Arkiv för kategori ‘silverjoner’

Silver har använts i medicinska sammanhang under lång tid, främst beroende på dess bakteriedödande egenskaper, även i låga koncentrationer. Gonorré smittar lätt mellan mor och barn i samband med födseln, något obstretikern Karl Credé behandlade med 2% silvernitratlösning (lapis) som droppades i ögonen på det nyfödda barnet*. Koncentrationen sänktes till 1%, senare även lägre, och användes till dess antibiotika introducerades. I Sverige avfördes den helt som behandling så sent som 1986.

credeflaska

Det vi kallar kemikalier består av allt från enstaka atomer till komplexa molekyler. Dessa kan vara i ren form, uppblandade med eller på olika sätt lösta i andra. Silver kan uppträda som metall, i föreningar eller joner i t.ex. vatten. Silver i jonform tar gärna till sig elektroner från omgivningen. Det användes under lång tid för att behandla ytliga blödningar, t.ex. näsblod samt vid rakning**. Tyvärr ger det ärrbildning vid överdriven användning då det ”bränner” även frisk vävnad.

Både silverkrämare och silverkramare är sannolikt omedvetna om eller bortser från hur radikalt olika metalliskt silver och silver i jonform beter sig, kanske särskilt hur oerhört låga koncentrationer av silverjoner som krävs för att vara bakteriedödande. Argument för att silver är ofarligt ”in vivo” (i en levande organism) bygger ofta på försök med ytterst finmalda silverpartiklar (äkta kollodialt silver) och medan effektiviteten bedöms med silverjoner och ”in vitro” (i provrör).

  • Silver är en ädelmetall och en av tre (de båda övriga är guld och koppar) som man kan finna i ren form i naturen. Som ren metall är silvret stabilt och reagerar föga med omgivningen. Dock händer det och sannolikheten ökar avsevärt ju större yta silvret exponerar mot omgivningen. Detta senare utnyttjar man genom att mala ner silvret till mycket små korn. De kan utgöra kluster så små som några få silveratomer och upp till några tusen.
  • Fria radikaler har dåligt rykte och många hälsomedvetna äter antioxidanter för att balansera ut dess effekter. En radikal är en atom eller en molekyl som saknar en elektron och är ”på jakt” efter en sådan. Positivt laddade silverjoner, som ju har ett elektronunderskott, är därför bakteriedödande genom att verka på samma sätt som fria radikaler.

Silvernitrat (AgNO3) har molekylvikten 170 (avrundat) och dess beståndsdel silver har atomvikten 108, även det avrundat. Detta innebär att silvret utgör 108/170 = 0,635 av silvernitratets massa. Det löser sig extremt lätt i vatten och bildar i sin helhet positivt laddade silverjoner och negativt laddade nitratjoner. 1 liter nollgradigt vatten löser 1,22 kg av de vita kristallerna, lösligheten stiger snabbt vid ökande temperatur***. En liter 1% silvernitratlösning innehåller cirka 6,35 gram silver(joner), även uttryckt som 6 350 ppm (parts per million). Detta illustrerar att det är mycket enkelt att nå höga koncentrationer av de aktiva silverjonerna med denna metod. Om vi späder ut denna 1%-iga lösning ytterligare 635 gånger når vi de 10 ppm som ”vattenreningsprodukten” har.

En fullständigt irrelevant invändning mot silvernitrat grundas på att det kan framställas genom att lösa upp silver i salpetersyra (HNO3) och då förmodas ”ärva” en frätande effekt från syran. Beroende på om man utgår från varm och koncentrerad salpetersyra eller kall och utspädd blir enda egentliga skillnaden (förutom reaktionshastigheten) i vilken form ”överskottskvävet” uppträder, som NO2 eller NO. Metalliskt silver som finns kvar i kärlet efter reaktionen är en garanti för att ingen syra återstår även om lösningen som sådan kan vara oerhört stark. Att en 1% silvernitratlösning är verksam vid ögonbehandling mot gonorré beror på att man vanligen inte späder ut den med 635 delar vatten, till 10 ppm, samt att den kommer i direkt kontakt med bakterierna i ögat.

Silvernitrat löst i vatten kan alltså ge oerhört höga koncentrationer av silverjoner. Detta är unikt i jämförelse med två andra silverföreningar, silverklorid (AgCl, med lösligheten 5,2 × 10-3 g/L vid 50 °C) och silversulfid (Ag2S med lösligheten 6,21·10−15 g/L vid 25 °C).

  • Alla med äkta silverbestick känner till silversulfid, svärtan man försöker putsa bort. Silver i jonform är inte ”personligt bekant” med sitt ursprung och vid kontakt med svavel, som i fiberproteinet kollagen (cirka 1/3 av allt protein i kroppen), så faller det lätt ut som den svärta som kan resultera i den argyri som är en möjlig (kosmetisk) nackdel för höganvändare av silver. Även andra silverföreningar kan bidra till missfärgningen.
  • Silverjoner som möter magsyran (HCl) kan bilda silverklorid med förhållandevis låg löslighet och på så sätt följa mag- och tarminnehållet ut ur kroppen, sannolikt en av anledningarna att silveranvändare kan hävda att 90-99% rensas ut inom ett dygn.

silverdiamin

Ion-silver hävdar att ammoniak (NH3) som förekommer i magen reagerar med silverklorid och återställer den fria silverjonen, men det är ett missförstånd, alternativt önsketänkande. På bilden härintill ser du att silverjonen binder till två ammoniakmolekyler och bildar en positivt laddad silverdiaminjon. Vilka egenskaper den har känner jag ej, söksvaren hamnar på silverdiaminfluorid som används för att motverka karies.

Man kan framställa silverjoner med hjälp av silvertrådar nedsänkta i destillerat vatten och kopplade till en strömkälla. Detta ger en automatisk begränsning i hur stor koncentrationen av silverjoner i lösningen kan bli då de (sakta) vandrar över från den ena silvertråden till den andra. Även destillerat och superrent vatten leder elektricitet i viss omfattning då en ytterst liten andel av vattenmolekylerna, H2O, är protolyserade, alltså i jonform. I absolut rent vatten vid 25C är 10-7 av alla molekyler i vattnet därför i form av jonerna H3O+ och OH.

De silverjoner som hamnar på katoden bildar silverhydroxid, en instabil förening som snabbt övergår i mörk silveroxid, Ag2O, svårlösligt i vatten. I beskrivningar för hemtillverkning av silverjoner brukar man rekommendera att skrapa av detta mellan gångerna.

Sedan länge har man funnit att vatten kan göras bakteriefritt (”renas”) genom att behandlas med silver, cowboys lär ha haft silverdollars i sina vattenflaskor. Steget är inte långt till att göra metoden ännu effektivare genom att finfördela silvret. Numera marknadsförs kolloidalt silver lagligt som vattenreningspreparat men används av förhoppningsfulla för att behandla det mesta från fotsvamp till cancer.

En kolloid är finfördelade ämnen som svävar i en vätska under mycket lång tid utan att sedimentera (falla ut) på bottnen av kärlet. Man kan känna igen en kolloid genom att lysa genom den med en smal ljusstråle. Om ljuset sprids av de små partiklarna som i dimma så är det med stor sannolikhet en kolloid. Är lösningen helt genomskinlig, om än färgad, så är det inte en kolloid. Moln/dimma, mjölk och majonnäs är exempel på kolloider.

I Sverige marknadsförs en ”kolloidal silverprodukt” med koncentrationen 10 ppm och med löftet att 90% av silvret är i jonform. Om vi jämför joninnehållet med Credés (1%) ögondroppar så är den endast 1/705 så stark.

Med tanke på att produkten har låg koncentration och till 99% elimineras ur kroppen inom ett dygn bör den vara harmlös, i vart fall så länge den används så som officiellt rekommenderas.

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner? Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?,  Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?,  Silver – del 13, silvernanopartiklar i blod in vivoSilver – del 14, Gramnegativa och grampositiva bakterierSilver – del 15 – Vad är ppm och mol?Silver – del 16 – Varför dör inte alla bakterier i tarmarna? Silver – del 17 – Vad kan hända med silverjoner i blodet?

Fortsättning följer, men det dröjer ett tag…


*) http://pharmhist.ownit.nu/Behallare/crede.html

**) Åtminstone intill helt nyligen har apotek sålt lapispennor för behandling av t.ex. vårtor. Dessa innehåller 0,5% silvernitrat i torr form. När de kommer i kontakt med fukt löser sig detta till de aktiva silverjonerna samt nitratjoner.

***) 2,56 kg/L vid 25 °C och 3,73 kg/L vid 40 °C

Annonser

Vad kan hända om alla positivt laddade silverjoner från 1 liter behandlat vatten (10 ml IONOSIL i 1 liter vatten) hamnar i blodomloppet? Alternativt att man dricker samma mängd outspädd. Ena sättet är vare sig ”farligare” eller ”ofarligare än det andra.

Först lite förberedelser

blod-hemoglobinMän har ungefär 150 gram hemoglobin* per liter blod, kvinnor cirka 15% mindre. I 5 liter blod finns då 650 – 750 gram hemoglobin med ungefär 0,85 – 1 liter syrgas, O2. Då 1 mol av en gas vid normalt tryck har volymen 22,4 liter vid 0 °C och 24,4 liter vid 25 °C. (gymnasiekunskaper!) så har vi  35 – 40 mmol (kvinna – man) syrgas i blodet. Detta är med främst som jämförelse i nästa stycke.

blodet-grafik

 

Räknat i mmol** innehåller blodet mer än dubbelt så många kloridjoner (Cl) och fyra gånger så många natriumjoner (Na+) som syrgas (O2). Dessa två samt koldioxid och bikarbonatjonen dominerar stort bland ämnen som blodet transporterar för att fylla våra behov. Klicka på någon av bilderna för full upplösning, notera att skalorna är logaritmiska!

10 ml IONOSIL innehåller  0,9 * 10-7 gram Ag+, alltså 8,3 * 10-7 mmol***. Hur stor chans är det att positivt laddade silverjoner ska krångla sig förbi en ”backlinje” av Cl-joner (100 mmol, se bilden ovan) som är drygt 100 000 000 gånger fler? Resultatet blir svårlöslig silverklorid, i vilket fall förlorar den elektriskt laddade silverjonen merparten av sin effekt när den binder till vilken som helst jon eller molekyl den attraheras av. För att ”reaktivera” bundet silver (till en silverjon) krävs ett energitillskott, varifrån skulle det komma?

Om du undrar över hur celler alls tar upp silver****  kan det vara läge att repetera Hur ”äter och dricker” celler? med särskild fokus på pinocytos (när celler ”dricker”).

Antagandet i inledningen är i högsta grad hypotetiskt då en ännu grundligare utsortering av silverjonerna redan gjorts av magsyran. Tillsammans ser dessa två (förmodligen fler) processer till att 90 – 99% av allt silver du dricker eller äter är ute ur kroppen inom ett dygn. Se Silver – del 16 – Varför dör inte alla bakterier i tarmarna?

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner? Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?,  Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?,  Silver – del 13, silvernanopartiklar i blod in vivoSilver – del 14, Gramnegativa och grampositiva bakterierSilver – del 15 – Vad är ppm och mol?Silver – del 16 – Varför dör inte alla bakterier i tarmarna?

Fortsättning följer, var så säker…


*) Varje gram hemoglobin kan transportera 1,36 – 1,40 ml syre, låt säga 1,38 ml/gram.

**) mmol, millimol = 0,001 mol. Mol är ett mått på antalet atomer, molekyler eller joner, inte deras massor. Se länk i nästa not.

***) Data för att beräkna detta finns i Silver – del 15 – Vad är ppm och mol?

****) Celler tar obestridligen upp silver i någon form, varifrån kommer annars den gråblå missfärgning i ögon och hud som kallas argyri?

bild-kommentarer

Jag frågade IONSIL varför inte alla bakterier dör i tarmarna (när det är så effektivt som vattenrenare)…

Källa: Silver – del 5, Är det ”farligt”?, första kommentaren.

Mitt omedelbara svar byggde på innehållet första länken från en annan silversäljare (Lifesilver.com, andra stycket i Introduction & Purpose) i svaret från IONOSIL:

It may undergo convertion in the acidic condition of the stomach.

Magsyran består av mycket koncentrerad saltsyra, HCl. Denna kan bara uppträda i vattenlösning som positiva vätejoner (H+, egentligen H3O+) och negativa klorjoner (Cl). Koncentrationen är hög med pH mellan 2 och 3,5. Att positivt laddade silverjoner opåverkade skall passera denna spärreld av kloridjoner i nämnvärd mängd är osannolikt då Ag+ och Cl kombineras till svårlöslig silverklorid som faller ut som molekyler och med stor sannolikhet hamnar i toaletten.

Andra reaktioner, som t.ex. att bilda likaledes svårlöslig silversulfid vid kontakt med proteiner, är också sannolika.

Efter att ha fräschat upp mina kemikunskaper och kompletterat med en del om silver, laddade atomer och molekyler (joner) och hur de beter sig i samspel med sin omgivning så har jag ingen anledning att backa från mitt svar. De som läst några av mina tidigare inlägg om silver kanske också har kommit till samma slutsats;

Inga nämnvärda mängder silverjoner (Ag+) klarar sig förbi magsyran och vidare ner i tarmen!

Svårare än så är det knappast. Den som har andra åsikter kanske har en eller flera väl underbyggda studier som mäter koncentrationen av silverjoner i tunn– respektive tjocktarmen. Finns de?

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner? Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?,  Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?,  Silver – del 13, silvernanopartiklar i blod in vivoSilver – del 14, Gramnegativa och grampositiva bakterierSilver – del 15 – Vad är ppm och mol?

Fortsättning följer, var så säker…

Båda jämför/mäter substansmängder. Den ena, ppm, är lätt att förstå, den andra (mol) avsevärt tydligare för den som lägger jobb på att förstå dess innebörd.

  • Om du har tillgång till en våg med godtyckligt hög precision kan du mäta massan/vikten av substanser och ange deras inbördes förhållanden i ppm (parts per million). Det är alltså förhållanden (koncentration) mellan vikter/massor man mäter vilket inte i sig säger något bestämt om t.ex. deras reaktionsförmåga.
  • Vattenblandningar av silverprodukter värderas vanligen som masssan (”vikten”) av dess silver i förhållande till vattnet. Ion Silver anger att IONOSIL har koncentrationen 10 ppm varav 90% är joner, Ag+. Det innebär 9 viktdelar silverjoner per 999 991 delar vatten.
  • Atomen silver (Ag) och jonen (Ag+) har praktiskt taget samma massa, en enda elektron av 47 skiljer dem åt.

Allt omkring oss byggs av atomer, flertalet inte i grundform utan som molekyler. Långt innan den moderna uppfattningen av atomer och molekyler tog form på 1800-talet hade experimentalfysiker insett att ämnen reagerar med varandra i mycket bestämda proportioner och Amadeo Avogadro postulerade redan 1811 att

  • …givet samma temperatur, tryck och volym innehåller alla gaser samma antal molekyler.

Begreppet utvecklades, förfinades och i kombination med atom– och molekylvikter blev det grunden till SI-enheten* mol som definierar substansmängder i ett ämne. Jean Baptiste Perrin (Nobelpris i fysik 1926) utnyttjade andra forskares rön (t.ex. Einsteins teori om Brownsk rörelse) och beräknade Avogadros tal.

  • En mol av ett ämne är samma antal gram som ett ämnes atom- alternativt molekylvikt.
  • I en mol av ett ämne finns då cirka 6 * 1023 atomer alternativt molekyler.

Definitionen av mol utgår numera från massan av en kolatom 12C med exakt 12 nukleoner i kärnan (6 protoner och 6 neutroner) och därmed atomvikten 12. Ur detta följer att väteatomens (H) atomvikt är 1, syreatomens (O) är 16 samt silver (Ag) 108. **

  • Ämnens reaktioner beror av deras inbördes egenskaper samt antal atomer/molekyler/joner som deltar i reaktionen, inte deras massor.

Låt oss betrakta IONOSIL som den deklareras på dess hemsida, 10 ppm silver varav 9 ppm Ag+. Av skäl som kommer att framgå anger jag dess massa av Ag+ i 18 gram Ionosil (1 mol vatten).

  • 18 gram IONOSIL innehåller (18 * 10-3) * (9 * 10-6)  => 1,62 * 10-7 gram Ag+
  • Det motsvarar 1 gram silverjoner per 6,2 kubikmeter vatten.
  • När IONOSIL späds 100 gånger för att användas vid vattenrening räcker 1 gram silverjoner för 620 kubikmeter vatten!

Om vi väljer att beräkna förhållanden mellan antal Ag+ och antalet molekyler av lösningsmedlet blir resultatet riktigt intressant.

  • 18 gram av vätskeblandningen är nästan uteslutande 1 mol vatten. (Atomvikten för väte är 1 och för syre 16, tillsammans blir då molekylvikten för H2O (1+1+16 = 18)
  • 1 mol (18 gram) vatten innehåller 6 * 1023 molekyler H2O.
  • Silver har atomvikten 108, i jonform praktiskt taget samma.
  • Angivet i mol blir det (1,62 *10-7) / 108 => 1,5 * 10-9 mol Ag+ i 18 gram IONOSIL
  • Antal Ag+ i dessa 18 gram IONOSIL är då 9 * 1014, ett gigantiskt antal men försvinnande liten andel av vätskan.

Antalet vattenmolekyler i IONOSIL i förhållande till antalet silverjoner är då (6 * 1023) / (9 * 1014) cirka 6,7 * 108. Om och när vi späder ut den i vattenreningssyfte (10 ml per liter vatten som skall behandlas = 100 gånger), antalet vattenmolekyler är då 6,7 * 1010 per silverjon.

För att få en känsla för detta tal kan vi jämföra med världens sammanlagda befolkning, runt 7,3 * 109, som är ungefär 1/9!

Om det krävs så lite som en silverjon per 67 000 000 000 vattenmolekyler, alternativt 1 gram silverjoner i 620 kubikmeter vatten för att på 15 minuter rena vatten från bakterier så att det blir drickbart, är då silverjonen farlig eller ofarlig?

Källa: Silver – del 5, Är det ”farligt”?

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner? Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?,  Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?,  Silver – del 13, silvernanopartiklar i blod in vivoSilver – del 14, Gramnegativa och grampositiva bakterier

Fortsättning följer, var så säker…


*) Alla i fysik och kemi förekommande enheter kan härledas ur de sju grundenheterna i SI-systemet. När jag gick i gymnasiet användes en tidigare variant, MKSA, som stod för meter, kilo, sekund och ampere. Sedan jag först skrev detta har jag lärt mig att en ”riktig fysiknörd” med rätta kan hävda att det bara krävs två grundenheter, massa och tid, för att definiera alla andra.

**) De atom- och molekylvikter jag använder, utöver för 12C, är närmevärden, avrundade till närmaste heltal. Utmaning till nördar: 108Ag är mycket sällsynt och instabilt med en halveringstid 418 år men trots det anger jag silvers atomvikt till 108. Hur kommer det sig?

Christian Gram (1853 – 1938) var dansk och utvecklade en metod (publicerad 1884) att göra bakterier lättare att se i mikroskop. I den korta beskrivningen nämnde han att en speciell bakterie inte behöll sin färg.

Metoden har använts under lång tid men är med alla mått, även Grams eget, ospecifik. I stort sett kommer bakterier med ”tjocka” cellväggar* att behålla färgningen, de gram-positiva, gram-negativa med ”tunnare” cellväggar färgas inte. Positiv och negativ har alltså inget med elektriska spänningar/potentialer att göra utan är ”labbspråk” för hur ett test utfaller.

bacteria_envelope-svgGrampositiv bakterie: (övre bilden): 1-cellmembran, 2-cellvägg med tjockt peptidoglykanskikt, 3-periplasma. (färgas)

Gramnegativ bakterie: (nedre bilden) 4-cellmembran, 5-cellvägg, 6-yttre membran med lipopolysackarid, 7-periplasma. (färgas inte)

Källa: Wikipedia, Gramnegativa bakterier

Så till skälet för att jag skriver om detta. Om citaten nedan beror på bristande insikt, önsketänkande eller i syfte att förleda är omöjligt att avgöra.

Gramnegativa bakterier har en negativ cellväggspotential som kan få positivt laddade silverjoner (Ag+) att dras till bakterien. ”As the lipopolysaccharides are highly-charged, the Gram negative cell wall has an overall negative charge.” Läs om detta på Wikipedia. Väl i kontakt med bakterien orsakar de en så stor kemisk och elektrisk oreda att bakterien dör. För att få en dödande effekt måste därmed silverpartiklar först övergå till jonisk form. Detta gör de i viss mån genom mekanisk nötning och genom kontakt med vätska, men man får ändå konstatera att en produkt som redan till merparten är jonisk, har ett stort övertag då den slipper konverteringsfasen från partikel till jon. Denna konvertering sker bara med en liten del av partiklarna och är jämfört med en redan jonisk produkt inte speciellt effektiv.

Källa här och nedan: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html

Författaren gör svepande generaliseringar att gramnegativa bakterier är patogena (sjukdomsframkallande) och grampositiva är ”goda”:

Den positivt laddade silverjonen dras som en magnet till de oftast negativt laddade patogena Gramnegativa bakterierna.

och

Detta beror på att de goda tarmbakterierna – mjölksyrabakterierna acidophilus och bifidus har en tjockare cellvägg (de är grampositiva bakterier), det är mycket där skillnaden ligger och de påverkas enligt många källor inte nämnvärt av silvret. En amerikansk tillverkare har gjort en studie som visar just detta: American Biotech Labs studie  (Död länk)

Jag har funnit en oerhört innehållsrik tysk studie, här ett utdrag om Staphylococcus aureus (grampositiv) och Escherichia coli (gramnegativ). Se detaljer om dessa längre ner.

Previous studies have demonstrated that the silver ions released from silver coatings or compounds are the bioactive component. These ions (Ag+) exert antimicrobial effects on a wide spectrum of microorganisms, including Staphylococcus aureus, Escherichia coli and many fungi [1–3].

Källa: Cell type-specific responses of peripheral blood mononuclear cells to silver nanoparticles  (Jag har fått tillgång till hela studien i form av Author’s personal copy)

Min åsikt är att det inte finns en distinkt uppdelning i ”goda” och ”dåliga” bakterier som kan särskiljas via gramtester och som silverprodukter kan utnyttja.

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner? Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?,  Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?,  Silver – del 13, silvernanopartiklar i blod in vivo

Fortsättning följer med tiden


*) Denna ”bild” är oerhört förenklad, intresserade kan googla i ämnet.

Staphylococcus aureus (S. aureus), gula stafylokocker, är en bakterietyp som finns i den mänskliga normalfloran hos 25–30 % av befolkningen. I de flesta fall orsakar bakterien ingen skada utan lever i symbios med människokroppen, oftast på huden eller i näsan.

Escherichia coli, förkortas ofta E. coli, är en gramnegativ bakterieart som lever i de nedre delarna av tarmarna hos varmblodiga djur, inklusive fåglar och däggdjur. Det klarlades tidigt att den kan orsaka olika typer av infektioner i bland annaturinvägar, blodbanor, hjärnhinnor och tarmar.

E. coli är nödvändig för normal matsmältning och utgör en stor andel av tarmfloran (intestinala floran). Antalet E. coli-bakterier i en människas avföring varierar mellan 100 miljarder och 10 biljoner per gram feces.

[1] Feng QL, Wu J, Chen GQ, Cui FZ, Kim TN, Kim JO. A mechanistic study of the antibacterial effect of silver ions on Escherichia coli and Staphylococcus aureus. J Biomed Mater Res 2000;52:662–8. (In vitro, ett ”provrörsförsök” med silverjoner från AgNO3)

[2] Alt V et al. An in vitro assessment of the antibacterial properties and cytotoxicity of nanoparticulate silver bone cement. Biomaterials 2004;25:4383–91. (In vitro, ett ”provrörsförsök”)

[3] Kim KJ, Sung WS, Moon SK, Choi JS, Kim JG, Lee DG. Antifungal effect of silver nanoparticles on dermatophytes. J Microbiol Biotechnol 2008;18:1482–4. (Behandling av hud, en av kroppens ”ytor”)

Till att börja med; människor har, såvitt känt, inget behov av silver, vare sig som makro- eller mikromineral.

Är rent silver giftigt?
Rent silver är ett ogiftigt mineral som varken är cancerogent eller mutagent för däggdjursceller. De som hävdar motsatsen klarar tyvärr inte av att skilja rent silver från de silversalter som framställs genom att man löser silver i salpetersyra. Slutresultatet blir då silvernitrat och det är en giftig, färgande och frätande produkt. Effekten kommer av naturlig förklaring från syrakomponenten. Elektrokolloidalt silver innehåller inte någon syra, utan tillverkas med hjälp av en elektrisk process.

och

Det är en milsvid skillnad på de ogiftiga silverjonerna (genererade på elektrisk väg) – och de giftiga silverjonerna som kommer ur salpetersyralöst silver – mer känt som silvernitrat. De som påstår att elektrokolloidalt silver är giftigt -har inte förstått skillnaden på dessa två tillverkningsprocesser.

Källa: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html

silver_crystalRent metalliskt silver är ofarligt för människor, möjligen med undantag för små kluster om några få silveratomer vardera (<10 – 100 st/kluster, uppgifterna varierar). Ju fler silveratomer som exponeras mot omgivningen (vid samma massa ger mindre partiklar långt större yta* mot omgivningen) desto större sannolikhet (fortfarande låg i absoluta tal) att någon/några av dem förlorar sin valenselektron** och blir en (kemiskt och därmed biologiskt aktiv) positiv jon, den beter sig som en fri radikal. Detta är en följd av att händelser i den lilla skalan i stor utsträckning styrs av sannolikheter. Även det med låg sannolikhet händer någon gång. (Klicka på bilden och se den i full skala, den är oerhört fascinerande.)

  • Med tanke på att 108 gram silver (1 Mol) innehåller 6,02 * 1023 atomer (se Avogadros tal) så finns många chanser för även det med låg sannolikhet att hända. Enligt Ion Silver*** ger en årsdos av deras produkt 0,1 gram (cirka 0,001 Mol), i storleksordningen 6 * 1020 atomer/joner. (600 000 000 000 000 000 000 st)

I citatet nämns silvernitrat (AgNO3) och salpetersyra (HNO3). Båda ämnena är, helt riktigt, frätande i tillräckligt höga koncentrationer. Silvernitrat i torr form är vita kristaller medan salpetersyran alltid är en vattenlösning. I vatten delar båda ämnena upp sig i joner; Ag+ + NO3 respektive H+ + NO3 Du ser alldeles säkert likheten mellan de två ämnena, den positiva silverjonen (Ag+) och den likaledes positiva vätejonen (H+). Båda ämnena är frätande då dessa joner ”bränner” vävnad de kommer i kontakt med, oavsett om det är en silver- eller en vätejon som ”gör jobbet”.

  • Silvernitrat är enormt lättlösligt, 1,22 kg/L i nollgradigt vatten och ända upp till 9,12 kg per liter vatten vid 100C! Den 1% silvernitratlösning som under många år användes som ögondroppar till nyfödda för att undvika gonorrésmitta hade koncentrationen 10 000 ppm varav 6350 ppm Ag+!
  • Att på elektrisk väg renframställda silverjoner är ”ofarliga” beror uteslutande på att dessa lösningar aldrig kan göras särskilt koncentrerade, förmodligen ligger gränsen vid eller i storleksordningen 10 ppm, i vart fall långt under 100 ppm.
  • Salpetersyra utspädd i samma utsträckning (till 10 ppm H+) är inte farligt.****
  • Då silvernitratets molekylvikt är cirka 180 (silverdelen är tung) och salpetersyrans motsvarande formelvikt (salpetersyra kan aldrig bilda molekyler!) är cirka 63 (väte är den lättaste av alla grundämnen) så måste man vid jämförelser av effekter matcha antalet aktiva joner snarare än viktandelen av respektive kemikalie. Av den anledningen använder kemister mol till skillnad från ppm.

Mina åsikter, i sammanfattning

  • Metalliskt silver är i praktiskt förekommande mängder ofarligt.
  • Nanosilver och silverjoner i tillåtna och officiellt rekommenderade doser (10 ml av 10 ppm lösning per liter vatten) är ofarligt.
  • Skillnader i farlighet/effekt mellan silvernitrat och ”elektrokolloidalt silver” är dosberoende och skild från framställningsmetod.
  • Den som har skrivit texterna i citaten har inte greppat den grundläggande kemin. Om det sker av okunnighet, god tro eller i avsikt att missleda kan jag inte avgöra.

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner? Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?

Fortsättning följer.


*) Se https://en.wikipedia.org/wiki/Nanoparticle eller Silver – del 11, begreppsförvirring? för en bild som tydligt illustrerar vilken enorm betydelse partikelstorleken har på ytan mot omgivningen.

**) Den eller de yttersta elektronerna runt en atom kallas valenselektroner och bestämmer stora delar av atomens egenskaper. De kan variera mellan 1 – 8 i antal. Om en eller flera av dem av olika anledningar försvinner eller ökar i antal bildas en elektriskt laddad partikel, en jon.

***) Ion Silver anger att Ionosil innehåller 10 ppm silver, varav 80% i form av silverjoner.

****) Absolut rent vatten har pH 7,  vilket innebär 10-7 = 0,1 ppm H+. Som jämförelse har vinäger pH 3,1 (måttligt sur) och äppelcidervinäger pH 4-5 (svagt sur).

Varje enhet i pH förändrar vätejonkoncentrationen 10 gånger. En syra med pH 5 innebär innebär då 10 * 10 * 0,1 ppm = 10 ppm H+, pH 4 ger 100 ppm och pH3 1000 ppm H+.

Jag fann en kommentar, tveklöst ämnad för mig:

Åtminstone runt KS råder dessutom begreppsförvirring: Vi har att göra med silverjoner Ag+, oladdade silverpartiklar och nanopartiklar av silver. Vi måste bl a ta ställning till kemiska reaktioner där silver ingår, eventuella reaktioner där metalliskt silver utgör katalysator och slutligen det helt jungfruliga området nanopartiklar.

Källa: Facebook

Silver och silverprodukter har egenskaper som varierar oerhört beroende på hur det uppträder, som makro/mikropartiklar (föremål vi kan ta på eller se), nanopartiklar* eller elektriskt laddade joner. Stora problem uppstår om man mäter ofarlighet med främst metalliskt silver men effekten med silver i jonform, ofta(st) även in vitro (labbmiljö och i provrör eller på objektglas)

yta-av-nanopartiklar

1 kg of particles of 1 mm3 has the same surface area as 1 mg of particles of 1 nm

Bild och texten från Engelska Wikipedia 

 

För den som vill veta mer om nanopartiklars egenskaper samt för- och nackdelar (gäller nanoegenskaper i allmänhet, inte silver!) så föreslår jag följande länkar:

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner? Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?

Fortsättning följer.


*) Det finns olika uppfattningar om vilken storlek nanopartiklar har, en av dem är att de finns i intervallet 1 – 100 nanometer. Som jämförelse är ett hårstrå ungefär 80 000 nanometer och en röd blodkropp, (kroppens till antalet överlägset vanligaste celltyp) runt 10 nanometer.