Arkiv för januari, 2018

En studie jämför varannandagsfasta, kaloribegränsning och en kontrollgrupp. Upplägget är seriöst menat, ”randomised clinical trial”, 1 år och med 100 ”metabolt friska” men feta personer, BMI i genomsnitt 34 för 84 kvinnor och 16 män, 18-64 (median 44) år.

Effect of Alternate-Day Fasting on Weight Loss, Weight Maintenance, and Cardioprotection Among Metabolically Healthy Obese Adults – A Randomized Clinical Trial

Källa: https://jamanetwork.com/journals/jamainternalmedicine/article-abstract/2623528?redirect=true

  • Varannandagsfastan innebar 25E% varvat med 125E%, räknat på deras energibehov, vad det nu innebar. 13 av 34 i denna grupp (38%) hoppade av. Medelviktnedgång efter 6 månader: -6,8%, 12 månader: 6,0% relativt kontrollgruppen.
  • Energibegränsningen utgjorde 75E%, ständigt, varje dag. 10 av 35 (29%) hoppade av. Medelviktnedgång efter 6 månader: -6,8%, 12 månader: 5,3%, även här relativt kontrollgruppen.
  • Kontrollgruppen 8 av 35 hoppade av (26%)

Försökets viktnedgångsfas var 6 månader följt av 6 månaders uppföljning. Deltagarna i varannandagsfastan åt mer under fastedagarna men mindre under de övriga, data finns ej i abstract. Den kaloribegränsade gruppen höll sig, enligt texten, till de uppställda ätmålen. Hälsoparametrarna förändrades inte på ett statistiskt säkerställt sätt, vare sig i halvtid eller vid slutet med undantag för lipoproteinerna HDL och LDL.

I halvtid ökade HDL något i fastegruppen relativt energibegränsningsgruppen men var densamma vid avslutet. Vid avslutet var LDL förhöjt i fastegruppen vs. begränsningsgruppen. Slutsatserna i försöket var följande:

Alternate-day fasting did not produce superior adherence, weight loss, weight maintenance, or cardioprotection vs daily calorie restriction.

Min tolkning: Varannandagsfasta gav ingen förbättrad följsamhet, viktnedgång eller skydd mot hjärtsjukdom relativt kaloribegränsning.

Mina funderingar om detta förhållandevis väl kontrollerade försök (bedömt från redovisningen i abstract) är följande:

I korthet; det bidde en tummetott. Men textens ensidiga användning av relativa förändringar (procent) gör mig nyfiken. Antag att vi föreställer oss en ”medelperson” (MP) med BMI 34 och låt henom vara 1,70 lång. Om MP vore inom normalvikt (20<BMI<=25) skulle vikten vara  57,8 – 72,25 kg. Med ett BMI på 34 blir vikten dryga 98 kg, rejält mycket överflödig extra vikt att ta av alltså, mer än 20 kg.

De begränsade data som finns i abstract är ett hinder, men antag att all viktnedgång sker under de första 6 månaderna. Deras antagna normalenergibehov (NE) är inte definierat, men jag har svårt att tro att det är lägre än 2000 kcal, i vart fall inte över 3500 kcal. Båda ätmodellerna, varannandagsfasta (VF) och ständigt energireducerat (SER) resulterade i samma kaloriminskning, -25E%. Vad vi inte får veta är minskningen i absoluta tal (kg), enbart relativt kontrollgruppen.

  • Om NE är 2000 skulle man vanligen äta 365000 kcal under viktnedgångsfasen. En minskning med 25E% innebär då att 91250 kcal försvinner ur maten för både VF och SER.
  • Om NE är 3500 är normalförbrukningen 640000 kcal under samma tid och den sammanlagda minskningen 160000 kcal.

Medelviktnedgången för både VF och SER var -6,8% (relativt kontrollgruppen) vilket innebar någonstans nära 6 kg +- 1 kg*. Givet att allt var fettväv och att den antas representera 7500kcal/kg så rörde det sig om 37500 – 52500 kcal*.

  1. Oavsett om det var varannandagsfasta, VF, eller ständig energireducering, SER, hoppade sammanlagt 1/3 av deltagarna av, fler i VF. Varför så många som 8/35 (26%) hoppade av i kontrollgruppen känner jag inte till.
  2. Oavsett bantningsgrupp gick man ner motsvarande 37500 – 52500 kcal
  3. För att göra det avstod man under samma tid från mat motsvarande 91250 – 160000 kcal.
  4. Om dessa data stämmer och mina antaganden är rimliga innebär det att man vid ren energireduktion kan hoppas minska kroppsmassa motsvarande ungefär 1/3 av energin i matminskningen.
  • Vill du förbättra din hälsa och samtidigt gå ner i vikt så föreslår jag att du provar LCHF som vanligen leder till att du lättare förblir långtidsnöjd efter maten och därför äter mindre utan ansträngning.
  • Är du diabetiker gäller samma råd, gå dessutom med i facebookgrupperna Smarta Diabetiker och Smarta Diabetikers Recept som i dagsläget har vardera 10000 – 11000 medlemmar.
  • Som nybörjare föreslår jag att du alltid börjar fokusera på LC-delen därefter tillfogar du HF efter behov. Gör du tvärtom är risken stor att det går fel. Komplettera gärna med korttidsfasta av typen 16:8 eller 5:2 (googla för förklaring!)

*) Märk väl att detta räknas i jämförelse med kontrollgruppen. Även helt obehandlade deltagare i kontrollgrupper brukar följa den trend som de behandlade förväntas göra om än i mindre utsträckning. En rimlig slutsats är då att deltagande i en kontrollgrupp ger upp till 1/3 av behandlingseffekten utan påtvingade ändringar i livsstil eller trista följdverkningar.

Annonser

Metformin används för att behandla diabetiker typ 2. Förr använde man den tydligare benämningen sockersjuka som baserades på observationen att mat som innehåller socker och andra kolhydrater höjer blodsockret. Detta i sin tur beror på att kroppen av en eller flera anledningar inte utnyttjar blodsocker/glukos i tillräcklig utsträckning vilket lämnar kvar ett överskott i blodomloppet som med tiden skapar allvarliga problem.

Metformin har två väl belagda funktioner, det hämmar glukosupptag från tarmen och sänker utflöde/produktion av glukos från levern.

Metformin anses vara ”viktneutral” vilket utnyttjas för att dels påverka blodsocker genom dessa två hämmande egenskaper och samtidigt bekämpa övervikt och fetma hos diabetiker typ 2. Insulinbehandling, som aktiverar -insläpp- av glukos, är inte lika ”snäll”, redan ett litet överskott ökar sug efter mat och så vidare…

IMHO är beskrivningar som bygger på att metformin ”ökar insulinkänsligheten i perifera vävnader” (muskler) överdrivna eller rent felaktiga. Om så vore skulle metformin kunna utnyttjas som prestationshöjare (doping). Händer det? https://www.wada-ama.org/en/content/what-is-prohibited/search/metformin

Metformin fungerar som ”dörrvaktare” i tarm och lever snarare än ”inkastare” i muskler.


”Molecular mechanism of action of metformin: old or new insights?” av Graham Rena, Ewan R. Pearson och Kei Sakamoto

Diabetes kan i huvudsak delas upp i två varianter, dels typ 1 som beror på låg eller ingen insulinproduktion (jo, jag vet att den fullständiga definitionen är lite mer detaljerad), dels typ 2 där insulin i normala mängder inte når den önskade reglereffekten.

  • Diabetiker typ 1 kallas även insulinberoende då de inte, annat än under begränsad tid, klarar sig utan exogent (utifrån tillfört) insulin.

Insulin har flera uppgifter i kroppen, de vi tydligast märker av är inverkan på blodsockret* och fettmetabolismen. Självklart är det viktigt för diabetiker av alla schatteringar att hålla ett blodsocker som inte är skadligt, i praktiken både lågt och jämnt, helst i paritet med ickediabetikers.

  • För insulinberoende diabetiker (typ 1 eller motsvarande) är den stora faran att tappa kontrollen över fettmetabolismen vilket sker vid uttalad insulinbrist. Detta kallas DKA (diabetisk ketoacidos) vilket innebär att blodet samtidigt översvämmas av energibärande ketoner och blodsocker i mängder som kroppen under inga omständigheter kan utnyttja.
  • Märk väl att höga blodsocker beroende på att man äter olämplig blodsockerhöjande mat inte följs av DKA, för att det ska inträffa krävs ovillkorligen insulinbrist!

En mycket stor skillnad mellan eget och injicerat insulin är den väg det följer i kroppen, något jag beskrivit här: Är injicerat insulin ”naturligt”? De två viktigaste platserna där det egna insulinet förhindrar DKA är inne i bukspottkörteln och i levern. Efter detta kommer kraftigt utspätt insulin ut i fett– och muskelceller där dess främsta uppgift kan beskrivas som att ”sänka blodsockret”. Injicerat insulin tar motsatt väg från subkutan fettväv via ett till en början glest och långsamt kapillärnät vidare in i blodomloppet till övriga fett- och muskelceller för att sedan i starkt utspätt skick nå levern samt de glukagonproducerande alfacellerna i bukspottkörtelns langerhanska öar.

En diabetiker som är insulinberoende kommer därför att sannolikt använda betydligt mer insulin än en ickediabetiker med samma nivå av blodsockerkontroll utan att för den skull vara lika flexibel vad gäller mat och motion. Insulin är dessutom kärlretande, därför är det logiskt att undvika att använda större mängder än nödvändigt. Alla diabetiker riskerar långsiktiga skador av olika slag, de flesta anses med goda skäl bero på illa reglerat blodsocker. Så mycket intressantare då när det dyker upp en artikel där man kopplar samman förbättrad kärlhälsa med minskad insulinanvändning hos barn med insulinberoende diabetes.

Metformin Linked to Improved Vascular Health in Children With Type 1 Diabetes – Medication also found to further aid in reducing daily insulin dose.

The study suggested that in addition to vascular health, metformin also improved HbA1c levels and reduced total daily insulin dose.

Min tolkning: Studien antyder att metforminbehandlingen även förbättrar HbA1c (”långtidsblodsocker”) samt minskar den sammanlagda insulinanvändningen.

Två kända effekter av metformin är att reducera glukosupptag ur tunntarmen och dämpa utsläpp av glukos från leverns glykogenförråd samt nyproduktion (glukoneogenes). Båda samverkar med en reducerad mängd injicerat insulin till att hålla blodsockret på en önskvärd nivå.

Min hypotes är att LCHF i kombination med metformin kan reducera behovet av insulin och resultera i förbättrad blodsockerkontroll hos alla diabetiker inklusive de i varierande grad insulinberoende. Mitt förslag till de senare är att använda långtidsverkande insulin för att täcka upp merparten av behovet för att eliminera risken för DKA, diabetisk ketoacidos.

Studien är gjord på barn från 8 till 18 års ålder med diabetes typ 1 och ett förhöjt BMI, men jag ser inga rimliga skäl att de positiva effekterna av att använda metformin i tillägg till insulin är begränsade till denna grupp.


*) Vart tar blodsockret vägen då du medicinerar?

Se även Improving Vascular Function in Pediatric T1D With Metformin