MatFrisk Blogg

Debatter om silver som del i sjukdomsbehandling polariseras ofta i diskussioner om hur ofarligt det är (vilket är sant!) och hur farligt/dödande effektivt det är (vilket också är sant). Detta förefaller som en paradox (motsägelse) men har en enkel och logisk bakgrund.

 

Vad gör ett ämne ”farligt”?

1. Det måste komma in i kroppen.
2. Mängden/koncentrationen måste vara tillräcklig, antingen för ögonblicket eller över längre tid.
3. Det har negativ inverkan på matsmältningens kemi, kroppens vävnader/celler och/eller deras samspel.

Punkt 1 är lurigare än den verkar. Bara för att du stoppar något i munnen och sväljer det kan det likaväl inte sägas vara ”inne i kroppen”. Strängt taget är mun/hals/magsäck/tarm en yta mot omvärlden, visserligen med mängder av kemiska processer på G. Först när något finns i en form som kan absorberas genom vävnader och det sker så hamnar det ”i kroppen”. Sväljer du en liten kula ädelmetall, t.ex. guld eller silver, så lär inte mycket hända förrän det kanske klingar i porslinet någon dag senare.

Som du såg i del 1 karakteriseras merparten av grundämnenas kemiska (och fysiska) egenskaper av sitt yttersta elektronskal, vare sig det är i grundformen eller joniserat. I stora drag reagerar grundämnen som finns i samma kolumn i periodiska systemet efter liknande mönster även om de kan vara olika uttalade. Våra kroppar har system för att identifiera och eventuellt reagera på ämnen som vi kommer i kontakt med, om det så är via mag– och tarmkanalen, slemhinnor, lungor eller hud, våra ytor mot omgivningen. Att ha ätit/druckit något är inte synonymt med att det är inne i kroppen (enligt punkt 1 ovan) även om möjligheten att det kommer att ske ökar avsevärt.

I den ”kemiska skalan” karakteriseras alltså grundämnenas egenskaper av sina yttersta elektronskal samt hur ”tajta” de är. Av grundämnen, mineraler, som våra kroppar behöver är det tre, natrium (Na), kalium (K) och koppar (Cu) som har 1 elektron i yttersta skalet och på så vis påminner om silveratomer. Andra skillnader som massa och fysisk storlek** är av avgörande betydelse.

Ämnen som vår kropp eller dess kemi bortser från och/eller inte tar upp gör inget större intryck på oss, de passerar inte in i kroppen i större mängd och gör därför varken bu eller bä. Metalliskt silver är ett sådant ämne, vi har inga kanaler för att aktivt hantera silverpartiklar eller silveratomer, inte heller system för att göra oss kvitt det som råkar slinka med in. I litteratur och broschyrer som marknadsför silverprodukter framhålls ofta att 99% av silvret tämligen omgående passerar genom kroppen och ut.

Sett ur den synvinkeln är det rimligt att betrakta silver som harmlöst, givet att man håller sig inom de doseringsgränser som officiellt rekommenderas.

Vad gör ett ämne användbart/effektivt?

1. Det ska nå den plats där det skall verka.
2. Det ska göra sitt jobb.
3. Det ska nå och bibehålla tillräcklig koncentration under tillräckligt lång tid.
4. Det ska inte skada, i vart fall mindre än den gör nytta.

För att nå fram till och verka i målvävnaden måste det, målinriktat eller slumpmässigt, transporteras i tillräcklig mängd utan att ignoreras eller sorteras undan på vägen. I flertalet resonemang om silvrets säkerhet framhålls att 90 – 99% av det man äter/dricker inom kort passerar utan att tas upp så lär det vara svårt att nå vare sig den avsedda vävnaden eller verksam koncentration. Omvänt resonerat; man kan behöva konsumera ungefär 100 gånger eller mer silver än det beräknade behovet för att nå verksam nivå inne i vävnader under tillräckligt lång tid.

• Vanligen är passagetiden från mun till toalettstol i storleksordningen ett dygn.
• Att så lite silver tas upp måste rimligen tolkas som att det inte finns några riktade upptags- eller transportmekanismer i våra kroppar.

En kosmetisk nackdel hos några få storkonsumenter är argyri där silver når ut i huden och vid påverkan av ljus*** mörknar/svartnar till stabila oladdade kluster av silveratomer och/eller bildar mörk silversulfid (Ag₂S) vid kontakt med svavel i proteiner, andra alternativ kan finnas. Det finns ingen anledning att tro att silver enbart samlas i huden, förmodligen uppträder det i överallt i kroppens vävnader där det kan nå fram, inte alltid i synlig form.

Argyri är permanent och försvinner ej ens efter lång tid. Det visar att det inte finns någon egentlig borttransport av silver. Det bör påpekas att argyri inte anses vara hälsofarligt då silver i den oladdade formen är inaktivt, ädelmetall som det är. Silversulfidens löslighet i vatten är extremt låg, 6,21·10⁻¹⁵ g/L vid 25 °C och lär heller inte påverka.

Jag hoppas att den som upptäcker fel i det jag skriver kommenterar eller mailar till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi

Fortsättning följer

---

*) En jon är ett grundämne eller en molekyl med ett över- eller underskott av en eller flera elektroner, vanligen i en lösning och utbalanserat av motsvarande mängd laddningar av motsatt polaritet. De positivt laddade kallas katjoner, de negativa anjoner. De behöver inte vara lika många, bara att antalet laddningar är lika.

En jon känner inte sitt ursprung och låter sig ”utbalanseras”, alternativt bilda en förening, med andra. Grundregeln är att det bildade ämnet, vid spontan reaktion, har lägre energinivå än dess enskilda delar.

**) Ag (Massa 108, atomdiameter 165 picometer), Na (23, 190), K (39, 243 ) och Cu (63,5, 145)

***) När fotoner (ljusstrålning) träffar en lösning med silverjoner (Ag+) rör de om i grytan och kan knuffa över en elektron från en negativ jon i närheten till silvret som då övergår till att bli en oladdad atom. När det sker i tillräcklig omfattning börjar de bli synliga för blotta ögat som en mörk missfärgning.

Se även fotnot i tidigare inlägg om fotokromatiska glasögon.