Arkiv för kategori ‘5:2-modellen’

Av de två delproven som har betydelse, TG (triglycerider) och HDL, blir åtminstone TG helt förryckt om man inte är fastande. TG (finns i lipoproteiner som VLDL och IDL) är ett mått på leverns bidrag till cirkulerande fetter i blodet. Efter 12-14-16 timmars fasta är maten i mag-tarmkanalen förbrukad och allt i blodet kommer från kroppens egna förråd. Om TG är ”högt” innebär det att levern producerar en hel del som kroppen inte hinner förbruka trots att du inget äter. Var brytpunkten mellan bra och mindre bra ligger är omstritt, men värden lägre än 1,5 är önskvärt. Bland LCHF-anpassade är värden <=1 vanliga. Om och när du pratar med ”vårdens” representanter så föreslår jag att du alltid tar reda på triglyceridvärdet.

Levern är kroppens mest aktiva organ när det gäller att organisera och anpassa det vi äter till kroppens behov och lager för framtida bruk. Den energi vi får från maten kommer från processer där kolatomer oxideras till koldioxid. För att på ett effektivt och kompakt sätt lagra detta kol för framtida bruk gäller det att minska andelen syreatomer. Levern är oerhört duktig på detta arbete, den tar förhållandevis syrerika monosackarider* (glukos, fruktos och galaktos), strippar bort onödiga syreatomer och producerar av det fettsyror** som i sin tur förestras (binds till glycerol) till triglycerider, fettmolekyler. Dessa kan exporteras i blodet om det ”finns plats”, något som inte är sannolikt då produktionen bygger på att blodet redan är välförsett med energi i form av blodsocker. Av det skälet kommer en hel del att ”slarvlagras” i levern vilket, om det sker i för stor omfattning, ger leverförfettning.

När levern syntetiserar fettsyror från ”överskottsenergi”, typiskt från kolhydrater/glukos/blodsocker, blir merparten palmitinsyra, en mättad fettsyra med 16 kol. Den är ett gott mått på att fettet kommer från levern då maten normalt sett bidrar med mycket små mängder. Palmitinsyran bearbetas till en del (hälften?) av enzym (desaturaser) som plockar bort ett par väteatomer från den mättade kolkedjan så att den blir enkelomättad, böjd och ”rinnigare”. Palmitinsyran och dess övriga mättade och omättade följdprodukter är inte ”onyttiga”, däremot flaggar de för ett sannolikt energiöverskott som förhoppningsvis avlägsnas i sin helhet innan nästa måltid. Av det skälet är ätmönster som bygger på viss restriktion i ätandet, 5:2 eller 16:8, väl motiverade.

5:2 innebär att under en vecka äter man rejält mindre under två av dagarna, inte i följd. Kvinnor håller sig under 500 kcal, män under 600 kcal. För att inte förorsaka sig onödigt sug efter mer kan det vara fördelaktigt att prioritera att äta mat med naturliga animaliska fetter under åtminstone dessa dagar.

16:8 innebär att man begränsar sina måltider till 8 av dygnets timmar och låter levern stå för behoven resterande 16 timmar. Vitsen är att rensa levern från eventuella ”slarvlager” av fetter samt etablera en naturlig förbrukning av energi från kroppens övriga energiförråd.

Om du dessutom äter enligt LCHF-modellen i övrigt håller du din lever i gott skick och ökar sannolikheten för en allmänt god hälsa.


*) Dessa tre monosackarider har summaformeln C6H12O6 men olika struktur vilket gör att de påverkar ämnesomsättningen på väsentligt olika sätt. Lägg märke till att det redan finns lika många syreatomer som kolatomer i en monosackarid!

**) En fettsyra, oavsett antal kol i kedjan, innehåller två (2) syreatomer och en komplett triglycerid (fettmolekyl) 6 syreatomer. Detta gör dem till mycket effektiva energilager.

Ämnen som kroppen använder eller lagrar transporteras i blodet. Energin representeras av kemiska föreningar där vissa utgörs av fettsyror. De korta och medellånga (12 kol eller färre) kan lösa sig direkt i blodet medan de längre lotsas med hjälp av blodets vanligaste protein, albumin, men kallas trots det fria fettsyror. En annan form utgörs av ketoner, mellanprodukter vid nedbrytning av fettsyror i levern.

Blod - grafik

Lipoproteiner är transportfarkoster för ämnen som inte löser sig i vatten/blod. De är uppbyggda lite som cellmembran, men där dessa är dubbelväggiga har lipoproteinerna enkla lager där yttersidan är hydrofil (”vattenälskande”) och insidan har en fet karaktär (hydrofob, ”vattenskyende”). Där inne tranporteras bland annat fett (triglycerider / TG). De mest fett-specialiserade av dessa kallas kylomikronerVLDL och ”stora fluffiga” LDL. Dessa brukar ytterst slarvigt kallas blodfetter, alternativt kolesterol.

Glukosfruktos och galaktos är enkla sockerarter (monosackarider), kolhydraters enda beståndsdelar. Glukos och fruktos tillsammans bildar vanligt vitt socker (sackaros) där fruktos ger den söta smaken. Människans kropp kan inte tillgodogöra sig energi från fruktos förrän det antingen byggts om i levern till glykogen eller fettsyror/fett. Likafullt är fruktos en betydande energitransportör i blodet hos ”kolhydratkramare” i allmänhet och socker-, godis-, juice-, läsk– och fruktkonsumenter i synnerhet. 

Slutligen vill jag för fullständighets skull nämna ytterligare en energibärare som definitivt inte är essentiell i vanlig bemärkelse, alkohol. Den ”förädlas” ur monosackarider genom jäsning med hjälp av bakterier som delar upp dem i mindre molekyler och avlägsnar syreatomer, därav att processen avger koldioxid och ger Champagne och liknande drycker sina bubblor. Ren alkohol (etanol) har därför ett energiinnehåll som är högre än kolhydraters och nära de kortkedjiga fetternas, cirka 7 kcal/gram.

Det är alltså ett antal olika energitransportörer som skall dela på blodets relativt begränsade kapacitet och slutligen cellernas intresse. En mängd reglermekanismer träder in och försöker anpassa systemet (homeostas) så att slutresultatet blir rimligt. Vi måste ta i beräkningen att kroppen evolverat under ett par miljoner år eller mer men inte anpassat sig till den industriella utvecklingen under de senaste hundratalet år som gett oss högraffinerade produkter som t.ex. vitt socker och vitt mjöl.*

Mängd och fördelning av energitransporterande ämnen ändras dynamiskt och beror på tillgång och efterfrågan. Den som nyss druckit ett rejält glas juice eller sockrad läsk har förhöjt glukos och fruktos i blodet inom några få sekunder. Dessa två enkla sockerarter får olika uppmärksamhet och behandlas väldigt olika i kroppen.

  1. Glukos i blodet kallas blodsocker och cirkulerar till dess celler ”anmäler behov” och tar hand om dem. Att detta sker snabbt är viktigt, bland annat då glukos och fruktos lätt glykerar**, klibbar fast vid proteinernas aminosyror. Detta ändrar deras egenskaper och kan göra dem odugliga, till och med skadliga. Detta mäts som HbA1c, irrelevant kallat ”långtidssocker”. Förhöjda mängder monosackarider i blodomloppet är ett allvarligt problem och för att larma celler som har större potential än andra att röja dem ur vägen frisätter och nyproducerar bukspottkörteln signalhormonet insulin, varav det mesta omgående tas upp av levern och resten fördelas över muskler och fettväv. Om detta ger önskad effekt, blodsockernivån normaliseras, så är det bra. Om det inte räcker pågår frisättningen så länge det behövs, alternativt så länge bukspottkörteln förmår. Den vävnadstyp som längst bibehåller hyfsad reaktion på insulin verkar vara fettväv vilket förklarar varför 4 av 5 nydiagnosticerade diabetiker typ 2 är överviktiga eller feta.
  2. Fruktosens glykerande egenskaper är bortåt 10 gånger värre men till all lycka träder levern emellan och plockar bort nästan allt fruktos ut blodet redan vid första passagen och gör om det till leverglykogen och fettsyror som kan exporteras eller lagras i levern. Dessa senare kan förorsaka NAFLD, Non Alcoholic Fatty Liver Disease som ger liknande leverskador som hos alkoholister. Vare sig fruktos eller galaktos förekommer i illustrationen ovan trots att de båda tillsammans utgör uppåt hälften av en ordinär ogenomfunderad SLV-kost. Klicka på bilden för att se den i sin helhet, den är stor!

Den som går till sin vårdcentral för att lämna blodprover blir vanligen uppmanad att inte äta efter 20.00 kvällen före, detta för att minska bidraget till blodet från tarmpaketet. Efter en s.k. nattfasta tar kroppen i huvudsak sina behov från muskel- och leverglykogen, fria fettsyror, VLDL, LDL och i någon utsträckning från ketoner, man får därför en bild av kroppen ”på tomgång”. Redan ett par extra gram glukos i hela blodmängden (5-6 liter) efter en sådan nattfasta räcker för att man skall fatta misstanke om diabetes eller åtminstone prediabetes. Det är ett grovt mått som vanligen ger sina första utslag många år efter att utvecklingen mot diabetes typ 2 redan gått igång.

Dagens populära 5:2- och 16:8-ätmönster samt korttidsfastor kan ge blodsockersänkande effekter på friska, prediabetiker och tidig typ 2. De är därför till fördel även om effekten inte räcker för att göra en ”fullmogen” diabetiker typ 2 medicinfri.

  • Kroppens celler har en ändlig kapacitet att använda och lagra energi vilket bland annat visar sig i att de inte nödvändigtvis reagerar som ”vi” vill att de skall göra. Snabb och tydlig reaktion på insulinfrisättning ses av vårdpersonal som en självklarhet, men är det verkligen så logiskt?

Låt oss betrakta en muskelcell. Den kan på egen hand och utan order från centralt håll (som via insulin eller liknande signaler) ta upp energi via ketoner och fett/fria fettsyror, däremot krävs insulin för att den skall ta in större mängder glukos via de transportkanaler som kallas GLUT4. Om man äter kolhydratrik kost tillsammans med fett är det lätt att muskelcellen ifråga ignorerar insulinsignalen då den redan är välförsedd med energi, man talar då om nedsatt insulinkänslighet*** som tolkas som en uteslutande negativ egenskap trots att det är en logisk del av kroppens homeostas, jämviktsreglering. Hos ickediabetiker är detta snabbt övergående men hos diabetiker typ 2, sockersjuka, är det normen.

Ett logiskt och biverkningsfritt sätt att motverka effekter av ett nedsatt insulinsvar är att minska kolhydrater i mat och dryck med LCHF gärna i kombination med korttidsfasta eller ett förändrat ätmönster, t.ex. 5:2 eller 16:8.

Något som med stor sannolikhet stjälper alla dina föresatser att äta mindre är det dietister och Livsmedelsverket gärna förordar, äta mat mellan målen för att ”balansera ditt blodsocker”. Det är så ologiskt att klockor stannar.


*) För ungefär 10 000 år sedan började människor överge jägar- och samlarliv till förmån för jordbruk.  Det kan låta som en lång tid, men är trots allt inte mer än 300 – 500 generationer om 35 – 20 år vardera. Det finns ingen anledning att tro att den korta tiden övertrumfar evolutionen under de föregående 2 miljoner åren.

**) Läs mer: Vad är HbA1c och vad kan vi lära av det?

***) Jag vill hellre uttrycka detta som ett nedsatt insulinsvar.

Polariserade påståenden som ”allt handlar om kalorier” och ”kalorier har ingen betydelse” är fel men på olika sätt, lite som att bomma tavlan på var sida. Den verklighet vi lever i är mer komplex än så men fullt förståelig om man bara tar sig tid att fundera.

Vi har en hormonproducent, betaceller, som läser en aspekt av blodets blodets innehåll, blodsockernivån, och sänder ut insulin om det behövs. Insulin fungerar som en trafikpolis och dirigerar bland annat blodsockret dit det för ögonblicket passar in. Samtidigt hejdas flödet av energi från andra (lokala = redan lagrad fettväv) källor. Dit hör fett, fettsyror och i förekommande fall även ketoner. 

  • Då mängden kolhydrater från en måltid överstiger det som kan förbrukas tämligen omgående kommer överflödet till en del att lagras som muskel– och leverglykogen. Det är en kompakt form av glukoslagring men totalt ändå inte mer energi än vi förbrukar under cirka ett dygn. Leverglykogenet är värdefullare i den bemärkelsen att det kan exporteras i blodet till vilka vävnader som helst. Merparten, 400 av 500 gram, finns i muskelceller där det bara kan användas av exakt den cell där det lagrats.
  • När glykogenlagren börjar nå sitt maximum ökar leverns fettsyrasyntes och fettproduktion (lipogenes). Detta kan exporteras i lipoproteinet VLDL vars innehåll brukar redovisas i labbrapporter som TG, triglycerider. Hos blandkostare är detta värde av naturliga skäl generellt högre än hos fokuserade LCHF-are.
  • Då celler längs blodbanan är välfyllda med glukos och glykogen till följd av högt blodsocker och aktivt insulin minskar deras ”intresse” för VLDL/TG. En konsekvens är att fett som levern fortsatt producerar ”slarvlagras” i levern.
  • Om man äter måttlig mängd mat och låter det gå tillräckligt länge mellan måltiderna så kommer det mellanlagrade fettet i levern med tiden att paketeras i VLDL för vidare befordran. Detta har rimligen varit norm snarare än undantag under människans evolution där vare sig kylar, Seven Eleven eller Donken fanns tillgängligt.
  • Med för mycket mat och tätt mellan måltiderna (till exempel det som kallas mellanmål) hinner inte leverns fettlager tömmas helt och nästa gång vi äter är risken stor att stegvis öka förrådet. Sker det regelbundet riskerar vi NAFLD (Non Alcoholic Fatty Liver Disease), icke alkoholberoende fettlever. Om och när fettmängden ökar kommer leverns egentliga arbetsuppgifter att hamna i skymundan. Här kan ätmönster* som 5:2 och 16:8 göra avsevärd nytta.
  • Observera att de som följer det jag kallar ”konventionella kostråd” kommer att äta 50E% eller mer från kolhydrater**.

Vi kan definiera mättnad på olika vis, t.ex. när maten står upp i halsen. Min favorit är annorlunda, jag värderar långt mer att tiden efter en måltid till dess jag spontant börjar fundera på mat igen blir så lång som möjligt, att intervallet med nöjdhet är stort.

  • Vid en kolhydratrik måltid kommer en del av energin att mellanlagras som glykogen, i levern som fett samt i ordinarie fettväv. Inga av dessa ger särskilt stora mättnadskänslor (jo, de finns men är inte i proportion till hur mycket energi de tillför). Dietister och andra med konventionella kunskaper brukar framhålla att man ska äta ”långsamma kolhydrater” för att slippa snabba blodsockerhöjningar och efterföljande dippar vilka leder till hungersug som inte står i proportion till behovet.
  • En LCHF-are som vant sig vid livsstilen kommer att uppleva en långvarig nöjdhet. Gradvis lär man sig att tallriken inte behöver fyllas lika mycket som förr, man äter spontant mindre än tidigare.

Det är skillnad på att ”äta hur mycket som helst” och ”äta så mycket jag vill”. Som blandkostare kan skillnaden vara rätt liten, men för en tillvand LCHF-are är den avsevärd.

En stor fördel med fett i maten är, förutom att det inte triggar insulin, till en del är en förhållandevis ”långsam” energikälla. De längre fettsyrorna med 14 kol eller fler måste ovillkorligen ta en långsam omväg. När de passerar in i blodet packas de i en ”transportfarkost”, lipoproteinet kylomikroner, som sedan i långsam takt transporteras via lymfsystemet fram till blodomloppet. Lymfsystemet har inget egentligt drivsystem liknande hjärtat i blodomloppet, det är muskelrörelser som ”klämmer fram det” med hjälp av ett antal backventiler. Resultatet blir att mättnadseffekten blir utdragen och bidrar till långtidsnöjdheten.

En påtaglig skillnad mellan att gå ner i vikt med LCHF gentemot svältbantning med blandkost beror på kroppens förmåga att skilja mellan tillräckligt mycket näring vid LCHF och ett kalori- och näringsunderskott vid kaloribaserad bantning. En tillvand LCHF-are kan slösa bort en begränsad mängd överskottsenergi medan den som svältbantar kan leva med ett påtagligt kaloriunderskott utan att gå ner nämnvärt i vikt. Skillnaden mellan dessa två lägen kan vara avsevärd och upplevas paradoxal men är helt logisk.

En stor del av energin i den mat vi äter ger avsevärda omvandlingsförluster innan det blir byggnadsmaterial och ATP (kroppens energivaluta), något vi upplever som värme. Om du svältbantar när omgivningstemperaturen är hyfsat låg kommer du att känna dig ständigt frusen, kroppen känner av energiunderskottet och minskar blodflödet till huden hellre än att drabba något viktigare.

  • LCHF-are äter spontant mindre måltider och med större intervall utan att känna sig påtagligt hungriga.
  • Svältbantande kaloriräknare på blandkost upplever oftare hunger och andra obehag som gör det svårt att hålla sig till bantningskosten. Dessutom hamnar man lätt i ett deprimerande ”sparaläge” och förbrukar bara begränsad mängd energi ur egna fettlager om inte man äter rejält lite.

*) Till skillnad från LCHF och andra kostmodeller som anger sammansättningen av det man äter är 5:2 och 16:8 exempel på ätmönster, hur man äter.

  • 5:2 innebär att under en vecka äter man ”som vanligt” under 5 dagar och rejält mindre under 2 dagar men inte i följd, 500 kcal för kvinnor och 600 kcal för män.
  • 16:8 innebär att under 16 timmar av ett dygn äter man inte, ”korttidsfastar” från tidig kväll till nästa förmiddag, med ett ”ätfönster” om 8 timmar.

Båda dessa ätmönster, var för sig eller i kombination, kan användas med vilken kostmodell som helst.

**) Med kolhydrater syftar jag här på deras energigivande innehåll av monosackariderna glukos, fruktos och galaktos eller molekyler som de byggs av. De tillför inget väsentligt och unikt utöver energi och kan med rätta kallas ”tomma kalorier”. Kostmodeller som t.ex. Livsmedelsverket rekommenderar (för friska) är därmed till minst hälften synnerligen ensidiga och ”tomma kalorier”.

DNA (förkortning av engelskans deoxyribonucleic acid) eller deoxiribonukleinsyra är det kemiska ämne som bär den genetiska informationen, genomet, i samtliga av världens kända organismer (med undantag av RNA-virus). DNA-molekylens huvudsakliga funktion är att långtidsförvara information som används för organismernas utveckling och funktion. DNA liknas ibland vid ett bibliotek eller ett recept, eftersom det innehåller de instruktioner som behövs för att konstruera cellernas komponenter, RNA och proteiner. De delar av DNA-molekylen som ansvarar för tillverkningen av dessa komponenter kallas gener.

DNA

Källa: Wikipedia och Engelska Wikipedia

Alla våra celler bär med sig det omfattande bibliotek som kallas DNA. Det innehåller hela vårt genetiska arv men likaväl som information i ett vanligt bibliotek kan tolkas olika beroende på läsare och andra omständigheter kan uttrycket av den genetiska koden variera beroende på många omständigheter. Läran om denna variation utvecklas snabbt och kallas epigenetik.

Det är mycket populärt att försöka spåra så kallade riskgener för sjukdomar som skrämmer oss och omsätta kunskapen i glänsande valuta.

– Människor som härstammar från Mellanöstern har en större genetisk känslighet för att utveckla diabetes samtidigt som deras kost är mycket rik på kolhydrater. Och det finns ingen tradition att motionera.
Även Kina och Indien har drabbats av en mycket snabb och kraftig ökning av antalet diabetesfall vilket Leif Groop kopplar till den mycket snabba övergången till västerländsk livsstil som skett på bara något årtionde.
Leif Groops forskning har skämtsamt kallats för ”genfiske” och den går ut på att kartlägga olika diabetesgener. De senaste rykande färska resultaten visar på att det vi hittills kallat för typ 2-diabetes kan delas upp i ett antal ganska så olika undergrupper vilket kan få avgörande betydelse för behandlingen av dessa patienter.

Källa: Leif Groop, Diabetesportalen.se

Utbyte av ”riskgener” är knappast aktuellt under överskådlig tid, sannolikheten är betydligt större för att medicinindustrin planerar för livslång individualiserad preparatbehandling med dyra patenterade mediciner. Min förhoppning är att man istället använder dessa kunskaper för att med epigenetiskt grundade metoder återföra förekomsten av t.ex. diabetes typ 2, sockersjuka, från nuvarande nivå till de 0,1 – 0,2% som gällde vid 1900-talets början, lägre än så är nog svårt att komma.

Det har skett en enorm ökning av typ 2-diabetes sedan insulinets upptäckt 1921. Då räknar man med att ungefär 0,1-0,2 procent av befolkningen var drabbade mot dagens 8-10 procent i Sverige och så mycket som 25 procent i Mellanöstern.

Källa: Leif Groop, Diabetesportalen.se

Enklaste sättet att minska risken för att dra på sig diabetes typ 2 med 40 – 100 gånger bör rimligen vara att försöka imitera den livsstil som gällde för folkets flertal vid förra sekelskiftet.

Ett alternativ som ger god effekt redan nu är att återgå till en livsstil som åtminstone till delar påminner om den som var vanlig före 1921. Det skulle kunna innebära mindre ”sockermat” i form av söta drycker inklusive juice, bröd, pasta och ris, mindre hittepå-fetter, färre mellanmål och mer gräsbeteskött. Ett enkelt men förvånansvärt effektivt tips är att bara handla varor som står nära livsmedelsaffärernas ytterväggar. Av någon anledning hamnar mer skräpmat i butikernas centrum.

Källa: Ett tidigare inlägg på MatFrisk Blogg

Undvik dessutom varor med långa ingredienslistor, beteckningarna light/lätt samt allt som det står nyttigt på. Kombinera gärna med ”lättfasta” i form av någon variant av 5:2-modellen eller liknande.