Arkiv för kategori ‘NAFLD’

Fristående fortsättning på LC-kost mot fettlever, en svensk studie i fulltext / 1 och del 2

Mycket text har det blivit, men bilder/grafik ger ytterligare perspektiv.  Ett sådant är ”Hur snabbt anpassar vi oss till nya förutsättningar?”

För att underlätta tolkningen av studieresultaten ville man att deltagarna skulle vara viktstabila under de 14 dagar som studien pågick.

Det går stick i stäv med hur LCHF normalt fungerar. ”Vi” är vana vid att en väl anpassad LC-kost resulterar i mindre sug, mindre måltider och, om man kan påverka det, längre intervall mellan dem.

Märk väl att fokus initialt bör vara att minska mängden kolhydrater i maten. De som missförstår konceptet och tror att HF är det viktiga och istället ökar mängden fett i maten blir lätt besvikna.

Grundtips: Börja med LC, när hunger eller sug efter mat blir svår att behärska, lägg till lite naturligt animaliskt fett, det är ändå sådant din egen kropp bidrar med när du går ner i vikt.

De pastellfärgade rektanglarna längs ”midjan” i grafen ovan visar den måttliga men tydliga trend man ville motverka, i genomsnitt ungefär -1,8 kg.

Mängden fett i levern påverkades snabbt, redan på tredje dagen är den nedåtgående trenden väl etablerad. Tidsskalan är manipulerad så att nedgången ser mer dramatisk ut än den är.

En lever väger 1,2 – 1,6 kg vilket gör det möjligt att uppskatta hur många gram fett som deltagarna gjorde sig kvitt.

  • 1% utgör 12 – 16 gram, 10% 120 – 160 gram och 25% 300 – 400 gram.

Uppskattningsvis minskade fettet 5 – 9% hos de olika deltagarna vilket omräknat i vikt innebär 60/80 – 108/144 gram (den andra siffran i varje par utgår från en 1,6 kg lever). Omräknat till energi kan fettet ha bidragit med 450 – 1300 kcal till fettmetabolismen under dessa 14 dagar. Att gränserna blir så vida beror även på att jag är osäker på om detta fett ska räknas som fettväv med 7500 kcal/kg eller ”rent” fett med 9000 kcal/kg.

I vilket fall framgår tydligt att kroppen metaboliserat som mest 144 gram från leverfett av totala viktnedgången på 1800 gram, som minst 60 gram. Mängden är mycket begränsad, totalt sett, men tas från ett organ som lätt tar skada om det måste långtidslagra fett.


Levern ”bygger” transportfarkoster, lipoproteiner, med ett inre som passar lipider, t.ex. fett och ett yttre som kan umgås med det vattenhaltiga blodet. I detta fall är det VLDL (very low density lipoprotein) med en ”flagga” på ytan som identifierar dess ursprung i levern, ApoB-100.

När VLDL är färdigpackat med fettrikt innehåll hamnar det i blodomloppet där kroppens celler får tillfälle att haka fast och plocka det de behöver ur innehållet.

VLDL töms gradvis, krymper och får andra namn, först IDL (intermediate density lipoprotein), därefter LDL (low density lipoprotein) som de riktigt specialiserade delar upp i undergrupper, 5 tror jag det är. Gemensamt för alla är att de har ApoB-100 med sig.

I grafiken står det VLDL-TG vilket verkar lite förvirrande, men när man mäter blodets innehåll av VLDL efter nattfasta kallas det triglycerider, TG. Skillnaden mellan de två är, som jag uppfattar det, att TG förutsätter åtminstone så lång fasta att matens direkta bidrag till fett i blodet är försumbart och levern därför är källan.

”Hur går det ihop att leverfettet minskar trots att koncentrationen VLDL-TG går ner?”

Det förefaller paradoxalt, men har en helt logisk förklaring.

Beta-hydroxybutyrat, BHB, är en nedbrytningsprodukt som bildas under fettmetabolismen. Det påminner starkt om en kortkedjig fettsyra med 5 kol, smörsyra, men har en väteatom utbytt mot en OH-grupp. Tillsammans med den OH-grupp som kännetecknar alla fettsyror får BHB mycket god förmåga att på egen hand följa blodet utan hjälp av lipoproteiner eller albumin. BHB når utan åthävor kroppens alla hörn och har mycket hög verkningsgrad då den bara innehåller två syre, de övriga atomerna är ännu inte oxiderade och står till mitokondriernas fulla förfogande.

Första dagen ligger BHB ganska tajt runt cirka 0,6 för att redan dag 3 hamna på snett under 2, en ökning med cirka 3 gånger. Detta är ett kvitto på att fettmetabolismen i allmänhet, inklusive den från levern, stiger tydligt. De individuella skillnaderna är stora.

Grafen visar att kroppen metaboliserar fett långt effektivare vid LC och på så sätt ”dränerar” blodet på VLDL-TG vilket förklarar att det halveras redan efter 3 dagar.

DNL (de novo lipogenesis, nybildning av fett i levern) minskar dessutom från dryga 200 till mindre än 100 redan dag 3 för att minska ytterligare något.

I och med LC-kosten minskar pressen på levern att hantera stora mängder glukos i blodet, blodsocker. I vanliga fall sker det genom direkt inlagring i leverglykogen, därefter som niofalt kompaktare fett.

Äter man ”som man borde” är denna fettinlagring i levern helt OK, den är tillfällig och förbrukas när levern exporterar via TG. Problem uppstår när måltiderna blir stora och kommer tätt, då uppstår ingen naturlig efterfrågan på leverfettet och det blir kvar, långt efter sista förbrukningsdatum.

Man studerade även bakteriefloran i tjocktarmen och fann:

Among the top ten most abundant of 25 significantly altered genera, only Streptococcus, Lactococcus, and Eggerthella were increased over the study period (Figure 2C; Table S2). The carbohydratedegrading bacteria Ruminoccocus, Eubacterium, Clostridium, and Bifidobacterium were all decreased (Figure 2C; Table S2). In parallel, we observed decreased carbohydrate fermentation as shown by reductions in fecal concentrations of short-chain fatty acids (SCFAs) (Figure 2D), in agreement with previous studies (David et al., 2014; Duncan et al., 2007).

Min tolkning: Bland de 10 mest förekommande bakterierna (av 25 statistiskt säkerställt förändrade) var det endast tre typer av bakterier som ökade under studieperioden. Fyra bakterier som bryter ner kolhydrater minskade i antal. Vi observerade även en minskning i mängden av kolhydratnedbrytning då koncentrationen av kortkedjiga fettsyror (SCFA) minskade.

Sammanlagt minskade 7 av 10 i topp vanligaste bakterierna varav logiskt nog 4 var direkt engagerade i nedbrytning av kolhydrater, det studiens deltagare drastiskt minskade. Ökningen av SCFA var ett annat, parallellt, tecken på detta. De räknas som fördelaktiga för tjocktarmens drift och hälsa, hämmar till och med coloncancer. Fibrer är den sannolikt viktigaste energikällan för de kolhydratdrivna bakterierna då de tillhör de få kolhydrater som i större mängd lyckas ta sig förbi tunntarmen. Våra kroppar är ekonomiska och anpassar sig genom att minska på det som inte behövs, en aspekt av homeostasen.

 

 

Annonser

Genom vänligt tillmötesgående av professor Jan Borén har jag fått full tillgång till den studie jag nyligen bloggade om. Man studerar hur leverförfettning påverkas av LC-kost med extra protein och avsikt att förbli viktstabil. Ämnet är omfattande och jag delar upp i ett ännu oplanerat antal inlägg.

En vanlig följd av LCHF med oförändrad proteinmängd är att man spontant äter mindre och på så sätt ”utsätter sig för risken att gå ner i vikt”. Studien fokuserade på leverns förfettning och allmän viktnedgång skulle krångla till det. Själv kan jag tycka att utformningen var aningen oetisk då den inte lärde deltagarna att ”sköta sin lever”, något man noterade och jag återkommer till senare.

Despite good compliance, we observed a slight weight loss (1.8% ± 0.2% of their body weight9

Min tolkning: Trots god följsamhet (till studiens regler) observerade vi en mindre viktnedgång (1,8% +- 0,2%)

Som jag uppfattar fulltexten sönderfaller studien i två delar, dels hur leverförfettning påverkas av deras variant av LC-kost, dels hur kostmodellen påverkar tarmfloran. Dessutom redovisar man ett antal samvariationer mellan tarmflora och fett i levern utan att påvisa kausalitet (orsak => verkan)

Jag läser och kommenterar, åtminstone denna gång, deras speciella tolkning av LC vs. leverfett.

We observed rapid and dramatic reductions of liver fat and other cardiometabolic risk factors paralleled by (1) marked decreases in hepatic de novo lipogenesis; (2) large increases in serum b-hydroxybutyrate concentrations, reflecting increased mitochondrial b-oxidation…

Min tolkning: Vi observerade en snabb och dramatisk minskning av leverfett och andra riskfaktorer för hjärta och kärl. Detta skedde parallellt med (1) minskning av nyproduktion av fett i levern samt (2) stor ökning av beta-hydroxybutyrate i blodet vilket återspeglar en ökning i mitokondriers beta-oxidation.

Beta-hydroxybutyrat, BHB, låter lite skrämmande, men är en av tre s.k. ketoner som bildas vid fettmetabolismen och helt naturligt ökar när den tilltar. Den har mycket stora likheter med en mycket kortkedjig fettsyra vid namn smörsyra, men där en av väteatomerna i kolvätekedjan bytts mot en OH-grupp. Detta resulterar i att BHB dels bär nästan lika mycket energi som en fettsyra, dels löser sig i blodet och följer med överallt i kroppen utan problem, även förbi det nogräknade filter som kallas blod-hjärnbarriären, ett mycket effekt filter som stoppar inflöde av potentiellt skadliga ämnen. BHB är betydligt energitätare än glukos då den drar med sig färre redan oxiderade atomer och därför får upp till 25% högre verkningsgrad. Om ketoner, för den misstänksamme.

The pathophysiology of NAFLD has not been resolved, but it develops when the influx of lipids into the liver exceeds hepatic lipid disposal (by fatty acid oxidation and triglyceride secretion as lipoprotein particles) (Stefan et al., 2008).

Min tolkning: Den sjukliga förändring som kallas NAFLD (icke alkoholberoende leverförfettning) är inte fullständigt klarlagd, men utvecklas när inflödet av lipider (samlingsbeteckning för fetter och fettliknande ämnen) överstiger leverns förbrukning samt export via lipoproteiner.

Influx of lipids” är flertydigt, medvetet eller ej kan jag inte bedöma. Influx betyder inflöde men vad gäller levern så kan upp till 25% av det fett som levern hanterar vara ”lokalproducerat” genom de novo lipogenesis (DNL), främst med blodets glukos som källa. Om och när mängden glukos i blodet, blodsocker, sjunker kommer arbetsbelastningen på levern för att ta hand om energiöverskott att minska avsevärt vilket minskar DNL.

Potential sources of lipids contributing to fatty liver include fatty acids released into the circulation from peripheral adipose tissue, dietary fatty acids from intestinal chylomicrons, and lipids synthesized (mostly from carbohydrates) in the liver by de novo lipogenesis (DNL) (Donnelly et al., 2005).

Min tolkning: Möjliga källor till lipider som bidrar till en förfettad lever innefattar fettsyror från fettväv,  från mat som levereras från tunntarmen via chylomikroner samt lokalproducerade fetter (via DNL) med kolhydrater som råvara.

Chylomikronen är ett specialiserat och mycket stort lipoprotein som bildas i tunntarmsväggen och där fylls främst med fett från maten men även andra fettlösliga ämnen som vitaminer. De innehåller även kolesterylestrar, en fettsyra bunden till en kolesterolmolekyl. I och med att transporten till en början sker i lymfsystemet för att sedan övergå till blodomloppet går det förhållandevis långsamt och energi från matens fett fördelas därför över en längre tid. Dess hölje bär ett unikt ID, ApoB-48, som skiljer dess innehåll från ett liknande men mindre lipoprotein, VLDL med ApoB-48, som transporterar fetter som levern sammanställer och via DNL även producerar.

Fortsättning följer.

An Integrated Understanding of the Rapid Metabolic Benefits of a Carbohydrate-Restricted Diet on Hepatic Steatosis in Humans

Min tolkning: En övergripande förståelse av fördelarna med LC-kost vid behandling av förfettad lever.

Källahttp://www.cell.com/cell-metabolism/fulltext/S1550-4131(18)30054-8

Bland LCHF-are är detta väl etablerade erfarenheter sedan länge, men det är intressant att dessa forskare sammanfattar:

Our results highlight the potential of exploring diet-microbiota interactions for treating NAFLD.

Min tolkning: Våra resultat fokuserar på mat och tarmflorans potential att behandla NAFLD

NAFLD betyder Non Alcoholic Fatty Liver Disease, en leverförfettning liknande den alkoholister brukar dra på sig. Skillnaden är att NAFLD inte kräver en droppe alkohol, den byggs med andra medel.

Nya uppgifter om hur en kolhydratfattig kost förbättrar ämnesomsättningen presenteras i en studie publicerad i tidskriften Cell Metabolism. Fynden kan leda till förbättrade behandlingar av icke-alkoholorsakad fettleversjukdom.

Källa: diabetesportalen.se

A carbohydrate-restricted diet is a widely recommended intervention for non-alcoholic fatty liver disease (NAFLD), but a systematic perspective on the multiple benefits of this diet is lacking.

Min tolkning: Lågkolhydratkost (LC) är en (widely) rekommenderad behandling av NAFLD men en sammanställning av de många fördelarna av kostmodellen saknas.

Så bra att man åtminstone börjar i något hörn.

Here, we performed a short-term intervention with an isocaloric low-carbohydrate diet with increased protein content in obese subjects with NAFLD and characterized the resulting alterations in metabolism and the gut microbiota using a multi-omics approach.

Min tolkning: Vi genomförde en kort intervention med (isocaloric, energikontrollerad relativt en kontrollgrupp) LC-kost med ökat proteininnehåll på obesa (feta) personer med NAFLD och noterade förändringar i ämnesomsättning och tarmflora.

Tittar man riktigt närsynt på människans ämnesomsättning finns bara tre energigivare, två av större betydelse, som kommer via munnen. En av dem (fett) uppträder i väldigt många varianter och nedbrytningsprodukter. Övriga är alkohol(!) samt glukos. Fler finns inte.

Proteiner, protesterar antagligen de flesta, de ger ju också energi! Har du glömt dem?

Nejdå, inte alls. Det finns ingen unik ”proteinenergi”, när kroppen plockat de  aminosyror den behöver rensas resten på kvävehaltiga ämnen (hamnar i urinen och gör den till ett näringsrikt gödningsämne) och återstoden blir till 80E% glukos och/eller 20E% ketoner. De senare (det finns tre) återfinns även som betydande energigivare när fettmetabolismen snurrar på.

We observed rapid and dramatic reductions of liver fat and other cardiometabolic risk factors paralleled by (1) marked decreases in hepatic de novo lipogenesis; (2) large increases in serum β-hydroxybutyrate concentrations, reflecting increased mitochondrial β-oxidation; and (3) rapid increases in folate-producing Streptococcus and serum folate concentrations.

Min tolkning: Vi fann snabba och dramatiska minskningar av leverfett och andra riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdomar i fas med (1) minskad nybildning av fett i levern, (2) stora ökningar av BHB i blodet vilket återspeglar en ökad β-oxidation i mitokondrier samt (3) ökad folatbildning och -koncentrationer.

Där fanns en kontrollgrupp att jämföra med.

Liver transcriptomic analysis on biopsy samples from a second cohort revealed downregulation of the fatty acid synthesis pathway and upregulation of folate-mediated one-carbon metabolism and fatty acid oxidation pathways.

Min tolkning: Jämfört med kontrollgruppen noterades nedreglering av fettsyrasyntes (Tre fettsyror och en glycerolmolekyl binds till en fettmolekyl.)

Slutklämmen, ragga finansiärer som kan försörja en eller flera i forskargruppen.

Our results highlight the potential of exploring diet-microbiota interactions for treating NAFLD.

Min tolkning: Våra resultat sätter fokus på fortsatt forskning på samspel mellan kost och tarmflora för att behandla NAFLD.

Så tillbaka till artikeln på diabetesportalen, detta och följande citat därifrån

Forskarna fann att metabolismen av farliga leverfetter var starkt knuten till snabba ökningar av B-vitaminer och bakterier som producerar folsyra. Kosten påverkade också olika genuttryck till försökspersonernas fördel.

Källa: diabetesportalen

Levern deltar mycket aktivt i kroppens energibalansering, t.ex. kommer blodets innehåll av glukos, blodsocker att kunna korttidslagras i form av upp till 100 gram leverglykogen + vatten, tillsammans knappa 400 gram. Jämfört med enstaka glukosmolekyler som omger sig med ungefär 180 vattenmolekyler för att inte skada omgivande vävnad så är glykogen långt kompaktare men likafullt väldigt utrymmeskrävande.

För att komma till rätta med utrymmesproblemet nybildar levern fettsyror/fett om energiöverskott i blodet består. De 400 kcal som finns i maxlagret leverglykogen väger knappa 400 gram och tar motsvarande utrymme. Samma mängd energi i form av fett väger 45 gram! Dessa fetter är varken ”farliga” eller onaturliga, de produceras av kroppen och ingår i kroppens homeostas, jämviktssystem.

Hos en frisk människa i metabol balans exporteras detta leverfett via ett lipoprotein, VLDL, och används som energikälla när ”maten via munnen” sinar, t.ex. under natten eller om man tillåter sig bli hungrig på allvar mellan måltider. Dagens kostråd är i dålig synk med detta: ”Ät  tre måltider, dessutom 3 mål mellan måltider: ”mellanmål” samt lite till natten. Utöver detta blir det vanligen ytterligare en del snask. Med sådana matvanor får leverns VLDL (kallas triglycerider, TG på labbrapporter) inga kunder bland kroppens celler. Kroppens celler översvämmas av ”mat via munnen”, blodsockret stiger, levern får träda emellan och producera ytterligare fett som lagras på hemmaplan. Förr eller senare blir levern förfettad, inget märkligt med det.

Icke-alkoholorsakad fettleversjukdom (NAFLD) är en följd av övervikt och finns hos ca 70 procent av alla individer med en BMI (body mass index) över 30. I var femte fall övergår NAFLD till icke-alkoholorsakad fettleverinflammation (NASH) som kom leda till skrumplever med leversvikt och levercancer.

Jag vet att detta är en beskrivning som är vida accepterad, för den skull inte nödvändigtvis korrekt. Jag föreslår en annan förklaring.

  • Detta är mitt förslag: Suboptimala matvanor (mycket, ofta, fel) kan ge överskott av energi som lagras. Överskotten behöver inte vara stora per dygn räknat men gånger 365 blir summan avsevärd och resulterar med tiden i övervikt/fetma. Varför man äter mer än lämpligt är individuellt. En del av fettproduktionen i levern utnyttjas ej, blir kvar och bygger fettlever med alla följande komplikationer.

Så tillbaka till ett intressant avsnitt studiens text:

(2) stora ökningar av BHB i blodet

BHB, beta-hydroxybutyrat, är den viktigaste av de ketoner som bildas när kroppen metaboliserar fett i betydande omfattning. Om man äter LC-kost och går ner i vikt stabilt och över längre tid än några dagar betyder det att kroppens eget fett bidrar till energin. Detta ger levern chans att börja exportera sitt fettöverskott och snabbare än man tror minskar NAFLD och är inte längre ett problem. Men tror man sig ”botad” och återgår till gamla matvanor gör fettlevern detsamma.

Fortfarande råder en betydande fettskräck vilket i denna studie yttrar sig i att man ökar proteininnehållet. Notera att varje aminosyra, utöver de som krävs, till cirka 80% kommer att bilda glukos som i sin tur späder på blodsockret och dämpar kroppens användning av TG, leverns export ur sin produktion alt. från etablerat fettlager.

Inte för att jag inbillar mig att någon av betydelse läser detta, men skriva kan jag ju:

  1. Räkna ut vad varje deltagare faktiskt metaboliserar varav maten är en del. Är viktnedgången något att tala om  kommer en betydande del av näringen från den egna kroppen.
  2. Minns att det fett som kommer ur egna vävnader är naturligt animaliskt!
  3. Var mängden protein före försöket tillräcklig finns inga rimliga skäl* att öka den, det är kontraproduktivt om man vill öka fettmetabolismen inklusive den som förbrukar fettleverns innehåll.

*) Även djupt rotad fettskräck är inget rimligt skäl. När en person hyfsat snabbt går ner i vikt och mår bra bör man hålla i minnet att vartenda gram ur den egna fettväven är naturligt animaliskt fett. Varför då inte äta sådant lika gärna?

With all its hustle, bustle, concrete, and congestion, they say New York City changes people. And that may be true, but according to a new preprint study posted on bioRxiv, urban life is also changing the city’s mice—right down to their very genes. Mice collected from around the city showed changes in their RNA in genes involved in digestion and metabolism relative to their country counterparts, New Scientist reports. Among these genetic changes the scientists found one involved in the production of omega-3 and omega-6 fatty acids, mirroring a similar change in humans that cropped up around the time our species switched from a hunter-gatherer lifestyle to one based on agriculture. Like humans who consume high quantities of fat, the city mice also showed signs of enlarged livers and genetic changes associated with nonalcoholic fatty liver disease, results the researchers speculate may be from all the human fast food in their diets.

Min tolkning: New York City förändrar människor, numera även visat för möss. Möss som fångats visar förändrat RNA i gener som är associerade till ämnesomsättningen.

Sista meningen är jag lite mer noggrann med: Som hos människor som äter stora mängder fett visar stadsmössen tecken på förstorade levrar och genförändringar som associeras till NAFLD, Non Alcoholic Liver Disease, fettlever som ej beror på alkoholkonsumtion. Forskarna spekulerar i att det beror på all snabbmat som de äter.

Källa: sciencemag.org

Vilket är ditt spontana första intryck av detta? Kan det bygga på följande komponenter:

  • Fet mat
  • Genförändringar
  • Fettlever
  • Snabbmat

Kanske kombinerat såhär: Möss som äter människors feta snabbmatrester får fettlever och genförändringar? Det är min första känsla, du kanske har en annan och mer nyanserad bild.

Man kan börja fundera med många olika ingångar till detta, jag väljer att börja med ”genförändringarna”. DNA är vår arvsmassa, en lång spiralformad struktur som finns i varje cellkärna. Givet att vi inte är sjuka så är denna arvsmassa identisk i varje cell oavsett var i kroppen den än är belägen. Vi har alltså ingen specialiserad ”leverDNA”, ”bukspottkörtelDNA” eller något annat.*

DNA är en slags ”ritning” över alla olika celltyper och strukturer som förekommer i kroppen och ligger till grund för att bilda t.ex. hormoner och enzymer som varje situation kräver. Eftersom myriader av sådana processer ständigt pågår i de enskilda cellerna och DNA bara finns i ett exemplar i cellkärnan så kan man inte använda ”originalritningen” utan förenklade kopior, RNA, istället. De nyproduceras allt efter behov, ibland med små justeringar. Detta kallas epigenetik och påverkas av miljön där maten är en faktor.

Man finner att stadsmössens RNA i vissa stycken är annorlunda än lantisarnas. Blir du förvånad?

Sedan är man snabb att döma stadsmössens mat som i första hand ”fettrik”. Må så vara, men ännu mer övergripande så är den industriproducerad snabbmat med mängder av hitte-på-ingredienser och annat som en rural frigående lantmus sannolikt aldrig skulle äta så stora mängder av.

Min slutsats är att artegen mat är bättre än industriproducerad snabbmat. Åtminstone för möss.


*) Ett viktigt undantag är att cellernas mitokondrier, strukturer som konverterar det vi äter till energi som celler förstår att använda. De har ett eget mitokondrie-DNA.

 

Fettlever kan man förvärva av flera orsaker. Tidigare var det vanligast hos alkoholister, men numera är NAFLD, Non Alcoholic Fatty Liver Disease, allra vanligast. Ett vanligt men ogenomfunderat råd är då att äta lågfettmat, baserat på föreställningen att fett ur maten hamnar i levern.

Levern lagrar inte fett för att j*vlas med oss eller för att det är ”kul”. Den blir helt enkelt inte kvitt det fett den tvingas producera av den mat du äter.

Merparten av fett vi äter cirkulerar i lymfa och blod till dess det förbrukats i muskler eller lagrats i ordinarie fettväv och är vanligen slut efter 10-12 timmar. Det är därför man skall nattfasta inför blodprover som mäter dina blodlipidvärden, t.ex. TG (triglycerider).

  • TG anger därför inte fett från mat utan istället från leverns ”mellanmålsproduktion” ur diverse energiöverskott som cirkulerar i blodet samt från egna lager och som den försöker exportera ut i kroppen.
  • Överkurs: Merparten av fett ur mat transporteras i kylomikroner som har apolipoproteiner (”adresslappar”) som levern högaktningsfullt struntar i.

Om nu ”kroppen” inte tar emot det levern vill bli kvitt, vad händer då? Ungefär samma sak som när en industri producerar mer än marknaden köper, det kan till och med bli så kritiskt att överflödet ”slarvlagras” inne i maskinhallarna och i omgivningarna. Det är därför fettlever ofta är associerad med ”central fetma” som är karakterisk för metabolt anfrätta.

Hjälp levern att bli kvitt överflödet genom att någorlunda regelbundet tillåta levern att bli kvitt det. 5:2 ger den ett par dagar i veckan då kroppen behöver det fett den vill bli kvitt. 16:8 innebär regelbundet återkommande och lätt förlängd ”nattfasta” som också ger levern möjlighet att bli kvitt sitt fett.

Vill du snabba upp processen rejält så prova riktig fasta och strunta i fastedrycker och liknande, de bara strular till det, drick vatten. Målinriktad fasta går ut på att frigöra de resurser du redan har, ofta i överflöd.

Tillägg: Den som byggt en fettlever genom att äta olämpliga saker i olämpliga mängder och alltför ofta har alldeles säkert avsevärda mängder ”slarvlagrat” fett på ställen där det inte hör hemma. Räkna inte med att du kan styra varifrån den fettbaserade energin du lever av vid fasta kommer ifrån, bara att det sker.

Ämnen som kroppen använder eller lagrar transporteras i blodet. Energin representeras av kemiska föreningar där vissa utgörs av fettsyror. De korta och medellånga (12 kol eller färre) kan lösa sig direkt i blodet medan de längre lotsas med hjälp av blodets vanligaste protein, albumin, men kallas trots det fria fettsyror. En annan form utgörs av ketoner vid nedbrytning av fettsyror i levern.

Blod - grafik

Lipoproteiner är transportfarkoster för ämnen som inte löser sig i vatten/blod. De är uppbyggda lite som cellmembran, men där dessa är dubbelväggiga har lipoproteinerna enkla lager där yttersidan är hydrofil (”vattenälskande”) och insidan har en fet karaktär (hydrofob, ”vattenskyende”). Där inne tranporteras bland annat fett (triglycerider / TG). De mest fett-specialiserade av dessa kallas kylomikronerVLDL och ”stora fluffiga” LDL. Dessa brukar ytterst slarvigt kallas blodfetter, alternativt kolesterol.

Glukosfruktos och galaktos är enkla sockerarter (monosackarider), kolhydraters enda beståndsdelar. Glukos och fruktos tillsammans bildar vanligt vitt socker (sackaros) där fruktos ger den söta smaken. Människans kropp kan inte tillgodogöra sig energi från fruktos förrän det antingen byggts om i levern till glykogen eller fettsyror/fett. Likafullt är fruktos en betydande energitransportör i blodet hos ”kolhydratkramare” i allmänhet och socker-, godis-, juice-, läsk– och fruktkonsumenter i synnerhet. Det är fruktos som ger den söta smaken, glukos bidrar väldigt lite.

Slutligen vill jag för fullständighets skull nämna ytterligare en energibärare som definitivt inte är essentiell i vanlig bemärkelse, alkohol. Den ”förädlas” ur monosackarider genom jäsning med hjälp av bakterier som delar upp dem i mindre molekyler och avlägsnar syreatomer, därav att processen avger koldioxid och ger Champagne och liknande drycker sina bubblor. Ren alkohol (etanol) har därför ett energiinnehåll som är högre än kolhydraters och nära de kortkedjiga fetternas, cirka 7 kcal/gram.

Det är alltså ett antal olika energitransportörer som skall dela på blodets relativt begränsade kapacitet och slutligen cellernas intresse. En mängd reglermekanismer träder in och försöker anpassa systemet (homeostas) så att slutresultatet blir rimligt. Vi måste ta i beräkningen att kroppen evolverat under ett par miljoner år eller mer men inte anpassat sig till den industriella utvecklingen under de senaste hundratalet år som gett oss högraffinerade produkter som t.ex. vitt socker och vitt mjöl.*

Mängd och fördelning av energitransporterande ämnen ändras dynamiskt och beror på tillgång och efterfrågan. Den som nyss druckit ett rejält glas juice eller sockrad läsk har förhöjt glukos och fruktos i blodet inom några få sekunder. Dessa två enkla sockerarter får olika uppmärksamhet och behandlas väldigt olika i kroppen.

  1. Glukos i blodet kallas blodsocker och cirkulerar till dess celler ”anmäler behov” och tar hand om dem. Att detta sker snabbt är viktigt, bland annat då glukos och fruktos lätt glykerar**, klibbar fast vid proteinernas aminosyror. Detta ändrar deras egenskaper och kan göra dem odugliga, till och med skadliga. Detta mäts som HbA1c, irrelevant kallat ”långtidssocker”. Förhöjda mängder monosackarider i blodomloppet är ett allvarligt problem och för att larma celler som har större potential än andra att röja dem ur vägen frisätter och nyproducerar bukspottkörteln signalhormonet insulin, varav det mesta omgående tas upp av levern och resten fördelas över muskler och fettväv. Om detta ger önskad effekt, blodsockernivån normaliseras, så är det bra. Om det inte räcker pågår frisättningen så länge det behövs, alternativt så länge bukspottkörteln förmår. Den vävnadstyp som längst bibehåller hyfsad reaktion på insulin verkar vara fettväv vilket förklarar varför 4 av 5 nydiagnosticerade diabetiker typ 2 är överviktiga eller feta.
  2. Fruktosens glykerande egenskaper är bortåt 10 gånger värre men till all lycka träder levern emellan och plockar bort nästan allt fruktos ut blodet redan vid första passagen och gör om det till leverglykogen och fettsyror som kan exporteras eller lagras i levern. Dessa senare kan förorsaka NAFLD, Non Alcoholic Fatty Liver Disease som ger liknande leverskador som hos alkoholister. Vare sig fruktos eller galaktos förekommer i illustrationen ovan trots att de båda tillsammans utgör uppåt hälften av en ordinär ogenomfunderad SLV-kost. Klicka på bilden för att se den i sin helhet, den är stor!

Den som går till sin vårdcentral för att lämna blodprover blir vanligen uppmanad att inte äta efter 20.00 kvällen före, detta för att minska bidraget till blodet från tarmpaketet. Efter en s.k. nattfasta tar kroppen i huvudsak sina behov från muskel- och leverglykogen, fria fettsyror, VLDL, LDL och i någon utsträckning från ketoner, man får därför en bild av kroppen ”på tomgång”. Redan ett par extra gram glukos i hela blodmängden (5-6 liter) efter en sådan nattfasta räcker för att man skall fatta misstanke om diabetes eller åtminstone prediabetes. Det är ett grovt mått som vanligen ger sina första utslag många år efter att utvecklingen mot diabetes typ 2 redan gått igång.

Dagens populära 5:2- och 16:8-ätmönster samt korttidsfastor kan ge blodsockersänkande effekter på friska, prediabetiker och tidig typ 2. De är därför till fördel även om effekten inte räcker för att göra en ”fullmogen” diabetiker typ 2 medicinfri.

  • Kroppens celler har en ändlig kapacitet att använda och lagra energi vilket bland annat visar sig i att de inte nödvändigtvis reagerar som ”vi” vill att de skall göra. Snabb och tydlig reaktion på insulinfrisättning ses av vårdpersonal som en självklarhet, men är det verkligen så logiskt?

Låt oss betrakta en muskelcell. Den kan på egen hand och utan order från centralt håll (som via insulin eller liknande signaler) ta upp energi via ketoner och fett/fria fettsyror, däremot krävs insulin för att den skall ta in större mängder glukos via de transportkanaler som kallas GLUT4. Om man äter kolhydratrik kost tillsammans med fett är det lätt att muskelcellen ifråga ignorerar insulinsignalen då den redan är välförsedd med energi, man talar då om nedsatt insulinkänslighet*** som tolkas som en uteslutande negativ egenskap trots att det är en logisk del av kroppens homeostas, jämviktsreglering. Hos ickediabetiker är detta snabbt övergående men hos diabetiker typ 2, sockersjuka, är det normen.

Ett logiskt och biverkningsfritt sätt att motverka effekter av ett nedsatt insulinsvar är att minska kolhydrater i mat och dryck med LCHF gärna i kombination med korttidsfasta eller ett förändrat ätmönster, t.ex. 5:2 eller 16:8.

Något som med stor sannolikhet stjälper alla dina föresatser att äta mindre är det dietister och Livsmedelsverket gärna förordar, äta mat mellan målen för att ”balansera ditt blodsocker”. Det är så ologiskt att klockor stannar.


*) För ungefär 10 000 år sedan började människor överge jägar- och samlarliv till förmån för jordbruk.  Det kan låta som en lång tid, men är trots allt inte mer än 300 – 500 generationer om 35 – 20 år vardera. Det finns ingen anledning att tro att den korta tiden övertrumfar evolutionen under de föregående 2 miljoner åren.

**) Läs mer: Vad är HbA1c och vad kan vi lära av det?

***) Jag vill hellre uttrycka detta som ett nedsatt insulinsvar.

Kan det vara när mer än hälften av energin men ingen essentiell (livsnödvändig) näring kommer från något vi bevisligen klarar oss utan?

Det finns ett antal grundläggande ämnen vi ovillkorligen måste äta då vi inte klarar att bilda dem själva. Det allra viktigaste är vatten, utan det dör vi inom några få dagar, snabbare om det är mycket varmt. Resten kan vi klara oss utan i flera veckor, uppåt ett par månader.

Förr eller senare behöver vi essentiella ämnen, t.ex. aminosyror (protein), fettsyror, mineraler och vitaminer. I praktiken äter vi sådant både dagligen och ofta onödigt mycket.

Glukos fruktos sackaros

Bilden visar hur en glukos– och en fruktosmolekyl bygger upp vanligt vitt socker, sackaros. När vi äter sackaros sker det motsatta, enzymer sätter in en vattenmolekyl i skarven (hydrolyserar) och delar den i sina monosackarider innan de tas upp i tarmen.

Märk väl att fruktosen inte fyller några näringsmässiga behov i kroppen, den ställer mest till med problem då den lättare än glukos klibbar fast vid proteiner och höjer blodets HbA1c (”långtidsblodsocker”), dessutom blir det lätt fett i levern. Detta kallas NAFLD, Non Alcoholic Fatty Liver Disease, en icke alkoholberoende leverförfettning.

Något vi använder i liten omfattning men som vuxna inte behöver äta, då det alltid finns ”inbyggt” i den övriga maten, är glukos. Glukos är en av tre monosackarider som bygger kolhydrater.

Min åsikt är att mat som består av 50-70E% kolhydrater är ”extrem” i sin ensidighet.