Arkiv för kategori ‘lipoprotein’

Professor Stig Bengmark har angripit LCHF i mycket tydliga ordalag på sin facebooksida:

Nämn inte LCHF på denna sida – det måste vara århundradets sämsta hälsoråd – LC är OK – att minska på processade kolhydrater rika på bl.a. socker är utmärkt, men HF – att ersätta ”sockret” med massor av animaliskt** och för den delen också vegetabilt** fett är med ett par undantag katastrofalt för hälsan.

Lars Bern reagerar på detta, något jag fann hos Annika Dahlqvist. Men även han överförenklar i sitt resonemang:

”Det man studerat i PURE-studien är hur ett protein som kallas apoB påverkas av olika kosthållning. Höga nivåer av apoB är en primär orsak till bildning av plack i blodkärlen…”

ApoB finns i två versioner ApoB-48 och ApoB-100. De fungerar ungefär som ”adresslappar” på olika lipoproteiner, transportfarkoster som bär diverse lipider* som inte på egen hand kan transporteras i blodet. De markerar lipoproteinets ursprung och mål.

Kylomikronen med ”adresslappen” ApoB-48 är ett mycket stort lipoprotein som produceras i tunntarmsväggen och bär medel- och långkedjiga fetter samt fettlösliga vitaminer från tunntarmen, genom lymfan och vidare ut i blodomloppet där de gradvis töms på sitt innehåll till dess den blir liten (kylomikronrest) och levern slutligen tar upp det som återstår. Efter en nattfasta inför ett blodprov har kylomikronerna tagit slut och bidrar inte längre till ”blodfetterna”.

När levern exporterar fett från sin egen produktion med t.ex. kolhydrater som råmaterial så sker det via VLDL som bland annat har kännetecknet ApoB-100. När man mäter blodets fastevärde av triglycerider är det VLDL det gäller. Den som äter en fettrik kost har redan distribuerat fettet via de tidigare nämnda kylomikronerna, de som äter kolhydratrikt och låter levern omvandla överskottet till fett får en ”försenad” fettleverans via VLDL märkt med ApoB-100. Även VLDL töms gradvis medan den cirkulerar i blodet och blir IDL och senare även olika fraktioner av LDL.

LDL finns med flera olika ”nyanser”, de hyfsat fettrika har lägre densitet (täthet) och anses gynnsamma. Sannolikt på grund av sitt innehåll av fetter och kolesterolestrar tas de upp av levern inom ett par dygn.

De med låg fettandel (small dense LDL) verkar inte vara så begärliga för levern och kan cirkulera bortåt 5 dygn innan de försvinner. Om det sker genom leverns försorg eller om de dessförinnan fastnar i blodkärlen kan variera. Under den långa tiden i blodet utsätts i vilket fall denna variant av lipoprotein för stor risk att oxideras.

Att skylla ApoB som farligt är, enligt min åsikt, kraftigt överförenklat. Däremot är den livsstil som leder till ett stort behov av ApoB-100 ett bekymmer. ApoB är adresslappar snarare än orsaker.

Med en kolhydratrik och fettsnål kost ökar mängden VLDL med ApoB-100, det som kallas triglycerider i labbvärdena.


*) Lipider är ett samlingsbegrepp för sådant som inte kan transporteras på egen hand i blodet. Dit hör fetter samt molekylen kolesterol (inte det som slarvigt sammanfattas som ”kolesterol”).

**) Såväl animaliska som vegetabiliska fetter består av fettsyror av samma slag. Det som skiljer är fördelningen dem emellan. Vi människor bygger och består av animaliska fetter, en del av dem kan ha vegetabiliskt ursprung.

Annonser

Ämnen som kroppen använder eller lagrar transporteras i blodet. Energin representeras av kemiska föreningar där vissa utgörs av fettsyror. De korta och medellånga (12 kol eller färre) kan lösa sig direkt i blodet medan de längre lotsas med hjälp av blodets vanligaste protein, albumin, men kallas trots det fria fettsyror. En annan form utgörs av ketoner, mellanprodukter vid nedbrytning av fettsyror i levern.

Blod - grafik

Lipoproteiner är transportfarkoster för ämnen som inte löser sig i vatten/blod. De är uppbyggda lite som cellmembran, men där dessa är dubbelväggiga har lipoproteinerna enkla lager där yttersidan är hydrofil (”vattenälskande”) och insidan har en fet karaktär (hydrofob, ”vattenskyende”). Där inne tranporteras bland annat fett (triglycerider / TG). De mest fett-specialiserade av dessa kallas kylomikronerVLDL och ”stora fluffiga” LDL. Dessa brukar ytterst slarvigt kallas blodfetter, alternativt kolesterol.

Glukosfruktos och galaktos är enkla sockerarter (monosackarider), kolhydraters enda beståndsdelar. Glukos och fruktos tillsammans bildar vanligt vitt socker (sackaros) där fruktos ger den söta smaken. Människans kropp kan inte tillgodogöra sig energi från fruktos förrän det antingen byggts om i levern till glykogen eller fettsyror/fett. Likafullt är fruktos en betydande energitransportör i blodet hos ”kolhydratkramare” i allmänhet och socker-, godis-, juice-, läsk– och fruktkonsumenter i synnerhet. Det är fruktos som ger den söta smaken, glukos bidrar väldigt lite.

Slutligen vill jag för fullständighets skull nämna ytterligare en energibärare som definitivt inte är essentiell i vanlig bemärkelse, alkohol. Den ”förädlas” ur monosackarider genom jäsning med hjälp av bakterier som delar upp dem i mindre molekyler och avlägsnar syreatomer, därav att processen avger koldioxid och ger Champagne och liknande drycker sina bubblor. Ren alkohol (etanol) har därför ett energiinnehåll som är högre än kolhydraters och nära de kortkedjiga fetternas, cirka 7 kcal/gram.

Det är alltså ett antal olika energitransportörer som skall dela på blodets relativt begränsade kapacitet och slutligen cellernas intresse. En mängd reglermekanismer träder in och försöker anpassa systemet (homeostas) så att slutresultatet blir rimligt. Vi måste ta i beräkningen att kroppen evolverat under ett par miljoner år eller mer men inte anpassat sig till den industriella utvecklingen under de senaste hundratalet år som gett oss högraffinerade produkter som t.ex. vitt socker och vitt mjöl.*

Mängd och fördelning av energitransporterande ämnen ändras dynamiskt och beror på tillgång och efterfrågan. Den som nyss druckit ett rejält glas juice eller sockrad läsk har förhöjt glukos och fruktos i blodet inom några få sekunder. Dessa två enkla sockerarter får olika uppmärksamhet och behandlas väldigt olika i kroppen.

  1. Glukos i blodet kallas blodsocker och cirkulerar till dess celler ”anmäler behov” och tar hand om dem. Att detta sker snabbt är viktigt, bland annat då glukos och fruktos lätt glykerar**, klibbar fast vid proteinernas aminosyror. Detta ändrar deras egenskaper och kan göra dem odugliga, till och med skadliga. Detta mäts som HbA1c, irrelevant kallat ”långtidssocker”. Förhöjda mängder monosackarider i blodomloppet är ett allvarligt problem och för att larma celler som har större potential än andra att röja dem ur vägen frisätter och nyproducerar bukspottkörteln signalhormonet insulin, varav det mesta omgående tas upp av levern och resten fördelas över muskler och fettväv. Om detta ger önskad effekt, blodsockernivån normaliseras, så är det bra. Om det inte räcker pågår frisättningen så länge det behövs, alternativt så länge bukspottkörteln förmår. Den vävnadstyp som längst bibehåller hyfsad reaktion på insulin verkar vara fettväv vilket förklarar varför 4 av 5 nydiagnosticerade diabetiker typ 2 är överviktiga eller feta.
  2. Fruktosens glykerande egenskaper är bortåt 10 gånger värre men till all lycka träder levern emellan och plockar bort nästan allt fruktos ut blodet redan vid första passagen och gör om det till leverglykogen och fettsyror som kan exporteras eller lagras i levern. Dessa senare kan förorsaka NAFLD, Non Alcoholic Fatty Liver Disease som ger liknande leverskador som hos alkoholister. Vare sig fruktos eller galaktos förekommer i illustrationen ovan trots att de båda tillsammans utgör uppåt hälften av en ordinär ogenomfunderad SLV-kost. Klicka på bilden för att se den i sin helhet, den är stor!

Den som går till sin vårdcentral för att lämna blodprover blir vanligen uppmanad att inte äta efter 20.00 kvällen före, detta för att minska bidraget till blodet från tarmpaketet. Efter en s.k. nattfasta tar kroppen i huvudsak sina behov från muskel- och leverglykogen, fria fettsyror, VLDL, LDL och i någon utsträckning från ketoner, man får därför en bild av kroppen ”på tomgång”. Redan ett par extra gram glukos i hela blodmängden (5-6 liter) efter en sådan nattfasta räcker för att man skall fatta misstanke om diabetes eller åtminstone prediabetes. Det är ett grovt mått som vanligen ger sina första utslag många år efter att utvecklingen mot diabetes typ 2 redan gått igång.

Dagens populära 5:2- och 16:8-ätmönster samt korttidsfastor kan ge blodsockersänkande effekter på friska, prediabetiker och tidig typ 2. De är därför till fördel även om effekten inte räcker för att göra en ”fullmogen” diabetiker typ 2 medicinfri.

  • Kroppens celler har en ändlig kapacitet att använda och lagra energi vilket bland annat visar sig i att de inte nödvändigtvis reagerar som ”vi” vill att de skall göra. Snabb och tydlig reaktion på insulinfrisättning ses av vårdpersonal som en självklarhet, men är det verkligen så logiskt?

Låt oss betrakta en muskelcell. Den kan på egen hand och utan order från centralt håll (som via insulin eller liknande signaler) ta upp energi via ketoner och fett/fria fettsyror, däremot krävs insulin för att den skall ta in större mängder glukos via de transportkanaler som kallas GLUT4. Om man äter kolhydratrik kost tillsammans med fett är det lätt att muskelcellen ifråga ignorerar insulinsignalen då den redan är välförsedd med energi, man talar då om nedsatt insulinkänslighet*** som tolkas som en uteslutande negativ egenskap trots att det är en logisk del av kroppens homeostas, jämviktsreglering. Hos ickediabetiker är detta snabbt övergående men hos diabetiker typ 2, sockersjuka, är det normen.

Ett logiskt och biverkningsfritt sätt att motverka effekter av ett nedsatt insulinsvar är att minska kolhydrater i mat och dryck med LCHF gärna i kombination med korttidsfasta eller ett förändrat ätmönster, t.ex. 5:2 eller 16:8.

Något som med stor sannolikhet stjälper alla dina föresatser att äta mindre är det dietister och Livsmedelsverket gärna förordar, äta mat mellan målen för att ”balansera ditt blodsocker”. Det är så ologiskt att klockor stannar.


*) För ungefär 10 000 år sedan började människor överge jägar- och samlarliv till förmån för jordbruk.  Det kan låta som en lång tid, men är trots allt inte mer än 300 – 500 generationer om 35 – 20 år vardera. Det finns ingen anledning att tro att den korta tiden övertrumfar evolutionen under de föregående 2 miljoner åren.

**) Läs mer: Vad är HbA1c och vad kan vi lära av det?

***) Jag vill hellre uttrycka detta som ett nedsatt insulinsvar.

Lipider är en samlande beteckning på organiska ämnen som inte löser sig i vatten men i organiska lösningsmedel. Gränsen mellan lipider och vattenlösliga ämnen är inte knivskarp, det finns en gråzon. I populärpress och bland läkare som inte är så noga benämns lipider i blodet blodfetter, trots att få av dem har någon egentlig koppling till vare sig fetter eller deras beståndsdelar, fettsyror.

För att kunna transportera lipider i blodet finns olika strategier, en av dem är att koppla längre fettsyror* till ett vattenvänligt, hydrofilt, protein som heter albumin. Trots att långa fettsyror är hydrofoba, vattenskyende, kommer albuminet att övervinna problemet.

En annan strategi är att skapa speciella transportfarkoster, lipoproteiner, med ett inre som tilltalar lipider och en utsida som fungerar med blod/vatten. De byggs av ett enkelt lager av fosfolipider, två fettsyror (vända inåt), en sammanbindande glycerol samt en utsida av fosfat bundet till en vattenvänlig polär molekyl.

Lipoproteiner produceras i tarm och lever och förses med varierande innehåll för olika mottagare. Med en närmast brottslig förenkling kallas de ”kolesterol” såväl av populärpress som många läkare och preparatindustrin. För att dessa transportfarkoster skall hamna hos relevanta mottagare har de ”avsändare” och ”adresslappar” som fått samlingsnamnet apolipoproteiner. Det finns 6 olika klasser med ett gäng subtyper.

Efter många år med ”bra kolesterol” och ”dåligt kolesterol” som inte gett nämnvärd kunskap har man så smått börjat titta lite mer närsynt på lipoproteinernas innehåll och vart de är ämnade. Låt oss ta följande exempel:

Lipid biomarkers and long-term risk of cancer in the Women's Health Study

Källa: Abstract Lipid biomarkers and long-term risk of cancer in the Women’s Health Study. Chandler PD, et al. Am J Clin Nutr. 2016.

Abstract inleds med ett påstående som, enligt mig, inte är entydigt:

Lipid biomarkers, such as HDL-cholesterol concentrations, have been shown to have positive, inverse, and null associations with total, breast, and colorectal cancer risks.

Min tolkning, inte nödvändigtvis den författarna avsåg: Biomarkörer bland lipider som t.ex. HDL har visats ha såväl positiva som negativa och obefintliga samband med cancer, såväl total som bröstcancer och tjocktarmscancer.

Tvetydighet kan uppstå om man tänker sig att de olika förekomsterna (positiva, negativa och obefintliga) var avsedda att kopplas till vardera av de olika cancervarianterna.

Studies of novel lipid biomarkers, such as apolipoprotein A-I (apo A-I) and apolipoprotein B-100 (apo B-100), and cancer risk have been sparse, to our knowledge.

Min tolkning: Biomarkörerna apo A-I och apo B-100 och deras koppling till cancer är sparsamt studerade.

Studien utfördes på 15602 kvinnor med hälsorelaterade yrken (sjuksköterskor?), 45 år och äldre samt friska vid inledningen av studien. Under studiens gång inträffade 2163 fall av cancer (864 bröst-, 198 tjocktarms- och 190 lungcancer) samt 647 dödsfall beroende på cancer.

Total cancer risk was significantly lower in the highest quartile of apo A-I (adjusted HR: 0.79; 95% CI: 0.70, 0.90;P-trend = 0.0008) and HDL cholesterol (HR: 0.85; 95% CI: 0.75, 0.97;P-trend = 0.01).

Min tolkning: Total förekomst av cancer var lägre (-21%) hos de med högst apo A-1 och HDL

Vad är apo A-1? Det är en ”adresslapp” som sätts på de kylomikroner (mycket stora lipoproteiner) som transporterar fettsyror från tunntarmen via lymfsystemet och till blodet. Ökar man andelen fett i kosten stiger alltså apo A-1! I blodet återvinns/överförs apo A-1 till lipoproteinet HDL (”det goda kolesterolet”). Apo A-1 antas vara kopplat till en ”anti clotting effect”, hämmar blodets tendens att koagulera.

For site-specific cancers, significant associations included colorectal cancer risk with HDL cholesterol (HR: 0.63; 95% CI; 0.41, 0.98;P-trend = 0.03), triglycerides (HR: 1.86; 95% CI: 1.17, 2.97;P-trend = 0.02), and apo B-100 (HR: 1.60; 95% CI: 1.03, 2.49;P-trend = 0.006) and lung cancer risk with HDL cholesterol (HR: 0.59; 95% CI: 0.38, 0.93;P-trend = 0.01).

Min tolkning: Högre HDL associerades med 37% lägre risk för tjocktarmscancer och 41% lägre risk för lungcancer medan högre TG (triglycerider) höjde med 86%. Högt apo B-100 associerades med 60% högre förekomst av tjocktarmscancer.

Vad innebär apo B-100? Det är ett dominerande apolipoprotein hos alla lipoproteiner, så när som HDL. Apo B-100 binder fysiskt till mottagarceller vars receptorer signalerar att de behöver de ämnen som transporteras i de aktuella lipoproteinerna.

LDL cholesterol was not significantly associated with risk of total cancer or any site-specific cancers. In time-dependent models that were adjusted for the use of a lipid-lowering medication after baseline, these associations remained.

Min tolkning: LDL (”onda kolesterolet”) associerades inte med vare sig total cancerförekomst eller någon av de specifikt studerade. Där ”blodfettsänkare”användes efter studiens inledning användes ändrades inget.

Så kommer slutklämmen som åtminstone jag uppfattar som avsiktligt missledande:

Lipids were associated with total, lung, and colorectal cancer risks in women.

Min tolkning: Lipider (”blodfetter”) befanns associerade till såväl total som lung- och tjocktarmscancer.

Hur uppfattar du detta, rent spontant? Har du läst texten med eftertanke vet du att de inblandade lipiderna i huvudsak kunde kopplas till sänkta cancerrisker men här lyckas man ge intryck av att det var precis tvärtom!

Lifestyle interventions for heart-disease prevention, which reduce apo B-100 or raise HDL cholesterol, may be associated with reduced cancer risk.

Min tolkning: Livsstilsförändringar, avsedda att förhindra hjärtsjukdom, som sänker apo B-100 eller ökar HDL kan (may) kopplas till en sänkt risk för cancer.

Lägg märke till att man inte nämner ”blodfettpåverkande” medel, t.ex. statiner. Inte heller föreslår man något direkt manipulerande av dem, förhoppningsvis inser man att de egentliga orsakerna finns att hämta på annan plats. Att påpeka att mer fett i maten ger fler apo A-1 i ”systemet” känns kanske lite okonventionellt?


*) Ju längre en fettsyra är desto svårare har den att umgås med vatten. De riktigt kortkedjiga har inga som helst problem med det, se t.ex. myrsyra (1 kol) och ättika (2 kol). Dessutom finns de medellånga (MCT) med upp till 12 kol som i viss utsträckning kan följa blodet utan hjälp av albumin.

Kvoten apo B-100/apo A-1 anses numera vara en hyfsad prediktor (förutsäger) risken för hjärtsjukdom.

Vi tror gärna att vetenskap gräver fram och fastställer sanningar men tyvärr kan vi aldrig slutgiltigt avgöra vad som är ”vetenskaplig” sanning! Det har aldrig hänt och kommer aldrig att hända. Till och med ett så exakt område som matematik förutsätter ett gäng utgångspunkter, axiom, som i sig inte kan bevisas vara sanna. Väl tillämpad vetenskap avslöjar enbart var sanningen inte finns, rått uttryckt det som är falskt.

Vetenskap kan jämföras med ett fisknät: Trådarna binder samman ”sanningar” medan hålen, merparten av hela ytan, representerar felaktigheter. Ju fler hål vi kan ”öppna” desto effektivare blir nätet.

Kunskap inleds med en hypotes, ett genomfunderat och avgränsat antagande som prövas genom experiment.

  • Om experiment visar att hypotesen inte stämmer så skall den förkastas hur tilltalande den än var.
  • Om experimentet inte kan avvisa hypotesen skall den testas ytterligare gånger, helst med andra metoder, för att eliminera risken för att fel metoder eller slumpen spelat in. Experiment som inte kan reproduceras, upprepas med samma metoder och samma utfall, är inget stöd för en hypotes.
  • I alla tester ska man noga specificera felmarginaler där det är relevant. Det är t.ex. meningslöst att ange utfall i millimeter och sekunder om ingångsvärden anges i hela meter och timmar.
  • Om en hypotes är robust och klarar attacker av väl designade experiment kan den behållas, åtminstone tills vidare.

Så bygger man vidare och samlar testade och ännu ej motbevisade hypoteser. Relevanta hypoteser, nya såväl som gamla, kan kombineras till eller stödja en teori. Den eller de av hypoteserna som har störst felmarginal begränsar teorins värde. Gradvis modifierar och ersätter man undermåliga hypoteser så att teorin motsvarar de bästa kunskaper som finns inom området. Ingen teori är slutgiltig, om och när den modifieras så hade den uppenbarligen förbättringspotential, den var inte tillräckligt nära sanningen.

Sedan man i större skala började mäta ”kolesterol”* har preparatindustrin (”läkemedelsindustrin”) sett gigantiska vinstmöjligheter för preparat som påverkar olika varianter av ”kolesterol”. Hundratals större och tusentals mindre studier har genomförts med avsikt att visa hypotesen att ”förbättrat kolesterol” ger bättre hälsa och lägre dödlighet. Hittills har man nått stora marknadsföringsframgångar för sina preparat, numera statiner, bland läkare. Däremot har de praktiska utfallen av statiner bland användarna varit minst sagt blandade, bland annat för de verkningar som kommer av att man hämmar produktion av ämnen som är betydelsefulla. De kallas ”biverkningar” av industrin men de personer de drabbar skulle nog snarare klassa dem som primära**.

Så happar det sig att en av de större aktörerna, Eli Lilly, aktiverar en bomb under sin egen verksamhet såväl som hela ”kolesteroljippot”. Ungefär så här gick det till:

  • En hypotes är att högre mängder lipoproteiner i blodet som kallas LDL, även utskällt som ”ont kolesterol”, är till allvarlig nackdel för hälsan, potentiellt livsfarligt.
  • En annan hypotes är att en lägre mängd av lipoproteinet HDL är till allvarlig nackdel för hälsan, potentiellt livsfarligt.
  • Kan man då skapa ett preparat som minskar LDL och samtidigt höjer HDL är det rimligt att hälsa och livslängd skall förbättras, kanske till och med avsevärt, eller hur?

NYTimes Statiner

It is a drug that reduces levels of LDL cholesterol, the dangerous kind, as much as statins do. And it more than doubles levels of HDL cholesterol, the good kind, which is linked to protection from heart disease. As a result, heart experts had high hopes for it as an alternative for the many patients who cannot or will not take statins.

Min tolkning: Det är ett preparat som sänker LDL i samma grad som statiner. Samtidigt dubblar det HDL vilket är kopplat som skydd mot hjärtåkommor (linked to protection***). Hjärtexpertis hade därför stora förhoppningar till detta preparat för de många patienter som inte kan eller väljer att inte ta statiner.

Källa: The New York Times

Lägg märke till slutklämmen i sista meningen, ”…the many patients who cannot or will not take statins.” Flertalet patienter är alldeles onödigt följsamma mot sina läkare, lydiga, och tar vanligen ordinerade preparat. De som slutar i förtid (kolesterolsänkare är avsedda att användas livsvarigt) gör det vanligen för att de oönskade verkningarna** upplevs som större problem. I och med Internet ökar sannolikt andelen olydiga då det är betydligt lättare att få information.

But these specialists were stunned by the results of a study of 12,000 patients, announced on Sunday at the American College of Cardiology’s annual meeting: There was no benefit from taking the drug, evacetrapib. The drug’s maker, Eli Lilly, stopped the study in October, citing futility, but it was not until Sunday’s meeting that cardiologists first saw the data behind that decision.

Min tolkning: Specialisterna förvånades av en studie på 12000 patienter: Det fanns inga fördelar av preparatet evacetrapib. Eli Lilly avslutade studien i oktober med skälet att det var meningslöst.

Jag avstår från att återge siffrorna, de finns via länken till NY Times ovan. LDL sjönk och HDL steg som förväntat men utfallen blev nästan på pricken desamma hos behandlade och kontrollgruppen.

“We had an agent that seemed to do all the right things,” said Dr. Stephen J. Nicholls, the study’s principal investigator and the deputy director of the South Australian Health and Medical Research Institute in Adelaide. “It’s the most mind-boggling question. How can a drug that lowers something that is associated with benefit not show any benefit?” he said, referring to the 37 percent drop in LDL levels with the drug.

Min tolkning: ”Vi hade ett preparat som gjorde alla saker rätt, hur kan det gå fel?”

Givet att studien är väl planerad och utförd är den ett fantastiskt bidrag för att ifrågasätta hittillsvarande teorier om att ”kolesterol” skall behandlas för att förbättra överlevnaden.

Dr. Steven Nissen of the Cleveland Clinic added, “These kinds of studies are wake-up calls.”

Min tolkning: ”Denna typ av studier är ögonöppnare.”

Naturligtvis finner industriintressena motmedel, några av dem redovisas i artikeln:

Cardiologists still have high hopes for a new class of cholesterol drugs, known as PCSK-9 inhibitors, that cause LDL to plummet to levels never seen in drug treatments.

Min tolkning: Hjärtspecialister ställer fortfarande höga förhoppningar till PCSK-9-hämmare som sänker LDL till nivåer som aldrig tidigare setts vid preparatbehandling.

Med tanke på att statinbehandling kostar ”pennies a day” så är ju kostnaden för PCSK-9-preparat högre, 14000 dollar per år. Nu gäller det att visa att de PCSK-9-behandlade överlever i större omfattning än kontrollgruppen, gärna utan ”biverkningar”.


*) Jag sätter ”kolesterol” inom citationstecken då begreppet är etablerat som ord men helt irrelevant i sin betydelse.

**) Statiner har ett stort antal oönskade verkningar, några av dessa finns i FASS (inte ordnade efter frekvens av förekomst): Anemi, insomnia, depression, huvudvärk, parastesier, yrsel, perifer neuropati, nedsatt minnesförmåga,  interstitiell lungsjukdom, förstoppning, buksmärtor, flatulens, dyspepsi, diarré, illamående, kräkningar, pankreatit, hepatit/gulsot, fatal och icke-fatal leversvikt, klåda, hudutslag, håravfall, myopati* (inklusive myosit), rabdomyolys med eller utan akut njursvikt, myalgi, muskelkramper, tendinopati, ibland försvårad med ruptur, immunmedierad nekrotiserande myopati, erektil dysfunktion, asteni. Ett överkänslighetssyndrom bestående av några av följande symtom har rapporterats i sällsynta fall: angioödem, lupusliknande sjukdomsbild, reumatisk polymyalgi, dermatomyosit, vaskulit, trombocytopeni, eosinofili, SR-stegring, artrit och artralgiurtikaria, fotosensibilisering, feber, rodnad, dyspné och allmän sjukdomskänsla.

***) Lägg märke till den svaga formuleringen, vid lite eftertanke inser man att det ofta de uppträder hos samma personer, inte att högt HDL innebär ett skydd.

”Blodfetter” och ”kolesterol” är ord som oftast används på helt irrelevanta grunder. Som jag ser det är det för att påverka människor med kunskapsunderskott.

När kemister beskriver kolesterol är det en organisk molekyl som är utgångspunkt för många hormoner t.ex. D-vitamin och könshormoner. Dessutom fungerar det som isolator runt nerver och hindrar dess signaler att förloras eller blandas samman på vägen. Läs gärna om statiners (”kolesterolsänkare”) samtliga verkningar, även de som kallas biverkningar. Dessa må vara oönskade, men är oundvikliga när man ger sig på en livsnödvändig komponent i våra kroppar.

Våra cellmembran måste dels vara hållbara men även elastiska och flexibla. Äter vi för mycket fleromättade fettsyror/fetter blir de lätt alltför sladdriga. Då kommer molekylen kolesterol in i bilden för att styra upp situationen och stabiliserar membranen.

När vårdpersonal använder ”blodfetter” samt varianter på ”kolesterol” avser man olika lipoproteiner, transportfarkoster med varierande innehåll, ursprung och mål. Jag anser att man kan betrakta dessa lipoproteiner som servicemoduler som kroppen använder för sitt underhåll.

Det faktiska ”blodfett” man mäter redovisas som TG (triglycerider – fett) och är en parameter som sjunker tydligt hos LCHF-are.

Monica - Kraftigt sänkta lipoproteinnivåer

Källa: Läkartidningen

Denna artikel redovisar data som går totalt på kontrakurs mot LCHF-motståndare som t.ex. MaiLis Hellenius som på mycket lösa grunder förutspått en kolesterolkatastrof i dessa trakter.

Monica - lipoproteinnivåer

LCHF började sina trevande steg i Sverige när Annika Dahlqvist gav den en läkares ansikte. Redan tidigare hade Lars-Erik Litsfeldt och Sten Sture Skaldeman publicerat böckerna Fettskrämd respektive Ät dig ner i vikt. Detta sammantaget gav de intresserade inspiration och förklaringar till en kostmodell som först introducerades under senare halvan av 1800-talet.

Efter en trevande start där dietister och läkare skrämdes med starkt försämrad hälsa och förkortade liv så visade det sig att LCHF spred sig bland intresserade, smarta och allmänt olydiga människor. ”Kolesterol” var ett av de slagträn man använde och spådomen var att de snart skulle stiga till ohanterliga nivåer.

Nåja, statistiken ovan från Monica talar ett annat språk.

Blodfettssänkande behandling blir allt vanligare och användes 2014 av 14 procent av befolkningen, vilket beräknas förklara upp till en tredjedel av förändringen i kolesterolnivå. Det största bidraget till de sjunkande nivåerna förklaras därmed av andra faktorer, och där ingår sannolikt förändrade kost- och levnadsvanor.

Efter en presentation av Norsjöprojektet, en föregångare till Monica, frågade jag i enskildhet föredragshållaren Lars Weinehall om hur mycket av de hälsoförbättringar man lyckades åstadkomma som skulle kunna förklaras av att deltagarna slutade röka.

Efter en stunds eftertanke svarade han: ”Allt

Vårt blod innehåller en stor mängd ämnen i mängder från något eller några picogram (10-12gram) för t.ex. vitaminer och upp till i storleksordningen knappa kilot för gastransportören hemoglobin. (Räknat på totala blodmängden). Några av de mest omdebatterade ämnena (HDL, High Density Lipoprotein och triglycerider) finns i storleksordningen något gram per liter blod. (Se grafiken där jag valt skalan som anger milligram respektive gram per liter)

Blod - grafik

Källa Om du klickar på länken eller bilden ser du att detta är en liten del av helheten.

Sedan forskarna i början av 50-talet lyckades förenkla laboratorierutinerna för att mäta lipoproteiner (LDL, HDL, VLDL och andra med -DL) blev de populära att bygga diverse hypoteser och teorier runt. Eftersom de vanligen knappast ger symtom i vardagslivet är de inte så lite mystiska och skrämmer många att äta diverse preparat som industrin med glädje tillhandahåller.

Mängder av epidemiologiska (observations-) studier har genomförts för att visa de förment goda effekterna, men allt eftersom visade sig den uppgiften vara mycket svår. Vid närmare betraktande hände det att en ”kärlskyddande” effekt med råge uppvägdes av att den totala dödligheten steg i än större utsträckning vilket var ett föga användbart försäljningsargument. Fortfarande, 15 år in på det nya seklet och efter tusentals studier, finns inga slutgiltiga fakta att tillgå. Som jag ser det beror det på att man försöker räkna päron på ett äppelträd.

Linköpingsprofessorn Anders G Olsson har byggt sig en plattform från vilken han argumenterar för diverse preparat, i hans senaste jävslista finns Amgen, AstraZeneca, Lilly, MSD, Pfizer, Roche och Sanofi-Aventis.

I Läkartidningen skriver han en artikel med rubriken Triglycerider – nygammal riskfaktor för hjärt–kärlsjukdom med underrubriken Subgruppsanalys visar på betydelsen efter akut koronart syndrom.

Innan vi fortsätter kan det vara intressant att en subgruppsanalys (vanligen?) görs i efterskott när man anar att det innehåller material man tror sig ha fördel av, något som ser ut som en användbar nål i en höstack. På sin höjd kan detta bidra till att skapa funderingar och kanske hypoteser, ännu inte utgöra delar av teorier.

Hans artikel är oerhört komplex och svåråtkomlig, men ett och annat är förståeligt:

Att blodets halt av triglycerider avspeglar ett viktigt skeende i uppkomsten av hjärt–kärlsjukdom har länge varit känt, inte minst tack vare svenska arbeten.

Vi kompletterar detta med ett citat från en senare del av artikeln:

Triglycerider kan knappast vara en orsaksfaktor, eftersom det ateromatösa placket inte innehåller triglycerider i nämnvärda mängder och dessa därmed rimligen inte kan bidra till den aterosklerotiska sjukdomprocessen.

Min tolkning av dessa två påståenden är att triglycerider (fetter) i blodet inte är en orsak till kärlsjukdomar men samvarierar med risken. Av det skälet är det förmodligen en fördel att inte visas ha höga halter av triglycerider i blodet. Jag återkommer till detta nedan.

Låg nivå av HDL-kolesterol (”goda kolesterolet”) visades vara en stark prospektiv prediktor (förutsägande variabel) för kranskärlssjukdom, och högt HDL-kolesterol visades ha skyddande effekt. Då det är en negativ korrelation mellan triglyceridhalt och HDL-kolesterol i blodet tillskrevs lågt HDL-kolesterol patogenetisk (sjukdomsskapande) betydelse, sannolikt på bekostnad av triglyceridernas betydelse.

Om detta är Anders G Olssons åsikt eller hans beskrivning av historiken är inte helt klart. Mina förtydligande inom paranteser.

Ett skäl kan ha varit att HDL-kolesterolkoncentrationen är ganska konstant i blodet, medan triglyceridnivån uppvisar stor variabilitet över tid. Det är då svårare att med gängse statistiska metoder fånga betydelsen av triglycerider som riskfaktor.

Min tolkning: Triglycerider i blodet är starkt beroende av kosten, men på ett för många traditionalister överraskande sätt. Om man inte tar med kostens sammansättning bland parametrarna och låter dem ingå i de statistiska övervägandena blir det naturligtvis svårt att ”fånga betydelsen av triglycerider”. Återkommer nedan.

Så ett citat som jag väljer att tolka positivt:

I en stor mendelsk (en statistisk metod att försöka se igenom rätt svårförståeliga data) randomiseringsstudie från Danmark bekräftades den ursprungliga observationen att lågt HDL-kolesterol var starkt associerat till ökad risk för hjärtinfarkt. Denna statistiska metod har tidigare beskrivits i Läkartidningen. Däremot hade inte genetiskt betingat lågt HDL-kolesterol samma effekt, vilket tyder på att lågt HDL-kolesterol inte orsakar hjärtinfarkt utan är en markör för något annat.

Min tolkning: HDL är i sig inte en orsak utan ett mätvärde som kan vara kopplat till (statistiska) risker.

Hypertriglyceridemi (höga triglycerider) kan således vara en riskmarkör för förekomst av aterogena intermediära lipoproteiner och lipoproteinrester men också en riskfaktor i sig.

Här använder han ordet lipoproteinrester utan att förklara vad det innebär. Min tolkning är att det är de s.k. små täta lipoproteinerna (”small dense LDL”) som uppstår när kroppen gradvis tagit sin del av det ursprungliga innehållet. De råkar ha en så misslagom storlek att de passar in på olämpliga ställen i blodkärlen och kan med tiden bygga upp plack.

Anders G Olsson har några preparatberoende visioner för att åtgärda höga triglycerider (som enligt honom inte i sig är en orsak, se andra citatet).

Biokemiska och fysiologiska observationer har sedan länge visat att en kolhydratrik kost ger förhöjd produktion av triglycerider i levern. Det är helt logiskt då kolhydrater från mat inte är essentiella (livsnödvändiga) och inte heller kan lagras i kroppen i större mängd än cirka 2000 kcal. Av detta finns i storleksordningen 1/4 i muskelglykogen och kan inte användas annat är i de celler där de lagras. Resten finns i leverglykogen och kan exporteras via blodet till behövande celler.

Framför allt kolhydratätare med låg-måttlig fysisk aktivitet har därför begränsad flexibilitet i glykogenförråden (bara delar av det totala glykogenförråde omsätts regelbundet) och måste lagra energi från kolhydrater på ett för kroppen hanterligt sätt. Detta innebär att levern gör triglycerider (fett), dels för omgående export via blodet, alternativt för lagring på plats i levern för senare transport i blodet. Utnyttjas denna fettlagring i för stor utsträckning ger det leverförfettning.

Om man äter en högkolhydratkost ställer kroppen in sig efter de förutsättningarna vilket innebär en högre insulinproduktion, stimulerad fettlagring, hämmad fettanvändning och att blodets glukos står för majoriteten av kroppens energiråvaror. När så en sådan kolhydratätare fastar inför ett blodprov för att mäta innehållet av lipider inklusive triglycerider får h*n ett så lågt blodsocker att kroppen hinner börja exportera de upplagrade triglyceriderna som energi.

Helt logiskt blir kolhydratätarens triglycerider därför högre än LCHF-are som ofta/vanligen ligger lågt. Bland LCHF-are rapporteras HDL ofta som högt och sett tillsammans ger det en ur kärlsynpunkt mycket fördelaktig profil.

Min åsikt är att Anders G Olsson siktar på att behandla mätvärden istället för att åtgärda orsakerna. Lite som att böja ner visaren på en bils hastighetsmätare för att hindra hastighetsberoende olyckor.

Våra celler använder ATP, adenosintrifosfat, samt i viss utsträckning ADP, (adenosindifosfat) för sin energiförsörjning. Dessa produceras i stor mängd, i storleksordningen halva till hela kroppsvikten per dygn, i mitokondrier som finns i alla celler.

Fettsyror, ketoner och glukos är några energibärare som cellerna tar upp, processar/förädlar för att sedan mata mitokondrierna. I några få av kroppens delar är det enbart glukos som fungerar, de röda blodkropparna, delar av njurarna samt en mindre del av hjärnan (uppskattningsvis 1/4 – 1/3 av dess energibehov).  I och för sig bör jag kanske lägga till att även cancerceller har ett strikt glukosbehov, då deras mitokondrier vanligen är skadade och overksamma.

Fett (triglycerid/triacylglycerol*) levereras via vattenlösliga lipoproteiner** (någon av de transportfarkoster som slarvigt kallas ”kolesterol”). En komplett triaglyceridmolekyl kan inte passera via cellmembranet in i målcellen utan måste först delas upp i sina beståndsdelar. Enzymet lipoproteinlipas (LPL) bryggar över mellan lipoproteinet och mottagarcellen och i samarbete med coenzymet apoC-II*** ”petar det in” en vattenmolekyl mellan vardera fettsyran och glycerolmolekylen som då delar sig. Detta kallas hydrolys**** där hydro syftar på vatten och lys betyder spjälka.

De avspjälkade fettsyrorna transporteras via lipidtransportörer i SLC-27-familjen in i cellen medan det vattenlösliga glycerolet sköljs iväg via blodet och återvinns i levern till glukos.

En fettsyra har, liksom korven, två ändar. Metyländen består av tre väteatomer bundna till en kolmolekyl. Det som liknar en blixt symboliserar att fettsyran fortsätter vidare. Molekylsnutten -CH3 dyker upp i många sammanhang i kroppens kemi och kan betraktas som en avslutning, den sätter punkt för en kolkedja.

Fettsyrors metylände Omega

Den andra är karboxyländen (nedan) som består av en kolmolekyl, två syre och en vätemolekyl. En av syremolekylerna samt vätet sitter samman i en hydroxylgrupp (OH). Även här har blixtsymbolen samma betydelse.

Fettsyrors karboxylände Alfa

Mellan dessa två molekylsnuttar finns ett varierande antal kolmolekyler bundna till väte. OH-gruppen är av särskilt stort intresse då den kopplar till glycerolmolekylen för att bygga en triglycerid, en komplett fettmolekyl. Snutten -COOH är en vanlig kopplingspunkt mellan diverse ämnen och när en sammankoppling görs, en förestring, frigörs en vattenmolekyl, H2O. Se illustrationen nedan.

Kortkedjiga fettsyror kan, med hjälp av bärarproteinet albumin, transporteras direkt av blodet och kommer därför omgående att föras från tarmpaketet via blodet och ut i vävnader utan vidare processande. Detta gör kortkedjigt kokosfett till en oerhört snabbverkande energiråvara.

Ketoner bildas i levern med fett/fettsyror som utgångspunkt. De är vattenlösliga, transporteras i blodet och kan nå alla kroppens celler. De passerar utan vidare blod-hjärnbarriären och försörjer vid behov större delen av hjärnan med energi. Då ketoner har mindre andel syreatomer än glukos för samma mängd energi är dess verkningsgrad betydligt större (25-28-30%) än glukos vid drift av mitokondrierna och lämnar mindre mängd ”avfall” (koldioxid) efter sig. Ketoner gör sannolikt att de som fastar efter några dagar känner sig upprymda, euforiska och ”fulla av energi”.

Fettsyror som levereras in i en fettcell byggs åter upp till triglycerider/triacylglycerol, kompletta fettmolekyler. Till detta krävs en (nybildad) glycerolmolekyl, byggd av glukos. Dessa kommer in i fettcellen via insulinoberoende GLUT1 (Glukostransportör 1) eller, om blodsockret är förhöjt, insulinaktiverat GLUT4. När alla komponenter finns på plats binds tre fettsyror, via sina OH-grupper, till glycerolet genom förestring.

Glycerol - fettsyror

Bilden: Atomerna inne i boxarna kommer dels från glycerolet till vänster och dels från fettsyrornas OH-grupper. De kombineras vid förestringen till tre vattenmolekyler som avges, vilket minskar utrymmesbehovet inne i fettcellen.

Insulin aktiverar LPL samtidigt som det gör större mängder glukos tillgängligt för att bilda glycerol inne i cellen. Insulin skyndar därför på förestring/fettbildning och detta bör vara bekant för diabetiker typ 1 som får fettkuddar där man injicerat alltför ofta. Det är även skäl till att diabetiker typ 2, sockersjuka, i 80% av fallen drar på sig en avsevärd övervikt under det fleråriga inledningsskedet av sjukdomsutvecklingen innan diagnosen.

När fettmolekylen utnyttjas sker det omvända men med andra aktörer. Inte heller nu kan en komplett triglycerid/triacylglycerol tränga ut och om så skulle ske så är ändå en fettmolekyl inget som blodet kan transportera. Därför träder ett annat enzym, Hormonkänsligt lipas (HSL), in i handlingen inne i fettcellen. HSL aktiveras av hormonerna adrenalinnoradrenalin och glukagon och inleder hydrolysen**** av fettmolekylen till separata fettsyror och glycerol. När HSL avskiljt den första fettsyran fullföljs hydrolysen i snabb följd av diglyceridlipas och monoglyceridlipas. De två senare enzymerna är långt snabbare och tillgången till HSL bestämmer därför reaktionshastigheten.

Insulin deaktiverar HSL och utgör därför ett effektivt hinder för att utnyttja kroppens fettväv som energikälla.

Frigjorda fettsyror passerar ut genom cellmembranet och glycerolen sköljs som vanligt iväg via blodet till levern för återvinning. Fettsyrorna hämtas upp av blodets transportproteiner, albumin. Detta kit kallas märkligt nog för fria fettsyror, men i vilket fall transporteras de runt i blodet till dess de stöter på en cell som behöver dem.

Beskrivningen är långt ifrån fullständig.


*) En fettmolekyl kallas ofta triglycerid men även triacylglycerol som är en kemiskt korrektare benämning. Tri står för tre, acyl för fettsyra och glycerol för just glycerol.

**) Dessa kan vara stora kylomikroner, IDL (som är delvis tömda kylomikroner) eller någon av LDL-fraktionerna.

***) apoC-II utgör en del av lipoproteinhöljet och fungerar som ett medlevererat specialverktyg, ungefär som IKEA:s sexkantnyckel.

****) Hydrolys innebär att ett enzym spjälkar molekyler genom att sätta in en vattenmolekyl i ”skarven”. Det omvända förloppet kallas förestring.