Inlägg märkta ‘kalorirestriktion’

En studie jämför varannandagsfasta, kaloribegränsning och en kontrollgrupp. Upplägget är seriöst menat, ”randomised clinical trial”, 1 år och med 100 ”metabolt friska” men feta personer, BMI i genomsnitt 34 för 84 kvinnor och 16 män, 18-64 (median 44) år.

Effect of Alternate-Day Fasting on Weight Loss, Weight Maintenance, and Cardioprotection Among Metabolically Healthy Obese Adults – A Randomized Clinical Trial

Källa: https://jamanetwork.com/journals/jamainternalmedicine/article-abstract/2623528?redirect=true

  • Varannandagsfastan innebar 25E% varvat med 125E%, räknat på deras energibehov, vad det nu innebar. 13 av 34 i denna grupp (38%) hoppade av. Medelviktnedgång efter 6 månader: -6,8%, 12 månader: 6,0% relativt kontrollgruppen.
  • Energibegränsningen utgjorde 75E%, ständigt, varje dag. 10 av 35 (29%) hoppade av. Medelviktnedgång efter 6 månader: -6,8%, 12 månader: 5,3%, även här relativt kontrollgruppen.
  • Kontrollgruppen 8 av 35 hoppade av (26%)

Försökets viktnedgångsfas var 6 månader följt av 6 månaders uppföljning. Deltagarna i varannandagsfastan åt mer under fastedagarna men mindre under de övriga, data finns ej i abstract. Den kaloribegränsade gruppen höll sig, enligt texten, till de uppställda ätmålen. Hälsoparametrarna förändrades inte på ett statistiskt säkerställt sätt, vare sig i halvtid eller vid slutet med undantag för lipoproteinerna HDL och LDL.

I halvtid ökade HDL något i fastegruppen relativt energibegränsningsgruppen men var densamma vid avslutet. Vid avslutet var LDL förhöjt i fastegruppen vs. begränsningsgruppen. Slutsatserna i försöket var följande:

Alternate-day fasting did not produce superior adherence, weight loss, weight maintenance, or cardioprotection vs daily calorie restriction.

Min tolkning: Varannandagsfasta gav ingen förbättrad följsamhet, viktnedgång eller skydd mot hjärtsjukdom relativt kaloribegränsning.

Mina funderingar om detta förhållandevis väl kontrollerade försök (bedömt från redovisningen i abstract) är följande:

I korthet; det bidde en tummetott. Men textens ensidiga användning av relativa förändringar (procent) gör mig nyfiken. Antag att vi föreställer oss en ”medelperson” (MP) med BMI 34 och låt henom vara 1,70 lång. Om MP vore inom normalvikt (20<BMI<=25) skulle vikten vara  57,8 – 72,25 kg. Med ett BMI på 34 blir vikten dryga 98 kg, rejält mycket överflödig extra vikt att ta av alltså, mer än 20 kg.

De begränsade data som finns i abstract är ett hinder, men antag att all viktnedgång sker under de första 6 månaderna. Deras antagna normalenergibehov (NE) är inte definierat, men jag har svårt att tro att det är lägre än 2000 kcal, i vart fall inte över 3500 kcal. Båda ätmodellerna, varannandagsfasta (VF) och ständigt energireducerat (SER) resulterade i samma kaloriminskning, -25E%. Vad vi inte får veta är minskningen i absoluta tal (kg), enbart relativt kontrollgruppen.

  • Om NE är 2000 skulle man vanligen äta 365000 kcal under viktnedgångsfasen. En minskning med 25E% innebär då att 91250 kcal försvinner ur maten för både VF och SER.
  • Om NE är 3500 är normalförbrukningen 640000 kcal under samma tid och den sammanlagda minskningen 160000 kcal.

Medelviktnedgången för både VF och SER var -6,8% (relativt kontrollgruppen) vilket innebar någonstans nära 6 kg +- 1 kg*. Givet att allt var fettväv och att den antas representera 7500kcal/kg så rörde det sig om 37500 – 52500 kcal*.

  1. Oavsett om det var varannandagsfasta, VF, eller ständig energireducering, SER, hoppade sammanlagt 1/3 av deltagarna av, fler i VF. Varför så många som 8/35 (26%) hoppade av i kontrollgruppen känner jag inte till.
  2. Oavsett bantningsgrupp gick man ner motsvarande 37500 – 52500 kcal
  3. För att göra det avstod man under samma tid från mat motsvarande 91250 – 160000 kcal.
  4. Om dessa data stämmer och mina antaganden är rimliga innebär det att man vid ren energireduktion kan hoppas minska kroppsmassa motsvarande ungefär 1/3 av energin i matminskningen.
  • Vill du förbättra din hälsa och samtidigt gå ner i vikt så föreslår jag att du provar LCHF som vanligen leder till att du lättare förblir långtidsnöjd efter maten och därför äter mindre utan ansträngning.
  • Är du diabetiker gäller samma råd, gå dessutom med i facebookgrupperna Smarta Diabetiker och Smarta Diabetikers Recept som i dagsläget har vardera 10000 – 11000 medlemmar.
  • Som nybörjare föreslår jag att du alltid börjar fokusera på LC-delen därefter tillfogar du HF efter behov. Gör du tvärtom är risken stor att det går fel. Komplettera gärna med korttidsfasta av typen 16:8 eller 5:2 (googla för förklaring!)

*) Märk väl att detta räknas i jämförelse med kontrollgruppen. Även helt obehandlade deltagare i kontrollgrupper brukar följa den trend som de behandlade förväntas göra om än i mindre utsträckning. En rimlig slutsats är då att deltagande i en kontrollgrupp ger upp till 1/3 av behandlingseffekten utan påtvingade ändringar i livsstil eller trista följdverkningar.

Annonser

”Förbränningen” hos en rejält överviktig/fet är nog lika stor eller till och med större än hos en smärt som tränar rimligt mycket. Jag tror inte att normalviktiga eller smärta kan föreställa sig hur fysiskt ansträngande det är att 24/7 bära en viktväst som väger 20-30-40 kg eller mer.

Jag tänker inte avråda från icke belastande fysisk träning, men tror att det som bibehåller övervikt/fetma är att man ständigt förnyar den genom att man har avsevärd förbättringspotential i sina matvanor. I klartext; man äter rejält fel!

LCHF fungerar bland annat genom att du äter/metaboliserar (förbränner) mer fett. Det låter kontraintuitivt, men på något sätt måste du ”lära” din kropp att metabolisera fett, det är enda sättet att utnyttja det du redan bär på. Se fett i maten som ett slags ”träningsredskap”. Med tiden, när din kropp är ”certifierad fettförbrännare” och du fortfarande har fettväv i överskott, så kan/bör du dra ner på mängden.

Att koncentrera sig på lågkalorikost låter logiskt, men brukar spricka på att den åtföljs av hunger, ibland fullständigt oemotståndlig. Under vissa omständigheter, t.ex. påtvingad svält, i kliniska experiment under strikt övervakning eller med GBP (magkirurgi) kan det fungera. Märk väl att många koststudier jämför ad libitum LCHF (ät så mycket du vill) och alternativ med kaloribegränsning. Vanligen brukar resultaten med LCHF vara i paritet med eller bättre än de andra.

Med lågkalorikost men en kropp som inte gärna förbränner fett kommer den att dra ner på förbrukningen istället, något du definitivt inte vill. Om och när du faller för matfrestelser efter att ha ”svältbantat” är risken stor att du går upp i vikt, jojobantning. TV-s freak show Biggest Loser visar otaliga exempel på detta.

Mina förslag är att lära din kropp att använda fett, med tiden kan du ändra dina ätmönster till 5:2, 16:8 och dygnsfasta (googla för mer info). Till detta kan du naturligtvis foga fysisk träning, men dess verkan på just viktnedgång är tveeggad, sannolikt ökar din aptit. Dessutom tar det lång tid att träna bort det som tar minuter att ”unna sig”.

Du kan ta del av mängder av erfarenheter i facebookgrupperna Smarta Diabetiker och Smarta diabetikers recept.

Polariserade påståenden som ”allt handlar om kalorier” och ”kalorier har ingen betydelse” är fel men på olika sätt, lite som att bomma tavlan på var sida. Den verklighet vi lever i är mer komplex än så men fullt förståelig om man bara tar sig tid att fundera.

Vi har en hormonproducent, betaceller, som läser en aspekt av blodets blodets innehåll, blodsockernivån, och sänder ut insulin om det behövs. Insulin fungerar som en trafikpolis och dirigerar bland annat blodsockret dit det för ögonblicket passar in. Samtidigt hejdas flödet av energi från andra (lokala = redan lagrad fettväv) källor. Dit hör fett, fettsyror och i förekommande fall även ketoner. 

  • Då mängden kolhydrater från en måltid överstiger det som kan förbrukas tämligen omgående kommer överflödet till en del att lagras som muskel– och leverglykogen. Det är en kompakt form av glukoslagring men totalt ändå inte mer energi än vi förbrukar under cirka ett dygn. Leverglykogenet är värdefullare i den bemärkelsen att det kan exporteras i blodet till vilka vävnader som helst. Merparten, 400 av 500 gram, finns i muskelceller där det bara kan användas av exakt den cell där det lagrats.
  • När glykogenlagren börjar nå sitt maximum ökar leverns fettsyrasyntes och fettproduktion (lipogenes). Detta kan exporteras i lipoproteinet VLDL vars innehåll brukar redovisas i labbrapporter som TG, triglycerider. Hos blandkostare är detta värde av naturliga skäl generellt högre än hos fokuserade LCHF-are.
  • Då celler längs blodbanan är välfyllda med glukos och glykogen till följd av högt blodsocker och aktivt insulin minskar deras ”intresse” för VLDL/TG. En konsekvens är att fett som levern fortsatt producerar ”slarvlagras” i levern.
  • Om man äter måttlig mängd mat och låter det gå tillräckligt länge mellan måltiderna så kommer det mellanlagrade fettet i levern med tiden att paketeras i VLDL för vidare befordran. Detta har rimligen varit norm snarare än undantag under människans evolution där vare sig kylar, Seven Eleven eller Donken fanns tillgängligt.
  • Med för mycket mat och tätt mellan måltiderna (till exempel det som kallas mellanmål) hinner inte leverns fettlager tömmas helt och nästa gång vi äter är risken stor att stegvis öka förrådet. Sker det regelbundet riskerar vi NAFLD (Non Alcoholic Fatty Liver Disease), icke alkoholberoende fettlever. Om och när fettmängden ökar kommer leverns egentliga arbetsuppgifter att hamna i skymundan. Här kan ätmönster* som 5:2 och 16:8 göra avsevärd nytta.
  • Observera att de som följer det jag kallar ”konventionella kostråd” kommer att äta 50E% eller mer från kolhydrater**.

Vi kan definiera mättnad på olika vis, t.ex. när maten står upp i halsen. Min favorit är annorlunda, jag värderar långt mer att tiden efter en måltid till dess jag spontant börjar fundera på mat igen blir så lång som möjligt, att intervallet med nöjdhet är stort.

  • Vid en kolhydratrik måltid kommer en del av energin att mellanlagras som glykogen, i levern som fett samt i ordinarie fettväv. Inga av dessa ger särskilt stora mättnadskänslor (jo, de finns men är inte i proportion till hur mycket energi de tillför). Dietister och andra med konventionella kunskaper brukar framhålla att man ska äta ”långsamma kolhydrater” för att slippa snabba blodsockerhöjningar och efterföljande dippar vilka leder till hungersug som inte står i proportion till behovet.
  • En LCHF-are som vant sig vid livsstilen kommer att uppleva en långvarig nöjdhet. Gradvis lär man sig att tallriken inte behöver fyllas lika mycket som förr, man äter spontant mindre än tidigare.

Det är skillnad på att ”äta hur mycket som helst” och ”äta så mycket jag vill”. Som blandkostare kan skillnaden vara rätt liten, men för en tillvand LCHF-are är den avsevärd.

En stor fördel med fett i maten är, förutom att det inte triggar insulin, till en del är en förhållandevis ”långsam” energikälla. De längre fettsyrorna med 14 kol eller fler måste ovillkorligen ta en långsam omväg. När de passerar in i blodet packas de i en ”transportfarkost”, lipoproteinet kylomikroner, som sedan i långsam takt transporteras via lymfsystemet fram till blodomloppet. Lymfsystemet har inget egentligt drivsystem liknande hjärtat i blodomloppet, det är muskelrörelser som ”klämmer fram det” med hjälp av ett antal backventiler. Resultatet blir att mättnadseffekten blir utdragen och bidrar till långtidsnöjdheten.

En påtaglig skillnad mellan att gå ner i vikt med LCHF gentemot svältbantning med blandkost beror på kroppens förmåga att skilja mellan tillräckligt mycket näring vid LCHF och ett kalori- och näringsunderskott vid kaloribaserad bantning. En tillvand LCHF-are kan slösa bort en begränsad mängd överskottsenergi medan den som svältbantar kan leva med ett påtagligt kaloriunderskott utan att gå ner nämnvärt i vikt. Skillnaden mellan dessa två lägen kan vara avsevärd och upplevas paradoxal men är helt logisk.

En stor del av energin i den mat vi äter ger avsevärda omvandlingsförluster innan det blir byggnadsmaterial och ATP (kroppens energivaluta), något vi upplever som värme. Om du svältbantar när omgivningstemperaturen är hyfsat låg kommer du att känna dig ständigt frusen, kroppen känner av energiunderskottet och minskar blodflödet till huden hellre än att drabba något viktigare.

  • LCHF-are äter spontant mindre måltider och med större intervall utan att känna sig påtagligt hungriga.
  • Svältbantande kaloriräknare på blandkost upplever oftare hunger och andra obehag som gör det svårt att hålla sig till bantningskosten. Dessutom hamnar man lätt i ett deprimerande ”sparaläge” och förbrukar bara begränsad mängd energi ur egna fettlager om inte man äter rejält lite.

*) Till skillnad från LCHF och andra kostmodeller som anger sammansättningen av det man äter är 5:2 och 16:8 exempel på ätmönster, hur man äter.

  • 5:2 innebär att under en vecka äter man ”som vanligt” under 5 dagar och rejält mindre under 2 dagar men inte i följd, 500 kcal för kvinnor och 600 kcal för män.
  • 16:8 innebär att under 16 timmar av ett dygn äter man inte, ”korttidsfastar” från tidig kväll till nästa förmiddag, med ett ”ätfönster” om 8 timmar.

Båda dessa ätmönster, var för sig eller i kombination, kan användas med vilken kostmodell som helst.

**) Med kolhydrater syftar jag här på deras energigivande innehåll av monosackariderna glukos, fruktos och galaktos eller molekyler som de byggs av. De tillför inget väsentligt och unikt utöver energi och kan med rätta kallas ”tomma kalorier”. Kostmodeller som t.ex. Livsmedelsverket rekommenderar (för friska) är därmed till minst hälften synnerligen ensidiga och ”tomma kalorier”.

Jag fick följande relevanta kommentar på facebook:

Hur kommer det sig att högproteinarna gick ner i vikt om insulinprod. stimulerades? Det verkar inte i linje med ”insulinteorin” att låg insulinnivå är nödvändigt för viktnedgång.

Min åsikt i korthet är att om man sänker energiintaget tillräckligt mycket under tillräckligt lång tid leder det alltid till viktnedgång. Problemet är att det är svårt att göra det varaktigt med förhöjt insulin men ganska lätt om insulinet håller sig i styr.

Studien är High-Protein Intake during Weight Loss Therapy Eliminates the Weight-Loss-Induced Improvement in Insulin Action in Obese Postmenopausal Women Cell Reports

The effect of increased protein intake per se on weight-loss-induced changes in insulin sensitivity and glucose homeostasis are not known because of the confounding effects of differences in weight loss and food selection and overall diet composition…

Min tolkning: Effekten på insulinkänslighet och glukoshomeostasen på grund av ökat proteinintag (i andra studier) är inte känd på grund av variationer i viktnedgång och den övergripande sammansättningen av maten.

Dom samlar omfattande information från andra studier och lägger den till grund för den egna, lite som en orienterare med flera kartor och kompasser för att ta sig igenom terrängen. Inte fel i det, bättre med grundlighet än slapphet. Men trots att man konstaterar att proteiner ökar insulinfrisättning så grottar man ner sig i diverse hormoner. Lite som att orienteraren hamnar i en buske och går bort sig bland grenar och löv.

Min kortfattade åsikt om en proteinmängd som överstiger grundbehovet är som följer:

Proteiner byggs främst av aminosyror och spjälkas åter till dessa under matsmältningen. Dessa aminosyror används sedan för att bland annat bygga kroppens strukturerhormoner och enzymer.

Det som inte förbrukas i den processen bryts ner till energigivare, glukos och ketoner, samtidigt som det kväve som är ett kännetecken för aminosyror avges i urinen. Det finns alltså ingen unik ”proteinenergi”, det mesta av överskottet bildar blodsocker (glukos), en mindre del ketoner. (Ur föregående inlägg)

Det de fick äta under det dryga halvåret som studien omfattade var följande:

All subjects were provided with a base diet of frozen entrees (eLiving meals, Morrison Healthcare; Lean Cuisine, Nestlé USA; Revel Kitchen) for lunch and dinner. For breakfast, subjects consumed two energy bars (NuGo Nutrition) per day. Subjects in the WL-HP diet group also consumed two servings of a whey protein isolate (Unjury, ProSynthesis Laboratories) per day, whereas subjects in the WL group consumed snacks that provided mostly carbohydrates and fat (in proportion to their contribution to total non-protein dietary energy content of the base diet; i.e., $63 and 37%, respectively) instead. Additional calories needed to meet each subject’s total energy and macronutrient requirements were consumed as fruits, vegetables, dairy products, and starches.

Alla deltagare (även kontrollgruppen?) fick en ”base diet” av frozen entrees* från Nestlé till lunch och middag. Som frukost fick de två energy bars från NuGo Nutrition. Högproteingruppen fick vassleprotein medan normalproteinarna fick snacks bestående av i huvudsak kolhydrater och fett. Resten av energi- och makronutrientbehovet fylldes genom frukt, vegetabilier, mejeriprodukter samt stärkelse.

Artegen är maten definitivt inte.


*) Såvitt jag förstår är det samma eller åtminstone lika de frysta färdigrätter med vackra bilder som inte särskilt liknar innehållet, 5 för 100:-

ACKNOWLEDGMENTS (i utdrag) S.K. (Samuel Klein) is a shareholder of Aspire Bariatrics and has served on scientific advisory boards for Takeda Pharmaceuticals and Novo Nordisk.

Länk till Aspire Bariatrics / Aspire Assist och en intervju med Samuel Klein på YouTube

Även andra marknadsför liknande metoder, länk till ett tidigare inlägg.

High-Protein Intake during Weight Loss Therapy Eliminates the Weight-Loss-Induced Improvement in Insulin Action in Obese Postmenopausal Women

Källa: Cell Reports

baseline-data

Feta kvinnor som går ner i vikt med kalorireduktion (-30 E%) och samtidigt äter mer protein får ett försämrat insulinsvar jämfört med ”normalproteinare”.

Proteiner byggs främst av aminosyror och spjälkas åter till dessa under matsmältningen. Dessa aminosyror används sedan för att bland annat bygga kroppens strukturer, hormoner och enzymer.

Det som inte förbrukas i den processen bryts ner till energigivare, glukos och ketoner, samtidigt som det kväve som är ett kännetecken för aminosyror avges i urinen. Det finns alltså ingen unik ”proteinenergi”, det mesta av överskottet bildar blodsocker (glukos), en mindre del ketoner.

I denna studie åt ”normalproteinarna” 0,8 gram/kg kroppsvikt medan högproteingruppen åt 1,2 gram/kg kroppsvikte alltså 50% mer.

Det är väl känt att proteiner i maten stimulerar insulin och det är därför logiskt att man finner att högproteingruppen producerar mer insulin relativt uppmätt blodsocker, det som brukar kallas försämrad insulinkänslighet men jag föredrar att beteckna som nedsatt insulinsvar.

”Changing the protein content has very big effects. It’s not that the metabolic benefits of weight loss were diminished — they were completely abolished in women who consumed high-protein diets, even though they lost the same, substantial amounts of weight as women who ate the diet that was lower in protein,” she (Bettina Mittendorfer, PhD, Washington University School of Medicine in St. Louis) said.

Min tolkning: Proteininnehållet har mycket stor inverkan. Viktminskningens fördelar  inte bara minskade, de utraderades fullständigt hos kvinnor på högproteinkost trots att båda grupperna minskade lika mycket i vikt.

Artikel i MedPage Today

Målet var ”…to test the effects of dietary macronutrients on cortisol metabolism in obese men.” samt att ”We hypothesized that the effects of macronutrient content are mediated by alterations in cortisol action.”

Min tolkning: Större delen av resonemanget rör kortisol och dess påverkan, men som en användbar spinoff mätte och noterade man ett antal användbara parametrar.

Källa:  Dietary Macronutrient Content Alters Cortisol Metabolism Independently of Body Weight Changes in Obese Men av Roland H. Stimson, Alexandra M. Johnstone, Natalie Z. M. Homer, Deborah J. Wake, Nicholas M. Morton, Ruth Andrew, Gerald E. Lobley and Brian R. Walker Du kan fritt läsa hela studien här.

Dietary macronutrient composition influences cardiometabolic health independently of obesity.

Min tolkning: Matens makronutrientsammansättning påverkar hjärthälsan oberoende av övervikt/fetma.

Just så tror jag också. Det betyder inte att övervikt/fetma är oviktigt, tvärtom, men det är vägen som leder dit, fetmans orsaker, som påverkar mest.

Studien bestod av två skilda delar och skedde, så vitt jag förstår, under god kontroll vid en ”human nutrition unit” med 23 friska men feta män. Sjutton av dem åt ad libitum (”fria” mängder efter eget val) av en LCHF-kost med 4E% kolhydrater, 66E% fett samt 30E% protein omväxlat med MCMF* (Medium carbs, medium fat), 35E% kolhydrater, 35E% fett samt 30 E% protein. I en andra delstudie deltog sex män med samma kosttyper, men med ett fast energiintag avsett att ge 2000kcal/dag.

Under studien mättes bland annat intaget av energi, fördelningen på olika makronutrienter, vikt, BMI samt fettvävens massa.

Tabell 1

TABLE 1. Energy intake, anthropometry, and biochemistry (klicka på bilden för att förtydliga i ny flik)

Till att börja med kan det vara intressant att notera att i alla grupper steg proteinkonsumtionen rejält, både i energiandel (från 13E% till 28-29E%) och i absoluta tal (152 – 198 kcal). Den större ökningen fanns i MCMF (185 – 198 kcal).

  • Kroppen utvinner aminosyror ur proteinerna, bygger hormoner och enzymer samt ersätter egna vävnader. När dessa behov är tillgodosedda så kan eventuella överskott inte lagras för framtida behov utan de bryts i huvudsak** ned till monosackariden glukos, blodsocker. I den processen bildas en andel kvävehaltiga avfallsämnen som utsöndras i urinen. Man kan tumregelmässigt uppskatta att cirka 4/5 av energin i aminosyraöverskottet blir blodsocker.

I utgångsläget åt man 350 – 381 kcal i form av proteiner och det finns ingen notering om att deltagarna hade någon form av proteinbrist. Med utgångspunkt från detta menar jag att det är sannolikt att minst 120 – 160 kcal glukos kommer av den avsevärda merkonsumtionen av protein under försöket, utöver vad man faktiskt åt i form av kolhydrater.

Vi betraktar först Ad libitumgruppen:

Låt oss för enkelhetens skull anta att deltagarnas initiala proteinkonsumtion (351 kcal / 13E%) tillgodoser aminosyrabehovet utan att ge ett signifikant glukostillskott.

  • Initialt åt man 1480kcal från kolhydrater samt producerade cirka 50kcal (glukos) från triglyceridernas (fettets) glyceroldel, cirka 5E% av fettets energiinnehåll (5% av 998kcal). Totalt cirka 1530 från monosackarider. (Kom ihåg att proteinernas bidrag i detta skede inte räknas!) Vid denna kombination av makronutrienter blir halten av insulin 10.5 mU/liter.
  • I MCMF-gruppen kom 654kcal från kolhydrater, 35kcal (glukos) från fettet samt 160kcal (glukos) från det massiva proteinöverskottet, totalt 849kcal från monosackarider. Insulinhalten blev 9.5 mU/liter.
  • LCHF-gruppen ger det intressantaste resultatet med 89kcal från kolhydrater, 58kcal (glukos) från fett samt 122kcal (glukos) från proteinöverskottet, totalt 269kcal av monosackarider. Logiskt nog sjunker insulinet till 6.1 mU/liter, 42% under utgångsvärdet och 36% under MCMF-gruppens värde.

Även blodsockret förändrades från utgångsvärdet 5.9 mmol/l till MCMF:s 5.6 mmol/l och vidare ner till 5.3 mmol/l för LCHF:arna. Skillnaderna kan förefalla måttliga, men den är i själva verket utomordentligt stor. Enligt min mening skall man inte utgå från 0-värdet på skalan utan från ett idealvärde i normalintervallet, säg 5 mmol/l.  Då är utgångsvärdet 18% förhöjt, MCMF 12% upp medan LCHF-arna nöjer sig med 6%!

Samma beräkningar i den isokaloriska gruppen (med fast kaloriintag) ger utfall enligt samma mönster:

  • Initialt åt man 1514kcal kolhydrater och 56kcal (glukos) från fett, totalt 1570kcal från monosackarider vilket resulterade i 16.6 mU/l insulin, 5.5 mmol/l blodsocker.
  • MCMF-gruppen åt 692kcal, 37kcal (glukos) från fett samt 148kcal (glukos) från proteinöverskott, totalt 877 kcal från monosackarider, 9.2 mU/l insulin, 5.2 mmol/l blodsocker.
  • LCHF-arna sticker ut även här: 83kcal från kolhydrater, 64kcal (glukos) från fett samt 147kcal (glukos) från proteinöverskottet ger totalt 294 kcal från monosackarider, 7.3 mU/l insulin, 4.8 mmol/l i blodsocker.

Protein anses kraftigt mättande, men i denna studie ger detta inget signifikant genomslag. MCMF-arna i ad libitum-gruppen åt 46kcal mer av förment mättande protein men trots detta totalt 154kcal mer!

I alla grupperna noterade man lägre vikter vid slutet av försöksperioderna än i utgångsläget men det finns några utomordentligt intressanta detaljer att notera.

Försöken pågick i 4 veckor, 28 dagar. Om vi nu tar skillnaden mellan ad libitum grupperna LCHF och MCMF, 154kcal, och multiplicerar med de 28 dagarna så blir energiintaget i MCMF-gruppen totalt 4312kcal högre vilket (teoretiskt antas 1 kg fettväv = 7500kcal) motsvarar cirka 0.58 kg fettväv. I tabellens rad för Fat mass finns det faktiska utfallet och MCMF-gruppen drog av någon anledning på sig drygt 2.2 gånger mer än kaloriintaget teoretiskt borde innebära, 1.3kg! Observera att detta är uppmätt fettmassa, inte en skillnad i kroppsvikt som kan påverkas starkt av muskel- och leverglykogen med vidhängande vatten.

Det är alltså inte enbart en total viktnackdel*** för MCMF på Ad libitum (den var 2.1kg) utan 1.3 kg fettväv!

Samma genomräkning hos de isokaloriska deltagarna ger vid handen att den lilla skillnaden om 66kcal över 28 dagar (teoretiskt****) summerar upp till 1848kcal, motsvarande 0.25 kg fettväv. Viktskillnaden blev totalt 2.2 kg till MCMF-gruppens nackdel, varav 0.9 kg var genuin fettväv, 3.6 gånger mer än de traditionella kaloriräknarnas prognoser.

Rakt på sak:

  • Den som äter en kost med lite kolhydrater samlar mindre fettväv.
  • På LCHF åt man frivilligt mindre mat. (Ad libitum)
  • Vid energibegränsning (svältbantning) minskade LCHF-arna mer i fettmassa.
  • Vid Ad libitum (fritt ätande) sjönk insulinet avsevärt med LCHF, knappt alls i MCMF.
  • Vid energibegränsning sjönk insulinet i båda grupperna men tydligt mer i LCHF (statistiskt säkerställt).
  • Det finns inget enkelt samband mellan enbart kaloriintag och fettväv.
  • Energi från monosackarider återspeglar sig i blodsockret och styr insulinutsöndringen.
  • Högt protein minskar inte nödvändigtvis ätandet.

*) Observera att jag ändrat studiens HF-LC till ”vårt” LCHF samt MF-MC till MCMF för att bättre stämma med språkbruk vi är vana vid.

**) Aminosyror som bryts ned till energi bildar i huvudsak glukos, men några bildar ketoner. Det finns även de som kan bilda båda efter behov.

***) Jag använder ordet viktnackdel för att förtydliga att MCMF gick ner mindre.

****) InoUtare (kaloriräknare) brukar hävda att kalorier är likvärdiga oavsett källa.

  • Jo, visst har du upplevt att vikten tvärt ökar från en dag till nästa. Vad händer?
  • När någon gör en rejäl insats för att gå ner i vikt och det går fort i början så heter det lite förnumstigt ”…det är bara vatten…”.