Periodiska systemet silver

I periodiska systemet ordnas grundämnen efter egenskaper som atomkärnans antal positiva protoner, oladdade neutroner samt hur de negativt laddade elektronerna är fördelade. Man kan ordna ämnena i följd från en proton + elektron (väte) och uppåt i steg om 1. Bilden till vänster visar ett litet utsnitt runt Ag (Argentum, silver).

  • Uppe till vänster i varje ruta finns atomnumret, ett heltal som anger antal protoner i kärnan.
  • Nere till vänster finns en betydligt större siffra med flera decimaler, atomvikten, som visar medelantalet protoner + neutroner per atom i en ”naturlig” bit av ett ämne. Silver kan förekomma i flera varianter, isotoper, där skillnaden beror av antalet neutroner i kärnan.
  • Uppe till höger ser du en kolumn vars summa, för ett kemiskt inaktivt grundämne, alltid blir densamma som atomnumret och visar antalet elektroner i varje ”skal”, ordnade från det innersta och utåt efter stränga regler. Kemister och fysiker använder hellre ordet orbital som bättre motsvarar den sannolikhetsfunktion som beskriver elektronens ”handlingsutrymme”.
  • Elektroner i de yttre skalen, främst det yttersta (valensskalet) samt hur ”tight” skalen (orbitalerna) är ordnade runt kärnan avgör ämnets fysiska och kemiska egenskaper. Allt vi ser och känner omkring oss beror på dessa elektronskal. Om du rör vid något är det de yttersta elektronerna i din hud som interagerar med de yttersta elektronerna i det du berör, atomkärnorna är aldrig inblandade oavsett hur hårt du greppar, med händer eller verktyg.

Om du har en ring på ditt finger så är det bara dess elektroner du ser och känner. För att se ringen måste det finnas något ljus och några av dess fotoner kommer att ha precis den mängd energi som krävs för att knuffa en elektron upp ur sin bana, den exciteras. När den åter faller ned igen ger den sitt bidrag till den färg vi associerar till föremålet. Naturen tolererar inga tomma platser i de inre orbitalerna och det är därför osannolikt att en elektron som fotonen exciterade återvänder till samma plats innanför det yttersta. Allt detta fixande och trixande  kan observeras och mätas i ett spektroskop.

I ett komplett periodiskt system kan vi notera att ämnen som finns i samma kolumn har ganska lika egenskaper. Det som avgör är om de har samma antal elektroner i yttersta skalet (eller näst intill, i kolumnerna 5, 6, 8, 9 och 10 finns avvikelser).  I bilden ovan kan vi konstatera att alla tre metallerna, koppar, silver och guld, är förhållandevis mjuka och beständiga mot korrosion. De är de enda metaller man kan finna i ren form i naturen, föremål av guld och silver är några av de äldsta fynden av bearbetade metaller som återfunnits. Vanligen uppträder metaller i kemisk bindning till andra ämnen som t.ex. syre.

Metalliskt silver är mycket stabilt som inte vare sig påverkar eller låter sig påverkas påtagligt under normalt förekommande omständigheter. Under 1800-talet började man utnyttja att silver i jonform har rejält annorlunda egenskaper än som metall. Vad är då joner?

  • De stabilaste grundämnena, ädelgaserna, har alla ett yttersta elektronskal som har 8 elektroner, det räknas som ”fyllt”.
  • Genom att studera det periodiska systemet finner vi att natrium (Na) endast har en elektron i yttersta skalet och av det skälet är kemiskt mycket reaktivt. Även Klor (Cl) är kemiskt mycket aktivt, men här beror det på att yttersta orbitalen (”skalet”) innehåller 7 elektroner, en mindre än ”idealet”.
  • Dessa två kan bilda vanligt salt, NaCl. I torr form är saltkristallerna extremt stabila, men i vatten faller de lätt isär (1 liter vatten löser mer än 3 hg salt) och ”i positiv samverkan” kommer natriumatomen att avstå den ensamma yttersta valenselektronen till kloratomen som i sin tur saknat en. Båda atomerna har nu fyllda yttersta elektronskal och är stabila om än elektriskt laddade joner. Bland vattenmolekylerna finns nu positivt laddade natriumjoner och negativt laddade klorjoner, båda med kompletta ytterskal*. Lösningen som helhet är elektriskt neutral, men nere på mikronivå är det elektriskt laddade joner som tillåter att man kan leda elektricitet genom saltat vatten (men inte olja).
  • De lösta jonerna har inte längre någon bindning till sin ”partner” i den ursprungliga kristallen, de ”dansar” lika gärna med en ny, givet att den har motsatt laddning. Det behöver inte innebära att den nya partnern är en jon, det kan mycket väl räcka med en lokal laddningsassymmetri i en godtycklig molekyl.
  • Ett av Jordens vanligaste ämnen och mer än 2/3 av en människas vikt är vatten (H2O). Det har en sådan assymmetri, det är polärt. (https://matfrisk.com/2015/05/19/kemi-02-vatten-en-popular-molekyl/)
  • Proteiner får och bibehåller sin komplicerade form genom ömsesidig elektrisk attraktion mellan olika delar av sina beståndsdelar. Ett protein är elektriskt neutralt, men på ytan finns mängder av lokala laddningar som mycket väl kan interagera med omgivningen.

Metalliskt silver är alltså begränsat kemiskt aktivt, det kallas ju ädelmetall av den anledningen. Men i samverkan med atomer i en helt annan kolumn (# 17) som har plats för en elektron i yttersta skalet (fluor, klor, brom och jod) kan silvret bilda joner. Dessa kallas silverhalider och är grunden till fotografins kemi. Breder man i mörker en sådan blandning av silver i jonform på ett genomskinligt underlag så har vi fotografisk film, stabil till dess den träffas av strålning, fotoner. Exponeringen är första steget i en lång process som resulterar i att den i grunden glänsande metallen silver ger svärta till den negativa bilden på filmen.

I kemin finns i praktiken en gråzon mellan vad som händer och inte händer. Även det mindre sannolika, att metalliskt silver ska reagera med något i sin omgivning, inträffar då och då. Det är därför man inte kan polera silverbestick och tro att det kommer att glänsa under lång tid ens om man avstår från att använda det. Det reagerar med svavel från mat och fingrar (proteiner!) eller till och med luften och bildar ett lager av mörk silversulfid, Ag2S. Detta har ytterst låg löslighet i vatten (6,21·10−15 g/L vid 25 °C) och kan därför inte diskas rena. Om silversulfid bildas i kroppens vävnader så blir det kvar där för resten av livet, inga förmenta detoxkurer kan göra något åt det.

Det är enbart vid ytan på silvret som sådana reaktioner sker och ökar man den radikalt som t.ex. att finfördela silvret till oerhört små partiklar, äkta kolloidalt silver, så ökar chansen/risken att även en ädelmetall som silver utan särskild provokation reagerar med omgivningen.

Jag hoppas att den som upptäcker fel i det jag skriver kommenterar eller mailar till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Fortsättning följer


Överskottsinfo: Silverklorid (AgCl) kan användas i fotokromatiska glasögon, sådana som mörknar i ljus. Där är det ljusets UV-strålar (UV-fotoner har högre energi än synligt ljus) som gör att förhållandevis genomskinlig silverklorid tillfälligt spjälkas till klor och mörka silverpartiklar. Effekten ökar av värme.

*) Oktettregeln bygger på att alla riktigt stabila grundämnen (ädelgaserna) har precis 8 elektroner i yttersta skalet. I jonform samarbetar grundämnen genom att avge och ta upp elektroner för att i samverkan uppnå detta kemins Nirvana.

Kvant- och frekvensmedicin?

Publicerat: 2016-09-12 i Okategoriserade

När Einstein formulerade sina teorier så fastslog han sambandet mellan materia och energi. De båda kunde ses som de två sidorna av samma mynt.

Vår omvärld – och också våra kroppar kunde därför betraktas ur två synvinklar: antingen som en samling biomolekyler eller som ett samspel mellan olika frekvenser i det elektromagnetiska paradigmet. Den förra är den enda som akademikerna omhuldar. Det senare synsättet börjar få allt mer insteg, men då bland alternativmedicinare.

2000-Talets Vetenskap 3/2016 – Anna Böhlmark

E = mc2 är den formel som Albert Einstein kreerade och som missförståtts av så många, nu tydligen alldeles särskilt av alternativmedicinare. Den vanligaste missuppfattningen är att materia förutsättningslöst kan omvandlas till energi och tvärtom, men så enkelt är det inte.

Låt säga att vi har ett gäng väteatomer vars atomkärnor vi lyckas slå samman genom att ge dem tillräckligt stor rörelseenergi att övervinna Coulombbarriären, den elektriska repulsionen mellan lika laddade atomkärnor. Det förekom alldeles särskilt under de första ögonblicken av universums tillblivelse. Då bildades ungefär 98% av all materia, först väte, en avsevärd del av detta slogs samman till helium och en snutt litium. Hela processen var så våldsam att det finns inga möjligheter att greppa med mänskliga sinnen. En av de avgörande händelserna var att det skapades virvlar så att denna materia fick något olika densitet, täthet. Via tyngdkraften resulterade detta i sammanhållna gasmoln, galaxer och stjärnor. Allt detta kan studeras i andra sammanhang, här hamnar det i utkant av ämnet.

När vätekärnor slås samman, under inflytande av enorm värme (vi talar om multimiljontals grader), bildas helium. Väte har något mer massa än helium och mellanskillnaden avges i form av ”energi”. Solen levererar den i form av synligt solljus, UV-strålning, värmestrålning (fotoner av olika energinivåer) samt partikelströmmar som ofta kallas solvind. Liknande händer när en fusionsbomb (vätebomb) exploderar och omvandlar väte till helium och energi. Differensen i massa mellan väte och motsvarande helium är strax över 0,728%* och den som omvandlas till solstrålning och den ödeläggelse som följer av en vätebombsexplosion. Detta är en logisk följd av Einsteins förutsägelse att massa kan, i viss utsträckning, omvandlas till energi enligt E = mc2. Skulle väteatomen i sin helhet bilda energi skulle den generera ungefär 137 gånger mer energi än som sker i solen och fusionsbomber.**

Åt andra hållet, från energi till massa, är det ännu besvärligare. Berätta gärna för mig när någon (i mänsklig skala) lyckas generera en påtaglig mängd väte genom att bombardera helium med ”energi” och på så sätt spjälka till väte.

Påståenden att energi och massa är två sidor av samma mynt bör betraktas med yttersta skepsis. Någon procent eller mindre av massa kan, i en svårstartad och våldsam process, omvandlas till energi. Inga energinivåer som kan nås i eller nära våra kroppar kan resultera i (bestående) massökningar.***

Eventuella förbättringar hos de som sätter tilltro till ”kvantmedicin”, ”frekvensmedicin” och liknande beror sannolikt på placeboeffekter och har förmodligen ingen avgörande inverkan på ett allvarligt sjukdomsförlopp.


*) Värdet får du genom att konsultera fakta om atomvikter för väte och helium. Sista siffran är osäker.

**) 100%/0,728% blir cirka 137 gånger.

***) Den petige läsaren påpekar att en ökning av kinetisk (rörelse-) energi som en person som flyger i ett jetplan också skall räknas in i Einsteins formel. Jo, så är det och vid alla hastigheter en människa kan tänkas uppnå är massökningen obetydlig, i storleksordningen någon atom/molekyl. Knappast något ens en alternativmedicinare skulle kunna mäta vid sin apparatur.

Det har skrivits mycket om skandalen runt Paolo Macchiarini och Karolinska Institutet. Mycket är avancerat och långt bortom det vi lekmän kan greppa, men frågan är om inte förhållandevis basala funderingar räcker för att inse det hopplösa i företaget. I sin bok Forskningsfusket bara fortsätter! beskriver docent Ralf Sundberg på ett lysande sätt några av turerna runt skandalen och visar hur många av de personer som var inblandade betedde sig lika virrigt som nattfjärilar runt en lampa i natten. De är tydliga exempel på att inte ens högre utbildning och bildning är samma sak.

Stamceller är och har varit högsta mode inom medicinsk forskning under många år. Forskare och kanske ännu hellre medicinindustrin målar upp visioner om att kunna ersätta skadade celler med sådana som är näst intill identiska, gärna ur den egna kroppen. Det senare för att förhindra de avstötningsprocesser som är näst intill ofrånkomliga om en annan person donerar vävnaderna. Förhoppningarna bygger på att embryonala (foster-) celler alla är helt lika för att under utvecklingen förändras så att de får olika roller i kroppen. I princip kan en sådan embryonal stamcell bilda vilken som helst cell i en kropp.

Nu tillkommer naturligtvis vissa komplicerade förutsättningar. En enskild stamcell må innehålla all genetisk information som finns hos en viss person, däremot ”vet” den inte sin uppgift i kroppen förrän den ingår i en cellgrupp som kommunicerar med varandra. Först då kan den få en roll i helheten.

Paolo Macchiarini med samarbetspartners arbetade med att utveckla och operera in luftstrupar på personer som skadats vid olyckor eller angripits av tumörer. Ytligt sett ett måttligt komplicerat organ, ungefär som ett Y-format rör vänt upp och ner. De nedre ändarna ansluter till vardera lungan och den övre uppåt mot munhålan. Ett stort problem är att luftstrupen är en nyckelspelare när det gäller att skydda lungorna från partiklar och luftburen smitta. Ingenstans är det så intensivt utbyte mellan blodet och den omgivande luften som i lungorna. När vi andas in följer damm och bakterier med men fastnar till större delen i det slemlager som täcker luftstrupens insida. Detta slemlager transporteras uppåt av flimmerhår och ersätts med nytt slem.

Om vi har för låg eller ingen slemproduktion minskar eller upphör vårt försvar mot t.ex. damm och bakterier tämligen omgående. Om flimmerhåren tappar funktion eller förstörs kan vi inte transportera bort slemmet och man kan i princip drunkna i sitt eget slem.

Macchiarini och partners lät med tiden tillverka en stomme till luftstrupen i nanokompositmaterial med önskade egenskaper. Det bör vara vävnadsvänligt och lagom elastiskt för att anpassa sig till kroppen, dessutom något poröst för att tillåta kroppen att växa in i och anpassa sig till det konstgjorda materialet.

För att aktivera cellbildningen i och runt den konstgjorda luftstrupen placerades den i en specialkonstruerad bioreaktor där den roterades i en vätska med stamceller. Krasst beskrivet var det ett motordrivet grillspett i en delvis vätskefylld plastlåda konstruerad och patenterad av Harvard Apparatus.

harvard-apparatus-bioreaktor

Låt oss anta att man marinerar den konstgjorda luftstrupen i stamcellsvätskan och opererar in den i patienten. Hur ”utbildar” man nu dessa stamceller till sina framtida arbetsuppgifter? På sidan 280 i sin bok ställer Ralf Sundberg några grundläggande frågor som alla måste få tillfredsställande svar för att drömmarna skall kunna förverkligas.

Jag kan mycket väl föreställa mig att en embryonal stamcell (den allra mest basala varianten som man kan finna i foster) placerad i en lämplig omgivning kan ”lära” sig en uppgift att utföra. Det är så fosterutvecklingen går till, ett ägg och en spermie slår samman sitt genetiska material och börjar dela sig enligt den ”programvara” som finns lagrat i DNA.

För att ge önskat resultat måste de enskilda cellerna kommunicera med varandra, till en början med sina närmaste grannar men med tiden även över längre avstånd. Detta sker genom att de producerar och reagerar på signalsubstanser, de som med tiden kallas hormoner. Dessa måste finnas av korrekt typ och rätta koncentrationer i varje enskilt utvecklingsstadium. Fosterutvecklingen kan beskrivas som mycket snabb (antalet celler fördubblas snabbt) eller långsamt (absoluta antalet celler ökar långsamt). Jag väljer att betrakta ur den senare synvinkeln vilket kan illustreras av att fortfarande i graviditetsvecka 10 är dess vikt i storleksordningen 5 gram.

Vi återvänder till den konstgjorda luftstrupen som badas ett par dygn i en vätska med stamceller från mottagaren, alltså ej embryonala dito.

  • Vilken del av sitt DNA (”programvara”) skall de enskilda cellerna aktivera?
  • Vilka signalsubstanser skall de utveckla och reagera på och vid vilka koncentrationer?
  • Vilka skall bilda blodkärl och vart skall de leda?
  • Vilka stamceller skall utgöra insidan av luftstrupen och vilka skall bilda de flimmerhår som transporterar det slem som andra skall producera?
  • Hur ”vet” flimmerhåren hur de ska röra sig och i vilken riktning? Vore ju förödande om de styr slemmet fel.

Nu bortser jag helt från att en riktig luftstrupe innehåller stödjande broskceller samt muskler i fungerande kontakt med nervsystemet som kan vidga den vid behov. Vi talar ju om en syntetisk reservdel som rimligen inte kan ha alla originalets egenskaper.

Dessa frågor kan tyckas genant banala för de bildningens giganter som likt nattfjärilar drogs till och fladdrade runt och till slut brände sig på Paolo Macchiarini. Inga (djur)försök har visat att ens något av dessa steg har kunnat genomföras, än mindre i samverkan, dessutom på orimligt kort tid.

Som jag ser det har en forskare full rätt att generera i stort sett vilka hypoteser som helst, det är när de testas som vi kan få reda på vilka som är falska. De forskare som är värda namnet gör den grundläggande utsorteringen på egen hand, kanske redan på ”hugskottstadiet”, annat efter ett eller flera försök. Sedan utsätts hypotesen/teorin för andras kritik vilket kan innebära slutet för idén, alternativt att man vidareutvecklar den.

Paolo Macchiarini utnyttjade sin självklara rätt att dagdrömma. Med dagens kunskap och vetande saknar den förutsättningar att fungera, vare sig i delar, än mindre i sin helhet. Han var grovt oaktsam när han struntade i inledande djurförsök eller bortsåg/ljög om hur de utföll. Men ur min synvinkel är de som bländades och förleddes av honom de som bär störst ansvar av alla. Några av dessa var kanske inte utbildade att ens ställa grundläggande frågor och inse att de (ännu) inte kan besvaras, men de borde då inte stödja Macchiarinis anställning. Andra hade ”höga” utbildningar men brast uppenbarligen i bildning och ansvar för att kritisera hans stolligheter. Det ansvaret tog istället journalisten Bosse Lindquist som i en ingående serie program avslöjade forskningsfusk, osanningar, mänskligt lidande och förtida död som följde i dess spår.

Jag rekommenderar alla, särskilt de som kritiklöst sväljer ”vetenskap” som presenteras i populärpress, att läsa Ralf Sundbergs bok.

Weight Gain Prevention

Man önskade finna om rådgivning av dietister skulle leda till förbättrade matvanor och en lägre kroppsvikt bland kvinnor, 40 – 60 år, under en tvåårig period.

Abstract: Women tend to gain weight at midlife (40–60 years) increasing risk of obesity-related chronic diseases. Within specific eating occasions, needs related to the physical and social environment may result in less healthy eating behavior, which can lead to weight gain over time.

Min tolkning: Kvinnor tenderar att öka i vikt under medelåldern vilket ökar risken för fetmarelaterade åkommor. Psykiska och sociala situationer kan leda till mindre hälsosamma ätvanor vilka kan innebära viktökning.

Totalt 354 kvinnor från Minneapolis/Saint Paul (Twin Cities) enrollerades, 185 i försöks- och 169 i kontrollgruppen.

The intervention group (n = 185) received ten hours of individual nutrition counseling from dietitians over six months, while women in a control group (n = 169) received no counseling. Measured height, weight and waist circumference, and dietary intakes were collected at baseline and every six months over two years.

Min tolkning: Interventionsgruppen fick individuell rådgivning av dietist, sammanlagt 10 timmar under de första 6 månaderna, kontrollgruppen ingen alls. Kroppsmått och kost noterades vid inledningen och sedan var sjätte månad upp till 2 år.

Studien startade med de bästa avsikter och man konstaterade initialt att andra forskare funnit årliga viktökningar om 0.61–0.87 kg under 3 till 11 års uppföljning. Så följer en redovisning av kritiska situationer som påverkar ätandet, ofta i negativ riktning.

Studien är mångordig (14 sidor, 3 av dem referenser) och saknar grafik. Enligt mig är det vanliga tecken på att det är svårt att redovisa påtagliga resultat. Den genomsnittliga viktuppgången bland de deltagare som fullföljde studien var oerhört liten och näst intill oberoende av dietisternas insats. I försöksgruppen ökade vikten i genomsnitt 0,2 kg, i kontrollgruppen 0,4 kg, en differens om 0,2 kg.

Dietisternas insats kan ha förbättrat utfallet med 20 gram/timmes information!

Nutrition counseling tailored to address eating occasion needs improved self-reported diet but did not significantly affect weight change.

Min tolkning: Anpassad rådgivning förbättrade den självrapporterade kosten men påverkade inte vikten.

Jag ifrågasätter inte avsikt och ambition att hjälpa, men verktygen saknar skärpa.

Efter en period med intensiv medierapportering om statiner verkade färre patienter vilja ta sina ordinerade statiner, enligt en ny observationsstudie i tidskriften BMJ.

Källa: Dagens Medicin (i skrivande stund inga kommentarer), ytterligare en artikel i ämnet finns här (livligt kommenterad).

Dagens Medicin logo

Den bakomliggande källan är Anthony Matthews med flera. Impact of statin related media coverage on use of statins: interrupted time series analysis with UK primary care data. British medical journal, publicerad online den 28 juni. Doi: 10.1136/bmj.i3283

Studiens inleds med: Statins reduce the risk of cardiovascular disease and are widely recommended as part of the strategy for primary and secondary prevention.

Min tolkning: Statiner minskar risken för hjärt- och kärlhändelser och rekommenderas som en del i primär och sekundär behandling. (Till redan drabbade respektive förebyggande behandling.)

Inte alla tycker att de extra dagarna man kan få av statinbehandling är mycket att yvas över, bland andra en dansk studie som också publicerats i BMJ: The effect of statins on average survival in randomised trials, an analysis of end point postponement. Dagens Medicin har rapporterat om den. (livligt kommenterat)

Results: 6 studies for primary prevention and 5 for secondary prevention with a follow-up between 2.0 and 6.1 years were identified. Death was postponed between −5 and 19 days in primary prevention trials and between −10 and 27 days in secondary prevention trials. The median postponement of death for primary and secondary prevention trials were 3.2 and 4.1 days, respectively.

Min tolkning: Sammanlagt 11 studier med uppföljningstider mellan 2.0 och 6.1 år återfanns. Döden uppsköts -5 (dog tidigare!) till +19 dagar bland de redan sjuka och -10 till +27 dagar bland de som behandlades i förebyggande syfte. I medeltal levde de redan sjuka 3.2 dagar längre, de som behandlades i förebyggande syfte 4.1 dagar längre.

Jag återgår till den ursprungliga studien:

  • After the media coverage, there were no changes in statin initiation among those with a recorded new indication but an 11% and 12% increase in the likelihood of existing users stopping their treatment, for primary and secondary prevention, respectively

  • Across the UK these effects were estimated to result in over 200 000 patients stopping treatment with a statin in the six months after the media coverage

  • This research provides unique evidence describing the potential for widely covered health stories in the media to affect real world behaviour related to healthcare, with implications for public health, and has the potential to inform future interactions between clinicians, researchers, the academic press, and the wider media

Min tolkning: Mediarapporteringen förändrade inte förskrivningsmönstret till nya personer, men ökade avhoppen med 11% och 12% bland primär- respektive sekundärbehandlade. I Storbritannien beräknas över 200000 personer ha avbrutit sin statinanvändning under 6 månader efter medias rapportering om statiner.

Jag avstår från att närmare tolka sista punkten. Möjligen betyder den att allmänheten är irrationell och kräver försiktighet av kliniker, forskare, den akademiska pressen samt ”vanliga” media.

Finns något liknande i Sverige? Varför inte det rakt motsatta, vad händer när statinförskrivningen ökar dramatiskt?

No connection between the level of expositio to statins

Källa: Journal of Negative Results in Biomedicine

Background: Randomised controlled trials have shown an excellent preventive effect of statins on ischemic heart disease. Our objective was to investigate if a relation can be detected between acute myocardial infarction- (AMI) mortality or incidence and statin utilisation, for men and women in different age-groups on a population basis.

Results: The utilisation rate of statins increased almost three times for both men and women between 1998 and 2002. During 1998-2000 the incidence of AMI decreased clearly for men but only slightly for women. Mortality decreased from 1998 to 2002. The change in statin utilisation from 1998 to 2000 showed no correlation to the change in AMI mortality from 2000 to 2002. Statin utilisation and AMI- incidence or mortality showed no correlations when adjusting for socio-economic deprivation, antidiabetic drugs and geographic coordinates.

Man inleder med att konstatera att statiner har en ”excellent effect” att förebygga kranskärlssjukdom. Studiens mål var att undersöka statinanvändningens inverkan på hjärtinfarkt. Mellan 1998 och 2002 ökade statinanvändningen nästan 3 gånger vilket borde ge ett rejält utslag i statistiken. Låt oss se:

Statinförskrivning 1998 - 2002

Statinförskrivningen illustreras av staplarna och skalan till höger. Förekomst respektive död av hjärtinfarkt bland män redovisas av de två övre linjerna, bland kvinnor av de två undre, skalan till vänster.

Conclusions: Despite a widespread and increasing utilisation of statins, no correlation to the incidence or mortality of AMI could be detected. Other factors than increased statin treatment should be analysed especially when discussing the allocation of public resources.

Min tolkning: Trots en vitt spridd och ökad förskrivning av statiner finns ingen korrelation (överensstämmelse) med förekomst av eller död i hjärtinfarkt. Andra faktorer än ökad statinanvändning skall analyseras, särskilt när man fördelar skattemedel.

Slutsatsen i denna studie känns ytterst relevant och jag har inget ytterligare att tillägga.

Lagom till LCHF-träffen i Säffle har LCHF-magasinet släppt senaste numret, #2/2016

image

Mitt bidrag om ketoacidos och LCHF presenterades på omslaget.

Mätningar av blodglukos med hjälp av teststickor är diabetespatientens verktyg för att få insikt i glukosnivåerna i blodet. Systematiska egna mätningar av blodglukos är en förutsättning för framgångsrik insulinbehandling i syfte att nå god glukoskontroll. Däremot har nyttan av systematiska egna mätningar ifrågasatts för patienter med typ 2-diabetes, som inte behandlas med insulin. SBU:s rapport från 2009 kommer fram till att det saknas studier som undersöker detta över längre tid än ett år. Det saknas också studier av eventuella pedagogiska effekter av egenmätningar påverkar motion och kost.

Källa: SBU – Egna blodglukosmätningar vid typ 2-diabetes utan insulinbehandling

En stor skillnad mellan insulinbehandlade och icke insulinbehandlade diabetiker är att de förra kommer att uppleva rejäla skillnader av sin behandling. Konventionell kostbehandling av diabetes typ 2 ger vanligen väldigt små effekter och egenmätning av blodsocker blir mest bara frustrerande. En av slutsatserna är dock åt det positiva hållet.

Författarnas slutsatser är att egenmätningar av blodsocker (self monitoring of blood glucose, SMBG) är en effektiv metod för att minska HbA1c hos patienter med icke-insulinbehandlad diabetes, men enbart om det sker i kombination med någon typ av stöd eller utbildning från vårdpersonal.

Jag skulle vilja ändra lydelsen i slutet av detta till ”…enbart om det sker i kombination med stöd av vårdpersonal som utbildats i verksamma kostråd.”

Att förlita sig på kostråd av typen ”ät mindre vid tre tillfällen per dag + mellanmål och spring mer” är meningslöst.