Kylomikroner transporterar fett och kolesterol från tarmen via lymfa och blod ut i kroppen. Där töms de gradvis på sitt innehåll och så länge markören ApoC2 finns kvar kan den gång på gång passera levern. När den är tömd på sitt triglyceridinnehåll (fett) och skrumpnat ihop kommer lipoproteinet HDL (som vi skall beröra senare) att avlägsna ApoC2 varefter levern plockar in kylomikronresten för destruktion.
Triglycerider (fett) som levern bildar ur energiöverskott kan inte exporteras via blodet och måste därför få hjälp. För det ändamålet tillverkar levern ett nytt lipoprotein, VLDL (Very Low Density Lipoprotein) [1]. Det har stora likheter med kylomikronen, men även avgörande skillnader. Membranet består som hos alla lipoproteiner av fosfolipider men är avsevärt mindre och med andra inbäddade Apo-lipoproteiner, ApoB-100, ApoC1 och ApoE. Under den vidare färden i blodet får den ytterligare tillskott av ApoE samt ApoC2 från HDL.
Vår kropp har ständigt behov av energi men behovet varierar över dygnet och råvarufördelningen från mat och redan lagrad energi ännu mer. När kolhydraterna samt fett från maten i huvudsak uttömts kommer energin från leverns produktion av fetter samt glykogenförråd i muskler och lever. Beskrivningen är avsiktligt förenklad för att runda delar av den komplicerade helheten.
Levern exporterar energi i form av triglycerider (fett) som den producerar av energiöverskott i blodet. Det förpackas i lipoproteinet VLDL. Till det kommer (molekylen) kolesterol samt kolesterylestrar. [2] När du lämnar blod på ett labb kommer med stor sannolikhet en uppgift om Triglycerider (TG) som alltså är ett mått på leverns produktion och export av fett ur energiöverskott från maten.
Under färden genom blodet passerar de fett-, hjärt– och muskelceller med receptorer (mottagare) som känner igen ApoB-100, kanske även de övriga Apo. Om cellerna har behov av innehållet i VLDL hakar de samman. Enzymet LPL (Lipoprotein Lipas) frigör fettsyror i VLDL som förs över till mottagarcellen för vidare användning.
VLDL töms gradvis och passerande HDL plockar till slut bort kännetecknet ApoC2. Det som återstår betraktas som ytterligare en typ av lipoprotein, IDL (Intermediate-density Lipoprotein). IDL har ett mindre mängd triglycerider medan infrastrukturen i övrigt är förhållandevis lika, dess densitet (täthet) ökar något och fördelningen av Apoproteiner speglar deras nya öde.
Ungefär hälften behåller ApoB-100 samt ApoE. När de passerar levern känner dess receptorer igen den unika kombinationen och endocyterar [3] dem, tar in dem för destruktion. Den andra halvan behåller enbart ApoB-100. De innehåller fortfarande triglycerider men andelen kolesterol är nu mer än 50%, dags för ett nytt namnbyte som återspeglar nya egenskaper. Det ‘nya’ lipoproteinets densitet är fortfarande förhållandevis låg på grund av sitt innehåll av ”lätta” triglycerider och kallas nu LDL, Low Density Lipoprotein.
[1] https://en.wikipedia.org/wiki/Very_low-density_lipoprotein
[2] Kolesterylester är en kolesterolmolekyl som förestrats (förenats) med en fettsyra.
[3] Endocytos innebär att cellmembranet sluter sig runt det som ska endocyteras, avsnörs och bildar en vesikel för vidare transport inne i cellen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Endocytos
MatFrisk Blogg 