Arkiv för oktober, 2016

Silver – del 18 – silvernitrat och joner

Publicerat: 2016-10-31 i argyri, fri radikal, Kemi, kolloidalt silver, nanopartiklar, nanosilver, silver, silverjoner
Etiketter:, ,
0

Silver har använts i medicinska sammanhang under lång tid, främst beroende på dess bakteriedödande egenskaper, även i låga koncentrationer. Gonorré smittar lätt mellan mor och barn i samband med födseln, något obstretikern Karl Credé behandlade med 2% silvernitratlösning (lapis) som droppades i ögonen på det nyfödda barnet*. Koncentrationen sänktes till 1%, senare även lägre, och användes till dess antibiotika introducerades. I Sverige avfördes den helt som behandling så sent som 1986.

credeflaska

Det vi kallar kemikalier består av allt från enstaka atomer till komplexa molekyler. Dessa kan vara i ren form, uppblandade med eller på olika sätt lösta i andra. Silver kan uppträda som metall, i föreningar eller joner i t.ex. vatten. Silver i jonform tar gärna till sig elektroner från omgivningen. Det användes under lång tid för att behandla ytliga blödningar, t.ex. näsblod samt vid rakning**. Tyvärr ger det ärrbildning vid överdriven användning då det ”bränner” även frisk vävnad.

Både silverkrämare och silverkramare är sannolikt omedvetna om eller bortser från hur radikalt olika metalliskt silver och silver i jonform beter sig, kanske särskilt hur oerhört låga koncentrationer av silverjoner som krävs för att vara bakteriedödande. Argument för att silver är ofarligt ”in vivo” (i en levande organism) bygger ofta på försök med ytterst finmalda silverpartiklar (äkta kollodialt silver) och medan effektiviteten bedöms med silverjoner och ”in vitro” (i provrör).

  • Silver är en ädelmetall och en av tre (de båda övriga är guld och koppar) som man kan finna i ren form i naturen. Som ren metall är silvret stabilt och reagerar föga med omgivningen. Dock händer det och sannolikheten ökar avsevärt ju större yta silvret exponerar mot omgivningen. Detta senare utnyttjar man genom att mala ner silvret till mycket små korn. De kan utgöra kluster så små som några få silveratomer och upp till några tusen.
  • Fria radikaler har dåligt rykte och många hälsomedvetna äter antioxidanter för att balansera ut dess effekter. En radikal är en atom eller en molekyl som saknar en elektron och är ”på jakt” efter en sådan. Positivt laddade silverjoner, som ju har ett elektronunderskott, är därför bakteriedödande genom att verka på samma sätt som fria radikaler.

Silvernitrat (AgNO3) har molekylvikten 170 (avrundat) och dess beståndsdel silver har atomvikten 108, även det avrundat. Detta innebär att silvret utgör 108/170 = 0,635 av silvernitratets massa. Det löser sig extremt lätt i vatten och bildar i sin helhet positivt laddade silverjoner och negativt laddade nitratjoner. 1 liter nollgradigt vatten löser 1,22 kg av de vita kristallerna, lösligheten stiger snabbt vid ökande temperatur***. En liter 1% silvernitratlösning innehåller cirka 6,35 gram silver(joner), även uttryckt som 6 350 ppm (parts per million). Detta illustrerar att det är mycket enkelt att nå höga koncentrationer av de aktiva silverjonerna med denna metod. Om vi späder ut denna 1%-iga lösning ytterligare 635 gånger når vi de 10 ppm som ”vattenreningsprodukten” har.

En fullständigt irrelevant invändning mot silvernitrat grundas på att det kan framställas genom att lösa upp silver i salpetersyra (HNO3) och då förmodas ”ärva” en frätande effekt från syran. Beroende på om man utgår från varm och koncentrerad salpetersyra eller kall och utspädd blir enda egentliga skillnaden (förutom reaktionshastigheten) i vilken form ”överskottskvävet” uppträder, som NO2 eller NO. Metalliskt silver som finns kvar i kärlet efter reaktionen är en garanti för att ingen syra återstår även om lösningen som sådan kan vara oerhört stark. Att en 1% silvernitratlösning är verksam vid ögonbehandling mot gonorré beror på att man vanligen inte späder ut den med 635 delar vatten, till 10 ppm, samt att den kommer i direkt kontakt med bakterierna i ögat.

Silvernitrat löst i vatten kan alltså ge oerhört höga koncentrationer av silverjoner. Detta är unikt i jämförelse med två andra silverföreningar, silverklorid (AgCl, med lösligheten 5,2 × 10-3 g/L vid 50 °C) och silversulfid (Ag2S med lösligheten 6,21·10−15 g/L vid 25 °C).

  • Alla med äkta silverbestick känner till silversulfid, svärtan man försöker putsa bort. Silver i jonform är inte ”personligt bekant” med sitt ursprung och vid kontakt med svavel, som i fiberproteinet kollagen (cirka 1/3 av allt protein i kroppen), så faller det lätt ut som den svärta som kan resultera i den argyri som är en möjlig (kosmetisk) nackdel för höganvändare av silver. Även andra silverföreningar kan bidra till missfärgningen.
  • Silverjoner som möter magsyran (HCl) kan bilda silverklorid med förhållandevis låg löslighet och på så sätt följa mag- och tarminnehållet ut ur kroppen, sannolikt en av anledningarna att silveranvändare kan hävda att 90-99% rensas ut inom ett dygn.

silverdiamin

Ion-silver hävdar att ammoniak (NH3) som förekommer i magen reagerar med silverklorid och återställer den fria silverjonen, men det är ett missförstånd, alternativt önsketänkande. På bilden härintill ser du att silverjonen binder till två ammoniakmolekyler och bildar en positivt laddad silverdiaminjon. Vilka egenskaper den har känner jag ej, söksvaren hamnar på silverdiaminfluorid som används för att motverka karies.

Man kan framställa silverjoner med hjälp av silvertrådar nedsänkta i destillerat vatten och kopplade till en strömkälla. Detta ger en automatisk begränsning i hur stor koncentrationen av silverjoner i lösningen kan bli då de (sakta) vandrar över från den ena silvertråden till den andra. Även destillerat och superrent vatten leder elektricitet i viss omfattning då en ytterst liten andel av vattenmolekylerna, H2O, är protolyserade, alltså i jonform. I absolut rent vatten vid 25C är 10-7 av alla molekyler i vattnet därför i form av jonerna H3O+ och OH–.

De silverjoner som hamnar på katoden bildar silverhydroxid, en instabil förening som snabbt övergår i mörk silveroxid, Ag2O, svårlösligt i vatten. I beskrivningar för hemtillverkning av silverjoner brukar man rekommendera att skrapa av detta mellan gångerna.

Sedan länge har man funnit att vatten kan göras bakteriefritt (”renas”) genom att behandlas med silver, cowboys lär ha haft silverdollars i sina vattenflaskor. Steget är inte långt till att göra metoden ännu effektivare genom att finfördela silvret. Numera marknadsförs kolloidalt silver lagligt som vattenreningspreparat men används av förhoppningsfulla för att behandla det mesta från fotsvamp till cancer.

En kolloid är finfördelade ämnen som svävar i en vätska under mycket lång tid utan att sedimentera (falla ut) på bottnen av kärlet. Man kan känna igen en kolloid genom att lysa genom den med en smal ljusstråle. Om ljuset sprids av de små partiklarna som i dimma så är det med stor sannolikhet en kolloid. Är lösningen helt genomskinlig, om än färgad, så är det inte en kolloid. Moln/dimma, mjölk och majonnäs är exempel på kolloider.

I Sverige marknadsförs en ”kolloidal silverprodukt” med koncentrationen 10 ppm och med löftet att 90% av silvret är i jonform. Om vi jämför joninnehållet med Credés (1%) ögondroppar så är den endast 1/705 så stark.

Med tanke på att produkten har låg koncentration och till 99% elimineras ur kroppen inom ett dygn bör den vara harmlös, i vart fall så länge den används så som officiellt rekommenderas.

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner?,  Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?,  Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?,  Silver – del 13, silvernanopartiklar i blod in vivo, Silver – del 14, Gramnegativa och grampositiva bakterier, Silver – del 15 – Vad är ppm och mol?, Silver – del 16 – Varför dör inte alla bakterier i tarmarna?,  Silver – del 17 – Vad kan hända med silverjoner i blodet?

Fortsättning följer, men det dröjer ett tag…

*) http://pharmhist.ownit.nu/Behallare/crede.html

**) Åtminstone intill helt nyligen har apotek sålt lapispennor för behandling av t.ex. vårtor. Dessa innehåller 0,5% silvernitrat i torr form. När de kommer i kontakt med fukt löser sig detta till de aktiva silverjonerna samt nitratjoner.

***) 2,56 kg/L vid 25 °C och 3,73 kg/L vid 40 °C

Silver – del 17 – Vad kan hända med silverjoner i blodet?

Publicerat: 2016-10-23 i kolloidalt silver, silver, silverjoner
Etiketter:, ,
0

Vad kan hända om alla positivt laddade silverjoner från 1 liter behandlat vatten (10 ml IONOSIL i 1 liter vatten) hamnar i blodomloppet? Alternativt att man dricker samma mängd outspädd. Ena sättet är vare sig ”farligare” eller ”ofarligare än det andra.

Först lite förberedelser

blod-hemoglobinMän har ungefär 150 gram hemoglobin* per liter blod, kvinnor cirka 15% mindre. I 5 liter blod finns då 650 – 750 gram hemoglobin med ungefär 0,85 – 1 liter syrgas, O2. Då 1 mol av en gas vid normalt tryck har volymen 22,4 liter vid 0 °C och 24,4 liter vid 25 °C. (gymnasiekunskaper!) så har vi  35 – 40 mmol (kvinna – man) syrgas i blodet. Detta är med främst som jämförelse i nästa stycke.

blodet-grafik

 

Räknat i mmol** innehåller blodet mer än dubbelt så många kloridjoner (Cl–) och fyra gånger så många natriumjoner (Na+) som syrgas (O2). Dessa två samt koldioxid och bikarbonatjonen dominerar stort bland ämnen som blodet transporterar för att fylla våra behov. Klicka på någon av bilderna för full upplösning, notera att skalorna är logaritmiska!

10 ml IONOSIL innehåller  0,9 * 10-7 gram Ag+, alltså 8,3 * 10-7 mmol***. Hur stor chans är det att positivt laddade silverjoner ska krångla sig förbi en ”backlinje” av Cl–-joner (100 mmol, se bilden ovan) som är drygt 100 000 000 gånger fler? Resultatet blir svårlöslig silverklorid, i vilket fall förlorar den elektriskt laddade silverjonen merparten av sin effekt när den binder till vilken som helst jon eller molekyl den attraheras av. För att ”reaktivera” bundet silver (till en silverjon) krävs ett energitillskott, varifrån skulle det komma?

Om du undrar över hur celler alls tar upp silver****  kan det vara läge att repetera Hur ”äter och dricker” celler? med särskild fokus på pinocytos (när celler ”dricker”).

Antagandet i inledningen är i högsta grad hypotetiskt då en ännu grundligare utsortering av silverjonerna redan gjorts av magsyran. Tillsammans ser dessa två (förmodligen fler) processer till att 90 – 99% av allt silver du dricker eller äter är ute ur kroppen inom ett dygn. Se Silver – del 16 – Varför dör inte alla bakterier i tarmarna?

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner?,  Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?,  Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?,  Silver – del 13, silvernanopartiklar i blod in vivo, Silver – del 14, Gramnegativa och grampositiva bakterier, Silver – del 15 – Vad är ppm och mol?, Silver – del 16 – Varför dör inte alla bakterier i tarmarna?

Fortsättning följer, var så säker…

*) Varje gram hemoglobin kan transportera 1,36 – 1,40 ml syre, låt säga 1,38 ml/gram.

**) mmol, millimol = 0,001 mol. Mol är ett mått på antalet atomer, molekyler eller joner, inte deras massor. Se länk i nästa not.

***) Data för att beräkna detta finns i Silver – del 15 – Vad är ppm och mol?

****) Celler tar obestridligen upp silver i någon form, varifrån kommer annars den gråblå missfärgning i ögon och hud som kallas argyri?

Silver – del 16 – Varför dör inte alla bakterier i tarmarna?

Publicerat: 2016-10-21 i kolloidalt silver, silver, silverjoner
Etiketter:, ,
0

bild-kommentarer

Jag frågade IONSIL varför inte alla bakterier dör i tarmarna (när det är så effektivt som vattenrenare)…

Källa: Silver – del 5, Är det ”farligt”?, första kommentaren.

Mitt omedelbara svar byggde på innehållet första länken från en annan silversäljare (Lifesilver.com, andra stycket i Introduction & Purpose) i svaret från IONOSIL:

”It may undergo convertion in the acidic condition of the stomach.”

Magsyran består av mycket koncentrerad saltsyra, HCl. Denna kan bara uppträda i vattenlösning som positiva vätejoner (H+, egentligen H3O+) och negativa klorjoner (Cl–). Koncentrationen är hög med pH mellan 2 och 3,5. Att positivt laddade silverjoner opåverkade skall passera denna spärreld av kloridjoner i nämnvärd mängd är osannolikt då Ag+ och Cl– kombineras till svårlöslig silverklorid som faller ut som molekyler och med stor sannolikhet hamnar i toaletten.

Andra reaktioner, som t.ex. att bilda likaledes svårlöslig silversulfid vid kontakt med proteiner, är också sannolika.

Efter att ha fräschat upp mina kemikunskaper och kompletterat med en del om silver, laddade atomer och molekyler (joner) och hur de beter sig i samspel med sin omgivning så har jag ingen anledning att backa från mitt svar. De som läst några av mina tidigare inlägg om silver kanske också har kommit till samma slutsats;

Inga nämnvärda mängder silverjoner (Ag+) klarar sig förbi magsyran och vidare ner i tarmen!

Svårare än så är det knappast. Den som har andra åsikter kanske har en eller flera väl underbyggda studier som mäter koncentrationen av silverjoner i tunn– respektive tjocktarmen. Finns de?

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner?,  Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?,  Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?,  Silver – del 13, silvernanopartiklar i blod in vivo, Silver – del 14, Gramnegativa och grampositiva bakterier, Silver – del 15 – Vad är ppm och mol?

Fortsättning följer, var så säker…

Silver – del 15 – Vad är ppm och mol?

Publicerat: 2016-10-20 i Kemi, kolloidalt silver, mol, silver, silverjoner
Etiketter:, , , ,
0

Båda jämför/mäter substansmängder. Den ena, ppm, är lätt att förstå, den andra (mol) avsevärt tydligare för den som lägger jobb på att förstå dess innebörd.

  • Om du har tillgång till en våg med godtyckligt hög precision kan du mäta massan/vikten av substanser och ange deras inbördes förhållanden i ppm (parts per million). Det är alltså förhållanden (koncentration) mellan vikter/massor man mäter vilket inte i sig säger något bestämt om t.ex. deras reaktionsförmåga.
  • Vattenblandningar av silverprodukter värderas vanligen som masssan (”vikten”) av dess silver i förhållande till vattnet. Ion Silver anger att IONOSIL har koncentrationen 10 ppm varav 90% är joner, Ag+. Det innebär 9 viktdelar silverjoner per 999 991 delar vatten.
  • Atomen silver (Ag) och jonen (Ag+) har praktiskt taget samma massa, en enda elektron av 47 skiljer dem åt.

Allt omkring oss byggs av atomer, flertalet inte i grundform utan som molekyler. Långt innan den moderna uppfattningen av atomer och molekyler tog form på 1800-talet hade experimentalfysiker insett att ämnen reagerar med varandra i mycket bestämda proportioner och Amadeo Avogadro postulerade redan 1811 att

  • …givet samma temperatur, tryck och volym innehåller gaser samma antal molekyler. (När det gäller ädelgaser, antal atomer.)

Begreppet utvecklades, förfinades och i kombination med atom– och molekylvikter blev det grunden till SI-enheten* mol som definierar substansmängder i ett ämne. Jean Baptiste Perrin (Nobelpris i fysik 1926) utnyttjade andra forskares rön (t.ex. Einsteins teori om Brownsk rörelse) och beräknade Avogadros tal.

  • En mol av ett ämne är samma antal gram som ett ämnes atom- alternativt molekylvikt.
  • I en mol av ett ämne finns då cirka 6 * 1023 atomer alternativt molekyler.

Definitionen av mol utgår numera från massan av en kolatom 12C med exakt 12 nukleoner i kärnan (6 protoner och 6 neutroner) och därmed atomvikten 12. Ur detta följer att väteatomens (H) atomvikt är 1, syreatomens (O) är 16 samt silver (Ag) 108. **

  • Ämnens reaktioner beror av deras inbördes egenskaper samt antal atomer/molekyler/joner som deltar i reaktionen, inte deras massor.

Låt oss betrakta IONOSIL som den deklareras på dess hemsida, 10 ppm silver varav 9 ppm Ag+. Av skäl som kommer att framgå anger jag dess massa av Ag+ i 18 gram Ionosil (1 mol vatten).

  • 18 gram IONOSIL innehåller (18 * 10-3) * (9 * 10-6)  => 1,62 * 10-7 gram Ag+
  • Det motsvarar 1 gram silverjoner per 6,2 kubikmeter vatten.
  • När IONOSIL späds 100 gånger för att användas vid vattenrening räcker 1 gram silverjoner för 620 kubikmeter vatten!

Om vi väljer att beräkna förhållanden mellan antal Ag+ och antalet molekyler av lösningsmedlet blir resultatet riktigt intressant.

  • 18 gram av vätskeblandningen är nästan uteslutande 1 mol vatten. (Atomvikten för väte är 1 och för syre 16, tillsammans blir då molekylvikten för H2O (1+1+16 = 18)
  • 1 mol (18 gram) vatten innehåller 6 * 1023 molekyler H2O.
  • Silver har atomvikten 108, i jonform praktiskt taget samma.
  • Angivet i mol blir det (1,62 *10-7) / 108 => 1,5 * 10-9 mol Ag+ i 18 gram IONOSIL
  • Antal Ag+ i dessa 18 gram IONOSIL är då 9 * 1014, ett gigantiskt antal men försvinnande liten andel av vätskan.

Antalet vattenmolekyler i IONOSIL i förhållande till antalet silverjoner är då (6 * 1023) / (9 * 1014) cirka 6,7 * 108. Om och när vi späder ut den i vattenreningssyfte (10 ml per liter vatten som skall behandlas = 100 gånger), antalet vattenmolekyler är då 6,7 * 1010 per silverjon.

För att få en känsla för detta tal kan vi jämföra med världens sammanlagda befolkning, runt 7,3 * 109, som är ungefär 1/9!

Om det krävs så lite som en silverjon per 67 000 000 000 vattenmolekyler, alternativt 1 gram silverjoner i 620 kubikmeter vatten för att på 15 minuter rena vatten från bakterier så att det blir drickbart, är då silverjonen farlig eller ofarlig?

Källa: Silver – del 5, Är det ”farligt”?

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner?,  Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?,  Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?,  Silver – del 13, silvernanopartiklar i blod in vivo, Silver – del 14, Gramnegativa och grampositiva bakterier

Fortsättning följer, var så säker…

*) Alla i fysik och kemi förekommande enheter kan härledas ur de sju grundenheterna i SI-systemet. När jag gick i gymnasiet användes en tidigare variant, MKSA, som stod för meter, kilo, sekund och ampere. Sedan jag först skrev detta har jag lärt mig att en ”riktig fysiknörd” med rätta kan hävda att det bara krävs två grundenheter, massa och tid, för att definiera alla andra.

**) De atom- och molekylvikter jag använder, utöver för 12C, är närmevärden, avrundade till närmaste heltal. Utmaning till nördar: 108Ag är mycket sällsynt och instabilt med en halveringstid 418 år men trots det anger jag silvers atomvikt till 108. Hur kommer det sig?

Silver – del 14, Gramnegativa och grampositiva bakterier

Publicerat: 2016-10-16 i silver, silverjoner
Etiketter:, , ,
0

Christian Gram (1853 – 1938) var dansk och utvecklade en metod (publicerad 1884) att göra bakterier lättare att se i mikroskop. I den korta beskrivningen nämnde han att en speciell bakterie inte behöll sin färg.

Metoden har använts under lång tid men är med alla mått, även Grams eget, ospecifik. I stort sett kommer bakterier med ”tjocka” cellväggar* att behålla färgningen, de gram-positiva, gram-negativa med ”tunnare” cellväggar färgas inte. Positiv och negativ har alltså inget med elektriska spänningar/potentialer att göra utan är ”labbspråk” för hur ett test utfaller.

bacteria_envelope-svgGrampositiv bakterie: (övre bilden): 1-cellmembran, 2-cellvägg med tjockt peptidoglykanskikt, 3-periplasma. (färgas)

Gramnegativ bakterie: (nedre bilden) 4-cellmembran, 5-cellvägg, 6-yttre membran med lipopolysackarid, 7-periplasma. (färgas inte)

Källa: Wikipedia, Gramnegativa bakterier

Så till skälet för att jag skriver om detta. Om citaten nedan beror på bristande insikt, önsketänkande eller i syfte att förleda är omöjligt att avgöra.

Gramnegativa bakterier har en negativ cellväggspotential som kan få positivt laddade silverjoner (Ag+) att dras till bakterien. ”As the lipopolysaccharides are highly-charged, the Gram negative cell wall has an overall negative charge.” Läs om detta på Wikipedia. Väl i kontakt med bakterien orsakar de en så stor kemisk och elektrisk oreda att bakterien dör. För att få en dödande effekt måste därmed silverpartiklar först övergå till jonisk form. Detta gör de i viss mån genom mekanisk nötning och genom kontakt med vätska, men man får ändå konstatera att en produkt som redan till merparten är jonisk, har ett stort övertag då den slipper konverteringsfasen från partikel till jon. Denna konvertering sker bara med en liten del av partiklarna och är jämfört med en redan jonisk produkt inte speciellt effektiv.

Källa här och nedan: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html

Författaren gör svepande generaliseringar att gramnegativa bakterier är patogena (sjukdomsframkallande) och grampositiva är ”goda”:

Den positivt laddade silverjonen dras som en magnet till de oftast negativt laddade patogena Gramnegativa bakterierna.

och

Detta beror på att de goda tarmbakterierna – mjölksyrabakterierna acidophilus och bifidus har en tjockare cellvägg (de är grampositiva bakterier), det är mycket där skillnaden ligger och de påverkas enligt många källor inte nämnvärt av silvret. En amerikansk tillverkare har gjort en studie som visar just detta: American Biotech Labs studie  (Död länk)

Jag har funnit en oerhört innehållsrik tysk studie, här ett utdrag om Staphylococcus aureus (grampositiv) och Escherichia coli (gramnegativ). Se detaljer om dessa längre ner.

Previous studies have demonstrated that the silver ions released from silver coatings or compounds are the bioactive component. These ions (Ag+) exert antimicrobial effects on a wide spectrum of microorganisms, including Staphylococcus aureus, Escherichia coli and many fungi [1–3].

Källa: Cell type-specific responses of peripheral blood mononuclear cells to silver nanoparticles  (Jag har fått tillgång till hela studien i form av Author’s personal copy)

Min åsikt är att det inte finns en distinkt uppdelning i ”goda” och ”dåliga” bakterier som kan särskiljas via gramtester och som silverprodukter kan utnyttja.

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner?,  Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?,  Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?,  Silver – del 13, silvernanopartiklar i blod in vivo

Fortsättning följer med tiden

*) Denna ”bild” är oerhört förenklad, intresserade kan googla i ämnet.

Staphylococcus aureus (S. aureus), gula stafylokocker, är en bakterietyp som finns i den mänskliga normalfloran hos 25–30 % av befolkningen. I de flesta fall orsakar bakterien ingen skada utan lever i symbios med människokroppen, oftast på huden eller i näsan.

Escherichia coli, förkortas ofta E. coli, är en gramnegativ bakterieart som lever i de nedre delarna av tarmarna hos varmblodiga djur, inklusive fåglar och däggdjur. Det klarlades tidigt att den kan orsaka olika typer av infektioner i bland annaturinvägar, blodbanor, hjärnhinnor och tarmar.

E. coli är nödvändig för normal matsmältning och utgör en stor andel av tarmfloran (intestinala floran). Antalet E. coli-bakterier i en människas avföring varierar mellan 100 miljarder och 10 biljoner per gram feces.

[1] Feng QL, Wu J, Chen GQ, Cui FZ, Kim TN, Kim JO. A mechanistic study of the antibacterial effect of silver ions on Escherichia coli and Staphylococcus aureus. J Biomed Mater Res 2000;52:662–8. (In vitro, ett ”provrörsförsök” med silverjoner från AgNO3)

[2] Alt V et al. An in vitro assessment of the antibacterial properties and cytotoxicity of nanoparticulate silver bone cement. Biomaterials 2004;25:4383–91. (In vitro, ett ”provrörsförsök”)

[3] Kim KJ, Sung WS, Moon SK, Choi JS, Kim JG, Lee DG. Antifungal effect of silver nanoparticles on dermatophytes. J Microbiol Biotechnol 2008;18:1482–4. (Behandling av hud, en av kroppens ”ytor”)

Kvinnor på högproteinkost – uppföljning

Publicerat: 2016-10-15 i Artegen föda, Blodsocker, gastrostomikateter, Insulin, Kort om studier, nedsatt insulinsvar, nedsatt insulinsvar
Etiketter:,
0

Jag fick följande relevanta kommentar på facebook:

Hur kommer det sig att högproteinarna gick ner i vikt om insulinprod. stimulerades? Det verkar inte i linje med ”insulinteorin” att låg insulinnivå är nödvändigt för viktnedgång.

Min åsikt i korthet är att om man sänker energiintaget tillräckligt mycket under tillräckligt lång tid leder det alltid till viktnedgång. Problemet är att det är svårt att göra det varaktigt med förhöjt insulin men ganska lätt om insulinet håller sig i styr.

Studien är High-Protein Intake during Weight Loss Therapy Eliminates the Weight-Loss-Induced Improvement in Insulin Action in Obese Postmenopausal Women i Cell Reports

The effect of increased protein intake per se on weight-loss-induced changes in insulin sensitivity and glucose homeostasis are not known because of the confounding effects of differences in weight loss and food selection and overall diet composition…

Min tolkning: Effekten på insulinkänslighet och glukoshomeostasen på grund av ökat proteinintag (i andra studier) är inte känd på grund av variationer i viktnedgång och den övergripande sammansättningen av maten.

Dom samlar omfattande information från andra studier och lägger den till grund för den egna, lite som en orienterare med flera kartor och kompasser för att ta sig igenom terrängen. Inte fel i det, bättre med grundlighet än slapphet. Men trots att man konstaterar att proteiner ökar insulinfrisättning så grottar man ner sig i diverse hormoner. Lite som att orienteraren hamnar i en buske och går bort sig bland grenar och löv.

Min kortfattade åsikt om en proteinmängd som överstiger grundbehovet är som följer:

Proteiner byggs främst av aminosyror och spjälkas åter till dessa under matsmältningen. Dessa aminosyror används sedan för att bland annat bygga kroppens strukturer, hormoner och enzymer.

Det som inte förbrukas i den processen bryts ner till energigivare, glukos och ketoner, samtidigt som det kväve som är ett kännetecken för aminosyror avges i urinen. Det finns alltså ingen unik ”proteinenergi”, det mesta av överskottet bildar blodsocker (glukos), en mindre del ketoner. (Ur föregående inlägg)

Det de fick äta under det dryga halvåret som studien omfattade var följande:

All subjects were provided with a base diet of frozen entrees (eLiving meals, Morrison Healthcare; Lean Cuisine, Nestlé USA; Revel Kitchen) for lunch and dinner. For breakfast, subjects consumed two energy bars (NuGo Nutrition) per day. Subjects in the WL-HP diet group also consumed two servings of a whey protein isolate (Unjury, ProSynthesis Laboratories) per day, whereas subjects in the WL group consumed snacks that provided mostly carbohydrates and fat (in proportion to their contribution to total non-protein dietary energy content of the base diet; i.e., $63 and 37%, respectively) instead. Additional calories needed to meet each subject’s total energy and macronutrient requirements were consumed as fruits, vegetables, dairy products, and starches.

Alla deltagare (även kontrollgruppen?) fick en ”base diet” av frozen entrees* från Nestlé till lunch och middag. Som frukost fick de två energy bars från NuGo Nutrition. Högproteingruppen fick vassleprotein medan normalproteinarna fick snacks bestående av i huvudsak kolhydrater och fett. Resten av energi- och makronutrientbehovet fylldes genom frukt, vegetabilier, mejeriprodukter samt stärkelse.

Artegen är maten definitivt inte.

*) Såvitt jag förstår är det samma eller åtminstone lika de frysta färdigrätter med vackra bilder som inte särskilt liknar innehållet, 5 för 100:-

ACKNOWLEDGMENTS (i utdrag) S.K. (Samuel Klein) is a shareholder of Aspire Bariatrics and has served on scientific advisory boards for Takeda Pharmaceuticals and Novo Nordisk.

Länk till Aspire Bariatrics / Aspire Assist och en intervju med Samuel Klein på YouTube

Även andra marknadsför liknande metoder, länk till ett tidigare inlägg.

Kvinnor på högproteinkost fick sämre insulinsvar trots viktminskning.

Publicerat: 2016-10-14 i Blodsocker, fetma, glukos, Insulin, Ketoner, Kort om studier, nedsatt insulinsvar
Etiketter:, , , , ,
0

High-Protein Intake during Weight Loss Therapy Eliminates the Weight-Loss-Induced Improvement in Insulin Action in Obese Postmenopausal Women

Källa: Cell Reports

baseline-data

Feta kvinnor som går ner i vikt med kalorireduktion (-30 E%) och samtidigt äter mer protein får ett försämrat insulinsvar jämfört med ”normalproteinare”.

Proteiner byggs främst av aminosyror och spjälkas åter till dessa under matsmältningen. Dessa aminosyror används sedan för att bland annat bygga kroppens strukturer, hormoner och enzymer.

Det som inte förbrukas i den processen bryts ner till energigivare, glukos och ketoner, samtidigt som det kväve som är ett kännetecken för aminosyror avges i urinen. Det finns alltså ingen unik ”proteinenergi”, det mesta av överskottet bildar blodsocker (glukos), en mindre del ketoner.

I denna studie åt ”normalproteinarna” 0,8 gram/kg kroppsvikt medan högproteingruppen åt 1,2 gram/kg kroppsvikte alltså 50% mer.

Det är väl känt att proteiner i maten stimulerar insulin och det är därför logiskt att man finner att högproteingruppen producerar mer insulin relativt uppmätt blodsocker, det som brukar kallas försämrad insulinkänslighet men jag föredrar att beteckna som nedsatt insulinsvar.

”Changing the protein content has very big effects. It’s not that the metabolic benefits of weight loss were diminished — they were completely abolished in women who consumed high-protein diets, even though they lost the same, substantial amounts of weight as women who ate the diet that was lower in protein,” she (Bettina Mittendorfer, PhD, Washington University School of Medicine in St. Louis) said.

Min tolkning: Proteininnehållet har mycket stor inverkan. Viktminskningens fördelar  inte bara minskade, de utraderades fullständigt hos kvinnor på högproteinkost trots att båda grupperna minskade lika mycket i vikt.

Artikel i MedPage Today

Ekologisk mat eller inte?

Publicerat: 2016-10-14 i Utblick
Etiketter:
0

Ibland hamnar man i mental spagat, kognitiv dissonans. Det innebär att man har minst två motsägelsefyllda idéer samtidigt.
ekologisk-mat

Vilket av de två påståendena är viktigare? 

och/eller

Finns ekologiskt margarin?

Tyvärr är det inte jag som kom på detta, den är stulen från en fb-kommentar

Silver – del 13, silvernanopartiklar i blod in vivo

Publicerat: 2016-10-13 i DNA, Immunförsvar, Inflammation, interventionsstudie, kolloidalt silver, Kort om studier, mRNA, nanopartiklar, nanosilver, silver
Etiketter:, , , , , , ,
0

Silverförespråkare väljer gärna att visa ofarligheten in vivo (på levande djur/människor) medan effekter demonstreras in vitro (cellkulturer på objektglas i laboratorier). Båda angreppssätten är, var för sig, förståeliga då önskade resultat är lätta visa. Problem uppstår när man, in vivo, försöker uppnå verksamma koncentrationer i andra vävnader än ytliga (hud och annat som gränsar mot omgivningen).

Effects of Silver Nanoparticles on the Liver and Hepatocytes In Vitro

Källa: Oxford journals – Toxicological Sciences

Detta är en in vivo djurstudie på råttors lever och en in vitro studie på mänskliga leverceller. Den är omfattande och så detaljerad att bara en uttalad nörd grottar ner sig i den. Å andra sidan är den väldigt tydlig för den som gör sig besväret. Här ägnar jag mig närmast uteslutande åt in vivo-studien då den, till skillnad från andra, ser till att allt nanosilver hamnar i blodet.

Studien omfattar 11 späckade sidor och det finns inga möjligheter att citera och kommentera annat än en liten del. Ta hem fulltexten, läs och begrunda.

NPs have been shown to translocate to the bloodstream following inhalation and ingestion, and such studies demonstrate that the liver is an important organ for accumulation.

Min tolkning: Nanopartiklar har påvisats i blodomloppet efter inandning och inmundigande och studier visar att levern är ett viktigt organ där de samlas.

Detta gäller nanopartiklar i allmänhet, silver nämns ännu inte.

Therefore, this study used a simple hepatocytes model combined with an in vivo injection model to simulate the passage of a small amount of NPs into the bloodstream following exposure, e.g., via ingestion or inhalation…

Min tolkning: Denna studie använde leverceller i kombination med intravenös injektion av nanopartiklar för att simulera tillförsel av en liten mängd nanopartiklar till blodet.

Detta steg är avgörande, man ser till att partiklarna garanterat hamnar i blodomloppet utan chans/möjlighet att sorteras bort av kroppens egna system.

We found that Ag NPs were highly cytotoxic to hepatocytes (LC50 lactate dehydrogenase: 2.5 μg/cm2) and affected hepatocyte homeostasis by reducing albumin release. At sublethal concentrations with normal cell or tissue morphology, Ag NPs were detected in cytoplasm and nuclei of hepatocytes.

Min tolkning: Nanopartiklar av silver var kraftigt giftigt för leverceller och resulterade i minskad frisättning av albumin. Nanosilver upptäcktes i icke dödliga koncentrationer i levercellernas cytoplasma (cellvätska) och cellkärnor.

Albumin är det vanligaste proteinet i blod och fungerar som ”bärare” av ämnen som inte på egen hand klarar att färdas i blodet, dit hör vissa hormoner ex. sköldkörtelhormoner och steroidhormoner samt fettsyror. Albumin i kombination med fettsyror kallas fria fettsyror.

Andra situationer som kan leda till albuminbrist är till exempel leverskada på grund av förgiftning, utbredda tumörer i levern, njursjukdom, svåra infektioner, eller brännskador.

Källa: Albumin/Wikipedia

Silver i cellkärnor är måttligt önskvärt, om de kommer i kontakt med arvsmassan förstör de cellens förmåga att utföra sina uppgifter. DNA är cellens eget bibliotek över kroppens sammanlagda arvsmassa och en fullständig handledning över samtliga cellers arbetsuppgifter. ”Brinner det i biblioteket” så är cellen inte längre (fullt) funktionsduglig. Silverförespråkare brukar hävda att det är en av silvrets önskvärda effekter på bakterier, men denna studie visar tydligt att den inte är begränsad till dem.

For any exposure routes involving translocation to the bloodstream, the liver is one of the most important targets, and previous studies have shown a high accumulation of NPs in the liver after injection (Hirn et al., 2011), retention of particles in the liver after ingestion (Schleh et al., 2012), and effects on the liver following inhalation (Gosens et al., in preparation). The liver was, therefore, chosen as a target organ in this study to identify adverse effects of nanoparticles should they gain access to the blood.

Min tolkning: Beroende på resultat av tidigare studier valde vi att studera levern för att identifiera oönskade effekter om nanopartiklar når blodomloppet.

Notera den lilla brasklappen ”…should they gain access to the blood.”, alltså om (eventuellt kan man tolka som när) nanopartiklar når blodet.

Factors that can cause these conflicting results include the physicochemical characteristics of the NPs, such as size, shape, and solubility, and also the choice of model, exposure times, and concentrations. Therefore, it is very important that appropriate in vitro models and conditions are chosen to closely reflect in vivo toxicology…

Min tolkning: Nanopartiklars storlek, form och löslighet och val av studiemodell, koncentration och exponeringstid kan ge motsägelsefulla utfall. Av dessa skäl är det viktigt att efterlikna partiklarnas effekt in vivo.

Min åsikt är att de studier jag hittills sett (medvetet?) bortser från det senare. Här har man löst det genom att helt förbigå kroppens utsortering och samtidigt ger en väl definierad mängd nanopartiklar i blodet:

For this particular study, in vivo exposures to NPs were conducted via the lateral tail veins of rats.

Min tolkning: För denna studie injicerades nanopartiklarna via en ven i svansen på råttorna.

Man injicerade 50 μg nanopartiklar och djuren visade inga kliniska symtom under de 24 timmar försöket varade. Tilläggas kan att de, såvitt jag förstår, hölls nedsövda hela tiden.

mrna-och-tnf-alfa

 

Analysis of mRNA expression in rat liver 24 h after iv injection of 50 μg of NM300 and NM300-DIS showed an increase in IL-1RI, MIP-2, and TNF-α expression…

Min tolkning: Analys av mRNA (”budbärare” mellan DNA och cellens ”arbetsplatser”) efter injektionen visade en ökning av uttrycket för TNF-α.

De svarta staplarna är referensvärden för kontroller som enbart fick injektion av lösningsmedlet utan nanopartiklar.

 

TNF-α (Tumor necrosis factor) är en del av immunförsvaret:

TNF:s huvudsakliga funktion är att aktivera inflammation i kroppen genom olika mekanismer. Bland annat rekryterar TNF neutrofiler och monocyter från blodet, ökar uttrycket av adhesionsmolekyler på endotelcellerna, ökar utsöndring av plasmaproteiner från levern (t.ex. CRP och komplement), inducerar feber via hypotalamus samt har även förmågan att skapa blodproppar genom att koagulera blod.

I studien finns dessutom ett långt parti om en in vitro studie på en mänsklig cancervävnad. Denna postning är redan lång och skulle bli fullständigt oformlig om jag inkluderar även den.

Följande gäller nästan uteslutande silverinjektioner på levande råttor:

…to our knowledge this is the first report showing a decrease in albumin production in response to Ag NPs, suggesting that albumin release can be used as a marker of adverse effects of these NPs. Albumin is downregulated in the acute-phase response to a number of stresses, including inflammation (Sharma et al., 1992), and is a marker of liver function (Hasch et al., 1967).

Min tolkning: Såvitt vi känner till är detta den första rapporten som visar att albuminproduktionen minskar till följd av nanosilver. Albumin nedregleras som följd av stress, inkluderande inflammation och är en markör för leverfunktion.

Så en titt in i cellers innersta:

In contrast, in vivo, we found smaller agglomerates of less than 10 Ag particles in the cytoplasm, which were not visible under the light microscope and did not appear to be membrane bound. The presence of Ag NPs in the nucleus suggests that at least some of the particles were initially free within the cytoplasm.

Min tolkning: Vi fann små samlingar av silverpartiklar i cellvätskan och inte kopplade till cellmembranet. Förekomsten av silverpartiklar i cellkärnor visade att åtminstone några av partiklarna varit fria i cellvätskan.

och

Uptake into the nucleus has been previously reported for Ag NPs in human bronchial epithelial BEAS-2B cells and was associated with genotoxicity (Kim et al., 2011)

Min tolkning: Upptag i cellkärnor av nanosilver i andningsvägarnas epitel har påvisats och kopplats till skador på den genetiska informationen.

Här kan det vara läge att läsa gårdagens postning Hur ”äter och dricker” celler? för en möjlig förklaring (pinocytos) till hur ämnen kan ta sig in i celler.

Så följer några rader om styrkor och svagheter i studien:

The main advantage of the tail vein exposure route is that the dose reaching the blood stream, and the liver, can be controlled and replicated between the animals in the exposure group.

A disadvantage of the injection study is directly related to its advantage, namely that it is not sufficient to model the actual uptake of particles from the gut, lung, or damaged skin, and how these particles are changed or modified when translocating into the bloodstream.

Min tolkning: Den största fördelen med injektionsmetoden är att man entydigt känner den dos som når blodet och kan återupprepa den.

En nackdel med injektioner är att man förbigår kroppens mekanismer som påverkar upptag via mag- och tarmkanalen, lungor eller skadad hud och ändrar eller modifierar partiklarna under transporten till blodomloppet.

The devil is in the detail: ”…and how these particles are changed or modified when translocating into the bloodstream.” Läs citatet i sin helhet, särskilt den sista meningen, flera gånger och ”känn in” dess betydelse!

Min hypotes är att användning av nanosilver i form av ”(elektro)kolloidalt silver” som man sväljer för att påverka vävnader som skall nås via blodomloppet i praktiken är både ofarligt och meningslöst. Dels för att förekommande koncentrationer och rekommenderade mängder är låga, dessutom att våra kroppar avhyser merparten (90 – 99% inom ett dygn) av silvret genom direkt passage till toaletten.

Jag uppskattar om någon förser mig med seriösa studier i fulltext som visar hur oral (via munnen) användning av nanosilver och/eller silverjoner resulterar i silver i blod. Gärna även de som visar motsvarande data för inandning av KS i sprayform.

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner?,  Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?,  Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?

Fortsättning följer.

Hur ”äter och dricker” celler?

Publicerat: 2016-10-12 i endocytos, exocytos, fagocytos, pinocytos, receptorisk endocytos
Etiketter:, , , , , , , , ,
0

Celler är mycket komplicerade strukturer som omges av ett membran, dubbla lager av fosfolipider. En fosfolipid är i stort sett byggd som en triglycerid (fett) med en av de tre fettsyrorna utbytt mot en fosforgrupp.

phospholipid_tvanbrussel

  • Fettsyrorna vänder sig mot varandra och fosforgrupperna utåt.
  • Fosforgrupperna är polära och umgås problemfritt med vatten, avgörande då både cellens inre och omgivning är vattenrik.
  • Fettsyrorna i membranets inre hindrar polära och fosfogrupperna opolära molekyler (lipider, ex. fetter) att passera.
  • Några små molekyler som O2 (syre) och CO2 (koldioxid) tar sig rakt igenom.

Cellmembranet är, i detta skick, som en ”påse” som släpper igenom några gaser men i huvudsak är tätt mot t.ex. vatten och fetter. Inte mycket att ha, eller hur?

Ursprungligen antog man att H2O (vatten) passerar via osmos, men Peter Agre, en av Nobelpristagarna i kemi 2003, kunde visa förekomsten av transportproteinet aquaporin som väsentligt ökar kapaciteten.

Utöver dessa finns många andra transportörer som går igenom cellmembranet, en av dem gäller kalium. Roderick MacKinnon delade Nobelpriset i kemi 2003 för sitt arbete om dessa. Nervsignaler och muskelaktivitet är beroende av dessa kaliumkanaler.

Andra specialiserade transportproteiner är olika varianter av GLUT, glukostransportörer, varav GLUT4 reagerar på hormonet insulin.

All passage genom membranet sker inte via specialiserade transportörer, det skulle krävas alltför många för att täcka behovet. Istället finns varianter som sammanfattas under begreppet endocytos.

500px-endocytosis_types_sv-svg

  • Fagocytos innebär att, när cellen kommer i kontakt med ”något lämpligt”, så viker sig cellmembranet runt detta och bildar en bubbla, fagosom, som lämnar cellmembranet på insidan och förenar sig med andra delar av cellens inre som behandlar det efter sitt innehåll. Det är så vita blodkroppar angriper bakterier och dödar dem. Fagocytos brukar beskrivas som att cellen ”äter”. Det gäller inte enbart bakterier utan fungerar även som en städare som tar hand om och återvinner diverse ”skräp”.
  • Vid pinocytos finns inbuktningar i cellmembranet, då och då sluter de sig med innehåll och allt. Detta sker utan särskilt urval, vadhelst som finns i vesikeln följer med. Detta beskrivs som att cellen ”dricker”.
  • Receptorisk endocytos är uttalat selektiv då speciella receptorer fäster vid rätt molekyler och startar bildningen av den bubbla som drar in, avskiljs och därmed levererar molekylen ifråga till cellen.

Motsatsen till de olika varianterna av endocytos är exocytos där förloppet löper från cellens inre och går utåt. Exempel på detta är när en cell har producerat ett protein och exporterar det för vidare befordran. Insulin och andra hormoner är exempel på detta.

  • Pinocytos kan generera problem då den fungerar ospecifikt, den tar in vätska från omgivningen utan att på något känt sätt filtrera bort sådant som är olämpligt. Förmodligen är det en av de processer som gör att närapå allt i vår omgivning kan komma in i vår kropp även om det är meningslöst eller till och med skadar oss.

Om beskrivningen är fel eller överförenklad bortom räddning så hoppas jag att eventuella läsare påpekar och rättar så snart som möjligt i kommentarer eller via mail, adressen finns uppe till vänster.

Äldre inlägg