Arkiv för kategori ‘litteratur’

Det har skrivits mycket om skandalen runt Paolo Macchiarini och Karolinska Institutet. Mycket är avancerat och långt bortom det vi lekmän kan greppa, men frågan är om inte förhållandevis basala funderingar räcker för att inse det hopplösa i företaget. I sin bok Forskningsfusket bara fortsätter! beskriver docent Ralf Sundberg på ett lysande sätt några av turerna runt skandalen och visar hur många av de personer som var inblandade betedde sig lika virrigt som nattfjärilar runt en lampa i natten. De är tydliga exempel på att inte ens högre utbildning och bildning är samma sak.

Stamceller är och har varit högsta mode inom medicinsk forskning under många år. Forskare och kanske ännu hellre medicinindustrin målar upp visioner om att kunna ersätta skadade celler med sådana som är näst intill identiska, gärna ur den egna kroppen. Det senare för att förhindra de avstötningsprocesser som är näst intill ofrånkomliga om en annan person donerar vävnaderna. Förhoppningarna bygger på att embryonala (foster-) celler alla är helt lika för att under utvecklingen förändras så att de får olika roller i kroppen. I princip kan en sådan embryonal stamcell bilda vilken som helst cell i en kropp.

Nu tillkommer naturligtvis vissa komplicerade förutsättningar. En enskild stamcell må innehålla all genetisk information som finns hos en viss person, däremot ”vet” den inte sin uppgift i kroppen förrän den ingår i en cellgrupp som kommunicerar med varandra. Först då kan den få en roll i helheten.

Paolo Macchiarini med samarbetspartners arbetade med att utveckla och operera in luftstrupar på personer som skadats vid olyckor eller angripits av tumörer. Ytligt sett ett måttligt komplicerat organ, ungefär som ett Y-format rör vänt upp och ner. De nedre ändarna ansluter till vardera lungan och den övre uppåt mot munhålan. Ett stort problem är att luftstrupen är en nyckelspelare när det gäller att skydda lungorna från partiklar och luftburen smitta. Ingenstans är det så intensivt utbyte mellan blodet och den omgivande luften som i lungorna. När vi andas in följer damm och bakterier med men fastnar till större delen i det slemlager som täcker luftstrupens insida. Detta slemlager transporteras uppåt av flimmerhår och ersätts med nytt slem.

Om vi har för låg eller ingen slemproduktion minskar eller upphör vårt försvar mot t.ex. damm och bakterier tämligen omgående. Om flimmerhåren tappar funktion eller förstörs kan vi inte transportera bort slemmet och man kan i princip drunkna i sitt eget slem.

Macchiarini och partners lät med tiden tillverka en stomme till luftstrupen i nanokompositmaterial med önskade egenskaper. Det bör vara vävnadsvänligt och lagom elastiskt för att anpassa sig till kroppen, dessutom något poröst för att tillåta kroppen att växa in i och anpassa sig till det konstgjorda materialet.

För att aktivera cellbildningen i och runt den konstgjorda luftstrupen placerades den i en specialkonstruerad bioreaktor där den roterades i en vätska med stamceller. Krasst beskrivet var det ett motordrivet grillspett i en delvis vätskefylld plastlåda konstruerad och patenterad av Harvard Apparatus.

harvard-apparatus-bioreaktor

Låt oss anta att man marinerar den konstgjorda luftstrupen i stamcellsvätskan och opererar in den i patienten. Hur ”utbildar” man nu dessa stamceller till sina framtida arbetsuppgifter? På sidan 280 i sin bok ställer Ralf Sundberg några grundläggande frågor som alla måste få tillfredsställande svar för att drömmarna skall kunna förverkligas.

Jag kan mycket väl föreställa mig att en embryonal stamcell (den allra mest basala varianten som man kan finna i foster) placerad i en lämplig omgivning kan ”lära” sig en uppgift att utföra. Det är så fosterutvecklingen går till, ett ägg och en spermie slår samman sitt genetiska material och börjar dela sig enligt den ”programvara” som finns lagrat i DNA.

För att ge önskat resultat måste de enskilda cellerna kommunicera med varandra, till en början med sina närmaste grannar men med tiden även över längre avstånd. Detta sker genom att de producerar och reagerar på signalsubstanser, de som med tiden kallas hormoner. Dessa måste finnas av korrekt typ och rätta koncentrationer i varje enskilt utvecklingsstadium. Fosterutvecklingen kan beskrivas som mycket snabb (antalet celler fördubblas snabbt) eller långsamt (absoluta antalet celler ökar långsamt). Jag väljer att betrakta ur den senare synvinkeln vilket kan illustreras av att fortfarande i graviditetsvecka 10 är dess vikt i storleksordningen 5 gram.

Vi återvänder till den konstgjorda luftstrupen som badas ett par dygn i en vätska med stamceller från mottagaren, alltså ej embryonala dito.

  • Vilken del av sitt DNA (”programvara”) skall de enskilda cellerna aktivera?
  • Vilka signalsubstanser skall de utveckla och reagera på och vid vilka koncentrationer?
  • Vilka skall bilda blodkärl och vart skall de leda?
  • Vilka stamceller skall utgöra insidan av luftstrupen och vilka skall bilda de flimmerhår som transporterar det slem som andra skall producera?
  • Hur ”vet” flimmerhåren hur de ska röra sig och i vilken riktning? Vore ju förödande om de styr slemmet fel.

Nu bortser jag helt från att en riktig luftstrupe innehåller stödjande broskceller samt muskler i fungerande kontakt med nervsystemet som kan vidga den vid behov. Vi talar ju om en syntetisk reservdel som rimligen inte kan ha alla originalets egenskaper.

Dessa frågor kan tyckas genant banala för de bildningens giganter som likt nattfjärilar drogs till och fladdrade runt och till slut brände sig på Paolo Macchiarini. Inga (djur)försök har visat att ens något av dessa steg har kunnat genomföras, än mindre i samverkan, dessutom på orimligt kort tid.

Som jag ser det har en forskare full rätt att generera i stort sett vilka hypoteser som helst, det är när de testas som vi kan få reda på vilka som är falska. De forskare som är värda namnet gör den grundläggande utsorteringen på egen hand, kanske redan på ”hugskottstadiet”, annat efter ett eller flera försök. Sedan utsätts hypotesen/teorin för andras kritik vilket kan innebära slutet för idén, alternativt att man vidareutvecklar den.

Paolo Macchiarini utnyttjade sin självklara rätt att dagdrömma. Med dagens kunskap och vetande saknar den förutsättningar att fungera, vare sig i delar, än mindre i sin helhet. Han var grovt oaktsam när han struntade i inledande djurförsök eller bortsåg/ljög om hur de utföll. Men ur min synvinkel är de som bländades och förleddes av honom de som bär störst ansvar av alla. Några av dessa var kanske inte utbildade att ens ställa grundläggande frågor och inse att de (ännu) inte kan besvaras, men de borde då inte stödja Macchiarinis anställning. Andra hade ”höga” utbildningar men brast uppenbarligen i bildning och ansvar för att kritisera hans stolligheter. Det ansvaret tog istället journalisten Bosse Lindquist som i en ingående serie program avslöjade forskningsfusk, osanningar, mänskligt lidande och förtida död som följde i dess spår.

Jag rekommenderar alla, särskilt de som kritiklöst sväljer ”vetenskap” som presenteras i populärpress, att läsa Ralf Sundbergs bok.

Annonser

När LCHF fortfarande inte fått sitt namn var Lars-Erik Litsfeldt redan på banan. Hans första bok, Fettskrämd, hade inte bara ett fyndigt namn som snabbt blev ett begrepp, dess innehåll var sakligt, informativt och lättläst. Flera böcker har följt, alla med samma grundläggande kännetecken.

LCHF för ny och gammal

Den senaste, LCHF för ny och gammal (med skvaller), beskriver hans egen färd från begynnande diabetes och lydig följsamhet av de konventionella kostråden. Hur allt höll på att ta en ända med hjärtinfarkt redan före 50 års ålder. I sjuksängen började han fundera över varför infarkten kom efter den ”nyttigaste” perioden i hans liv.

”Jag åt inget som var gott, bara lättmargariner och lättmjölk och annat som det stod ”lätt” och ”light” på. Jag åt svettigt tyskt fullkornsbröd med obegränsad hållbarhet. Det hade hela sädeskorn i som fastnade i tänderna. Inget hände med vikten.”

Sveriges kostråd följer samma mönster som andra i större delen av världen, i första hand imponeras och influeras Livsmedelsverket av USA. Som lekmän vill man gärna tro att forskare/vetenskapsmän är kunniga, självständiga och obrottsligt trogna de vetenskapliga idealen, att söka sanningen. Åtminstone ska de avvisa det uppenbart felaktiga. Tyvärr är det en dröm, onödigt många förmenta vetenskapsmän producerar studier och tolkningar som passar de betalande uppdragsgivarna, ofta från de mest lönsamma delarna av livsmedelsindustrin. Vetenskapsmännen behöver inte nödvändigtvis ljuga rakt av, många gånger räcker det att förbise de mest sannolika skälen till varför en studie visar ett visst utfall.

Det finns väldokumenterad forskning om stora delar av kroppens organ, i många fall ner på en nivå där man med god precision följer enstaka molekylers förehavanden. Mycket av dagens etablerade kunskap kan spåras många tiotals år bakåt i tiden, ibland till förra sekelskiftet. Dessa kunskaper uppdateras naturligtvis ständigt och i huvudsak är man väldigt överens i den grundläggande litteraturen inom biokemi och fysiologi. Där råder vanligen god överensstämmelse mellan praktiska observationer och förklaringar på ”kemiska”.

Vad gäller kostråden tillkommer faktorer som rör till det ordentligt, livsmedels- och preparatindustriers intressen. Jag använder ogärna ordet läkemedelsindustri då majoriteten av deras produkter inte är kapabla till eller ens avsedda att läka, förhoppningsvis lindrar de symtom mer än ger biverkningar. I praktiken anpassar sig kostråden i stor utsträckning till det industrin önskar. Brödinstitutet annonserade t.ex. öppet att ”Socialstyrelsen rekommenderar 6-8 skivor bröd om dagen”

Lars-Erik började aktivt söka information från andra källor, kunskap finns för den intresserade som är beredd att satsa tid. Detta ledde överraskande nog till att det i många fall lönade sig att göra precis tvärtom. Ur hans och andras erfarenheter växte LCHF-tänket fram och spred sig till dietisters och läkares förskräckelse. ”Folk kommer att dö av att frossa i fett!” Nu har dessa spådomar inte besannats, tvärtom, statistiken visar att sjukligheten och livslängden i Sverige utvecklas positivt.

Boken varvar egna erfarenheter, fakta och förklaringar med berättelser i anknytning till LCHF-historien. Nybörjaren får mängder av kunskap utan ansträngning, den som varit med ett tag känner igen både personer och händelser under de dryga tio år som boken spänner över.

Den som läser denna bok utsätter sig för allvarlig risk att se hittillsvarande föreställningar rubbade, kanske till och med raserade och ersatta med andra som leder till bättre hälsa.

Erik Edlund / För egen del började jag med LCHF den 17 november 2005, morgonen efter att ha läst Fettskrämd, ett beslut jag aldrig behövt ifrågasätta.


Ytterligare böcker av Lars-Erik Litsfeldt finner du på http://www.litsfeldt.se/books.php En jag särskilt rekommenderar är ”Ideologin och pengarna bakom kostråden” i samarbete med Per Wikholm från 2007 som lager för lager klär av och blottlägger spelet bakom kostråden.

Du som vill ställa kompletterande frågor till erfarna LCHF-are är välkomna att göra det i facebookgruppen Smarta Diabetiker. Kompetensnivån och ambitionen att hjälpa är mycket hög och relevanta svar kommer vanligen mycket snabbt.

LCHF-recept finns i mängder på facebookgruppen Smarta Diabetikers recept.