Beroende på att vi kan, men inte nödvändigtvis bör, äta mycket varierande föda så måste den anpassas till kroppens faktiska behov, inte bara i kvalitet utan även den kvantitet vi för ögonblicket behöver. Ansvaret faller till stor del på levern där stora delar av ämnesomsättningen, metabolismen, försiggår.
Under långt största delen av människans evolution har vår föda varit radikalt annorlunda än den är idag. Helt nyligen har det kommit fossila tecken på att tidiga humanoider fanns för 2.8 miljoner år sedan. En vanlig uppskattning är att den ”moderna” människan började sprids från Afrika och ut över världen för 50000 år sedan, vilket är mindre än 1/50 av människans möjliga existens. Under större delen av evolutionen har vi sannolikt livnärt oss som djur plägar göra, som jägare och samlare, men från ungefär 10000 år sedan börjar det finnas arkeologiska bevis på samhällsbildningar och jordbruk, alltså mindre än 1/280 av människans existens. Låt säga att ”vi” började äta påtagliga mängder socker för ungefär 100 år sedan så utgör det 1/28000 av vår utveckling. Jag antar att det inte finns många som på fullt allvar tänker hävda att vi haft tillräcklig tid eller ”evolutionärt tryck” att anpassa oss till att konsumera påtagliga mängder renat/raffinerat socker (sukros) eller sockerliknande ämnen (t.ex. honung och HFCS).
Den söta smaken från disackariden sukros och liknande produkter kommer från fruktos. Det är en enkel sockerart, uppbyggd med precis samma beståndsdelar som glukos (vänstra bilden nedan) men annorlunda geometrisk form.
Trots att de består av precis samma atomer kommer de att påverka och hanteras radikalt olika i kroppen. Fruktosen smakar oerhört sött medan glukosen är närmast fadd och tråkig. Glukosen kan användas av flertalet av kroppens celler som råvara för vidare energiproduktion. Fruktosen är för kroppen närmast värdelös, faktiskt påtagligt skadlig, innan den processats av levern till glykogen och/eller fettsyror/fettmolekyler. Om vi äter för mycket fruktsocker hinner inte levern leverera ut detta fett via blodomloppet utan det ”slarvlagras” på plats och kan, om detta sker ofta och mycket, förorsaka NAFLD, icke alkoholberoende fettlever. Detta har observerats och studerats många gånger vilket naturligtvis lyft tanken att kvantifiera fruktosens effekt på övervikt/fetma och se hur den kan påverkas.
San Diego, CA – In obese Latino and African American children, restricting dietary fructose, but not calories, may decrease liver fat and the conversion of sugar to fat in the liver, a new study finds. The results will be presented in a poster Thursday, March 5, at ENDO 2015, the annual meeting of the Endocrine Society in San Diego.
Min tolkning: Bland ”Latino” och ”African American” barn kan en minskning av fruktos, inte energi, i födan leda till minskning av leverfett samt mindre omvandling av socker till fett i levern.
Försöket utfördes under 10 dagar på 9-18-åringar med vanemässigt hög sockerkonsumtion. De vägdes dagligen och matintaget anpassades så att de bibehöll sin ursprungsvikt.
After 10 days of fructose restriction, the children’s conversion of sugar to fat declined by more than 40 percent and their liver fat decreased by more than 20 percent.
Min tolkning: Efter 10 dagars fruktosrestriktion (inte kolhydrat-) hade barnens omvandling av socker till fett minskat med 40% och leverfettet med mer än 20%.
Om bara 10 dagars lågfruktoskost tar bort mer än 20% av leverförfettning, hur bra ska då en LCHF-ares lever må?
“I did not expect to see such a dramatic effect,” said Schwarz. “Even though fructose and high fructose corn syrup (HFCS) consumption are high in the US population, dietary fructose restriction is an achievable goal with clear health benefits.”
Min tolkning: ”Jag väntade mig inte en så dramatisk effekt. Även om fruktos- och HFCS-konsumtion är hög i USA så är detta ett uppnåeligt mål med klara hälsoeffekter.
Läs även här: EndocrinologyAdvisor och MedPage Today med ytterligare uppgifter samt en video.
MatFrisk Blogg 
[…] **) Fruktosöverskott hamnar ofta i levern och kan ge NAFLD, en icke alkoholberoende leverförfettning. […]
GillaGilla