was used for the in vivo experiments. The AgNP delivered to the mice was carried out using the IC50 obtained. Tumor mice in Group 3 were treated with AgNPs at a concentration of 500 nM for a period of 15 days, and their ability to reduce tumor volume and the number of cells was compared with Group 2 tumor control mice.

Min tolkning: Vid in vivo användes en silvermängd som annat försök visat gav 50% begränsning, 500 nM AgNP per dag under 15 dagar. På annan plats anges att effekten på tumörceller in vitro nåddes efter 6 timmar och att överlevnaden för de behandlade in vivo ökade från 18 till 32 dagar. Det är alltså inte fråga om tillfrisknande i någon mening.

Är det rimligt att denna behandling kan appliceras på människor med ordinärt s.k. 10 ppm kolloidalt silver** med 10 mg silver/liter? Observera att försöket gjordes med silvernanopartiklar, AgNP, där andelen i Ionosil är 3 mg/liter.

  • Silvret injicerades i bukhålan, innanför bukhinnan. Vanligt på djur, sällan på människa.
  • 500 nM (vid behandling av möss) är inte en koncentration utan antal atomer/joner som används.
  • Låt säga att en mus väger 30 gram och en människa 70 000 gram (70 kg), drygt 2000 gånger mer.
  • Det känns rimligt att en människa bör behandlas i förhållande till sin vikt, alltså 500 x 2000 = 105 nM.
  • 1 nM är 10-9 mol och detta innebär 108 x 10-9 gram silver. (Mol har jag beskrivit flera gånger tidigare och lämnar det här. Googla gärna för detaljer.) Dessa uppgifter tillsammans innebär att en människa behöver 105 x 108 x 10-9 gram ≈ 10,8 x 10-3 gram = 10,8 mg.
  • 1 liter Ionosil innehåller 10 mg silver varav 3 mg AgNP **

Ger denna musstudie skäl att betrakta KS som ”kraftfullt anticancerogent” givet de kopiösa mängder som krävs i förhållande till vikt och att överlevnaden in vivo ökade måttligt från 18 till 32 dagar?


*) Silver i denna studie är kluster av atomer (AgNP, nanopartiklar). I konsumentprodukter som Ionosil utgör 70%  silverjoner och 30% silver i kluster av ej angiven storlek.

**) Begreppet Kolloidalt silver är väldigt löst definierat. En ren kolloidal produkt, AgNP, ska bara innehålla grupper/kluster av silveratomer, vanligen med storleken 1 – 100 nanometer (10-9 ). I praktiken är andelen joner i konsumentprodukter 90% eller mindre. I början angav Ionosil 90%, senare sjönk den till 80% för att i skrivande stund (Mars -18) vara 70%. För att den desinficerande verkan ska vara optimal bör antalet joner, den då aktiva delen, vara så hög som möjligt.

Repliken har rubriken När lögnerna inte räcker till… och finns att hämta här Det är ett långt inlägg som jag föreslår att du läser själv. Där finns några intressanta åsikter att ta med sig. Har du förslag på andra delar som kan be– eller vederläggas med studier så tar jag gärna emot dem. Allmänt hållna artiklar samt länkar till silversäljare undanbedes. Finns där inbäddade länkar till ”äkta” vetenskap så fokusera på dem istället, oavsett om de är positiva eller negativa för KS. Som du troligen förstår efter att ha läst detta fäster både jag och Anders Sultan mindre eller ingen vikt vid provrörsstudier som källor för att bedöma värdet av KS och/eller AgNP vid användning på människor.

I första hand är det förstås in vivo på människor som gäller, precis som författaren till ”När lögnerna inte räcker till…” tydligt framhåller:

Trots att Lundastudien var en simpel provrörsstudie…

En ”provrörsstudie” kallas lite finare för in vitro och görs under laboratoriemässiga förhållanden, men det vet du säkert redan. Lägg märke till att skribenten klassar provrörsstudie som simpel, det är inte oviktigt i fortsättningen.

Silvernitratgenererade silverjoner är oerhört mycket giftigare än rena, elektriskt genererade silverjoner.

En silverjon är en silveratom som förlorat den ensamma ”yttersta” av sina 47 elektroner och får därför en positiv nettoladdning och betecknas Ag+. Det har ingen som helst betydelse hur silverjonen kommer till, däremot är den resulterande koncentrationen oerhört viktig.

Silversalter är genomgående väldigt stabila och svårlösliga i vatten, med ett avgörande undantag: Silvernitrat, AgNO3, är i fast form vita kristaller, extremt lättlösliga i vatten. 1,22 kg per liter vid 0 grader och upp till 9,12 kg/liter vid 100 grader. För oss människor är lösligheten vid 40 grader av större intresse, 3,73 kg/liter. Då molekylvikten för silvernitrat är snäppet under 170 och för silver nästan 108 kommer därför, vid 40 grader, den maximala mängden Ag+ att vara (108/170) x 3,73 kg/liter ≈ 2,4 kg Ag+ per liter använt vatten. Naturligtvis resulterar detta i att den färdiga lösningen får större volym, men för vårt vidkommande saknar det betydelse. En bit ner ser du nämligen hur extremt lite silvernitrat som krävs för att skapa en silverjonblandning som motsvarar 10 ppm Ionosil. Då har jag inte tagit hänsyn till att dagens Ionosil bara är till 70% joner. Tidigare angavs det till 80% och möjligen kan det ha stått 90%, men där kan minnet spela mig spratt. I vart fall har koncentrationen sänkts med 12,5% på senare tid.

Många beskriver hemtillverkning av silvervatten med ett par rena silvertrådar anslutna till batterier, nedsänkta i ett glas med vatten. Potentialskillnaden mellan elektroderna frigör silverjoner från den ena elektroden som vandrar över till den andra. Det tar en stund och så länge ingen av dem nått fram ökar mängden Ag+ i vattnet. När den första silverjonen når fram bildas AgOH, silverhydroxid, som nästan omgående faller sönder till AgO, silveroxid. Från och med detta ökar inte längre silverjonkoncentrationen. Då processen med batterier och rent (destillerat) vatten är långsam tar det tid innan du ser den mörka beläggningen av silveroxid. Om och när du avbryter och tar upp elektroderna är det lättare att se och ett vanligt råd är att skrapa rent dem innan nästa gång. Jag listar fler tips i ett blogginlägg: Silver – Mina tips för hemtillverkning av ”silvervatten”

En ofrånkomlig följd av ”elektrokolloidal” produktion av silverjoner är att koncentrationen av Ag+ i vattnet är begränsad till ungefär 10 ppm (10 viktdelar silver per 1 000 000 viktdelar färdig produkt). Detta innebär 1/1000 gram/liter (1 mg/liter) i typiska KS-produkter varav 3/10 inte är silverjoner i Ionosil. Någon sådan begränsning finns inte för silvernitrat, du har redan sett att vid kroppstemperatur kan det max bli över 3,5 kg/liter varav över 2 kg silverjoner.

För att rättvist jämföra KS (7 ppm, 0,7 mg/liter  Ag+) och silvernitrat måste vi späda det senare till samma silverjonkoncentration vilket innebär cirka 1,1 mg silvernitrat per liter (nitratjonen bidrar också med lite massa). Känns det skrämmande?

Silvernitrat är en toxisk förening som sägs döda en vuxen man efter bara 10 gram konsumerat vid ett och samma tillfälle.

Om uppgiften stämmer vet jag ej. Men vem konsumerar 10 gram silvernitrat? I vart fall motsvarar det silverjonerna i ungefär 500 kubikmeter Ionosil.

Varför är det då så svårt för forskare att skilja mellan toxiskt silvernitrat och icketoxiskt rent silver?

Jag vill gärna lägga till Varför är det så svårt för silversäljare att jämföra silverjoner från sina ”elektrokolloidala” produkter med silvernitrat löst till samma silverjonkoncentration? Alltså 1,1 milligram silvernitrat per liter.

Så en citat att hålla i minne.

När man genomför en provrörsstudie (in vitro, mitt förtydligande) så kopplar man bort cellernas livsuppehållande system. Blodcirkulation, syresättning, metalloproteiner, immunförsvar, homeostas, näringssättning och borttransport av slaggprodukter är helt bortkopplade och behövs tydligen inte enligt de Lundaforskare som utför in vitro-studier. Kroppens viktigaste försvar, i form av det extremt viktiga antioxidativa systemet, är även det bortkopplat. Tala om att skapa förutsättningar för en studie med ett katastrofalt slutresultat.

Det finns många anledningar att göra studier in vitro, en är just att man kopplar bort kroppens ”försvar” mot det ämne man vill studera effekten av. Detta är avgörande om man studerar något som kroppen avvisar eller tar skada av i koncentrationer som har effekt.

Studien är, som sagt, en in vitro-studie som är utförd utanför kroppen, genomförd på så vis att forskarna, utan att ha cellernas vanliga system igång, dränker cellerna i silvernanopartiklar. Då finner de – hör och häpna – att cellerna tar upp silver.

Finns ingen anledning att invända mot detta argument så när som på ”…dränker cellerna i silvernanopartiklar…”. Det kanske står i studien, men var det inte silvernitrat som var det centrala hatobjektet i kritiken?

Silvernitrat är toxiskt och frätande och kan i sig ge upphov till cellskador. Hade forskarna använt sig av elektriskt genererade silverjoner så hade det gett bättre förutsättningar.

Vid det här laget vet du att skillnaden mellan ”elektrokolliodalt” silver och silvernitrat är avsevärda skillnader i koncentrationen. ”Elektrokolloidalt” framställt KS är extremt mesigt och därför harmlöst, jämförbart med 1,1 milligram silvernitrat per liter.

Det var förresten enprocentig (10 000 ppm stark) silvernitratlösning man förr i tiden droppade i nyföddas ögon för att undvika att gonorré skulle överföras från modern till barnet. I och med det så borde i stort sett alla barn ha skadats av det, kan man tycka, om det skulle vara så att Lundaforskarnas teori skulle vara korrekt. Barnen skadades dock inte.

Detta kommer verkligen som en överraskning från en företrädare för en 10 ppm-produkt! Man använde en koncentration som är 1000 gånger högre än Ionosil utan att skada, dessutom i form av förhatligt silvernitrat! Kan det ha något med att ögonen på barnen var ”inkopplade” in vivo, att kroppens försvarsmekanism verkade och eliminerade möjliga skadeverkningar av Ag+ och/eller NO3?

In vitro och in vivo går inte att jämföra…
In vitro-studier är som bäst designade för att studera olika processer på en döende kropp eller åtminstone en kropp som befinner sig i sent utvecklade sjukdomsfaser. Homeostas och andra normala biologiska processer är urkopplade och ger inte rättvisa för hur det ser ut i en fullt frisk kropp. Därför är de rätt meningslösa, speciellt om man inte gör en uppföljning med in vivo-studier som bekräftar de resultat som man erhåller i in vitro-studien.

Det är en kraftfull slutkläm som väl matchar de tidigare citaten. Det vi ska hålla i minnet när vi läser ”vetenskapliga” studier är

Därför är de (provrörsstudier, mitt förtydligande) rätt meningslösa, speciellt om man inte gör en uppföljning med in vivo-studier som bekräftar de resultat som man erhåller i in vitro-studien. / Anders Sultan – Ion Silver i ”När lögnerna inte räcker till…”

Håll detta i minnet när du läser referenser till studier både på skribentens sajt och hos andra silversäljare som hävdar att man kan åtgärda cancer, antibiotikaresistenta bakterier och liknande mirakler. Saknas uppföljande in vivo-studier som bekräftar resultaten så är provrörsstudier rätt meningslösa. Hur många av provrörsstudierna som säljarna länkar till backas upp in vivo, alltså på levande människor? Tipsa mig gärna i kommentarer, jag orkar inte läsa allt själv.

Märk väl att alla dessa tydliga citat kommer från en silversäljare som (hittills) ogenerat länkar till provrörsstudier till stöd för användning på levande människor. Att det går hem hos okritiska läsare som (desperat?) söker bot i KS är uppenbart.


Tre förtydliganden

1) Om jag nedvärderar in vitro-studier, varför skriva så mycket om dem? Skälet är att tydliggöra vad KS-produkter kan göra i laboratoriemiljö men att det sker med koncentrationer som är omöjliga att nå i levande människor, särskilt om det ska ske under en viss tid.

2) Jag har skrivit om det många gånger tidigare, men nytillkomna lär inte veta om det. För mig är det okontroversiellt att behandla kroppens ”ytor” med KS, koncentrationen är så extremt låg att det är harmlöst. Om det fungerar (utöver placebo) får du själv avgöra baserat på egna erfarenheter. Vill du brygga eget silvervatten för extremt låg kostnad så ger jag 12 seriösa tips för högsta kvalitet här.

3) Den påtagligt skadliga effekten av KS-användning är om det tillåts ersätta en fungerande behandling av en invärtes åkomma. Dit hör cancer, HIV, Ebola, antibiotikaresistenta bakterier och liknande.