Arkiv för kategori ‘interventionsstudie’

Silver – del 20.2 – Svar på ett externt tips

Publicerat: 2018-03-06 i interventionsstudie, kolloidalt silver, nanopartiklar, nanosilver, silver, silverjoner
Etiketter:, ,
4

Låt oss titta på ytterligare en länk i listan hos The Silver Edge, http://www.thesilveredge.com/studies.shtml#.Wp1dC1pwGfB, med rubriken First Ever Double-Blind Human Ingestion Study on Nanosilver. Under rubriken finns följande text:

American Biotech Labs has just released what is believed to be the first ever human ingestion safety study on a colloidal silver supplement. The published abstract for the study states that ingestion of the patented ABL nanosilver particle showed no negative effects on any tested system in the body. The study included 3, 7 and 14-day exposures to American Biotech Labs 10 ppm (15 ml/day) silver solution in a double-blind, placebo controlled cross-over phase design. Healthy volunteer subjects (36 subjects in all, 12 per each time-exposure studied), underwent complete metabolic, blood and platelet count, urinalysis tests, sputum hyper-responsiveness and inflammation evaluation, physical examinations, vital sign measurements, and magnetic resonance imaging of the chest and abdomen at baseline and at the end of each phase. According to the study authors, “No clinically important changes in any metabolic, hematologic, or urinalysis measure identified were determined. No morphological (or structural) changes were detected in the lungs, heart (cardiac function) or abdominal organs. No changes were noted in sputum reactive oxygen species or in pro-inflammatory cytokines.”

Min tolkning, extremt koncentrerad: American Biotech Labs har precis publicerat en studie som tros vara den första som någonsin som studerar säkerheten hos oralt intag av kolloidalt silver av den patenterade produkten från American Biotech Labs (sic.). Den visar inga negativa effekter på något studerat system i kroppen. Studien omfattade 3, 7 och 14 dagars exponering med 15 ml/dag och 10 ppm silverprodukt.

Deltagarna var 36 friska personer som genomgick en mängd provtagningar. ”Inga kliniskt betydelsefulla förändringar upptäcktes.”

Det låter ju i förstone betryggande. Klickar du på länken här ovan så finner du att den leder till ett screen shot utan vidare länkning. Kanske tillräckligt för att övertyga den godtrogne och lite jobbigare att gå vidare för den vetgirige. Men vi har ju Google att tillgå så det går att komma vidare: In Vivo Human Time-Exposure Study of Orally Dosed Commercial Silver Nanoparticles Det finns flera versioner med samme försteförfattare (Munger), det ”original” som The Silver Edge länkade till har jag inte återfunnit. Den tillgängliga artikeln är i fulltext och kostnadsfri.

Jag kommer inte att lotsa igenom studien, silvertroende lär inte ändra sin inställning ändå. Men en liten fundering kanske är på plats ändå. Man kan inte bortse från placeboeffekt som har stor betydelse. I övrigt tror jag inte att många inser hur utomordentligt utspädd silverprodukter är, närmast homeopatiska.

  • 10 ppm silver i vattenlösning, outspädd,  innebär ungefär 1 silveratom/-jon per cirka 109 vattenmolekyler. Som jämförelse är Jordens befolkning mindre än 1010. Givet att silveratomer/-joner illustreras av Smurfer skulle det finnas cirka 10 stycken bland hela Jordens befolkning. Sedan kommer ju silverlösningen ovillkorligen att spädas ut vid användning vilket ytterligare minskar koncentrationen.

Bortsett från den allestädes närvarande placeboeffekten så tycker åtminstone jag att ett preparat/medicin på ett eller annat sätt måste nå fram till den plats där det ska verka. När det gäller kroppens ytor är det oproblematiskt, om silverprodukter verkar där eller ej är en annan fråga. För att transporteras från t.ex. munnen till en tumör eller liknande som ligger på annan plats måste ett ämne rimligtvis följa ett transportmedium av något slag. Den studie som The Silver Edge ganska taffligt refererar till har studerat just detta och konstaterar följande:

In vivo oral exposure to these commercial nanoscale silver particle solutions does not prompt clinically important changes in human metabolic, hematologic, urine, physical findings or imaging morphology. Further study of increasing time exposure and dosing of silver nanoparticulate silver, and observation of additional organ systems is warranted to assert human toxicity thresholds.

Min tolkning: Intag av en kommersiellt tillgänglig silverlösning i nanoskala förorsakar inga kliniskt betydelsefulla förändringar i ”…metabolic, hematologic, urine, physical findings or imaging morphology.”

Även:

Serum and urine silver concentrations were determined at different time variables. There was no detection of serum silver from subjects at trough concentrations throughout the 3- and 7-day time periods at 10 ppm. Peak serum silver concentration was detected in 42% of subjects in the 14-day 10 ppm dosing showing a mean of 1.6±0.4 mcg/L. The 32 ppm dose mean concentration was detected in 92% of subjects at 6.8±4.5 mcg/L. No silver was detected in the urine, independent of dose or time period.

Min tolkning: Inget silver fanns i urinen oavsett dos eller tidsperiod.

Och

Oral administration of the silver aqueous product delivers both ionic silver and silver nanoparticles. Given the substantial fraction of ionic silver in the product detected by ICP- MS, and very limited GI absorption of metallic nanoparticles of similar size in other studies in rodents, we assert that most silver detected in patient blood samples is ionic, with no evidence that intact silver nanoparticles are either absorbed into circulation through the human digestive tract, or attached to blood components (e.g., proteins, platelets and cells). [Referens 38 i studien]

Min tolkning: Silverprodukten ger både nanosilverpartiklar och silver i jonform. Givet produktens avsevärda andel av silver i jonform samt att andra försök visat att upptag av silverpartiklar är begränsat finner vi att silver som spåras i blod har sitt ursprung i silverjoner.

Min uppfattning är att studien visar att friska människor har mekanismer som ”avvisar” såväl nanosilver som silverjoner som tas via munnen från kommersiellt tillgängliga silverprodukter. Har du en annan inställning till denna studies resultat så kommentera gärna hur du tänker, var specifik och utgå från studien innehåll. Studien avslutas med 49 referenser vars värde jag inte känner.  Om du händelsevis hittar ”originaltexten” i fulltext som The Silver Edge avser så är jag intresserad av att läsa den.

Den Finska mentalsjukhusstudien är ett kvalificerat lågvattenmärke.

Publicerat: 2017-03-09 i Crossover, Fetter, interventionsstudie, SFA - mättade fettsyror, skitstudie, Vetenskap
Etiketter:,
0

Detta inlägg är långt, detaljrikt och mest riktat till nördar som vill se andra perspektiv. För den som väljer att ägna sin tid till annat så vill jag sammanfatta min (och många andras) åsikt:

Den Finska mentalsjukhusstudien är ett kvalificerat lågvattenmärke.

Det är en ofta citerad studie där man avser att kritisera fett, särskilt mättade fetter*, i maten.

Studier kan ha mycket varierade egenskaper, här några få exempel.

  1. Den kan vara av hög kvalité med tydliga, icke falsifierbara resultat. Självklart är det vad vi lekmän tänker oss är sinnebilden av “vetenskap”. Tyvärr tillhör de undantagen, åtminstone i den komplicerade miljö som kroppen utgör.
  2. Den kan ge tydliga utfall som tilltalar de som citerar, även om kvalitén är diskutabel.
  3. Den kan bygga på experimentella förutsättningar som numera av olika skäl inte längre används eller är otillåtna.
  4. Den kan vara den enda eller en av få som ger utfall som tilltalar de som citerar även om kvalitén är usel.

Riktigt illa är det när en studie som uppfyller punkt 3 och 4 kommer att utgöra närmast avgörande referenser till ett skakigt och förmodligen felaktigt teoribygge.

Författarna till ovanstående artiklar i British Medical Journal har studerat bakgrundsmaterial och funnit att studien nedan uppfyller kraven 2, 3 och 4 ovan.

Dietary prevention of coronary heart disease: the Finnish Mental Hospital Study.
Turpeinen O, Karvonen MJ, Pekkarinen M, Miettinen M, Elosuo R, Paavilainen E.

A controlled intervention trial, with the purpose of testing the hypothesis that the incidence of coronary heart disease (CHD) could be decreased by the use of serum-cholesterol-lowering (SCL) diet, was carried out in 2 mental hospitals near Helsinki in 1959 – 1971. The subjects were hospitalized middle-aged men. One of the hospitals received the SCL diet, i.e. a diet low in saturated fats and cholesterol and relatively high in polyunsaturated fats, while the other served as the control with a normal hospital diet. Six years later the diets were reversed, and the trial was continued another 6 years. The use of the SCL diet was associated with markedly lowered serum-cholesterol values. The incidence of CHD, as measured by the appearance of certain electrocardiographic patterns and by the occurrence of coronary deaths, was in both hospitals during the SCL-diet periods about half that during the normal-diet periods. An examination of a number of potential confounding variables indicated that the changes in them were small and failed to account for the considerable reduction in the incidence of CHD. It is concluded that the use of the serum-cholesterol-lowering diet exerted a substantial preventive effect on CHD.

Källa: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/393644

Låt oss bena lite i denna text.

  • Den anges vara en kontrollerad studie med avsikt att testa hypotesen att en “kolesterolsänkande” (SCL) kost sänker hjärtsjukdom.
  • Den genomfördes på två mentalsjukhus nära Helsingfors under åren 1959 – 1971
  • Resultaten var statistiskt (om än inte vetenskapligt) säkerställda på män, inte kvinnor.
  • Vid det ena sjukhuset serverades SCL-kost vilket innebar begränsade mängder mättade fetter och kolesterol och relativt mycket fleromättade fetter.
  • Det andra sjukhuset fungerade som kontroll med normal sjukhuskost.
  • Efter 6 år bytte grupperna mathållning och försöket fortsatte ytterligare 6 år.
  • Användningen av SCL-kost associerades med tydligt sänkta kolesterolnivåer.
  • Förekomsten av CHD (hjärtsjukdom), mätt via EKG och död, var under SCL-perioderna ungefär halverad.
  • Slutsatsen är att den kolesterolsänkande kosten utövade en påtaglig effekt att motverka hjärtsjukdom.

Vid en första anblick verkar detta övertygande, en kontrollerad studie, crossover, lång tid, objektivt mätbara utfall och statistiskt säkerställd hypotes. Vad kan då gå fel, är det inte bara att köra och tuta?

Nej, långt ifrån om man får tro Chris Ramsden och medarbetare som anger följande skäl:

The Finnish Mental Hospital Study was excluded because patients were assigned by hospital and not randomised as individual patients.

Min tolkning: Den Finska mentalsjukhusstudien var ej randomiserad (slumpad) då deltagarna fördelades till behandlingsgrupp respektive kontrollgrupp beroende på vilket sjukhus de var inskrivna på vid inledningen.

TFA consumption differed markedly in the two control groups.

Min tolkning: Användningen av transfetter (TFA) skilde påtagligt mellan de två kontrollgrupperna.

The Finnish Mental Hospital Study was a 12-year crossover study that randomised two hospitals (Hosp N and Hosp K) of mostly schizophrenic patients (77% in Hosp K and 69 % in Hosp N) to either a high-PUFA, ‘serum cholesterol-lowering’ diet (Hosp N) or their hospital’s typical control diet (Hosp K) for 6 years. After this initial 6-year phase, the diets were switched so that Hosp N patients received the Hosp N control diet and Hosp K patients received the high-PUFA diet. This unusual design was also confounded because patient populations were ‘rejuvenated by discarding the six oldest annual cohorts and admitting six new annual cohorts on the younger end of the age range’ at this reversal of diets in 1965.

Min tolkning: Studien var 12-årig crossoverdesign (behandlings- och kontrollgrupper bytte efter halva tiden) som innefattade två mentalsjukhus (i fortsättningen kallade N och K) med huvudsakligen schizofrena (77% i K och 69% i N). Till en början serverades en “kolesterolsänkande” kost med hög andel fleromättade fetter vid N medan K serverade “normalkost”. Efter 6 år bytte man kost och fortsatte till försökets slut efter 12 år enligt mönstret för en crossoverstudie. Utformningen kom att innebära att 6 årsgrupper av deltagare ersattes med 6 nya, yngre, vid kostbytet.

This combination of inappropriate randomisation and the crossover design allowed dominant confounders to enter into the study.

Min tolkning: Utebliven randomisering och bristfällig crossovermetodik tillät störande faktorer att påverka utfallet.

Critically the cardiotoxic antipsychotic medication thioridazine was used disproportionately in one study arm. Hosp N control patients received an average of 1·79 (100mg) doses of thioridazine per d, more than twice as much as patients in the other three study arms. Thioridazine is significantly associated with risk of sudden death (adjusted OR 1⁄4 5·3; 95 % CI 1·7, 16·2; P1⁄4 0·004), ‘the likely mechanism being drug-induced arrythmia’ Thioridazine also causes T-wave distortions, QRS changes, ST elevations and other electrocardiogram changes both with therapeutic administration and overdoses.

Min tolkning: Thioridazine användes oproportionerligt mycket i en av studiens armar. När N utgjorde kontrollgrupp fick de i genomsnitt mer än dubbla dosen (1.79 dagsdoser) av de övriga grupperna. Thioridazine är statistiskt säkerställt associerat med plötslig död och annan hjärtpåverkan samt påverkar EKG både vid normal- och överdos.

These electrocardiogram changes and clinical presentations overlap with those seen in MI and sudden cardiac death and may have been counted as CHD events.

Min tolkning: EKG-n i denna grupp kan ha misstolkats och räknats som hjärt-händelser (CHD)

Furthermore, patients in all four study arms were taking tricyclic antidepressants (0·42 doses per d in Hosp N controls). Concurrent use of phenothiazines (especially thioridazine) and tricyclic antidepressants can lead to cardiac arrythmias, electrocardiogram changes and sudden death, even in young adults without heart disease on therapeutic doses.

Min tolkning: Patienter i alla grupper fick antidepressiva preparat (TCA) som i samverkan med Thioridazine kan följas av hjärtarytmi, EKG-förändringar och plötslig död även med normala doseringar hos yngre utan känd hjärtsjukdom.

Thioridazine also has the most severe metabolic effects among typical antipsychotics, inducing an average weight gain of 7 lbs (3·2 kg) in a 10-week study. Therefore, over the 6-year phase, the control subjects were at substantially greater risk of thioridazine-induced weight gain, insulin resistance, electrocardiogram changes and sudden cardiac death.

Min tolkning: Thioridazine har den allvarligaste metabola påverkan av jämförbara preparat då den inducerar viktuppgång (3.2 kg i en 10 veckors studie). Kontrollgruppen vid N-sjukhuset utsattes följaktligen för påtagligt större risker av Thioridazine-påverkan via viktuppgång, försämrat insulinsvar, EKG-förändringar och plötslig hjärtdöd.

Marked differences in TFA consumption between the two control groups, and between the control and experimental groups, were also identified as a significant confounding factor. Hospital K controls consumed more than three times as much TFA as Hosp N controls, and about nine times as much as either experimental group.

Min tolkning: Påtagliga skillnader mellan användningen av transfetter (TFA) mellan de två kontrollgrupperna och mellan kontroll- och experimentgrupper är en störande faktor. När K utgjorde kontrollgrupp användes mer än 3 gånger så mycket TFA som när N var kontroll, dessutom ungefär 9 gånger den vid någon experimentgrupp.

Jag har tolkat texten snarare än översatt, förhoppningsvis utan att ha förryckt dess mening.

Utan att det framgår av ovanstående fanns inga statistiskt säkerställda skillnader i total mortalitet (risk för död oavsett orsak) mellan kontroll- respektive experimentgrupper.

Studien citeras ofta där man vill stödja hypotesen att konsumtion av mättat fett ökar risken för hjärtattack bland annat för att det är en av få som alls gör det. (Se punkt 2 och 4 i ingressen)

Vitsen med en crossoverstudie är att deltagare skall tillhöra både försöks- och kontrollgrupp. Denna metodik är väl lämpad när studietiden är någorlunda kort och utfallen så milda att man kan förvänta sig att försökspersonerna hinner delta i såväl kontroll- som experimentgrupp. När den, som i detta fall, dels är mycket lång och där en av de förutsedda ändpunkterna var död så är crossovermetoden helt sanslös. Den finska mentalsjukhusstudien är en av få om inte den enda av sin typ som använt denna design. (Se punkt 3 i ingressen)

Den Finska mentalsjukhusstudien var i praktiken ingen kontrollerad studie då flera faktorer varierade mellan vårdinrättningarna N och K samt mellan försöks- och kontrollperioder. Redan i november 1972 av Lancet pekade John Yudkin med kollega att mängden socker i kosten varierade med nästan 50%!

Huvudförfattaren av studien svarade i Lancet den 30 december:

“In view of the design of the experiment the variations in sugar intake were, of course, regrettable. They were due to the fact that, aside from the fatty-acid composition and the cholesterol content of the diets, the hospitals, for practical reasons, had to be granted certain freedom in dietary matters.”

Min tolkning: “Variationen i sockeranvändning var beklaglig. Det berodde, förutom skillnader i fettsyrasammansättningen (variationer i fettkällor) samt kolesterolinnehåll, att sjukhusen av praktiska skäl måste tillåtas viss frihet i kostsammansättningen.” (!)

Redan här försvinner förutsättningarna för en kontrollerad studie som innebär att, såvitt möjligt, alla faktorer utom den eller de studerade skall hållas konstanta.

Deltagarna i de olika grupperna varierade kraftigt då patientomsättningen var hög, upp till 40%. Alla patienter inkluderades även om de bara deltog så lite som halva tiden.

Den finska mentalsjukhusstudien är av ovanstående och andra skäl inte kvalificerad att utgöra referensmaterial som stöd för egentligen någonting, allraminst för att påvisa att mättade fetter är associerade till hjärtsjukdom. Påståenden där denna studie ingår som referens skall omvärderas i ljuset av detta.

Den finska mentalsjukhusstudien fyller dock en funktion, den kan fungera som en indikation på hur låg vetenskaplig nivå de som refererar till den accepterar. Alternativt kan det peka ut vilka som antingen inte läst eller reflekterat över vad den betyder.

Referenslistor som innehåller den finska mentalsjukhusstudien med avsikt att argumentera mot mättat fett i kosten är ett tecken på att grundvalarna kan vara riktigt ruttna.

*) Den här gången länkar jag inte till någon förklaring av vad mättade fetter/fettsyror i grunden innebär. Ta chansen att reda ut vad mättad/saturated innebär i kolkemins underbara värld, det är inte svårt och kan innebära att du har långt mer kunskap än flertalet som använder ordet. Alternativt kan du titta på en gullig kattvideo på YouTube.

Pronutritionist / Reijo Laatikainen: Kritik av den Finska Mentalsjukhusstudien

Stephan Guyenet: Whole Health Source

Steven Hamley

Ambitiöst men i grunden feltänkt om aptitreglering

Publicerat: 2016-11-20 i glukos, Insulin, interventionsstudie, Kolhydrater
Etiketter:,
0

The study showed that for every kg of weight they lost, patients consumed an extra 100 calories a day — more than three times what they would need to maintain the lower weight.

This out-of-proportion increase in appetite when patients lost a small amount of weight may explain why maintaining long-term reduced body weight is so difficult.

Min tolkning: Studien visade att för varje kilo deltagarna gick ner i vikt så åt man 100 kcal extra, mer än tre gånger utöver vad man behövde för att bibehålla en lägre kroppsvikt.

Denna oproportionerliga aptitökning redan vid måttlig viktnedgång kan förklara varför en varaktig viktnedgång är så svår att bibehålla.

Källor: Diabetes in Control och  How Strongly Does Appetite Counter Weight Loss? Quantification of the Feedback Control of Human Energy Intake

Det finns många felkällor som kan påverka utfall av även de mest ambitiösa upplägg. Ett av de mest välkända är placeboeffekter, alltså att även obehandlade deltagare visar mätbara utfall som kan uppgå till 1/4 – 1/3 av de behandlades. Av det skälet innehåller seriösa studier kontrollgrupper som upplever sig behandlade men inte är det. Sådana studiers utfall utgörs av differenser mellan behandlings- och kontrollgrupp.viktnedga%cc%8angsformel

Detta är en av de formler som användes för att förutsäga viktnedgång.

Det är oftast svårt att dölja för deltagare och/eller personal om man tillhör behandlings- eller kontrollgrupp, särskilt i mat- och viktstudier. En dröm vore därför att införa en parameter som gör större delen av skillnaden utan att göra väsen av sig. Denna studie gör ett sådant försök, men hur pass väl lyckas det?

A validated mathematical method was used to calculate energy intake changes during a 52-week placebo-controlled trial in 153 patients treated with canagliflozin, a sodium glucose co-transporter inhibitor that increases urinary glucose excretion, thereby resulting in weight loss without patients being directly aware of the energy deficit. The relationship between the body weight time course and the calculated energy intake changes was analyzed using principles from engineering control theory.

Min tolkning: Under 52 veckor behandlades 153 deltagare (89 fick placebo) med canagliflozin, (en SGLT-2-hämmare*), ett ämne som ökar utsöndringen av glukos (blodsocker) via urinen. Detta resulterade i viktnedgång utan att deltagarna var direkt medvetna om energiunderskottet.

Under försöket minskade den obehandlade kontrollgruppen 1 kilo till följd av placeboeffekten.

Using this approach meant that the participants who received canagliflozin consistently excreted 90-g/day glucose but were not aware of the energy deficit.

Min tolkning: I behandlingsgruppen utsöndrade man, utan att vara medvetna om det, kontinuerligt 90 gram glukos/dygn.

Nittio gram glukos gånger 52 veckor om 7 dagar innebär 131 040 kcal, omräknat till fettväv skulle det innebära ett energiunderskott på 17,5 kilo! I realiteten minskade behandlingsgruppen modesta 4 kilo. Varför sket sig detta ambitiösa försök så grovt?

While energy expenditure adaptations have often been considered the main reason for
slowing of weight loss and subsequent regain, feedback control of energy intake plays an even larger role and helps explain why long-term maintenance of a reduced body weight is so difficult.

Min tolkning: Kroppens reaktioner på energiintaget väger över och förklarar varför långsiktig viktnedgång är så svår att bibehålla.

Deltagarna i behandlingsgruppen pinkade alltså ut 90 gram glukos per dygn givet att deras data är korrekta, något jag inte har anledning att ifrågasätta. Var fanns denna glukos innan det hamnade i urinen? Glukos i blodomloppet kommer att påverka insulinbehovet. I behandlingsgruppen fick man alltså förhöjt insulinbehov men utan att det kom till användning för att hantera blodsocker. Diabetiker som tar insulin utöver den behövda mängden vet att det ger ett påtagligt hungersug, ni andra får helt enkelt tro på det. Alternativt kan du tubba en diabetiker att ge er en liten dos för att öka dina kunskaper.

Vad man egentligen mätt är att den extra mängd insulin som krävdes för att hantera 90 gram glukos per dygn ”band” (17,5 – 4) = 13 kilo fettväv. Svårare än så behöver det inte vara. I studien förekommer ordet insulin exakt noll gånger.

Tidigare på Matfrisk Blogg: Ny diabetesmedicinering revolutionerar, eller…

*) SGLT-2-hämmare ger ofta urinvägsinfektioner då glukos i urinen göder bakterier av diverse slag.

Silver – del 13, silvernanopartiklar i blod in vivo

Publicerat: 2016-10-13 i DNA, Immunförsvar, Inflammation, interventionsstudie, kolloidalt silver, Kort om studier, mRNA, nanopartiklar, nanosilver, silver
Etiketter:, , , , , , ,
0

Silverförespråkare väljer gärna att visa ofarligheten in vivo (på levande djur/människor) medan effekter demonstreras in vitro (cellkulturer på objektglas i laboratorier). Båda angreppssätten är, var för sig, förståeliga då önskade resultat är lätta visa. Problem uppstår när man, in vivo, försöker uppnå verksamma koncentrationer i andra vävnader än ytliga (hud och annat som gränsar mot omgivningen).

Effects of Silver Nanoparticles on the Liver and Hepatocytes In Vitro

Källa: Oxford journals – Toxicological Sciences

Detta är en in vivo djurstudie på råttors lever och en in vitro studie på mänskliga leverceller. Den är omfattande och så detaljerad att bara en uttalad nörd grottar ner sig i den. Å andra sidan är den väldigt tydlig för den som gör sig besväret. Här ägnar jag mig närmast uteslutande åt in vivo-studien då den, till skillnad från andra, ser till att allt nanosilver hamnar i blodet.

Studien omfattar 11 späckade sidor och det finns inga möjligheter att citera och kommentera annat än en liten del. Ta hem fulltexten, läs och begrunda.

NPs have been shown to translocate to the bloodstream following inhalation and ingestion, and such studies demonstrate that the liver is an important organ for accumulation.

Min tolkning: Nanopartiklar har påvisats i blodomloppet efter inandning och inmundigande och studier visar att levern är ett viktigt organ där de samlas.

Detta gäller nanopartiklar i allmänhet, silver nämns ännu inte.

Therefore, this study used a simple hepatocytes model combined with an in vivo injection model to simulate the passage of a small amount of NPs into the bloodstream following exposure, e.g., via ingestion or inhalation…

Min tolkning: Denna studie använde leverceller i kombination med intravenös injektion av nanopartiklar för att simulera tillförsel av en liten mängd nanopartiklar till blodet.

Detta steg är avgörande, man ser till att partiklarna garanterat hamnar i blodomloppet utan chans/möjlighet att sorteras bort av kroppens egna system.

We found that Ag NPs were highly cytotoxic to hepatocytes (LC50 lactate dehydrogenase: 2.5 μg/cm2) and affected hepatocyte homeostasis by reducing albumin release. At sublethal concentrations with normal cell or tissue morphology, Ag NPs were detected in cytoplasm and nuclei of hepatocytes.

Min tolkning: Nanopartiklar av silver var kraftigt giftigt för leverceller och resulterade i minskad frisättning av albumin. Nanosilver upptäcktes i icke dödliga koncentrationer i levercellernas cytoplasma (cellvätska) och cellkärnor.

Albumin är det vanligaste proteinet i blod och fungerar som ”bärare” av ämnen som inte på egen hand klarar att färdas i blodet, dit hör vissa hormoner ex. sköldkörtelhormoner och steroidhormoner samt fettsyror. Albumin i kombination med fettsyror kallas fria fettsyror.

Andra situationer som kan leda till albuminbrist är till exempel leverskada på grund av förgiftning, utbredda tumörer i levern, njursjukdom, svåra infektioner, eller brännskador.

Källa: Albumin/Wikipedia

Silver i cellkärnor är måttligt önskvärt, om de kommer i kontakt med arvsmassan förstör de cellens förmåga att utföra sina uppgifter. DNA är cellens eget bibliotek över kroppens sammanlagda arvsmassa och en fullständig handledning över samtliga cellers arbetsuppgifter. ”Brinner det i biblioteket” så är cellen inte längre (fullt) funktionsduglig. Silverförespråkare brukar hävda att det är en av silvrets önskvärda effekter på bakterier, men denna studie visar tydligt att den inte är begränsad till dem.

For any exposure routes involving translocation to the bloodstream, the liver is one of the most important targets, and previous studies have shown a high accumulation of NPs in the liver after injection (Hirn et al., 2011), retention of particles in the liver after ingestion (Schleh et al., 2012), and effects on the liver following inhalation (Gosens et al., in preparation). The liver was, therefore, chosen as a target organ in this study to identify adverse effects of nanoparticles should they gain access to the blood.

Min tolkning: Beroende på resultat av tidigare studier valde vi att studera levern för att identifiera oönskade effekter om nanopartiklar når blodomloppet.

Notera den lilla brasklappen ”…should they gain access to the blood.”, alltså om (eventuellt kan man tolka som när) nanopartiklar når blodet.

Factors that can cause these conflicting results include the physicochemical characteristics of the NPs, such as size, shape, and solubility, and also the choice of model, exposure times, and concentrations. Therefore, it is very important that appropriate in vitro models and conditions are chosen to closely reflect in vivo toxicology…

Min tolkning: Nanopartiklars storlek, form och löslighet och val av studiemodell, koncentration och exponeringstid kan ge motsägelsefulla utfall. Av dessa skäl är det viktigt att efterlikna partiklarnas effekt in vivo.

Min åsikt är att de studier jag hittills sett (medvetet?) bortser från det senare. Här har man löst det genom att helt förbigå kroppens utsortering och samtidigt ger en väl definierad mängd nanopartiklar i blodet:

For this particular study, in vivo exposures to NPs were conducted via the lateral tail veins of rats.

Min tolkning: För denna studie injicerades nanopartiklarna via en ven i svansen på råttorna.

Man injicerade 50 μg nanopartiklar och djuren visade inga kliniska symtom under de 24 timmar försöket varade. Tilläggas kan att de, såvitt jag förstår, hölls nedsövda hela tiden.

mrna-och-tnf-alfa

 

Analysis of mRNA expression in rat liver 24 h after iv injection of 50 μg of NM300 and NM300-DIS showed an increase in IL-1RI, MIP-2, and TNF-α expression…

Min tolkning: Analys av mRNA (”budbärare” mellan DNA och cellens ”arbetsplatser”) efter injektionen visade en ökning av uttrycket för TNF-α.

De svarta staplarna är referensvärden för kontroller som enbart fick injektion av lösningsmedlet utan nanopartiklar.

 

TNF-α (Tumor necrosis factor) är en del av immunförsvaret:

TNF:s huvudsakliga funktion är att aktivera inflammation i kroppen genom olika mekanismer. Bland annat rekryterar TNF neutrofiler och monocyter från blodet, ökar uttrycket av adhesionsmolekyler på endotelcellerna, ökar utsöndring av plasmaproteiner från levern (t.ex. CRP och komplement), inducerar feber via hypotalamus samt har även förmågan att skapa blodproppar genom att koagulera blod.

I studien finns dessutom ett långt parti om en in vitro studie på en mänsklig cancervävnad. Denna postning är redan lång och skulle bli fullständigt oformlig om jag inkluderar även den.

Följande gäller nästan uteslutande silverinjektioner på levande råttor:

…to our knowledge this is the first report showing a decrease in albumin production in response to Ag NPs, suggesting that albumin release can be used as a marker of adverse effects of these NPs. Albumin is downregulated in the acute-phase response to a number of stresses, including inflammation (Sharma et al., 1992), and is a marker of liver function (Hasch et al., 1967).

Min tolkning: Såvitt vi känner till är detta den första rapporten som visar att albuminproduktionen minskar till följd av nanosilver. Albumin nedregleras som följd av stress, inkluderande inflammation och är en markör för leverfunktion.

Så en titt in i cellers innersta:

In contrast, in vivo, we found smaller agglomerates of less than 10 Ag particles in the cytoplasm, which were not visible under the light microscope and did not appear to be membrane bound. The presence of Ag NPs in the nucleus suggests that at least some of the particles were initially free within the cytoplasm.

Min tolkning: Vi fann små samlingar av silverpartiklar i cellvätskan och inte kopplade till cellmembranet. Förekomsten av silverpartiklar i cellkärnor visade att åtminstone några av partiklarna varit fria i cellvätskan.

och

Uptake into the nucleus has been previously reported for Ag NPs in human bronchial epithelial BEAS-2B cells and was associated with genotoxicity (Kim et al., 2011)

Min tolkning: Upptag i cellkärnor av nanosilver i andningsvägarnas epitel har påvisats och kopplats till skador på den genetiska informationen.

Här kan det vara läge att läsa gårdagens postning Hur ”äter och dricker” celler? för en möjlig förklaring (pinocytos) till hur ämnen kan ta sig in i celler.

Så följer några rader om styrkor och svagheter i studien:

The main advantage of the tail vein exposure route is that the dose reaching the blood stream, and the liver, can be controlled and replicated between the animals in the exposure group.

A disadvantage of the injection study is directly related to its advantage, namely that it is not sufficient to model the actual uptake of particles from the gut, lung, or damaged skin, and how these particles are changed or modified when translocating into the bloodstream.

Min tolkning: Den största fördelen med injektionsmetoden är att man entydigt känner den dos som når blodet och kan återupprepa den.

En nackdel med injektioner är att man förbigår kroppens mekanismer som påverkar upptag via mag- och tarmkanalen, lungor eller skadad hud och ändrar eller modifierar partiklarna under transporten till blodomloppet.

The devil is in the detail: ”…and how these particles are changed or modified when translocating into the bloodstream.” Läs citatet i sin helhet, särskilt den sista meningen, flera gånger och ”känn in” dess betydelse!

Min hypotes är att användning av nanosilver i form av ”(elektro)kolloidalt silver” som man sväljer för att påverka vävnader som skall nås via blodomloppet i praktiken är både ofarligt och meningslöst. Dels för att förekommande koncentrationer och rekommenderade mängder är låga, dessutom att våra kroppar avhyser merparten (90 – 99% inom ett dygn) av silvret genom direkt passage till toaletten.

Jag uppskattar om någon förser mig med seriösa studier i fulltext som visar hur oral (via munnen) användning av nanosilver och/eller silverjoner resulterar i silver i blod. Gärna även de som visar motsvarande data för inandning av KS i sprayform.

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner?,  Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?,  Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?

Fortsättning följer.

Slöa verktyg gör ingen verkstad

Publicerat: 2016-07-23 i Dietist, interventionsstudie, Kort om studier, Matvanor
Etiketter:, ,
1

Weight Gain Prevention

Man önskade finna om rådgivning av dietister skulle leda till förbättrade matvanor och en lägre kroppsvikt bland kvinnor, 40 – 60 år, under en tvåårig period.

Abstract: Women tend to gain weight at midlife (40–60 years) increasing risk of obesity-related chronic diseases. Within specific eating occasions, needs related to the physical and social environment may result in less healthy eating behavior, which can lead to weight gain over time.

Min tolkning: Kvinnor tenderar att öka i vikt under medelåldern vilket ökar risken för fetmarelaterade åkommor. Psykiska och sociala situationer kan leda till mindre hälsosamma ätvanor vilka kan innebära viktökning.

Totalt 354 kvinnor från Minneapolis/Saint Paul (Twin Cities) enrollerades, 185 i försöks- och 169 i kontrollgruppen.

The intervention group (n = 185) received ten hours of individual nutrition counseling from dietitians over six months, while women in a control group (n = 169) received no counseling. Measured height, weight and waist circumference, and dietary intakes were collected at baseline and every six months over two years.

Min tolkning: Interventionsgruppen fick individuell rådgivning av dietist, sammanlagt 10 timmar under de första 6 månaderna, kontrollgruppen ingen alls. Kroppsmått och kost noterades vid inledningen och sedan var sjätte månad upp till 2 år.

Studien startade med de bästa avsikter och man konstaterade initialt att andra forskare funnit årliga viktökningar om 0.61–0.87 kg under 3 till 11 års uppföljning. Så följer en redovisning av kritiska situationer som påverkar ätandet, ofta i negativ riktning.

Studien är mångordig (14 sidor, 3 av dem referenser) och saknar grafik. Enligt mig är det vanliga tecken på att det är svårt att redovisa påtagliga resultat. Den genomsnittliga viktuppgången bland de deltagare som fullföljde studien var oerhört liten och näst intill oberoende av dietisternas insats. I försöksgruppen ökade vikten i genomsnitt 0,2 kg, i kontrollgruppen 0,4 kg, en differens om 0,2 kg.

Dietisternas insats kan ha förbättrat utfallet med 20 gram/timmes information!

Nutrition counseling tailored to address eating occasion needs improved self-reported diet but did not significantly affect weight change.

Min tolkning: Anpassad rådgivning förbättrade den självrapporterade kosten men påverkade inte vikten.

Jag ifrågasätter inte avsikt och ambition att hjälpa, men verktygen saknar skärpa.

Klar fördel: LCHF

Publicerat: 2016-05-16 i fetma, Insulin, interventionsstudie, lågkolhydratkost, Vetenskap
Etiketter:, , , ,
0

Målet var ”…to test the effects of dietary macronutrients on cortisol metabolism in obese men.” samt att ”We hypothesized that the effects of macronutrient content are mediated by alterations in cortisol action.”

Min tolkning: Större delen av resonemanget rör kortisol och dess påverkan, men som en användbar spinoff mätte och noterade man ett antal användbara parametrar.

Källa:  Dietary Macronutrient Content Alters Cortisol Metabolism Independently of Body Weight Changes in Obese Men av Roland H. Stimson, Alexandra M. Johnstone, Natalie Z. M. Homer, Deborah J. Wake, Nicholas M. Morton, Ruth Andrew, Gerald E. Lobley and Brian R. Walker Du kan fritt läsa hela studien här.

Dietary macronutrient composition influences cardiometabolic health independently of obesity.

Min tolkning: Matens makronutrientsammansättning påverkar hjärthälsan oberoende av övervikt/fetma.

Just så tror jag också. Det betyder inte att övervikt/fetma är oviktigt, tvärtom, men det är vägen som leder dit, fetmans orsaker, som påverkar mest.

Studien bestod av två skilda delar och skedde, så vitt jag förstår, under god kontroll vid en ”human nutrition unit” med 23 friska men feta män. Sjutton av dem åt ad libitum (”fria” mängder efter eget val) av en LCHF-kost med 4E% kolhydrater, 66E% fett samt 30E% protein omväxlat med MCMF* (Medium carbs, medium fat), 35E% kolhydrater, 35E% fett samt 30 E% protein. I en andra delstudie deltog sex män med samma kosttyper, men med ett fast energiintag avsett att ge 2000kcal/dag.

Under studien mättes bland annat intaget av energi, fördelningen på olika makronutrienter, vikt, BMI samt fettvävens massa.

Tabell 1

TABLE 1. Energy intake, anthropometry, and biochemistry (klicka på bilden för att förtydliga i ny flik)

Till att börja med kan det vara intressant att notera att i alla grupper steg proteinkonsumtionen rejält, både i energiandel (från 13E% till 28-29E%) och i absoluta tal (152 – 198 kcal). Den större ökningen fanns i MCMF (185 – 198 kcal).

  • Kroppen utvinner aminosyror ur proteinerna, bygger hormoner och enzymer samt ersätter egna vävnader. När dessa behov är tillgodosedda så kan eventuella överskott inte lagras för framtida behov utan de bryts i huvudsak** ned till monosackariden glukos, blodsocker. I den processen bildas en andel kvävehaltiga avfallsämnen som utsöndras i urinen. Man kan tumregelmässigt uppskatta att cirka 4/5 av energin i aminosyraöverskottet blir blodsocker.

I utgångsläget åt man 350 – 381 kcal i form av proteiner och det finns ingen notering om att deltagarna hade någon form av proteinbrist. Med utgångspunkt från detta menar jag att det är sannolikt att minst 120 – 160 kcal glukos kommer av den avsevärda merkonsumtionen av protein under försöket, utöver vad man faktiskt åt i form av kolhydrater.

Vi betraktar först Ad libitumgruppen:

Låt oss för enkelhetens skull anta att deltagarnas initiala proteinkonsumtion (351 kcal / 13E%) tillgodoser aminosyrabehovet utan att ge ett signifikant glukostillskott.

  • Initialt åt man 1480kcal från kolhydrater samt producerade cirka 50kcal (glukos) från triglyceridernas (fettets) glyceroldel, cirka 5E% av fettets energiinnehåll (5% av 998kcal). Totalt cirka 1530 från monosackarider. (Kom ihåg att proteinernas bidrag i detta skede inte räknas!) Vid denna kombination av makronutrienter blir halten av insulin 10.5 mU/liter.
  • I MCMF-gruppen kom 654kcal från kolhydrater, 35kcal (glukos) från fettet samt 160kcal (glukos) från det massiva proteinöverskottet, totalt 849kcal från monosackarider. Insulinhalten blev 9.5 mU/liter.
  • LCHF-gruppen ger det intressantaste resultatet med 89kcal från kolhydrater, 58kcal (glukos) från fett samt 122kcal (glukos) från proteinöverskottet, totalt 269kcal av monosackarider. Logiskt nog sjunker insulinet till 6.1 mU/liter, 42% under utgångsvärdet och 36% under MCMF-gruppens värde.

Även blodsockret förändrades från utgångsvärdet 5.9 mmol/l till MCMF:s 5.6 mmol/l och vidare ner till 5.3 mmol/l för LCHF:arna. Skillnaderna kan förefalla måttliga, men den är i själva verket utomordentligt stor. Enligt min mening skall man inte utgå från 0-värdet på skalan utan från ett idealvärde i normalintervallet, säg 5 mmol/l.  Då är utgångsvärdet 18% förhöjt, MCMF 12% upp medan LCHF-arna nöjer sig med 6%!

Samma beräkningar i den isokaloriska gruppen (med fast kaloriintag) ger utfall enligt samma mönster:

  • Initialt åt man 1514kcal kolhydrater och 56kcal (glukos) från fett, totalt 1570kcal från monosackarider vilket resulterade i 16.6 mU/l insulin, 5.5 mmol/l blodsocker.
  • MCMF-gruppen åt 692kcal, 37kcal (glukos) från fett samt 148kcal (glukos) från proteinöverskott, totalt 877 kcal från monosackarider, 9.2 mU/l insulin, 5.2 mmol/l blodsocker.
  • LCHF-arna sticker ut även här: 83kcal från kolhydrater, 64kcal (glukos) från fett samt 147kcal (glukos) från proteinöverskottet ger totalt 294 kcal från monosackarider, 7.3 mU/l insulin, 4.8 mmol/l i blodsocker.

Protein anses kraftigt mättande, men i denna studie ger detta inget signifikant genomslag. MCMF-arna i ad libitum-gruppen åt 46kcal mer av förment mättande protein men trots detta totalt 154kcal mer!

I alla grupperna noterade man lägre vikter vid slutet av försöksperioderna än i utgångsläget men det finns några utomordentligt intressanta detaljer att notera.

Försöken pågick i 4 veckor, 28 dagar. Om vi nu tar skillnaden mellan ad libitum grupperna LCHF och MCMF, 154kcal, och multiplicerar med de 28 dagarna så blir energiintaget i MCMF-gruppen totalt 4312kcal högre vilket (teoretiskt antas 1 kg fettväv = 7500kcal) motsvarar cirka 0.58 kg fettväv. I tabellens rad för Fat mass finns det faktiska utfallet och MCMF-gruppen drog av någon anledning på sig drygt 2.2 gånger mer än kaloriintaget teoretiskt borde innebära, 1.3kg! Observera att detta är uppmätt fettmassa, inte en skillnad i kroppsvikt som kan påverkas starkt av muskel- och leverglykogen med vidhängande vatten.

Det är alltså inte enbart en total viktnackdel*** för MCMF på Ad libitum (den var 2.1kg) utan 1.3 kg fettväv!

Samma genomräkning hos de isokaloriska deltagarna ger vid handen att den lilla skillnaden om 66kcal över 28 dagar (teoretiskt****) summerar upp till 1848kcal, motsvarande 0.25 kg fettväv. Viktskillnaden blev totalt 2.2 kg till MCMF-gruppens nackdel, varav 0.9 kg var genuin fettväv, 3.6 gånger mer än de traditionella kaloriräknarnas prognoser.

Rakt på sak:

  • Den som äter en kost med lite kolhydrater samlar mindre fettväv.
  • På LCHF åt man frivilligt mindre mat. (Ad libitum)
  • Vid energibegränsning (svältbantning) minskade LCHF-arna mer i fettmassa.
  • Vid Ad libitum (fritt ätande) sjönk insulinet avsevärt med LCHF, knappt alls i MCMF.
  • Vid energibegränsning sjönk insulinet i båda grupperna men tydligt mer i LCHF (statistiskt säkerställt).
  • Det finns inget enkelt samband mellan enbart kaloriintag och fettväv.
  • Energi från monosackarider återspeglar sig i blodsockret och styr insulinutsöndringen.
  • Högt protein minskar inte nödvändigtvis ätandet.

*) Observera att jag ändrat studiens HF-LC till ”vårt” LCHF samt MF-MC till MCMF för att bättre stämma med språkbruk vi är vana vid.

**) Aminosyror som bryts ned till energi bildar i huvudsak glukos, men några bildar ketoner. Det finns även de som kan bilda båda efter behov.

***) Jag använder ordet viktnackdel för att förtydliga att MCMF gick ner mindre.

****) InoUtare (kaloriräknare) brukar hävda att kalorier är likvärdiga oavsett källa.

vLCD-studie som stöder LCHF-tänket!

Publicerat: 2016-05-07 i Blodsocker, Diabetes typ 2, Fetter, glukos, GLUT4, Glykogen, Insulin, interventionsstudie, Kolhydrater, lågkolhydratkost, MUFA - enkelomättade fettsyror, SFA - mättade fettsyror, sockersjuka, triglycerider
Etiketter:, , , , , , , , , ,
2

Dagligen åt deltagarna något mindre än 75 gram kolhydrater, 13 gram fett och 45 gram protein, sammanlagt 600 kcal, en svältkost som Stefan Rössner och andra InoUtare utan nämnvärd framgång försökt promota hos frilevande människor. Under en följd av år har de som förespråkar magoperationer av diverse schatteringar visat fördelar av en påtvingad svältkost, men frågan är hur det fungerar på sikt, när de egna fettlagren sinar?

Normalisation of both beta cell function and hepatic insulin sensitivity in type 2 diabetes was achieved by dietary energy restriction alone.

Källa: Reversal of type 2 diabetes: normalisation of beta cell function in association with decreased pancreas and liver triacylglycerol

  • Om vi antar att det krävs 2500 kcal/dag (eller vilken siffra du tycker är motiverad) så går det inte att i längden klara sig på studiens 600 kcal/dag, inte heller är det seriöst att räkna på den mindre mängden och dra slutsatser med detta som bakgrund.

Jag skulle uppskatta om någon/några kan peka på (åtkomliga) studier som tydligt tar hänsyn till detta. De kanske finns, även om jag aldrig stött på dem.*

  • Gemensamt för alla som går ner kraftigt i fettmassa, speciellt under kort tid, är att de använder stora mängder av det egna kroppsfettet. Här är det i medeltal 12,6 kg på 8 veckor, alltså 225 gram per dag, motsvarande fettmängden i mer än ett halvt normalstort smörpaket!**

Tumregel: Varje kilo nedgång som sker från fettväv innebär 830 gram naturligt animaliskt fett som måste räknas in, kvantitet såväl som kvalité. (1 kg fettväv = 7500 kcal, absolut inget vegetabiliskt fleromättat fett!). Eventuella hälsofördelar i uttalade svältstudier måste därför bedömas mot denna bakgrund. Att äta några gram här och där av diverse ”nyttiga näringsämnen” i en svältkost lär ge ett marginellt bidrag, sett i ljuset av helheten.

Min åsikt: Utgå från den sammanlagda metabolismen och dra slutsatserna baserat på detta.

Ju mindre och långsammare viktnedgång desto mindre bidrag från de naturliga animaliska fetterna ur kroppens eget lager, sannolikt även avsevärt färre upplevda/rapporterade hälsofördelar. Hos den som äter en ”balanserad energimängd” av blandkost och förblir viktstabil kommer en del kolhydrater att mellanlagras som glykogen, fettsyror eller rent fett allt mellan sekunder till några timmar, men de ackumuleras inte till störande viktuppgång.

vLCD - Insulin sensitivity
Tester av s.k. insulinkänslighet*** gjordes under studiens gång. Den perifera känsligheten ute i kroppen visade sig, förmodligen till studieförfattarnas förtret, inte förbättras. Av det skälet kommenteras denna observation knappt alls. Som jag ser det är observationen fullt logisk och i linje med de faktiska händelserna i kroppen.

  1. Energi i form av glukos är ytterst platskrävande, en enda glukosmolekyl drar med sig ett följe av 190 molekyler vatten.
  2. Av det skälet ryms inga stora mängder i en cell och trots att insulinet mycket väl kan ha öppnat GLUT4-transportörerna på vid gavel så passerar bara små mängder in. Varför?
  3. Cellerna anpassas till fettmetabolism och har fullt upp med energi från fett/fettsyror/ketoner. Då redan lagrat glukos i form av glykogen inte förbrukas nämnvärt kommer det utrymmeskrävande blodsockret inte in!
  4. Nedsatt insulinsvar är då en logisk följd av att cellerna har gott om energi och ingen plats finns i härbärget.
  5. Eventuellt är det nedsatta insulinsvaret (nedsatt insulinkänslighet) en misskreditering av ett helt normalt fysiologiskt förlopp hos personer som är väl anpassade till fettmetabolism, som t.ex. LCHF-are.

Uppföljningen efter 12 veckor:

  1. Blodsockret föll när kolhydratbelastningen minskade till 75 gram/12E%.
  2. Lika väntat är att deltagarna ökade i vikt när kosten sannolikt ”normaliserades” efter studieperioden, + 3,1 kg/4v = +111 gram/dag att jämföra med viktnedgångens 15,3 kg/8v = -273 gram/dag.
  3. Inte oväntat att de övriga värdena förblev goda fram till 12 veckor, deltagarna hade under 8 veckor lotsats ut ur det hörn man befunnit sig och det tar säkert mer än 4 veckor för dem att ställa sig där igen.
  4. Att fasteblodsockret stigit från lägstavärdet 5,7 till 6,1 mmol/l är hanterbart. Att tre av deltagarna återvänt till diabeteslägret, bedömt genom en glukosbelastning, är illavarslande.

En andra uppföljning borde därför ha skett efter minst lika lång tid som studietiden, alltså vecka 16 eller senare. Med tanke på den uppmätta viktuppgången på 111 gram/dag vore det motiverat att göra ytterligare en uppföljning, (15300/111 = 138 dagar) 20 veckor efter studiens avslut.

En sidoobservation; 75 gram tillfört glukos/dygn räckte för att upprätthålla ett ”normalt” blodsocker, detta trots att hjärnan antas behöva cirka 120 gram glukos/dygn. Min övertygelse är att behovet är betydligt lägre än så, baserat på egna långvariga erfarenheter med i huvudsak mindre än 20 gram/dag.

This study demonstrates for the first time the time course of a return of normal beta cell function and hepatic glucose output by acute restriction of dietary energy intake in individuals with type 2 diabetes.

Diabetes typ 2 kan alltså förbättras avsevärt, enligt studieförfattarna till och med reverseras i sitt förlopp, om man ändrar sin mat så att kolhydratmängden sjunker avsevärt samt att fettmängden och kvalitén stiger till den som en dedikerad LCHF-användare siktar mot. Att fördelarna kommer av en ”drastisk minskning av energiintaget” är påtagligt enögt beskrivet. All förändring av energimängden innebär ändring av en eller flera av dess beståndsdelar.

Plocka fram studier där deltagarna gått ner ordentligt i vikt under en relativt kort tid och gör motsvarande beräkningar som ovan. Sannolikt kommer du att bli lika förbluffad som jag över resultaten, särskilt när du samtidigt tar hänsyn till de lovord som studiernas författare brukar använda om de uppnådda fördelarna.

Fysiologin bakom diabetes typ 2 är ofullständigt utforskad men här får vi vetenskapligt stöd för ett enkelt och praktiskt verktyg att hantera den, LCHF, nödtorftigt maskerad som svältkost.

Kunskaper att bära med sig:

  1. Diabetiker typ 2 bör minska sin kolhydratkonsumtion drastiskt och på så sätt förbättra sin blodsockerprofil. (Lägre genomsnitt och mindre variation)
  2. Studien visar att naturliga animaliska fetter är inte bara ofarliga utan ökad metabolisering av dem (till en början genom viktnedgång, sedan via konsumtion typ LCHF) är förknippade med förbättrade hälsoparametrar.
  3. Kraftigt ökad fettmetabolism, i vart fall från kroppens egna lager, reducerar leverförfettning och ger bättre fettstatus i bukspottkörteln.

Ska bli intressant att se hur de ”konventionella diabetesbehandlarna” tar sig an detta.

*) Detta påstående gällde åtminstone hösten 2011 när jag fann studien och större delen av denna serie skrevs.

**) Smör innehåller 80% fett vilket innebär att det finns 400 gram fett i ett halvkilospaket.

***) Jag ogillar begreppet insulinkänslighet och nedsatt insulinkänslighet och vill ersätta det med nedsatt insulinsvar. Fenomenet är lätt att mäta, så tillvida existerar det, men förklaringarna bakom spretar åt olika håll.

vLCD-studien, Goda utfall men tveksamma antaganden och slutsatser

Publicerat: 2016-05-06 i interventionsstudie, Kolhydrater, lågkolhydratkost, Vetenskap
Etiketter:, , , ,
2

Dagligen åt deltagarna något mindre än 75 gram kolhydrater, 13 gram fett och 45 gram protein, sammanlagt 600 kcal.

Normalisation of both beta cell function and hepatic insulin sensitivity in type 2 diabetes was achieved by dietary energy restriction alone.

Källa: Reversal of type 2 diabetes: normalisation of beta cell function in association with decreased pancreas and liver triacylglycerol

Forskarnas stolta formulering får en rejäl törn redan där. Att påstå att detta enbart är energireduktion (…energy restriction alone…) faller på sin egen orimlighet. Ingen av de redovisade mängderna är ens i närheten av en ”vanlig” kost, möjligen då proteinmängden som når drygt hälften av det man äter i vanliga fall.

Jag ser vid första genomläsningen en påtagligt kolhydratreducerad kost, inte direkt som hos LCHF, men i vart fall på samma planhalva. Men lugn, det kommer mera som förändrar bilden ytterligare, dessutom mycket drastiskt.

vLCD-studien, tabell 1

Tabell 1 i studien innehåller intressanta data som studieförfattarna missat att inkludera i sina resonemang. I korthet har deltagarna i genomsnitt minskat sin fettmassa med 12,7 kg och den fettfria massan (ex. muskler) har gått ner 2,6 kg under den 56 dagar dagar långa studietiden. För att illustrera deras feltänk kommer resonemanget nedan att innehålla mängder av siffror.

  1. Deltagarna gick ner i vikt och detta fett, muskler (protein) och glykogenlager försvinner ju inte i tomma intet utan förbrukas i kroppen, metaboliseras, tillsammans med den dagliga maten. De 12,7 kg fettmassa som deltagarna i genomsnitt minskade i vikt motsvarar 114300 kcal*.
  2. Den fettfria massan om 2,6 kg omräknat till protein motsvarar 0,65 kg eller 2600 kcal (Givet att muskler innehåller 75% vatten).
  3. Antag att kroppens muskler och lever offrar hela sitt glykogen (”det är bara vatten som försvinner när man bantar”) vilket innebär ytterligare 2000 kcal. (se not **)
  4. Sammanlagt blir detta 118900 kcal från egna lager (”viktnedgång”), att jämföra med det deltagarna åt, 33600 kcal totalt under de 56 dagarna.
  5. Lägger vi ihop allt deltagarna i genomsnitt metaboliserade blir det 118900 + 33600 = 152500 kcal/56 dagar, inte mindre än 2723 kcal/dag!

De må ha fått ynkligt lite att äta (600 kcal), men metabolismen ligger på en högst anständig nivå (2723 kcal).

Tydligare blir det när vi räknar på de enskilda makronutrienterna.

  1. Totalt sett åt man 4200 gram kolhydrater (+ ev. upp till 500 gram från lagrat glykogen), alltså max 4700 gram, 18800 kcal under 56 dagar.
  2. Trots att man fick ett intryck av att vLCD-kosten var hyfsad i protein (>30E%) innebar det endast 45 gram/dag, därför bröts ändå deltagarnas muskler ner (minskning av den fettfria massan med 2,6 kg) och bidrog med ytterligare 650 gram (se not **) upp till en total mängd av 3170 gram, 12680 kcal / 56 dagar.
  3. Kostfettet bidrog med 13 gram/dag, ynkliga 728 gram, men till det skall läggas de 12700 gram från viktnedgången, totalt 13428 gram eller 120850 kcal / 56 dagar.

För överskådlighetens skull räknar jag fram energifördelningen från de tre makronutrienterna.

  1. Kolhydraterna bidrar till max 12,3E%
  2. Proteinet till ytterst bristfälliga 8,3E% (se not ***)
  3. Fettet hamnar på väl godkänt ur LCHF-synpunkt, 79,3E%!

Det studien vill karaktärisera som en enbart kalorireducerad kost är i praktiken kraftigt kolhydratreducerad, bristfällig ur proteinsynpunkt och med ett mycket högt naturligt animaliskt fettbidrag!

Tyvärr redovisas inte fettsyrafördelningen, vare sig i den flytande kosten, initialt i kroppen eller vid studiens avslut, men andelen metaboliserade naturliga animaliska fetter dominerar totalt, då de bidrog med 94,6% från kroppsfettet (12700 gram av totalt 13428 gram metaboliserat). Eftersom kroppsfett är stabilt för att kunna långtidslagras domineras det av de extremt stabila mättade fettsyrorna och de lite mindre stabila enkelomättade varianterna. De fleromättade var antagligen underrepresenterade men fanns kanske bland de dryga 13 gram som deltagarna fick i sig via drickat och grönsakerna.

Med tanke på att fett dominerade som energikälla är det fullständigt logiskt att fettväv, lever och bukspottkörtel bidrar med sina innehåll. Levern är det organ i kroppen som ansvarar för energitillförseln när den inte försörjs via kost/tarm. De exporteras via de normala kanalerna, helt enligt fysiologins grunder, till de vävnader där de behövs. Detta resulterade i en 30% minskning av leverns fettinnehåll redan efter 1 vecka och 70% efter 8 veckor.

De närmast revolutionerande hälsoeffekterns som de undersökta diabetikerna typ 2 uppnådde skedde alltså i en metabol miljö som påminner om LCHF, dock med ett anmärkningsvärt lågt proteininnehåll och fleromättade fetter vid eller nära undre gränsen.

Det deltagarna konsumerade och forskarna betraktade var en dryck + stärkelsefria grönsaker

  1. <75 gram kolhydrater
  2. 45 gram protein
  3. 13 gram fett
  4. 600 kcal/dag

Det deltagarna levde på (metaboliserade) var i praktiken

  1. Kraftigt reducerat i kolhydratinnehåll, max 12,3E% eller mindre än 83 gram/dag
  2. Vid nedre gränsen eller otillräckligt vad gäller protein, 8,3E% eller 56 gram/dag. (**)
  3. Hög fettandel, 240 gram (nära 80E%), varav mer än 95% av naturligt animaliskt ursprung (eget kroppsfett, alltså).
  4. 2723 kcal/dag
  5. = LCHF!

Mitt förslag är att lågkalori- och lågfett-terapier som resulterar i påtaglig viktnedgång räknas om enligt ovan för att redovisa den faktiska metabolismen. De vävnader som ”försvinner” ingår nämligen i ämnesomsättningen och måste rimligen räknas, både i kvantitet (”kalorier”) och kvalitet (proteiners biologiska värde samt det naturliga animaliska fettets fettsyrafördelning). Min tro är att den på så sätt omräknade metabolismen har ett betydligt större fettbidrag, särskilt från naturliga animaliska fetter.

Positiva hälsoeffekter som kommer av viktnedgångar, framför allt de som baseras på lågkalori- och lågfett-terapier, kanske även ”magoperationer” kommer sannolikt att visa ett tydligt samband med mängden metaboliserat naturligt animaliskt fett (”förlorad” fettmassa vid viktnedgången) och låga mängder kolhydrater i maten.

Tidigare i denna serie:

  1. Ketogen extrem lågkalorikost ger bättre hälsa hos sockersjuka, diabetiker typ 2
  2. Extrem lågkaloristudie stöder LCHF för diabetiker typ 2
  3. Kort presentation av vLCD-studien
  4. vLCD-studien – Utomordentligt goda effekter av kraftig kalorirestriktion?

Fortsättning följer.

*) 1 kg fett motsvarar cirka 9000 kcal, men fettväv innehåller dessutom andra strukturer som bindväv och blodkärl vilket sänker energitätheten till ungefär 7500 kcal/kg.

**) Mitt resonemang om proteinandelen från den fettfria massan (ffm) kan vara ofullständigt. I ffm ingår ju även glykogen inklusive sitt vatten till en stor, kanske dominerande del. Eventuellt är näringsbidraget från nedbrutet muskelprotein betydligt mindre än jag antagit vilket ytterligare accentuerar att kosten hade uttalade brister i proteinförsörjningen.

***) En faktor som hjälper upp den låga proteinandelen är att de upp till 650 gram som kommer från kroppens muskelnedbrytning har den aminosyrasammansättning som bygger kroppen och därför kan återanvändas med mycket god verkningsgrad. Annat vore om proteinerna kommer från vegetabiliska råvaror utan att vara matchade för att resultera i en god aminosyraprofil.

vLCD-studien – Utomordentligt goda effekter av kraftig kalorirestriktion?

Publicerat: 2016-05-05 i Blodsocker, Diabetes, Diabetes typ 2, fasta, Insulin, interventionsstudie, lågkolhydratkost, sockersjuka, Vetenskap
Etiketter:, , , ,
7

”Reversal of type 2 diabetes: normalisation of beta cell function in association with decreased pancreas and liver triacylglycerol” av Lim, Hollingsworth, Aribisala, Chen, Mathers och Taylor, publicerad iDiabetologia 2011. Länk för att hämta hem hela studien

Efter de inledande provtagningarna (vecka 0) startade interventionen med flytande kost ”(46.4% carbohydrate, 32.5% protein and 20.1% fat; vitamins, minerals and trace elements; 2.1 MJ/day [510 kcal/day]; Optifast; Nestlé Nutrition, Croydon, UK). This was supplemented with three portions of non-starchy vegetables such that total energy intake was about 2.5 MJ (600 kcal)/day.”

Min kommentar: Sannolikt för att göra studien uthärdlig tillförde man färg, struktur och volym till kosten via de ”stärkelsefria grönsakerna”. I redovisningen skriver man bara att de ökar energiinnehållet från 510 kcal/dag till 600 kcal/dag. Baserat på att de vanligen knappt tillför fett, bara något protein och resten kolhydrater har jag gjort en egen uppskattning av den resulterande dagliga maten till <50E% kolhydrater, 20E% fett och >30E% protein. Vi talar alltså om en något mindre kolhydratandel, förhöjt protein och kraftigt reducerad fettandel jämfört med t.ex. ”SLV-kost”. Mina uppskattningar kan avvika något från de faktiska värdena, men som kommer att framgå av fortsättningen har det föga betydelse för slutsatserna.

Lägg noga märke till ordet ”andel”, kolhydrater, fett och protein anges som en bråkdel av helheten. Då helheten är oerhört liten jämfört med deltagarnas vanliga ätande blir absolutmängderna (i vikt) mycket små.

Resultat i korthet. Angivna värden gäller diabetesgruppens medel, för data om spridning etc. se studiens originaltext. Inte alla mätta faktorer är medtagna.

  1. Efter 1 vecka hade blodsockret sjunkit från 9,2 till 5,9 mmol/l och skilde sig inte statistiskt från den friska kontrollgruppen. Nivån förblev stabil under resten av tiden (Gick slutligen ned till 5,7 mmol/l). Även andra värden förbättrades avsevärt och blev till slut statistiskt likvärdiga med den friska kontrollgruppen.
  2. Insulinhalten efter fasta, ett ovanligt test i praktiken, mer än halverades efter en vecka för att sedan sjunka ytterligare. (151 – 73 – 65 pmol/l).
  3. Leverns basala glukosproduktion sjönk tydligt under den första veckan och skilde sig inte från kontrollgruppens värden vid studiens slut.
  4. Leverns fettinnehåll minskade med 30% under första veckan till kontrollgruppens nivå för att till slut nå normala nivåer, totalt en minskning med 70%!
  5. Insulinutsöndringen efter fasta sjönk under första veckan med 40% och förblev på den nivån. (Något som kännetecknar diabetiker typ 2 är oförmågan att höja insulinutsöndringen kraftigt vid behov samt att sänka den till en vilonivå där emellan. Dygnsmängden kan vara stor, men den dynamiska variationen saknas. Min anmärkning.) Efter 8 veckor fanns ingen statistiskt säker skillnad mellan fas 1-nivån (Den initiala insulinutsöndringen) hos studie- och kontrollgruppen.
  6. Fettandelen i levern var till en början 8,0% och föll stadigt till 6,2% efter 8 veckor, nära kontrollgruppens 6,0%.
  7. Ingen statistiskt säker ändring av insulinkänsligheten uppmättes under hela studien.
  8. Vikten sjönk med 15,3 kg under studiens gång.
  9. Blodplasmans TG (fett) halverades från 2,4 till 1,2 mmol/l och förblev sedan konstant.
  10. Vid en uppföljning efter 12 veckor hade deltagarna ökat 3,1 kg i vikt, övriga värden var tämligen oförändrade medan fasteblodsockret ökat från 5,7 till 6,1 mmol/l.

Studiens diskussion i korthet:
Studien visar att de båda defekterna betacellsvikt och insulinresistens* som ligger bakom diabetes typ 2 kan reverseras, enbart genom en påtaglig sänkning av energitillförseln. Under de första 7 dagarna av reducerat kaloriintag föll blodsocker och leverns insulinkänslighet normaliserades samtidigt som leverns fettinnehåll minskade.

”The data are consistent with the hypothesis that the abnormalities of insulin secretion and insulin resistance that underlie type 2 diabetes have a single, common aetiology, i.e. excess lipid accumulation in the liver and pancreas.”

Min tolkning: Data överensstämmer med hypotesen att störningar i insulinproduktion och insulinresistens som kännetecknar diabetes typ 2 har sin grund i ökad fettansamling i lever och bukspottkörtel.

Bukspottkörtelns TG-andelStudiens data visar klart att en minskning av det totala fettinnehållet (TG) i bukspottkörteln (se diagram till vänster) associeras med att betacellfunktionen återställs.

Ett mycket lågt energiintag har visats sänka leverns fettinnehåll hos friska, feta personer inom få dagar. Denna studie visar för första gången det tidiga förloppet när både leverns fettlager minskar och glukosproduktion faller som följd av en kraftigt minskad mattillförsel hos diabetiker typ 2.

Studien har begränsningar, deltagarantalet var av nödvändighet lågt för att tillåta sofistikerade undersökningsmetoder. Däremot var alla deltagare diabetiker typ 2 och med karakteristiska egenskaper för sjukdomen. Deltagarna hade haft sin sjukdom under relativt kort tid (upp till 4 år) och ytterligare studier måste utföras för att utröna om även längre tids diabetes kan reverseras.

Metoderna, som jag ej redovisar, är tekniskt förstklassiga, grundligt genomförda, utfallen och slutsatserna är klara och artikeln har passerat Springerlinks granskning och nålsöga. Ändå dristar jag mig att på goda grunder att kritisera den. Ibland blir jag förbluffad över hur lite ”nutritionsforskare” tänker igenom sitt ämne innan slutsatserna sätts på pränt, granskas och publiceras.

Tidigare i denna serie:

  1. Ketogen extrem lågkalorikost ger bättre hälsa hos sockersjuka, diabetiker typ 2
  2. Extrem lågkaloristudie stöder LCHF för diabetiker typ 2
  3. Kort presentation av vLCD-studien

Fortsättning följer

*) Jag vill byta ut insulinresistens mot nedsatt insulinsvar, detta då den bakomliggande mekanismen inte är väl känd.

Begravda fakta om fleromättade fetter i dagens ljus

Publicerat: 2016-04-14 i CVD (hjärtsjukdom), Debattartikel, dubbelblind, dubbelblind studie, interventionsstudie, PUFA - fleromättade fettsyror, randomiserad, RCT, Utblick
Etiketter:,
0

Några stora media kommentarer de obekväma fakta om vegetabiliska fleromättade fetter som jag skrev om igår.

Reuters

Reuters: Is vegetable oil really good for you?

The Washington PostThe Washington Post: This study 40 years ago could have reshaped the American diet. But it was never fully published.

Medical News Today

Medical News Today: Polyunsaturated or saturated fat? Old data, new conclusions

Äldre inlägg