Inlägg märkta ‘Kemi’

silver_symbol_moon_crescent

Umgänget grundämnen emellan i kemins atom- och molekylskala är rätt ”ytligt”. Grundämnens ”ID-kort” är i första hand det yttersta elektronskalet, valensskalet. De allra stabilaste, ädelgaserna, har alla exakt de 8 elektroner som krävs för att skalet (och dess orbitaler) skall vara fullbesatt och stabilt. Alla övriga grundämnen har från 1 till 7 elektroner i valensskalet. Ädelgaserna är de högdragna atomerna, tar inte kontakt med och avvisar oftast andras inviter, även från likar.

Bilden visar nymånen, en symbol som alkemister använde för att beteckna silver.

Det finns alltså många ämnen med precis samma antal yttersta elektroner och för att skilja dem åt är nästa fråga ungefär ”hur stor är du”. I lite mer inlindade termer gäller det atomnumret och atommassan, antalet positiva laddningar i atomkärnan (protoner), antalet kärnpartiklar (inklusive neutroner) och hur ”tajt” den håller i sina elektroner.

Tips inför fortsättningen: repetera om fria radikaler här.

En kort sammanfattning:

En fri radikal är en atom eller molekyl med laddning!

En fri radikal är ständigt beredd att ersätta en förlorad elektron. Om den kommer i kontakt med en annan molekyl som inte ”håller i” sina elektroner tillräckligt hårt så stjäl den helt enkelt det den kan få tag i. Och nu är det ombytta roller, molekylen som nyss slarvade med sina tillgångar blir hux flux en fri radikal och börjar i sin tur gå på rövarstråt.

På det sättet kan elektronbristen vandra vidare tusentals steg till dess den inte hittar något vidare ”offer” eller stöter på en antioxidant som permanent sätter stopp för det kemiska elektronröveriet. Till dessa hör C– och E-vitamin.

En fri radikal är en simpel elektrontjuv.

En silverjon (Ag+) är positivt laddad på grund av sitt elektronunderskott, en elektrontjuv i vardande och fungerar därför på samma sätt som andra fria radikaler*!

  • Vårt immunförsvar använder faktiskt fria radikaler (ämnen med elektronunderskott) som vapen för att bekämpa inkräktare. I urinblåsan råder en ytterst näringsrik miljö för bakterier. Till all lycka är urinen ovanligt rik på fria radikaler vilka framgångsrikt bekämpar skadliga bakterier och gör urinen närmast steril.

Inom sjukvården används silverbehandlade instrument där risken för bakterier är förhöjd och försök med silverbehandlade förband görs. Detta är exempel på behandling där man, åtminstone i teorin, lätt når tillräckligt höga silverkoncentrationer under lång tid utan att behöva förlita sig på kroppens egna upptags- och transportmekanismer.

  • En sökning hos SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, ger 9 träffar på ordet silverförband: ”Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för slutsatser om silverförbands effekt på andel läkta sår, sårstorlek, smärta, livskvalitet, antal infektioner och antibiotikaförbrukning vid behandling av kroniska sår.”
  • SBU: Silverförband vid behandling av kroniska sår, Sammanfattning och slutsatser. Ex: ”Syftet med silverförband är att minska mängden bakterier i såret och därmed påskynda läkningen. Men den samlade forskningen räcker inte för att avgöra om såren läker bättre med sådana förband, eller om de har effekt på bakterier i kroniska sår, konstaterar SBU.”

Hos entusiastiska silverförespråkare finns vanligen gott om hänvisningar till studier som menar att s.k. kollodialt silver/nanosilver är ofarligt, bland annat beroende på att 90 – 99% på kort tid passerar ur kroppen.

Hos samma entusiastiska silverförespråkare finns även gott om hänvisningar till studier som finner att kolloidalt silver/nanosilver visat sig begränsa och döda sjukdomsframkallande bakterier, till och med cancerceller. Den blotta mängden hänvisningar gör arbetet att läsa och bedöma alla avskräckande stort. För egen del har jag gjort några nedslag och funnit att försöken, vad gäller förment positiva effekter, utförts ”in vitro”, alltså i laboratoriemiljö och på objektglas eller liknande. Där är det oerhört enkelt att nå tillräcklig silverkoncentration (även som starkt reaktiva silverjoner) under tillräckligt lång tid och i direkt anslutning till celler man vill påverka. Den som finner publicerade ”vetenskapliga” försök som gjorts in vivo och i/på vävnader som inte är i anslutning till kroppens ”ytor” är välkommen att kommentera eller maila mig, adressen finns nedan.

Hur behandlar man bakterier/celler i kroppen (in vivo) som inte kan nås direkt via sår eller slemhinnor? Först några antaganden som känns rimliga men kan kompletteras och korrigeras om de visar sig vara ofullständiga eller felaktiga.

  1. För att vara kemiskt aktiv (jonen Ag+) måste den finnas i en vattenrik miljö (ex. blod/lymfa).
  2. För att vara verksamt måste (den fria radikalen) Ag+ nå minst samma koncentrationer vid målområdet in vivo (i levande vävnad) som krävs in vitro (i provrör/på objektglas) och under minst samma tid.
  3. För att vara ofarligt (få eller inga biverkningar) får behandlingen inte skada andra än målvävnaderna annat än i rimlig omfattning.

I ett försök med cancer i mänsklig vävnad** fann man att hälften av cancercellerna dödades inom 5 timmar av 3,5 ng/ml ”silver”. Koncentrationen är 0,0000000035 gram fördelat på 1 gram vätska, annorlunda uttryckt 3,5 ppm. Vi talar alltså om en oerhört potent gifteffekt av ett förment helt ofarligt ämne.

För att vara rimligt ofarligt under transporten till målvävnaden måste tillräckligt mycket av silvret i huvudsak vara inaktivt (oladdat silver/metalliskt nanosilver). Hur kan metalliskt, kemiskt näst intill inaktivt och därmed ofarligt silver, aktiveras till verksamt Ag+ på just på rätt ställe? Det kostar energi att avlägsna en elektron, varifrån kommer den?

En entusiastisk silverförespråkare hävdar att hans kollodiala silverprodukt till 90% utgörs av jonformen Ag+. Källa: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html

Ionosil uppges ha koncentrationen 10 ppm (parts per million) vilket innebär 0,00001 gram silver per ml, med rådet att blanda två teskedar per liter dricksvatten för att döda bakterier i dricksvatten.

Från samma sida:

Gör vi ett snabbt räkneexempel på hur 10 ml 10 ppm starkt kolloidalt silver späs med blod (ca 5 liter hos en vuxen) enbart så får vi:

5 liter = 5000 ml = 500 gånger mer än 10 ml. Detta motsvarar 500 gångers utspädningseffekt enbart i blodet. Det gör att delar vi 10 ppm med 500 då får vi en blodkoncentration motsvarande 0.02 ppm. Hela kroppsvikten på säg 70 kilo motsvarar grovt räknat 70.000 ml. Slår vi ut utspädningseffekten på hela kroppen talar vi om koncentrationer om 0.001 ppm.

Dessutom:

90-99% är utrensat redan någon dag efter själva intaget.

Låt oss betrakta blodkoncentrationen 0.02 ppm = 20 ng/ml Ag. I studien om cancerceller fann man att 3,5 ng/ml efter 5 timmar dödat hälften av cancercellerna i studien. Vad hindrar att silver i jonform (beter sig som en fri radikal) från att ställa till skada under färden i blodet, alternativt neutraliseras av antioxidanter?

Då det (såvitt för närvarande känt) inte finns någon målinriktad transport av silver i kroppen kan det även vara intressant att citatet nämner att utspädningseffekten i hela kroppen ger 0.001 ppm (1 ng/ml), klart lägre än de 3,5 ng/ml som visats döda hälften av cancerceller i ”provrör”.***

Till det måste fogas att kroppen snabbt eliminerar 90 – 99% av tillfört kollodialt silver inom ett dygn. Det finns ingen större anledning att tro att detta silver varit ute i kroppen och gjort sin kur för att sedan rensas ut. Betydligt sannolikare är att silvret inte tas upp i nämnvärd omfattning under sin passage genom mag- och tarmkanalen utan hamnar i toaletten utan vidare spisning.

Om 90 – 99% rensas ut tämligen omgående krävs rimligen att doseringen är mycket högre än den silverentusiasten rekommenderar. Ta inte det som ett förslag att öka doseringen utan som ett skäl att kollodialt silver i doseringar som anses ofarliga också är meningslösa för att behandla kroppens inre!

Jag hoppas att den som upptäcker fel i det jag skriver kommenterar eller mailar till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner? Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?

Fortsättning följer.


Info för nördar: Ett elektronpar är två elektroner som befinner sig i samma atomorbital i en atom. Eftersom de befinner sig i samma orbital måste de ha motsatt spinn. Elektronparsbegreppet är viktigt i diskussionen av kovalenta bindningar. Kovalent bindning kallas också elektronparbindning. Det är antalet fria elektronpar som avgör hur många andra atomer en atom kan binda med elektronparbindningar; till exempel kan kol binda fyra andra atomer, syre två andra och väte en annan atom.

En molekyl som har en eller flera oparade elektroner kallas radikal.

Källa: Wikipedia

Allmänt om ädelgaser: Andra gasatomer uppträder parvis (ex. H2, O2, N2). Ädelgaserna är ”singlar” och bara två, krypton och xenon, ingår alls i molekyler, vanligen där det ytterst reaktiva grundämnet fluor ingår, en slags ”medlare”.

*) Potenta producenter av fria radikaler är tobaksrök och överdrivet solande. I det senare fallet är det fotoner i UV-området som har tillräcklig energi för att permanent excitera elektroner så att de helt lämnar sin atom.

**) Jag ska återkomma till detta försök i ett senare inlägg. Den nyfikne kan redan nu söka på Antitumor activity of colloidal silver on MCF-7 human breast cancer cells.

***) Silver i den aktiva jonformen kan bara förekomma i vatten och då våra kroppar består av cirka 2/3 vatten så minskar den maximala utspädningseffekten något.

Man kan ha varierande förtroende för konventionell medicin/kunskap, men inom s.k. alternativ medicin finns många drömmare. Min hypotes är att silverentusiaster scannar nätet efter andras texter och ganska okritiskt gör dem till sina egna. Om en ”ansedd” skriver något så tar man det gärna som ”fakta” utan att tänka efter.

Oligodynamisk verkan
Elektriskt genererat kolloidalt silver är en produkt som har en oligodynamisk verkan. Uttrycket kommer från grekiskans två ord ”oligos – få ” och ”Dynamis – kraft ”. Uttrycket innebär att det behövs så lite av det aktiva ämnet att det inte har en negativ påverkan på värdcellerna – oftast en däggdjurscell.

Källa: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html

oligodynamisk

Hjälpsamt nog har författaren inkluderat en länk om Oligodynamic effect men förmodligen inte läst, alternativt inte förstått den själv.

The oligodynamic effect (from Greek oligos ”few”, and dynamis ”force”) is a biocidal* effect of metals…

Min tolkning: Den oligodynamiska effekten är en gifteffekt på biologiskt material (Underförstått: få atomer/joner av metaller ger ett kraftigt utfall).

De metaller som nämns i artikeln är Aluminium, Antimon, Arsenik, Barium, Vismut, Bor, Koppar, Guld, Bly, Kvicksilver, Nickel, Silver, Thallium, Tenn och Zink.

The metals react with thiol (SH) or amine (NH) groups of enzymes or proteins, a mode of action to which microorganisms may develop resistance. Such resistance may be transmitted by plasmids.

Min tolkning: Metallerna reagerar med thiol– (svavel och väte) eller amingrupper (kväve och väte) i enzymer och proteiner.

Överlägset mest utrymme i texten får silver med kvicksilver på andra och bly på tredje plats. Mängden text är inte nödvändigtvis i proportion till farligheten.

The metabolism of bacteria is adversely affected by silver ions at concentrations of 0.01–0.1 mg/L. Therefore, even less soluble silver compounds, such as silver chloride, also act as bactericides or germicides, but not the much less soluble silver sulfide. In the presence of atmospheric oxygen, metallic silver also has a bactericidal effect due to the formation of silver oxide, which is soluble enough to cause it. Bactericidal concentrations are produced rapidly by adding colloidal silver, which has a high surface area. Even objects with a solid silver surface (e.g., table silver, silver coins, or silver foil) have a bactericidal effect. Silver drinking vessels were carried by military commanders on expeditions for protection against disease. It was once common to place silver foil or even silver coins on wounds for the same reason.

Silver sulfadiazine is used as an antiseptic ointment for extensive burns. An equilibrium dispersion of colloidal silver with dissolved silver ions can be used to purify drinking water at sea. Silver is incorporated into medical implants and devices such as catheters. Surfacine (silver iodide) is a relatively new antimicrobial for application to surfaces. Silver-impregnated wound dressings have proven especially useful against antibiotic-resistant bacteria. Silver nitrate is used as a hemostatic, antiseptic and astringent. At one time, many states required that the eyes of newborns be treated with a few drops of silver nitrate to guard against an infection of the eyes called gonorrheal neonatal ophthalmia, which the infants might have contracted as they passed through the birth canal. Silver ions are increasingly incorporated into many hard surfaces, such as plastics and steel, as a way to control microbial growth on items such as toilet seats, stethoscopes, and even refrigerator doors. Among the newer products being sold are plastic food containers infused with silver nanoparticies, which are intended to keep food fresher, and silver-infused athletic shirts and socks, which are claimed to minimize odors.

OBS: Jag har fetat en avgörande passage.

Ingenstans i artikeln undantas effekter på det författaren kallar ”värdcellerna – oftast en däggdjurscell.”

Om du har länkar till seriösa källor som stöder påståendet eller upptäcker fel i det jag skriver, kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner?

Fortsättning följer.


*) A biocide is defined in the European legislation as a chemical substance or microorganism intended to destroy, deter, render harmless, or exert a controlling effect on any harmful organism by chemical or biological means. The US Environmental Protection Agency (EPA) uses a slightly different definition for biocides as ”a diverse group of poisonous substances including preservatives, insecticides, disinfectants, and pesticides used for the control of organisms that are harmful to human or animal health or that cause damage to natural or manufactured products”. When compared, the two definitions roughly imply the same, although the US EPA definition includes plant protection products and some veterinary medicines.

Min tolkning: Biocider är kemikalier eller mikroorganismer som används för att bekämpa farliga organismer.

Om och när du finner irrelevanta och/eller direkt felaktiga påståenden i en text så är det skäl att vara uppmärksam på resten. Här ett exempel:

Kroppen har inbyggda utrensningssystem
Kroppen har en mängd såkallade metalloproteiner (min fetstil) som kapslar in olika metalljoner och för dessa i säkerhet till cellerna. De har också som uppgift att rensa ut överflödiga mängder. Kroppen har ett självreglerande system som strävar efter homeostas. Utan metalloproteinerna så skulle kroppens intrikata kemiska system inte fungera, då alla metalljoner skulle reagera med bland annat kroppens kloridinnehåll. Redan saliven innehåller en stor mängd metalloproteiner som kapslar in och skyddar silverjoner från att reagera med magens kloridbemängda saltsyra.

Källa: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html

Begreppet metalloproteiner finns, men här används det på helt fel sätt. Om det är av okunnighet, önsketänkande eller medvetet för att bedra läsarna kan jag omöjligt avgöra.

haemoglobin

  • Metalloproteiner är ett samlingsbegrepp för alla proteiner som innehåller en eller flera metallatomer.
  • Kroppens kanske vanligaste metalloprotein är hemoglobin, blodets syre- och koldioxidtransportör, se bilden till vänster. Metallen ifråga är järn (Fe). *
  • Insulin i den form det förvaras i bukspottkörteln och sedan avges är ett kluster av sex insulinmolekyler sammanfogade med en zinkatom i mitten.
  • Järn, koppar, zink, kobolt och molybden är exempel på de sammanlagt 11 metaller som ingår i proteiner (ex. hormoner och enzymer) och därför bygger metalloproteiner.
  • Merparten av kroppens proteiner är metalloproteiner.

Det är korrekt att ”Utan metalloproteinerna så skulle kroppens intrikata kemiska system inte fungera…”, men påståendet att de ”skyddar” silverjoner från att reagera med magsyran känns som ”hittepå”. Den som känner seriösa källor som stöder påståendet är välkomna att kontakta mig.

  • Den seriösa nutritionslitteraturen nämner för övrigt inte silver som ett essentiellt spårämne.

Jag hoppas att den som upptäcker fel i det jag skriver kommenterar eller mailar till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?Silver – del 6, passage genom hud

Fortsättning följer.


*) För att hemoglobinet skall kunna transportera syre måste järnet vara en tvåvärd jon, Fe2+. Ett par kväveföreningar som finns i fordonsavgaser, NO och NO2, ändrar järnjonen till Fe3+. Produkten blir methemoglobin som saknar förmåga att transportera syre.

silverDebatter om silver som del i sjukdomsbehandling polariseras ofta i diskussioner om hur ofarligt det är (vilket är sant!) och hur farligt/dödande effektivt det är (vilket också är sant). Detta förefaller som en paradox (motsägelse) men har en enkel och logisk bakgrund.

 

Vad gör ett ämne ”farligt”?

  1. Det måste komma in i kroppen.
  2. Mängden/koncentrationen måste vara tillräcklig, antingen för ögonblicket eller över längre tid.
  3. Det har negativ inverkanmatsmältningens kemi, kroppens vävnader/celler och/eller deras samspel.

Punkt 1 är lurigare än den verkar. Bara för att du stoppar något i munnen och sväljer det kan det likaväl inte sägas vara ”inne i kroppen”. Strängt taget är mun/hals/magsäck/tarm en yta mot omvärlden, visserligen med mängder av kemiska processer på G. Först när något finns i en form som kan absorberas genom vävnader och det sker så hamnar det ”i kroppen”. Sväljer du en liten kula ädelmetall, t.ex. guld eller silver, så lär inte mycket hända förrän det kanske klingar i porslinet någon dag senare.

Som du såg i del 1 karakteriseras merparten av grundämnenas kemiska (och fysiska) egenskaper av sitt yttersta elektronskal, vare sig det är i grundformen eller joniserat. I stora drag reagerar grundämnen som finns i samma kolumn i periodiska systemet efter liknande mönster även om de kan vara olika uttalade. Våra kroppar har system för att identifiera och eventuellt reagera på ämnen som vi kommer i kontakt med, om det så är via mag– och tarmkanalen, slemhinnor, lungor eller hud, våra ytor mot omgivningen. Att ha ätit/druckit något är inte synonymt med att det är inne i kroppen (enligt punkt 1 ovan) även om möjligheten att det kommer att ske ökar avsevärt.

I den ”kemiska skalan” karakteriseras alltså grundämnenas egenskaper av sina yttersta elektronskal samt hur ”tajta” de är. Av grundämnen, mineraler, som våra kroppar behöver är det tre, natrium (Na), kalium (K) och koppar (Cu) som har 1 elektron i yttersta skalet och på så vis påminner om silveratomer. Andra skillnader som massa och fysisk storlek** är av avgörande betydelse.

Ämnen som vår kropp eller dess kemi bortser från och/eller inte tar upp gör inget större intryck på oss, de passerar inte in i kroppen i större mängd och gör därför varken bu eller bä. Metalliskt silver är ett sådant ämne, vi har inga kanaler för att aktivt hantera silverpartiklar eller silveratomer, inte heller system för att göra oss kvitt det som råkar slinka med in. I litteratur och broschyrer som marknadsför silverprodukter framhålls ofta att 99% av silvret tämligen omgående passerar genom kroppen och ut.

Sett ur den synvinkeln är det rimligt att betrakta silver som harmlöst, givet att man håller sig inom de doseringsgränser som officiellt rekommenderas.

Vad gör ett ämne användbart/effektivt?

  1. Det ska nå den plats där det skall verka.
  2. Det ska göra sitt jobb.
  3. Det ska nå och bibehålla tillräcklig koncentration under tillräckligt lång tid.
  4. Det ska inte skada, i vart fall mindre än den gör nytta.

För att nå fram till och verka i målvävnaden måste det, målinriktat eller slumpmässigt, transporteras i tillräcklig mängd utan att ignoreras eller sorteras undan på vägen. I flertalet resonemang om silvrets säkerhet framhålls att 90 – 99% av det man äter/dricker inom kort passerar utan att tas upp så lär det vara svårt att nå vare sig den avsedda vävnaden eller verksam koncentration. Omvänt resonerat; man kan behöva konsumera ungefär 100 gånger eller mer silver än det beräknade behovet för att nå verksam nivå inne i vävnader under tillräckligt lång tid.

  • Vanligen är passagetiden från mun till toalettstol i storleksordningen ett dygn.
  • Att så lite silver tas upp måste rimligen tolkas som att det inte finns några riktade upptags- eller transportmekanismer i våra kroppar.

En kosmetisk nackdel hos några få storkonsumenter är argyri där silver når ut i huden och vid påverkan av ljus*** mörknar/svartnar till stabila oladdade kluster av silveratomer och/eller bildar mörk silversulfid (Ag2S) vid kontakt med svavel i proteiner, andra alternativ kan finnas. Det finns ingen anledning att tro att silver enbart samlas i huden, förmodligen uppträder det i överallt i kroppens vävnader där det kan nå fram, inte alltid i synlig form.

Argyri är permanent och försvinner ej ens efter lång tid. Det visar att det inte finns någon egentlig borttransport av silver. Det bör påpekas att argyri inte anses vara hälsofarligt då silver i den oladdade formen är inaktivt, ädelmetall som det är. Silversulfidens löslighet i vatten är extremt låg, 6,21·10−15 g/L vid 25 °C och lär heller inte påverka.

Jag hoppas att den som upptäcker fel i det jag skriver kommenterar eller mailar till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi

Fortsättning följer


*) En jon är ett grundämne eller en molekyl med ett över- eller underskott av en eller flera elektroner, vanligen i en lösning och utbalanserat av motsvarande mängd laddningar av motsatt polaritet. De positivt laddade kallas katjoner, de negativa anjoner. De behöver inte vara lika många, bara att antalet laddningar är lika.

En jon känner inte sitt ursprung och låter sig ”utbalanseras”, alternativt bilda en förening, med andra. Grundregeln är att det bildade ämnet, vid spontan reaktion, har lägre energinivå än dess enskilda delar.

**) Ag (Massa 108, atomdiameter 165 picometer), Na (23, 190), K (39, 243 ) och Cu (63,5, 145)

***) När fotoner (ljusstrålning) träffar en lösning med silverjoner (Ag+) rör de om i grytan och kan knuffa över en elektron från en negativ jon i närheten till silvret som då övergår till att bli en oladdad atom. När det sker i tillräcklig omfattning börjar de bli synliga för blotta ögat som en mörk missfärgning.

Se även fotnot i tidigare inlägg om fotokromatiska glasögon.