Inlägg märkta ‘pH’

Till att börja med; människor har, såvitt känt, inget behov av silver, vare sig som makro- eller mikromineral.

Är rent silver giftigt?
Rent silver är ett ogiftigt mineral som varken är cancerogent eller mutagent för däggdjursceller. De som hävdar motsatsen klarar tyvärr inte av att skilja rent silver från de silversalter som framställs genom att man löser silver i salpetersyra. Slutresultatet blir då silvernitrat och det är en giftig, färgande och frätande produkt. Effekten kommer av naturlig förklaring från syrakomponenten. Elektrokolloidalt silver innehåller inte någon syra, utan tillverkas med hjälp av en elektrisk process.

och

Det är en milsvid skillnad på de ogiftiga silverjonerna (genererade på elektrisk väg) – och de giftiga silverjonerna som kommer ur salpetersyralöst silver – mer känt som silvernitrat. De som påstår att elektrokolloidalt silver är giftigt -har inte förstått skillnaden på dessa två tillverkningsprocesser.

Källa: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html

silver_crystalRent metalliskt silver är ofarligt för människor, möjligen med undantag för små kluster om några få silveratomer vardera (<10 – 100 st/kluster, uppgifterna varierar). Ju fler silveratomer som exponeras mot omgivningen (vid samma massa ger mindre partiklar långt större yta* mot omgivningen) desto större sannolikhet (fortfarande låg i absoluta tal) att någon/några av dem förlorar sin valenselektron** och blir en (kemiskt och därmed biologiskt aktiv) positiv jon, den beter sig som en fri radikal. Detta är en följd av att händelser i den lilla skalan i stor utsträckning styrs av sannolikheter. Även det med låg sannolikhet händer någon gång. (Klicka på bilden och se den i full skala, den är oerhört fascinerande.)

  • Med tanke på att 108 gram silver (1 Mol) innehåller 6,02 * 1023 atomer (se Avogadros tal) så finns många chanser för även det med låg sannolikhet att hända. Enligt Ion Silver*** ger en årsdos av deras produkt 0,1 gram (cirka 0,001 Mol), i storleksordningen 6 * 1020 atomer/joner. (600 000 000 000 000 000 000 st)

I citatet nämns silvernitrat (AgNO3) och salpetersyra (HNO3). Båda ämnena är, helt riktigt, frätande i tillräckligt höga koncentrationer. Silvernitrat i torr form är vita kristaller medan salpetersyran alltid är en vattenlösning. I vatten delar båda ämnena upp sig i joner; Ag+ + NO3 respektive H+ + NO3 Du ser alldeles säkert likheten mellan de två ämnena, den positiva silverjonen (Ag+) och den likaledes positiva vätejonen (H+). Båda ämnena är frätande då dessa joner ”bränner” vävnad de kommer i kontakt med, oavsett om det är en silver- eller en vätejon som ”gör jobbet”.

  • Silvernitrat är enormt lättlösligt, 1,22 kg/L i nollgradigt vatten och ända upp till 9,12 kg per liter vatten vid 100C! Den 1% silvernitratlösning som under många år användes som ögondroppar till nyfödda för att undvika gonorrésmitta hade koncentrationen 10 000 ppm varav 6350 ppm Ag+!
  • Att på elektrisk väg renframställda silverjoner är ”ofarliga” beror uteslutande på att dessa lösningar aldrig kan göras särskilt koncentrerade, förmodligen ligger gränsen vid eller i storleksordningen 10 ppm, i vart fall långt under 100 ppm.
  • Salpetersyra utspädd i samma utsträckning (till 10 ppm H+) är inte farligt.****
  • Då silvernitratets molekylvikt är cirka 180 (silverdelen är tung) och salpetersyrans motsvarande formelvikt (salpetersyra kan aldrig bilda molekyler!) är cirka 63 (väte är den lättaste av alla grundämnen) så måste man vid jämförelser av effekter matcha antalet aktiva joner snarare än viktandelen av respektive kemikalie. Av den anledningen använder kemister mol till skillnad från ppm.

Mina åsikter, i sammanfattning

  • Metalliskt silver är i praktiskt förekommande mängder ofarligt.
  • Nanosilver och silverjoner i tillåtna och officiellt rekommenderade doser (10 ml av 10 ppm lösning per liter vatten) är harmlöst.
  • Skillnader i farlighet/effekt mellan silvernitrat och ”elektrokolloidalt silver” är dosberoende och skild från framställningsmetod.
  • Den som har skrivit texterna i citaten har inte greppat den grundläggande kemin. Om det sker av okunnighet, god tro eller i avsikt att missleda kan jag inte avgöra.

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner? Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?

Fortsättning följer.


*) Se https://en.wikipedia.org/wiki/Nanoparticle eller Silver – del 11, begreppsförvirring? för en bild som tydligt illustrerar vilken enorm betydelse partikelstorleken har på ytan mot omgivningen.

**) Den eller de yttersta elektronerna runt en atom kallas valenselektroner och bestämmer stora delar av atomens egenskaper. De kan variera mellan 1 – 8 i antal. Om en eller flera av dem av olika anledningar försvinner eller ökar i antal bildas en elektriskt laddad partikel, en jon.

***) Ion Silver anger att Ionosil innehåller 10 ppm silver, varav 80% i form av silverjoner.

****) Absolut rent vatten har pH 7,  vilket innebär 10-7 = 0,1 ppm H+. Som jämförelse har vinäger pH 3,1 (måttligt sur) och äppelcidervinäger pH 4-5 (svagt sur).

Varje enhet i pH förändrar vätejonkoncentrationen 10 gånger. En syra med pH 5 innebär innebär då 10 * 10 * 0,1 ppm = 10 ppm H+, pH 4 ger 100 ppm och pH3 1000 ppm H+.

Annonser

”Försurad kropp?”

Publicerat: 2016-03-30 i ATP, Kemi, Mitokondrier
Etiketter:, , ,

Ett av de mest välreglerade systemen i kroppen är blodets pH-värde. Det ligger hos friska i ett snävt område med cirka 0.1 pH-enheters variation. pH är ”negativa tio-logaritmen av hydroniumjonkoncentrationen i en lösning”, neutralt när pH = 7, surt därunder och basisk/alkaliskt däröver. I vardagliga sammanhang räcker skalan från 0 – 14 för att beteckna de flesta förekommande värden.

Blodets pH ligger i trakten av 7.3 – 7.4, vilket innebär att koncentrationen av de surgörande vätejonerna är cirka hälften jämfört med en neutral lösning.

Det mest extrema pH hos människan finns i de organ, parietalceller (1), som producerar magsäckens saltsyra. Med hjälp av en energikrävande protonpump höjs den syrabildande jonkoncentrationen från blodets nära neutrala nivå till pH = 0.8, i storleksordningen 3000000 (3 miljoner) gånger! Råmaterial för denna process är salt, vatten och koldioxid. För att balansera processen kommer samtidigt alkaliskt bikarbonat att utsöndras i blodomloppet och höjer dess pH, på engelska kallas det ”alkaline tide”(2), en ”alkalisk/basisk våg”. Detta bikarbonat är lätt alkaliskt, och ur kemisk synvinkel motbalanserar det syrabildningen.

När den oerhört koncentrerade saltsyran hamnar i magsäcken späds den ut till ett pH i intervallet 2 till 3, vilket innebär att koncentrationen minskar till cirka 1/50.

En av magsyrans uppgifter är att döda oönskade bakterier och andra organismer som vi äter men även bearbeta födans innehåll av proteiner. Dessa är stora, sammansatta av minst 50 och upp till 27000 aminosyror, sammanrullade som nystan. I den ytterst sura miljön kommer de att rätas ut, denatureras, och utsätts för enzymet pepsin. Pepsinet bryter upp peptidbindningarna så att de olika aminosyrorna frigörs från varandra.

Experiment: Stek några skivor bacon så att de ligger intill varandra. Där muskelkött vidrör varandra eller fett (i mindre utsträckning) kommer bitarna att fastna samman. Det beror på att proteinnystanen har luckrats upp och trasslar in sig i grannen. Detta är värmeinducerad denaturering som gör att magsyran får ett lättare jobb.

Magsyrans koncentration är väl anpassad till foderstaten. En animalieätare med snabb maggenomströmning som ex. hunden har ett pH i paritet med människan medan idisslare med flera och stora magar klarar sig med en betydligt vekare blandning. Vår potenta magsyra visar att vi inte är anpassade till vegankost.

Faktorer som påverkar syraproduktionen är t.ex. hur mycket, främst protein, vi äter och hur mycket vätska vi dricker. Däremot har födans/dryckens pH tämligen begränsad inverkan, spädningseffekten dominerar. Ju mer vi dricker och späder ut magsyran desto mer måste protonpumpen arbeta för att återställa magsyran, bikarbonaterna som samtidigt bildas hamnar i blodet för vidare transport och dess pH stiger.

När magsäcken efter utfört arbete portionerar ut sitt innehåll via nedre magmunnen till tolvfingertarmen neutraliseras blandningen med den tidigare insamlade bikarbonaten och producerar återigen vanligt salt, vatten och koldioxid som transporteras vidare via blodet, samt utsöndras via urinen och lungorna.

Experiment: När vi andas ut koldioxid löser sig en mindre del i munnens vätska och bildar lätt sur kolsyra. Med lämpliga reagenspapper kan man då upptäcka att kraftig ansträngning och motsvarande förhöjda ämnesomsättning sänker salivens pH.

Det är alltså helt logiskt och normalt att både urinens och salivens pH varierar något för att kompensera för de miljonfaldiga skillnaderna inne i kroppen!


(1) Parietalceller är kroppens mest energikrävande. Deras innehåll av mitokondrier (cellens ”kraftverk”) är inte mindre än 35%, högre än för någon annan celltyp.

(2) En ännu kraftigare form av ”alkaline tide” som leder till plötslig pH-höjning i blodet uppkommer vid kräkning. Då minskar magsäckens innehåll av magsyra mycket dramatiskt och måste ersättas omgående vilket ger en kraftig produktion av bikarbonat som höjer blodets pH, i svårare fall till direkt farliga nivåer.