Arkiv för kategori ‘pseudovetenskap’

Till att börja med; människor har, såvitt känt, inget behov av silver, vare sig som makro- eller mikromineral.

Är rent silver giftigt?
Rent silver är ett ogiftigt mineral som varken är cancerogent eller mutagent för däggdjursceller. De som hävdar motsatsen klarar tyvärr inte av att skilja rent silver från de silversalter som framställs genom att man löser silver i salpetersyra. Slutresultatet blir då silvernitrat och det är en giftig, färgande och frätande produkt. Effekten kommer av naturlig förklaring från syrakomponenten. Elektrokolloidalt silver innehåller inte någon syra, utan tillverkas med hjälp av en elektrisk process.

och

Det är en milsvid skillnad på de ogiftiga silverjonerna (genererade på elektrisk väg) – och de giftiga silverjonerna som kommer ur salpetersyralöst silver – mer känt som silvernitrat. De som påstår att elektrokolloidalt silver är giftigt -har inte förstått skillnaden på dessa två tillverkningsprocesser.

Källa: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html

silver_crystalRent metalliskt silver är ofarligt för människor, möjligen med undantag för små kluster om några få silveratomer vardera (<10 – 100 st/kluster, uppgifterna varierar). Ju fler silveratomer som exponeras mot omgivningen (vid samma massa ger mindre partiklar långt större yta* mot omgivningen) desto större sannolikhet (fortfarande låg i absoluta tal) att någon/några av dem förlorar sin valenselektron** och blir en (kemiskt och därmed biologiskt aktiv) positiv jon, den beter sig som en fri radikal. Detta är en följd av att händelser i den lilla skalan i stor utsträckning styrs av sannolikheter. Även det med låg sannolikhet händer någon gång. (Klicka på bilden och se den i full skala, den är oerhört fascinerande.)

  • Med tanke på att 108 gram silver (1 Mol) innehåller 6,02 * 1023 atomer (se Avogadros tal) så finns många chanser för även det med låg sannolikhet att hända. Enligt Ion Silver*** ger en årsdos av deras produkt 0,1 gram (cirka 0,001 Mol), i storleksordningen 6 * 1020 atomer/joner. (600 000 000 000 000 000 000 st)

I citatet nämns silvernitrat (AgNO3) och salpetersyra (HNO3). Båda ämnena är, helt riktigt, frätande i tillräckligt höga koncentrationer. Silvernitrat i torr form är vita kristaller medan salpetersyran alltid är en vattenlösning. I vatten delar båda ämnena upp sig i joner; Ag+ + NO3 respektive H+ + NO3 Du ser alldeles säkert likheten mellan de två ämnena, den positiva silverjonen (Ag+) och den likaledes positiva vätejonen (H+). Båda ämnena är frätande då dessa joner ”bränner” vävnad de kommer i kontakt med, oavsett om det är en silver- eller en vätejon som ”gör jobbet”.

  • Silvernitrat är enormt lättlösligt, 1,22 kg/L i nollgradigt vatten och ända upp till 9,12 kg per liter vatten vid 100C! Den 1% silvernitratlösning som under många år användes som ögondroppar till nyfödda för att undvika gonorrésmitta hade koncentrationen 10 000 ppm varav 6350 ppm Ag+!
  • Att på elektrisk väg renframställda silverjoner är ”ofarliga” beror uteslutande på att dessa lösningar aldrig kan göras särskilt koncentrerade, förmodligen ligger gränsen vid eller i storleksordningen 10 ppm, i vart fall långt under 100 ppm.
  • Salpetersyra utspädd i samma utsträckning (till 10 ppm H+) är inte farligt.****
  • Då silvernitratets molekylvikt är cirka 180 (silverdelen är tung) och salpetersyrans motsvarande formelvikt (salpetersyra kan aldrig bilda molekyler!) är cirka 63 (väte är den lättaste av alla grundämnen) så måste man vid jämförelser av effekter matcha antalet aktiva joner snarare än viktandelen av respektive kemikalie. Av den anledningen använder kemister mol till skillnad från ppm.

Mina åsikter, i sammanfattning

  • Metalliskt silver är i praktiskt förekommande mängder ofarligt.
  • Nanosilver och silverjoner i tillåtna och officiellt rekommenderade doser (10 ml av 10 ppm lösning per liter vatten) är ofarligt.
  • Skillnader i farlighet/effekt mellan silvernitrat och ”elektrokolloidalt silver” är dosberoende och skild från framställningsmetod.
  • Den som har skrivit texterna i citaten har inte greppat den grundläggande kemin. Om det sker av okunnighet, god tro eller i avsikt att missleda kan jag inte avgöra.

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner? Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?

Fortsättning följer.


*) Se https://en.wikipedia.org/wiki/Nanoparticle eller Silver – del 11, begreppsförvirring? för en bild som tydligt illustrerar vilken enorm betydelse partikelstorleken har på ytan mot omgivningen.

**) Den eller de yttersta elektronerna runt en atom kallas valenselektroner och bestämmer stora delar av atomens egenskaper. De kan variera mellan 1 – 8 i antal. Om en eller flera av dem av olika anledningar försvinner eller ökar i antal bildas en elektriskt laddad partikel, en jon.

***) Ion Silver anger att Ionosil innehåller 10 ppm silver, varav 80% i form av silverjoner.

****) Absolut rent vatten har pH 7,  vilket innebär 10-7 = 0,1 ppm H+. Som jämförelse har vinäger pH 3,1 (måttligt sur) och äppelcidervinäger pH 4-5 (svagt sur).

Varje enhet i pH förändrar vätejonkoncentrationen 10 gånger. En syra med pH 5 innebär innebär då 10 * 10 * 0,1 ppm = 10 ppm H+, pH 4 ger 100 ppm och pH3 1000 ppm H+.

Annonser

silver_symbol_moon_crescent

Umgänget grundämnen emellan i kemins atom- och molekylskala är rätt ”ytligt”. Grundämnens ”ID-kort” är i första hand det yttersta elektronskalet, valensskalet. De allra stabilaste, ädelgaserna, har alla exakt de 8 elektroner som krävs för att skalet (och dess orbitaler) skall vara fullbesatt och stabilt. Alla övriga grundämnen har från 1 till 7 elektroner i valensskalet. Ädelgaserna är de högdragna atomerna, tar inte kontakt med och avvisar oftast andras inviter, även från likar.

Bilden visar nymånen, en symbol som alkemister använde för att beteckna silver.

Det finns alltså många ämnen med precis samma antal yttersta elektroner och för att skilja dem åt är nästa fråga ungefär ”hur stor är du”. I lite mer inlindade termer gäller det atomnumret och atommassan, antalet positiva laddningar i atomkärnan (protoner), antalet kärnpartiklar (inklusive neutroner) och hur ”tajt” den håller i sina elektroner.

Tips inför fortsättningen: repetera om fria radikaler här.

En kort sammanfattning:

En fri radikal är en atom eller molekyl med laddning!

En fri radikal är ständigt beredd att ersätta en förlorad elektron. Om den kommer i kontakt med en annan molekyl som inte ”håller i” sina elektroner tillräckligt hårt så stjäl den helt enkelt det den kan få tag i. Och nu är det ombytta roller, molekylen som nyss slarvade med sina tillgångar blir hux flux en fri radikal och börjar i sin tur gå på rövarstråt.

På det sättet kan elektronbristen vandra vidare tusentals steg till dess den inte hittar något vidare ”offer” eller stöter på en antioxidant som permanent sätter stopp för det kemiska elektronröveriet. Till dessa hör C– och E-vitamin.

En fri radikal är en simpel elektrontjuv.

En silverjon (Ag+) är positivt laddad på grund av sitt elektronunderskott, en elektrontjuv i vardande och fungerar därför på samma sätt som andra fria radikaler*!

  • Vårt immunförsvar använder faktiskt fria radikaler (ämnen med elektronunderskott) som vapen för att bekämpa inkräktare. I urinblåsan råder en ytterst näringsrik miljö för bakterier. Till all lycka är urinen ovanligt rik på fria radikaler vilka framgångsrikt bekämpar skadliga bakterier och gör urinen närmast steril.

Inom sjukvården används silverbehandlade instrument där risken för bakterier är förhöjd och försök med silverbehandlade förband görs. Detta är exempel på behandling där man, åtminstone i teorin, lätt når tillräckligt höga silverkoncentrationer under lång tid utan att behöva förlita sig på kroppens egna upptags- och transportmekanismer.

  • En sökning hos SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, ger 9 träffar på ordet silverförband: ”Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för slutsatser om silverförbands effekt på andel läkta sår, sårstorlek, smärta, livskvalitet, antal infektioner och antibiotikaförbrukning vid behandling av kroniska sår.”
  • SBU: Silverförband vid behandling av kroniska sår, Sammanfattning och slutsatser. Ex: ”Syftet med silverförband är att minska mängden bakterier i såret och därmed påskynda läkningen. Men den samlade forskningen räcker inte för att avgöra om såren läker bättre med sådana förband, eller om de har effekt på bakterier i kroniska sår, konstaterar SBU.”

Hos entusiastiska silverförespråkare finns vanligen gott om hänvisningar till studier som menar att s.k. kollodialt silver/nanosilver är ofarligt, bland annat beroende på att 90 – 99% på kort tid passerar ur kroppen.

Hos samma entusiastiska silverförespråkare finns även gott om hänvisningar till studier som finner att kolloidalt silver/nanosilver visat sig begränsa och döda sjukdomsframkallande bakterier, till och med cancerceller. Den blotta mängden hänvisningar gör arbetet att läsa och bedöma alla avskräckande stort. För egen del har jag gjort några nedslag och funnit att försöken, vad gäller förment positiva effekter, utförts ”in vitro”, alltså i laboratoriemiljö och på objektglas eller liknande. Där är det oerhört enkelt att nå tillräcklig silverkoncentration (även som starkt reaktiva silverjoner) under tillräckligt lång tid och i direkt anslutning till celler man vill påverka. Den som finner publicerade ”vetenskapliga” försök som gjorts in vivo och i/på vävnader som inte är i anslutning till kroppens ”ytor” är välkommen att kommentera eller maila mig, adressen finns nedan.

Hur behandlar man bakterier/celler i kroppen (in vivo) som inte kan nås direkt via sår eller slemhinnor? Först några antaganden som känns rimliga men kan kompletteras och korrigeras om de visar sig vara ofullständiga eller felaktiga.

  1. För att vara kemiskt aktiv (jonen Ag+) måste den finnas i en vattenrik miljö (ex. blod/lymfa).
  2. För att vara verksamt måste (den fria radikalen) Ag+ nå minst samma koncentrationer vid målområdet in vivo (i levande vävnad) som krävs in vitro (i provrör/på objektglas) och under minst samma tid.
  3. För att vara ofarligt (få eller inga biverkningar) får behandlingen inte skada andra än målvävnaderna annat än i rimlig omfattning.

I ett försök med cancer i mänsklig vävnad** fann man att hälften av cancercellerna dödades inom 5 timmar av 3,5 ng/ml ”silver”. Koncentrationen är 0,0000000035 gram fördelat på 1 gram vätska, annorlunda uttryckt 3,5 ppm. Vi talar alltså om en oerhört potent gifteffekt av ett förment helt ofarligt ämne.

För att vara rimligt ofarligt under transporten till målvävnaden måste tillräckligt mycket av silvret i huvudsak vara inaktivt (oladdat silver/metalliskt nanosilver). Hur kan metalliskt, kemiskt näst intill inaktivt och därmed ofarligt silver, aktiveras till verksamt Ag+ på just på rätt ställe? Det kostar energi att avlägsna en elektron, varifrån kommer den?

En entusiastisk silverförespråkare hävdar att hans kollodiala silverprodukt till 90% utgörs av jonformen Ag+. Källa: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html

Ionosil uppges ha koncentrationen 10 ppm (parts per million) vilket innebär 0,00001 gram silver per ml, med rådet att blanda två teskedar per liter dricksvatten för att döda bakterier i dricksvatten.

Från samma sida:

Gör vi ett snabbt räkneexempel på hur 10 ml 10 ppm starkt kolloidalt silver späs med blod (ca 5 liter hos en vuxen) enbart så får vi:

5 liter = 5000 ml = 500 gånger mer än 10 ml. Detta motsvarar 500 gångers utspädningseffekt enbart i blodet. Det gör att delar vi 10 ppm med 500 då får vi en blodkoncentration motsvarande 0.02 ppm. Hela kroppsvikten på säg 70 kilo motsvarar grovt räknat 70.000 ml. Slår vi ut utspädningseffekten på hela kroppen talar vi om koncentrationer om 0.001 ppm.

Dessutom:

90-99% är utrensat redan någon dag efter själva intaget.

Låt oss betrakta blodkoncentrationen 0.02 ppm = 20 ng/ml Ag. I studien om cancerceller fann man att 3,5 ng/ml efter 5 timmar dödat hälften av cancercellerna i studien. Vad hindrar att silver i jonform (beter sig som en fri radikal) från att ställa till skada under färden i blodet, alternativt neutraliseras av antioxidanter?

Då det (såvitt för närvarande känt) inte finns någon målinriktad transport av silver i kroppen kan det även vara intressant att citatet nämner att utspädningseffekten i hela kroppen ger 0.001 ppm (1 ng/ml), klart lägre än de 3,5 ng/ml som visats döda hälften av cancerceller i ”provrör”.***

Till det måste fogas att kroppen snabbt eliminerar 90 – 99% av tillfört kollodialt silver inom ett dygn. Det finns ingen större anledning att tro att detta silver varit ute i kroppen och gjort sin kur för att sedan rensas ut. Betydligt sannolikare är att silvret inte tas upp i nämnvärd omfattning under sin passage genom mag- och tarmkanalen utan hamnar i toaletten utan vidare spisning.

Om 90 – 99% rensas ut tämligen omgående krävs rimligen att doseringen är mycket högre än den silverentusiasten rekommenderar. Ta inte det som ett förslag att öka doseringen utan som ett skäl att kollodialt silver i doseringar som anses ofarliga också är meningslösa för att behandla kroppens inre!

Jag hoppas att den som upptäcker fel i det jag skriver kommenterar eller mailar till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner? Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?

Fortsättning följer.


Info för nördar: Ett elektronpar är två elektroner som befinner sig i samma atomorbital i en atom. Eftersom de befinner sig i samma orbital måste de ha motsatt spinn. Elektronparsbegreppet är viktigt i diskussionen av kovalenta bindningar. Kovalent bindning kallas också elektronparbindning. Det är antalet fria elektronpar som avgör hur många andra atomer en atom kan binda med elektronparbindningar; till exempel kan kol binda fyra andra atomer, syre två andra och väte en annan atom.

En molekyl som har en eller flera oparade elektroner kallas radikal.

Källa: Wikipedia

Allmänt om ädelgaser: Andra gasatomer uppträder parvis (ex. H2, O2, N2). Ädelgaserna är ”singlar” och bara två, krypton och xenon, ingår alls i molekyler, vanligen där det ytterst reaktiva grundämnet fluor ingår, en slags ”medlare”.

*) Potenta producenter av fria radikaler är tobaksrök och överdrivet solande. I det senare fallet är det fotoner i UV-området som har tillräcklig energi för att permanent excitera elektroner så att de helt lämnar sin atom.

**) Jag planerar att återkomma till detta försök i ett senare inlägg. Den nyfikne kan redan nu söka på Antitumor activity of colloidal silver on MCF-7 human breast cancer cells.

***) Silver i den aktiva jonformen kan bara förekomma i vatten och då våra kroppar består av cirka 2/3 vatten så minskar den maximala utspädningseffekten något.

Man kan ha varierande förtroende för konventionell medicin/kunskap, men inom s.k. alternativ medicin finns många drömmare. Min hypotes är att silverentusiaster scannar nätet efter andras texter och ganska okritiskt gör dem till sina egna. Om en ”ansedd” skriver något så tar man det gärna som ”fakta” utan att tänka efter.

Oligodynamisk verkan
Elektriskt genererat kolloidalt silver är en produkt som har en oligodynamisk verkan. Uttrycket kommer från grekiskans två ord ”oligos – få ” och ”Dynamis – kraft ”. Uttrycket innebär att det behövs så lite av det aktiva ämnet att det inte har en negativ påverkan på värdcellerna – oftast en däggdjurscell.

Källa: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html

oligodynamisk

Hjälpsamt nog har författaren inkluderat en länk om Oligodynamic effect men förmodligen inte läst, alternativt inte förstått den själv.

The oligodynamic effect (from Greek oligos ”few”, and dynamis ”force”) is a biocidal* effect of metals…

Min tolkning: Den oligodynamiska effekten är en gifteffekt på biologiskt material (Underförstått: få atomer/joner av metaller ger ett kraftigt utfall).

De metaller som nämns i artikeln är Aluminium, Antimon, Arsenik, Barium, Vismut, Bor, Koppar, Guld, Bly, Kvicksilver, Nickel, Silver, Thallium, Tenn och Zink.

The metals react with thiol (SH) or amine (NH) groups of enzymes or proteins, a mode of action to which microorganisms may develop resistance. Such resistance may be transmitted by plasmids.

Min tolkning: Metallerna reagerar med thiol– (svavel och väte) eller amingrupper (kväve och väte) i enzymer och proteiner.

Överlägset mest utrymme i texten får silver med kvicksilver på andra och bly på tredje plats. Mängden text är inte nödvändigtvis i proportion till farligheten.

The metabolism of bacteria is adversely affected by silver ions at concentrations of 0.01–0.1 mg/L. Therefore, even less soluble silver compounds, such as silver chloride, also act as bactericides or germicides, but not the much less soluble silver sulfide. In the presence of atmospheric oxygen, metallic silver also has a bactericidal effect due to the formation of silver oxide, which is soluble enough to cause it. Bactericidal concentrations are produced rapidly by adding colloidal silver, which has a high surface area. Even objects with a solid silver surface (e.g., table silver, silver coins, or silver foil) have a bactericidal effect. Silver drinking vessels were carried by military commanders on expeditions for protection against disease. It was once common to place silver foil or even silver coins on wounds for the same reason.

Silver sulfadiazine is used as an antiseptic ointment for extensive burns. An equilibrium dispersion of colloidal silver with dissolved silver ions can be used to purify drinking water at sea. Silver is incorporated into medical implants and devices such as catheters. Surfacine (silver iodide) is a relatively new antimicrobial for application to surfaces. Silver-impregnated wound dressings have proven especially useful against antibiotic-resistant bacteria. Silver nitrate is used as a hemostatic, antiseptic and astringent. At one time, many states required that the eyes of newborns be treated with a few drops of silver nitrate to guard against an infection of the eyes called gonorrheal neonatal ophthalmia, which the infants might have contracted as they passed through the birth canal. Silver ions are increasingly incorporated into many hard surfaces, such as plastics and steel, as a way to control microbial growth on items such as toilet seats, stethoscopes, and even refrigerator doors. Among the newer products being sold are plastic food containers infused with silver nanoparticies, which are intended to keep food fresher, and silver-infused athletic shirts and socks, which are claimed to minimize odors.

OBS: Jag har fetat en avgörande passage.

Ingenstans i artikeln undantas effekter på det författaren kallar ”värdcellerna – oftast en däggdjurscell.”

Om du har länkar till seriösa källor som stöder påståendet eller upptäcker fel i det jag skriver, kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner?

Fortsättning följer.


*) A biocide is defined in the European legislation as a chemical substance or microorganism intended to destroy, deter, render harmless, or exert a controlling effect on any harmful organism by chemical or biological means. The US Environmental Protection Agency (EPA) uses a slightly different definition for biocides as ”a diverse group of poisonous substances including preservatives, insecticides, disinfectants, and pesticides used for the control of organisms that are harmful to human or animal health or that cause damage to natural or manufactured products”. When compared, the two definitions roughly imply the same, although the US EPA definition includes plant protection products and some veterinary medicines.

Min tolkning: Biocider är kemikalier eller mikroorganismer som används för att bekämpa farliga organismer.

Om och när du finner irrelevanta och/eller direkt felaktiga påståenden i en text så är det skäl att vara uppmärksam på resten. Här ett exempel:

Kroppen har inbyggda utrensningssystem
Kroppen har en mängd såkallade metalloproteiner (min fetstil) som kapslar in olika metalljoner och för dessa i säkerhet till cellerna. De har också som uppgift att rensa ut överflödiga mängder. Kroppen har ett självreglerande system som strävar efter homeostas. Utan metalloproteinerna så skulle kroppens intrikata kemiska system inte fungera, då alla metalljoner skulle reagera med bland annat kroppens kloridinnehåll. Redan saliven innehåller en stor mängd metalloproteiner som kapslar in och skyddar silverjoner från att reagera med magens kloridbemängda saltsyra.

Källa: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html

Begreppet metalloproteiner finns, men här används det på helt fel sätt. Om det är av okunnighet, önsketänkande eller medvetet för att bedra läsarna kan jag omöjligt avgöra.

haemoglobin

  • Metalloproteiner är ett samlingsbegrepp för alla proteiner som innehåller en eller flera metallatomer.
  • Kroppens kanske vanligaste metalloprotein är hemoglobin, blodets syre- och koldioxidtransportör, se bilden till vänster. Metallen ifråga är järn (Fe). *
  • Insulin i den form det förvaras i bukspottkörteln och sedan avges är ett kluster av sex insulinmolekyler sammanfogade med en zinkatom i mitten.
  • Järn, koppar, zink, kobolt och molybden är exempel på de sammanlagt 11 metaller som ingår i proteiner (ex. hormoner och enzymer) och därför bygger metalloproteiner.
  • Merparten av kroppens proteiner är metalloproteiner.

Det är korrekt att ”Utan metalloproteinerna så skulle kroppens intrikata kemiska system inte fungera…”, men påståendet att de ”skyddar” silverjoner från att reagera med magsyran känns som ”hittepå”. Den som känner seriösa källor som stöder påståendet är välkomna att kontakta mig.

  • Den seriösa nutritionslitteraturen nämner för övrigt inte silver som ett essentiellt spårämne.

Jag hoppas att den som upptäcker fel i det jag skriver kommenterar eller mailar till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?Silver – del 6, passage genom hud

Fortsättning följer.


*) För att hemoglobinet skall kunna transportera syre måste järnet vara en tvåvärd jon, Fe2+. Ett par kväveföreningar som finns i fordonsavgaser, NO och NO2, ändrar järnjonen till Fe3+. Produkten blir methemoglobin som saknar förmåga att transportera syre.

Effekter som är enkla att mäta ger inte alltid besked om det som har verklig betydelse för patienter och brukare. Forskningsstudier som använder så kallade surrogatmått och kompositmått måste tolkas försiktigt, säger Sigurd Vitols på SBU.  

En av de grundläggande frågorna när insatser i vård och omsorg utvärderas är vilken effekt de har på människors liv och hälsa. När SBU sätter i gång ett utvärderingsprojekt är det därför en viktig fråga vilka effekter som åtgärderna ytterst syftar till. 

Studier som ska undersöka nyttan av en insats eller behandling ska helst inriktas på de slutmål som åtgärden syftar tillnågot som verkligen är viktigt för patienter och brukare.

Källa: SBU – Effektstudier inriktas inte alltid på det mest väsentliga

SBU handbok

Surrogatparametrar är vanligen lätta att mäta och antas ha en avgörande betydelse för t.ex. utveckling av hälsa eller sjukdom. För att ett sådant surrogatmått ska vara meningsfullt måste sambanden vara odiskutabla, något som ofta inte är fallet.

Skälet till att studierna bör inriktas på sluteffekter för personerna, och inte enbart på mellanled (surrogatmått) som tros vara involverade i en skadlig utveckling, är att kopplingen ofta är komplicerad och ofullständigt kartlagd mellan faktorer som betraktas som orsak och verkan. Det är till exempel inte givet att ett läkemedel som minskar skadligt kolesterol också skyddar mot hjärtinfarkt. Dessutom kan åtgärderna ha bieffekter som spelar roll för människors dagliga liv, hälsa och livskvalitet.

Ett mycket tydligt exempel är statiner, s.k. ”kolesterolsänkare”. Preparatindustrin har blomstrat grundat på tveksamma antaganden om ”ont kolesterol” och ”gott kolesterol”. Under de senaste åren har kritiska forskare gradvis punkterat de överdrivna löftena, den senaste är Lack of an association or an inverse association between low-density-lipoprotein cholesterol and mortality in the elderly: a systematic review där fyra svenskar tillhör författarna.

Exempelvis bör studier av ett kolesterolsänkande läkemedels förmåga att bromsa åderförkalkning inriktas på att undersöka effekten på människors överlevnad, hjärt-kärlhälsa och livskvalitet.

– Att enbart undersöka effekten på kolesterolnivåerna är alltså inte tillräckligt för att kunna bedöma nyttan med behandlingen, säger han. En kolesterolsänkning som sådan är ju egentligen ointressant för patienten om det inte samtidigt kan visas att patienten har någon nytta av den.

– För patienterna är det effekten på dödlighet, insjuknande i hjärtinfarkt och livskvalitet som är det riktigt intressanta.

Källa: SBU

Så finns kompositmått:

Ett annat problem vid effektmätning kan uppstå när man väljer sammansatta mått, så kallade kompositmått. Då väger forskarna samman flera olika utfall för att öka studiens statistiska styrka. Men om utfallen har väldigt olika dignitet är detta en tvivelaktig metod – till exempel att slå ihop dödlighet med behov av slutenvård.

Man kan, enligt SBU, helt förrycka sanningen genom att använda kompositmått:

– I värsta fall kan kompositmåttet maskera en negativ behandlingseffekt på verkligt viktiga utfall.

SBU utvärderar metoder framför allt inom hälso- och sjukvården genom att systematiskt och kritiskt granska den vetenskapliga litteraturen på olika områden.

Källa: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering

SBU handbok

Som jag ser det är forskning inom kost och näraliggande områden oerhört banal och fokuserar på industrins intressen snarare än reella hälsoaspekter. Ur media väller påståenden om superfoods, fettförbrännare och förhoppningar om viktminskningsmediciner av diverse slag.

Riksmedia anlitar par préférence standardiserade böneutropare som t.ex. Mai-Lis Hellenius, Charlotte Erlanson-Albertson, Claude Marcus och andra som är djupt rotade i det hittillsvarande och vars status bland sina likar och finansiärer är hyfsat beroende av de åsikter man uttrycker. 

Lönsamhet inom matindustri bygger på samma grund som andra affärer, låga råvaru- och arbetskostnader samt återkommande kunder. Marknadsföringen sker gärna med ”vetenskap” som ofta(st) bekostas och utförs på industrins uppdrag och med förutsättning/förhoppning att förstärka konsumenternas tilltro till deras produkter.

När forskningsresultat blir missvisande beror det ofta på svagheter i studiernas upplägg och genomförande – det visar SBU:s systematiska översikter. Men det kan också handla om tankefel och bristande saklighet, både hos forskarna själva och hos andra som tolkar deras fynd.

Källa: SBU – Vinklad tolkning snedvrider fynden

Svagheter i studiernas upplägg och genomförande är ett ytterst vanligt systemfel, bristande precision i mätningar och skrämmande låga krav på det som kallas statistisk signifikans.* Observationsstudier av kostfaktorer kan omfatta tiotusentals deltagare och sträcka sig över tiotals år men data om vad deltagarna äter baseras ofta på enstaka eller ett fåtal ifyllda formulär under samma tid. Oprecision i ingångsdata kan aldrig uppvägas av vare sig antal deltagare eller tid, skit in ger skit ut, SISU.

Min åsikt är att det inte är de vassaste knivarna i lådan som driver koststudier. Beställarna vill dessutom ha hyfsat snabba resultat, båda omständigheterna har sänkt kraven på statistisk signifikans.

Lägg märke till ”…bristande saklighet…”! Det är en omskrivning för att ”forskarna” har ett bildningsunderskott, låter sig manipuleras alternativt inte vidareutbildar sig efter de senaste pålitliga rönen.

Långt ifrån all forskning är tillförlitlig. Direkt fusk och oredlighet kan få stor uppmärksamhet i medierna men är trots allt relativt ovanligt. Betydligt mer utbredda problem, som inte betraktas som fusk men som ändå förvränger resultaten, förbigås ofta med tystnad. Ändå kan de leda till fullständigt felaktiga slutsatser.

Paolo Macchiarini på Karolinska är ett exempel på en högprofilfuskare vars verksamhet med stor sannolikhet ledde till förtida död hos försökspersonerna.

I stället för att allsidigt undersöka ett ämne eller pröva en hypotes, kan det vara frestande för forskare att vinkla sina frågor och svar för att få stöd för den egna uppfattningen. Sakligheten kan hotas av politiska hänsynstaganden, personliga karriärintressen, professionella dispyter, avundsjuka, hybris** och ärelystnad.

”Personliga karriärintressen”! Det gäller att klättra på de stegpinnar som bjuds.

Vetenskapssamhället har fastlagt ett etiskt fundament som förväntas gälla. Här ingår bland annat att forskningsresultat inte får manipuleras för att gagna vinstintresse eller personlig övertygelse hos forskaren själv eller omgivningen. Vetenskapliga påståenden måste vara öppna för ifrågasättande och ska accepteras på grundval av observerade fakta – inte på grund av särintressen. Sakinnehållet i hypoteser, invändningar och kritik ska beaktas utan hänsyn till vem eller vilka som framför dem.

Till detta kommer ”nyttiga idioter” som lydigt förmedlar pressmeddelanden och annat material utan att kritiskt granska eller ställa följdfrågor.


*) Statistisk signifikans innebär, väldigt svepande uttryckt, hur stor risk det är att utfallet av en observation eller ett experiment beror på slumpen.

**) Hybris – ett uttryck för ett sinnestillstånd där en person har en starkt överdriven självuppfattning, se Storhetsvansinne

The Guardian logo

Min hypotes är att ju mer ett forskningsområde bygger på inbillning snarare än bildning desto mer kan inflytelserika personer snedvrida dess utveckling. Särskilt farligt är det när resultaten kan påverka stora delar av hälsan hos Jordens befolkning. De kostråd vi får idag baseras på illa underbyggd ”vetenskap” där observationsstudier spelar en fullständigt orimlig roll, till stor del genom att okritiska massmedia blåser upp deras slutsatser till orimliga proportioner.

En observationsstudie inom kostområdet kan inledas genom att man frågar ett antal människor om vad man ätit under en viss period. Det kan röra sig om så lite som en enda dag! Så kompletterar man med en hälsoundersökning för att dels fastställa utgångsvärden och i förekommande fall sortera bort de som av olika skäl är orimliga att inkludera i studien. Så vidtar observationsperioden som, om inte annat så av statistiska skäl, pågår avsevärd tid. Man noterar om och när deltagarna råkar ut för hälsorelaterade händelser inklusive insjuknanden och död. De två senare kallas hårda ändpunkter.

Av statistiska skäl måste sådana studier innefatta mängder av deltagare samt pågå under många år för att utfallet skall ha ens den minsta statistiskt trovärdiga betydelse genom att man kan observera ett samband mellan ett eller flera utgångsdata och hälsoutfall. Det kan röra sig om i storleksordningen 10000 – 100000 deltagare under 10 – 40 år. Ett sådant samband behöver inte innebära orsak och verkan utan kan vara slumpartat eller bero på en eller flera bakomliggande parametrar. Observationsstudier kan ha ett berättigande genom att generera relevanta frågeställningar som resulterar i hypoteser att ta ställning till.

Observationsstudier brukar ibland kallas epidemiologiska, detta då den använda taktiken att iaktta ursprungligen utvecklades för att studera snabbt spridda sjukdomar, epidemier. Där är observationsstudier logiska och de enda rimliga då man etiska skäl vanligen inte aktivt vill smitta försöksdeltagare med sjukdomar. Dessutom utvecklas epidemier mycket snabbt och dess hårda ändpunkt är lätt att identifiera, endera är man smittad/sjuk/död eller inte.

Att överföra den metoden till koststudier är orimligt, dessutom använder man sig ofta av pseudoparametrar som ”blodfetter” och liknande. Deras roll är omdiskuterade och trots att de studerats från 30-talet (intensivt från 50-talet) har slutsatserna varit minst sagt motsägelsefulla och till stor del beroende på vem som bekostat en viss studie.

In a 2015 paper titled Does Science Advance One Funeral at a Time?, a team of scholars at the National Bureau of Economic Research sought an empirical basis for a remark made by the physicist Max Planck: “A new scientific truth does not triumph by convincing its opponents and making them see the light, but rather because its opponents eventually die, and a new generation grows up that is familiar with it.”

Min tolkning: Fysikern Max Planck hävdade att nya vetenskapliga upptäckter inte slår igenom genom att dess motståndare övertygas utan genom att dessa dör och lämnar rum för nya forskare att utvecklas. Med den hypotesen som grund publicerades 2015 studien ”Does Science Advance One Funeral at a Time?” (Utvecklas vetenskap en begravning i taget?)

The researchers identified more than 12,000 “elite” scientists from different fields. The criteria for elite status included funding, number of publications, and whether they were members of the National Academies of Science or the Institute of Medicine. Searching obituaries, the team found 452 who had died before retirement. They then looked to see what happened to the fields from which these celebrated scientists had unexpectedly departed, by analysing publishing patterns.

Min tolkning: Man identifierade mer än 12000 vetenskapsmän med rykte att tillhöra eliten inom sina områden och bland dessa fann man 452 som avlidit före sin pensionering. Så fortsatte man att analysera utvecklingen inom deras forskningsområden genom att studera publiceringsmönster.

What they found confirmed the truth of Planck’s maxim. Junior researchers who had worked closely with the elite scientists, authoring papers with them, published less. At the same time, there was a marked increase in papers by newcomers to the field, who were less likely to cite the work of the deceased eminence. The articles by these newcomers were substantive and influential, attracting a high number of citations. They moved the whole field along.

Min tolkning: Yngre forskare som nära samarbetat med elitforskarna blev mindre produktiva. I kontrast ökade bidragen från nya som inte var lika benägna att citera den avsuttne eminensens arbeten. Artiklarna av dessa nya forskare blev inflytelserika och resulterade i många citeringar. De förde hela sitt forskningsområde framåt.

Källa: Kort avsnitt av Artikel i The Guardian

Min slutsats av studien är att ett antal vetenskapsmäns positiva bestående bidrag till sina respektive forskningsfält var att de avgick med döden.