Arkiv för kategori ‘fri radikal’

Silver har använts i medicinska sammanhang under lång tid, främst beroende på dess bakteriedödande egenskaper, även i låga koncentrationer. Gonorré smittar lätt mellan mor och barn i samband med födseln, något obstretikern Karl Credé behandlade med 2% silvernitratlösning (lapis) som droppades i ögonen på det nyfödda barnet*. Koncentrationen sänktes till 1%, senare även lägre, och användes till dess antibiotika introducerades. I Sverige avfördes den helt som behandling så sent som 1986.

credeflaska

Det vi kallar kemikalier består av allt från enstaka atomer till komplexa molekyler. Dessa kan vara i ren form, uppblandade med eller på olika sätt lösta i andra. Silver kan uppträda som metall, i föreningar eller joner i t.ex. vatten. Silver i jonform tar gärna till sig elektroner från omgivningen. Det användes under lång tid för att behandla ytliga blödningar, t.ex. näsblod samt vid rakning**. Tyvärr ger det ärrbildning vid överdriven användning då det ”bränner” även frisk vävnad.

Både silverkrämare och silverkramare är sannolikt omedvetna om eller bortser från hur radikalt olika metalliskt silver och silver i jonform beter sig, kanske särskilt hur oerhört låga koncentrationer av silverjoner som krävs för att vara bakteriedödande. Argument för att silver är ofarligt ”in vivo” (i en levande organism) bygger ofta på försök med ytterst finmalda silverpartiklar (äkta kollodialt silver) och medan effektiviteten bedöms med silverjoner och ”in vitro” (i provrör).

  • Silver är en ädelmetall och en av tre (de båda övriga är guld och koppar) som man kan finna i ren form i naturen. Som ren metall är silvret stabilt och reagerar föga med omgivningen. Dock händer det och sannolikheten ökar avsevärt ju större yta silvret exponerar mot omgivningen. Detta senare utnyttjar man genom att mala ner silvret till mycket små korn. De kan utgöra kluster så små som några få silveratomer och upp till några tusen.
  • Fria radikaler har dåligt rykte och många hälsomedvetna äter antioxidanter för att balansera ut dess effekter. En radikal är en atom eller en molekyl som saknar en elektron och är ”på jakt” efter en sådan. Positivt laddade silverjoner, som ju har ett elektronunderskott, är därför bakteriedödande genom att verka på samma sätt som fria radikaler.

Silvernitrat (AgNO3) har molekylvikten 170 (avrundat) och dess beståndsdel silver har atomvikten 108, även det avrundat. Detta innebär att silvret utgör 108/170 = 0,635 av silvernitratets massa. Det löser sig extremt lätt i vatten och bildar i sin helhet positivt laddade silverjoner och negativt laddade nitratjoner. 1 liter nollgradigt vatten löser 1,22 kg av de vita kristallerna, lösligheten stiger snabbt vid ökande temperatur***. En liter 1% silvernitratlösning innehåller cirka 6,35 gram silver(joner), även uttryckt som 6 350 ppm (parts per million). Detta illustrerar att det är mycket enkelt att nå höga koncentrationer av de aktiva silverjonerna med denna metod. Om vi späder ut denna 1%-iga lösning ytterligare 635 gånger når vi de 10 ppm som ”vattenreningsprodukten” har.

En fullständigt irrelevant invändning mot silvernitrat grundas på att det kan framställas genom att lösa upp silver i salpetersyra (HNO3) och då förmodas ”ärva” en frätande effekt från syran. Beroende på om man utgår från varm och koncentrerad salpetersyra eller kall och utspädd blir enda egentliga skillnaden (förutom reaktionshastigheten) i vilken form ”överskottskvävet” uppträder, som NO2 eller NO. Metalliskt silver som finns kvar i kärlet efter reaktionen är en garanti för att ingen syra återstår även om lösningen som sådan kan vara oerhört stark. Att en 1% silvernitratlösning är verksam vid ögonbehandling mot gonorré beror på att man vanligen inte späder ut den med 635 delar vatten, till 10 ppm, samt att den kommer i direkt kontakt med bakterierna i ögat.

Silvernitrat löst i vatten kan alltså ge oerhört höga koncentrationer av silverjoner. Detta är unikt i jämförelse med två andra silverföreningar, silverklorid (AgCl, med lösligheten 5,2 × 10-3 g/L vid 50 °C) och silversulfid (Ag2S med lösligheten 6,21·10−15 g/L vid 25 °C).

  • Alla med äkta silverbestick känner till silversulfid, svärtan man försöker putsa bort. Silver i jonform är inte ”personligt bekant” med sitt ursprung och vid kontakt med svavel, som i fiberproteinet kollagen (cirka 1/3 av allt protein i kroppen), så faller det lätt ut som den svärta som kan resultera i den argyri som är en möjlig (kosmetisk) nackdel för höganvändare av silver. Även andra silverföreningar kan bidra till missfärgningen.
  • Silverjoner som möter magsyran (HCl) kan bilda silverklorid med förhållandevis låg löslighet och på så sätt följa mag- och tarminnehållet ut ur kroppen, sannolikt en av anledningarna att silveranvändare kan hävda att 90-99% rensas ut inom ett dygn.

silverdiamin

Ion-silver hävdar att ammoniak (NH3) som förekommer i magen reagerar med silverklorid och återställer den fria silverjonen, men det är ett missförstånd, alternativt önsketänkande. På bilden härintill ser du att silverjonen binder till två ammoniakmolekyler och bildar en positivt laddad silverdiaminjon. Vilka egenskaper den har känner jag ej, söksvaren hamnar på silverdiaminfluorid som används för att motverka karies.

Man kan framställa silverjoner med hjälp av silvertrådar nedsänkta i destillerat vatten och kopplade till en strömkälla. Detta ger en automatisk begränsning i hur stor koncentrationen av silverjoner i lösningen kan bli då de (sakta) vandrar över från den ena silvertråden till den andra. Även destillerat och superrent vatten leder elektricitet i viss omfattning då en ytterst liten andel av vattenmolekylerna, H2O, är protolyserade, alltså i jonform. I absolut rent vatten vid 25C är 10-7 av alla molekyler i vattnet därför i form av jonerna H3O+ och OH.

De silverjoner som hamnar på katoden bildar silverhydroxid, en instabil förening som snabbt övergår i mörk silveroxid, Ag2O, svårlösligt i vatten. I beskrivningar för hemtillverkning av silverjoner brukar man rekommendera att skrapa av detta mellan gångerna.

Sedan länge har man funnit att vatten kan göras bakteriefritt (”renas”) genom att behandlas med silver, cowboys lär ha haft silverdollars i sina vattenflaskor. Steget är inte långt till att göra metoden ännu effektivare genom att finfördela silvret. Numera marknadsförs kolloidalt silver lagligt som vattenreningspreparat men används av förhoppningsfulla för att behandla det mesta från fotsvamp till cancer.

En kolloid är finfördelade ämnen som svävar i en vätska under mycket lång tid utan att sedimentera (falla ut) på bottnen av kärlet. Man kan känna igen en kolloid genom att lysa genom den med en smal ljusstråle. Om ljuset sprids av de små partiklarna som i dimma så är det med stor sannolikhet en kolloid. Är lösningen helt genomskinlig, om än färgad, så är det inte en kolloid. Moln/dimma, mjölk och majonnäs är exempel på kolloider.

I Sverige marknadsförs en ”kolloidal silverprodukt” med koncentrationen 10 ppm och med löftet att 90% av silvret är i jonform. Om vi jämför joninnehållet med Credés (1%) ögondroppar så är den endast 1/705 så stark.

Med tanke på att produkten har låg koncentration och till 99% elimineras ur kroppen inom ett dygn bör den vara harmlös, i vart fall så länge den används så som officiellt rekommenderas.

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner? Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?,  Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?,  Silver – del 13, silvernanopartiklar i blod in vivoSilver – del 14, Gramnegativa och grampositiva bakterierSilver – del 15 – Vad är ppm och mol?Silver – del 16 – Varför dör inte alla bakterier i tarmarna? Silver – del 17 – Vad kan hända med silverjoner i blodet?

Fortsättning följer, men det dröjer ett tag…


*) http://pharmhist.ownit.nu/Behallare/crede.html

**) Åtminstone intill helt nyligen har apotek sålt lapispennor för behandling av t.ex. vårtor. Dessa innehåller 0,5% silvernitrat i torr form. När de kommer i kontakt med fukt löser sig detta till de aktiva silverjonerna samt nitratjoner.

***) 2,56 kg/L vid 25 °C och 3,73 kg/L vid 40 °C

Annonser

silver_symbol_moon_crescent

Umgänget grundämnen emellan i kemins atom- och molekylskala är rätt ”ytligt”. Grundämnens ”ID-kort” är i första hand det yttersta elektronskalet, valensskalet. De allra stabilaste, ädelgaserna, har alla exakt de 8 elektroner som krävs för att skalet (och dess orbitaler) skall vara fullbesatt och stabilt. Alla övriga grundämnen har från 1 till 7 elektroner i valensskalet. Ädelgaserna är de högdragna atomerna, tar inte kontakt med och avvisar oftast andras inviter, även från likar.

Bilden visar nymånen, en symbol som alkemister använde för att beteckna silver.

Det finns alltså många ämnen med precis samma antal yttersta elektroner och för att skilja dem åt är nästa fråga ungefär ”hur stor är du”. I lite mer inlindade termer gäller det atomnumret och atommassan, antalet positiva laddningar i atomkärnan (protoner), antalet kärnpartiklar (inklusive neutroner) och hur ”tajt” den håller i sina elektroner.

Tips inför fortsättningen: repetera om fria radikaler här.

En kort sammanfattning:

En fri radikal är en atom eller molekyl med laddning!

En fri radikal är ständigt beredd att ersätta en förlorad elektron. Om den kommer i kontakt med en annan molekyl som inte ”håller i” sina elektroner tillräckligt hårt så stjäl den helt enkelt det den kan få tag i. Och nu är det ombytta roller, molekylen som nyss slarvade med sina tillgångar blir hux flux en fri radikal och börjar i sin tur gå på rövarstråt.

På det sättet kan elektronbristen vandra vidare tusentals steg till dess den inte hittar något vidare ”offer” eller stöter på en antioxidant som permanent sätter stopp för det kemiska elektronröveriet. Till dessa hör C– och E-vitamin.

En fri radikal är en simpel elektrontjuv.

En silverjon (Ag+) är positivt laddad på grund av sitt elektronunderskott, en elektrontjuv i vardande och fungerar därför på samma sätt som andra fria radikaler*!

  • Vårt immunförsvar använder faktiskt fria radikaler (ämnen med elektronunderskott) som vapen för att bekämpa inkräktare. I urinblåsan råder en ytterst näringsrik miljö för bakterier. Till all lycka är urinen ovanligt rik på fria radikaler vilka framgångsrikt bekämpar skadliga bakterier och gör urinen närmast steril.

Inom sjukvården används silverbehandlade instrument där risken för bakterier är förhöjd och försök med silverbehandlade förband görs. Detta är exempel på behandling där man, åtminstone i teorin, lätt når tillräckligt höga silverkoncentrationer under lång tid utan att behöva förlita sig på kroppens egna upptags- och transportmekanismer.

  • En sökning hos SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, ger 9 träffar på ordet silverförband: ”Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för slutsatser om silverförbands effekt på andel läkta sår, sårstorlek, smärta, livskvalitet, antal infektioner och antibiotikaförbrukning vid behandling av kroniska sår.”
  • SBU: Silverförband vid behandling av kroniska sår, Sammanfattning och slutsatser. Ex: ”Syftet med silverförband är att minska mängden bakterier i såret och därmed påskynda läkningen. Men den samlade forskningen räcker inte för att avgöra om såren läker bättre med sådana förband, eller om de har effekt på bakterier i kroniska sår, konstaterar SBU.”

Hos entusiastiska silverförespråkare finns vanligen gott om hänvisningar till studier som menar att s.k. kollodialt silver/nanosilver är ofarligt, bland annat beroende på att 90 – 99% på kort tid passerar ur kroppen.

Hos samma entusiastiska silverförespråkare finns även gott om hänvisningar till studier som finner att kolloidalt silver/nanosilver visat sig begränsa och döda sjukdomsframkallande bakterier, till och med cancerceller. Den blotta mängden hänvisningar gör arbetet att läsa och bedöma alla avskräckande stort. För egen del har jag gjort några nedslag och funnit att försöken, vad gäller förment positiva effekter, utförts ”in vitro”, alltså i laboratoriemiljö och på objektglas eller liknande. Där är det oerhört enkelt att nå tillräcklig silverkoncentration (även som starkt reaktiva silverjoner) under tillräckligt lång tid och i direkt anslutning till celler man vill påverka. Den som finner publicerade ”vetenskapliga” försök som gjorts in vivo och i/på vävnader som inte är i anslutning till kroppens ”ytor” är välkommen att kommentera eller maila mig, adressen finns nedan.

Hur behandlar man bakterier/celler i kroppen (in vivo) som inte kan nås direkt via sår eller slemhinnor? Först några antaganden som känns rimliga men kan kompletteras och korrigeras om de visar sig vara ofullständiga eller felaktiga.

  1. För att vara kemiskt aktiv (jonen Ag+) måste den finnas i en vattenrik miljö (ex. blod/lymfa).
  2. För att vara verksamt måste (den fria radikalen) Ag+ nå minst samma koncentrationer vid målområdet in vivo (i levande vävnad) som krävs in vitro (i provrör/på objektglas) och under minst samma tid.
  3. För att vara ofarligt (få eller inga biverkningar) får behandlingen inte skada andra än målvävnaderna annat än i rimlig omfattning.

I ett försök med cancer i mänsklig vävnad** fann man att hälften av cancercellerna dödades inom 5 timmar av 3,5 ng/ml ”silver”. Koncentrationen är 0,0000000035 gram fördelat på 1 gram vätska, annorlunda uttryckt 3,5 ppm. Vi talar alltså om en oerhört potent gifteffekt av ett förment helt ofarligt ämne.

För att vara rimligt ofarligt under transporten till målvävnaden måste tillräckligt mycket av silvret i huvudsak vara inaktivt (oladdat silver/metalliskt nanosilver). Hur kan metalliskt, kemiskt näst intill inaktivt och därmed ofarligt silver, aktiveras till verksamt Ag+ på just på rätt ställe? Det kostar energi att avlägsna en elektron, varifrån kommer den?

En entusiastisk silverförespråkare hävdar att hans kollodiala silverprodukt till 90% utgörs av jonformen Ag+. Källa: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html

Ionosil uppges ha koncentrationen 10 ppm (parts per million) vilket innebär 0,00001 gram silver per ml, med rådet att blanda två teskedar per liter dricksvatten för att döda bakterier i dricksvatten.

Från samma sida:

Gör vi ett snabbt räkneexempel på hur 10 ml 10 ppm starkt kolloidalt silver späs med blod (ca 5 liter hos en vuxen) enbart så får vi:

5 liter = 5000 ml = 500 gånger mer än 10 ml. Detta motsvarar 500 gångers utspädningseffekt enbart i blodet. Det gör att delar vi 10 ppm med 500 då får vi en blodkoncentration motsvarande 0.02 ppm. Hela kroppsvikten på säg 70 kilo motsvarar grovt räknat 70.000 ml. Slår vi ut utspädningseffekten på hela kroppen talar vi om koncentrationer om 0.001 ppm.

Dessutom:

90-99% är utrensat redan någon dag efter själva intaget.

Låt oss betrakta blodkoncentrationen 0.02 ppm = 20 ng/ml Ag. I studien om cancerceller fann man att 3,5 ng/ml efter 5 timmar dödat hälften av cancercellerna i studien. Vad hindrar att silver i jonform (beter sig som en fri radikal) från att ställa till skada under färden i blodet, alternativt neutraliseras av antioxidanter?

Då det (såvitt för närvarande känt) inte finns någon målinriktad transport av silver i kroppen kan det även vara intressant att citatet nämner att utspädningseffekten i hela kroppen ger 0.001 ppm (1 ng/ml), klart lägre än de 3,5 ng/ml som visats döda hälften av cancerceller i ”provrör”.***

Till det måste fogas att kroppen snabbt eliminerar 90 – 99% av tillfört kollodialt silver inom ett dygn. Det finns ingen större anledning att tro att detta silver varit ute i kroppen och gjort sin kur för att sedan rensas ut. Betydligt sannolikare är att silvret inte tas upp i nämnvärd omfattning under sin passage genom mag- och tarmkanalen utan hamnar i toaletten utan vidare spisning.

Om 90 – 99% rensas ut tämligen omgående krävs rimligen att doseringen är mycket högre än den silverentusiasten rekommenderar. Ta inte det som ett förslag att öka doseringen utan som ett skäl att kollodialt silver i doseringar som anses ofarliga också är meningslösa för att behandla kroppens inre!

Jag hoppas att den som upptäcker fel i det jag skriver kommenterar eller mailar till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner? Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?

Fortsättning följer.


Info för nördar: Ett elektronpar är två elektroner som befinner sig i samma atomorbital i en atom. Eftersom de befinner sig i samma orbital måste de ha motsatt spinn. Elektronparsbegreppet är viktigt i diskussionen av kovalenta bindningar. Kovalent bindning kallas också elektronparbindning. Det är antalet fria elektronpar som avgör hur många andra atomer en atom kan binda med elektronparbindningar; till exempel kan kol binda fyra andra atomer, syre två andra och väte en annan atom.

En molekyl som har en eller flera oparade elektroner kallas radikal.

Källa: Wikipedia

Allmänt om ädelgaser: Andra gasatomer uppträder parvis (ex. H2, O2, N2). Ädelgaserna är ”singlar” och bara två, krypton och xenon, ingår alls i molekyler, vanligen där det ytterst reaktiva grundämnet fluor ingår, en slags ”medlare”.

*) Potenta producenter av fria radikaler är tobaksrök och överdrivet solande. I det senare fallet är det fotoner i UV-området som har tillräcklig energi för att permanent excitera elektroner så att de helt lämnar sin atom.

**) Jag planerar att återkomma till detta försök i ett senare inlägg. Den nyfikne kan redan nu söka på Antitumor activity of colloidal silver on MCF-7 human breast cancer cells.

***) Silver i den aktiva jonformen kan bara förekomma i vatten och då våra kroppar består av cirka 2/3 vatten så minskar den maximala utspädningseffekten något.

Att minska mängden glukos i blodet, blodsocker, är en naturlig följd av LCHF och leder till förbättrade blodsockernivåer, något som gynnar alla diabetiker. Inom den konventionella diabetesvården finns många som hävdar att kolhydrater/glukos är nödvändigt att äta för överlevnad eller åtminstone god livskvalitet. Vid den pågående diabeteskonferensen presenteras en ny produkt som förväntas revolutionera diabetesbehandlingen.

Empagliflozin

Källa: svt

Empagliflozin är en SGLT2-hämmare som hindrar njurarnas normala förmåga att återvinna glukos ur urinen och återföra den till blodomloppet. Upp till 70 gram glukos per dygn kan på detta sätt kissas ut och minskar därför blodsockerbelastningen i motsvarande utsträckning.

Bland dem som fick den verksamma medicinen minskade risken att dö i hjärt- och kärlsjukdom med 38 procent – en minskning Lars Rydén, medicinprofessor vid Karolinska institutet, anser är dramatisk.

– Det här är ett överraskande fynd, som kommer bli vad man kallar för en milstolpsstudie, ett paradigmskifte.

Medicinens verkar genom att eliminera upp till 70 gram glukos per dygn ur urinen och ger då de dramatiska effekter han betraktar som ”…en milstolpe, ett paradigmskifte.”

Rimligen måste det innebära att det är helt ofarligt och ger en dramatisk hälsofördel för dagens diabetiker att helt enkelt avstå åtminstone 70 gram glukos från maten?

Lite senare i svt-artikeln finns följande att läsa:

Han bedömer att de biverkningar som konstaterats; bland annat urinvägsinfektion och blodtrycksfall, varit relativt få och dessutom inte vanligare i gruppen som fick läkemedlet i jämförelse med dem som fick placebobehandling.

Urinvägsinfektion, varför då? Urin är på grund av den stora förekomsten fria radikaler vanligen steril, men det är ingen garanti för att det inte tränger in en del bakterier och om detta sker i en näringsrik miljö kan de trots allt överleva och driva urininfektioner. Men vad är då en näringsrik miljö för bakterierna? Jo, helt enkelt den glukos man kissar ut vid användning av medicinen ifråga.

When taken in dosages of 10 or 25 mg once a day, the incidence of adverse events was similar to placebo. However, there was a higher frequency of genital infections.

Källa

Genital infections låter bara lagom roligt.

Nåja, lätt fixat, om du sänker ditt intag av glukos från mat med 70 gram/dag får du förmodligen samma dramatiska effekt som professor Lars Rydén förespeglar, utan biverkningar. Sänker du den till LCHF-nivå kan det bli bättre ändå. 70 gram glukoshöjande mat ska väl flertalet kolhydratkramare kunna avstå från om hälsan och livet står på spel?

Eller?

– Vi som har sysslat med diabetesforskning och försökt hjälpa de här patienterna under många år ser dessa resultat som ett genombrott på två sätt. Dels står redan ett läkemedel som minskar risken för förtida död hos de aktuella patienterna till vårt förfogande. Och dels har vi ett uppslag till fortsatta studier, som ska kartlägga varför blev det på det här sättet. Och när vi vet det, ja då kan vi förhoppningsvis utveckla ännu bättre läkemedel.

Om medicinföretagen blir rika som troll har de mer pengar att försörja sina handgångna ”forskare” och de i sin tur kan bli ekonomiskt oberoende.

Du har hört det många gånger, fria radikaler skadar din hälsa. Men vad är det och hur skadar dom? Wikipedia beskriver så här:

”En fri radikal eller bara radikal är en atom eller molekyl som har oparade elektroner i det yttersta elektronskalet.”

Free-radicals-oxygen

Den som kan kemi har säkert inga problem med detta, det är glasklart, men för resten av oss, vad betyder det? Med lite förenkling kan beskrivningen bli så här:

En fri radikal är en ofullständig molekyl med ett elektronunderskott!

Den fria radikalen är hela tiden på jakt för att ersätta bristen. Om den kommer i kontakt med en annan molekyl som inte ”håller i” sina elektroner tillräckligt hårt så stjäl den helt enkelt det den kan få tag i. Och nu är det ombytta roller, molekylen som nyss slarvade med sina tillgångar har hux flux blivit en fri radikal och börjar i sin tur gå på rövarstråt.

På det sättet kan elektronbristen vandra vidare tusentals steg till dess den inte hittar något vidare ”offer” eller stöter på en antioxidant som permanent sätter stopp för det kemiska elektronröveriet. Till dessa hör C– och E-vitamin.

Av och till stannar röveriet upp i någon viktig fett- eller aminosyra och kan då skada den cell som den tillhör. Om det sker i alltför stor utsträckning så blir det en vävnadsskada. I klartext:

En fri radikal är en simpel elektrontjuv. Svårare än så är det inte 

Enkel– och fleromättade fetter har lättåtkomliga elektroner att röva, de finns i de dubbla bindningarna mellan atomerna i kolkedjan. Mättade fettsyror/fetter skyddar sina elektroner effektivare och har därför betydligt större hållbarhet. 

Men finns det något positivt med dessa fria radikaler? Jo, det gör det och den egenskapen utnyttjar immunförsvaret! Beroende på sin ringa storlek är bakterier känsliga för de fria radikalernas elektrontjuveri. Om immunsystemet bombarderar med ”radikal ammunition” så dör de. Normalt sett är vår urin praktiskt taget steril vilket beror på ett ständigt bombardemang av fria radikaler.

Varifrån kommer ”ofullständiga molekyler”?

Där kan nog finnas mängder av svar men inget ämne kan byggas upp från sina beståndsdelar på oändligt kort tid och till dess den sista elektronen är på plats så har vi en fri radikal på jakt. Så länge du andas kommer syret att producera miljarder fria radikaler per sekund. Energirika fotoner i UV-ljus från solen eller solarier, har också kapacitet att bryta upp bindningar mellan atomer och peta loss elektroner.

  • Den som solar onödigt mycket får stora mängder fria radikaler i huden som förstör bindvävsproteinet kollagen som då tappar sin elasticitet och ger rynkig hud.
  • En annan följd av fria radikalers inverkan på kollagen är skörbjugg vilken motverkas genom antioxidanten C-vitamin som motverkar vidarespridning av fria radikaler.
  • Tobaksrök har enorma mängder laddade partiklar och är därmed en betydande producent av fria radikaler. Du märker det genom att tobaksdoften fastnar i ”allt” som inte är elektriskt ledande, tapeter, mattor, gardiner. Diskbänken av rostfritt stål slipper undan sånär som på de partiklar som helt enkelt dalar ner och är lätta att torka bort. Ett sätt att sanera en rökares bostad (eller bil) utnyttjar ozon, O3. Ozone_moleculeDet är trevärt syre där en av molekylerna sitter så löst att den närmast spontant faller loss. Den har då med sig en negativ laddning, en elektron, som dras till tobakspartikeln som blir elektriskt neutral, ”tappar greppet” och lätt lossnar. Ozon har en karakteristisk doft som känns i mycket små koncentrationer. Prova gärna att lukta nära t.ex. en elektrisk borrmaskin när den är igång.

Verkligheten är långt mer komplicerad än i mina exempel och jag tar gärna emot rättelser och kompletteringar.