Arkiv för kategori ‘nanopartiklar’

Silver har använts i medicinska sammanhang under lång tid, främst beroende på dess bakteriedödande egenskaper, även i låga koncentrationer. Gonorré smittar lätt mellan mor och barn i samband med födseln, något obstretikern Karl Credé behandlade med 2% silvernitratlösning (lapis) som droppades i ögonen på det nyfödda barnet*. Koncentrationen sänktes till 1%, senare även lägre, och användes till dess antibiotika introducerades. I Sverige avfördes den helt som behandling så sent som 1986.

credeflaska

Det vi kallar kemikalier består av allt från enstaka atomer till komplexa molekyler. Dessa kan vara i ren form, uppblandade med eller på olika sätt lösta i andra. Silver kan uppträda som metall, i föreningar eller joner i t.ex. vatten. Silver i jonform tar gärna till sig elektroner från omgivningen. Det användes under lång tid för att behandla ytliga blödningar, t.ex. näsblod samt vid rakning**. Tyvärr ger det ärrbildning vid överdriven användning då det ”bränner” även frisk vävnad.

Både silverkrämare och silverkramare är sannolikt omedvetna om eller bortser från hur radikalt olika metalliskt silver och silver i jonform beter sig, kanske särskilt hur oerhört låga koncentrationer av silverjoner som krävs för att vara bakteriedödande. Argument för att silver är ofarligt ”in vivo” (i en levande organism) bygger ofta på försök med ytterst finmalda silverpartiklar (äkta kollodialt silver) och medan effektiviteten bedöms med silverjoner och ”in vitro” (i provrör).

  • Silver är en ädelmetall och en av tre (de båda övriga är guld och koppar) som man kan finna i ren form i naturen. Som ren metall är silvret stabilt och reagerar föga med omgivningen. Dock händer det och sannolikheten ökar avsevärt ju större yta silvret exponerar mot omgivningen. Detta senare utnyttjar man genom att mala ner silvret till mycket små korn. De kan utgöra kluster så små som några få silveratomer och upp till några tusen.
  • Fria radikaler har dåligt rykte och många hälsomedvetna äter antioxidanter för att balansera ut dess effekter. En radikal är en atom eller en molekyl som saknar en elektron och är ”på jakt” efter en sådan. Positivt laddade silverjoner, som ju har ett elektronunderskott, är därför bakteriedödande genom att verka på samma sätt som fria radikaler.

Silvernitrat (AgNO3) har molekylvikten 170 (avrundat) och dess beståndsdel silver har atomvikten 108, även det avrundat. Detta innebär att silvret utgör 108/170 = 0,635 av silvernitratets massa. Det löser sig extremt lätt i vatten och bildar i sin helhet positivt laddade silverjoner och negativt laddade nitratjoner. 1 liter nollgradigt vatten löser 1,22 kg av de vita kristallerna, lösligheten stiger snabbt vid ökande temperatur***. En liter 1% silvernitratlösning innehåller cirka 6,35 gram silver(joner), även uttryckt som 6 350 ppm (parts per million). Detta illustrerar att det är mycket enkelt att nå höga koncentrationer av de aktiva silverjonerna med denna metod. Om vi späder ut denna 1%-iga lösning ytterligare 635 gånger når vi de 10 ppm som ”vattenreningsprodukten” har.

En fullständigt irrelevant invändning mot silvernitrat grundas på att det kan framställas genom att lösa upp silver i salpetersyra (HNO3) och då förmodas ”ärva” en frätande effekt från syran. Beroende på om man utgår från varm och koncentrerad salpetersyra eller kall och utspädd blir enda egentliga skillnaden (förutom reaktionshastigheten) i vilken form ”överskottskvävet” uppträder, som NO2 eller NO. Metalliskt silver som finns kvar i kärlet efter reaktionen är en garanti för att ingen syra återstår även om lösningen som sådan kan vara oerhört stark. Att en 1% silvernitratlösning är verksam vid ögonbehandling mot gonorré beror på att man vanligen inte späder ut den med 635 delar vatten, till 10 ppm, samt att den kommer i direkt kontakt med bakterierna i ögat.

Silvernitrat löst i vatten kan alltså ge oerhört höga koncentrationer av silverjoner. Detta är unikt i jämförelse med två andra silverföreningar, silverklorid (AgCl, med lösligheten 5,2 × 10-3 g/L vid 50 °C) och silversulfid (Ag2S med lösligheten 6,21·10−15 g/L vid 25 °C).

  • Alla med äkta silverbestick känner till silversulfid, svärtan man försöker putsa bort. Silver i jonform är inte ”personligt bekant” med sitt ursprung och vid kontakt med svavel, som i fiberproteinet kollagen (cirka 1/3 av allt protein i kroppen), så faller det lätt ut som den svärta som kan resultera i den argyri som är en möjlig (kosmetisk) nackdel för höganvändare av silver. Även andra silverföreningar kan bidra till missfärgningen.
  • Silverjoner som möter magsyran (HCl) kan bilda silverklorid med förhållandevis låg löslighet och på så sätt följa mag- och tarminnehållet ut ur kroppen, sannolikt en av anledningarna att silveranvändare kan hävda att 90-99% rensas ut inom ett dygn.

silverdiamin

Ion-silver hävdar att ammoniak (NH3) som förekommer i magen reagerar med silverklorid och återställer den fria silverjonen, men det är ett missförstånd, alternativt önsketänkande. På bilden härintill ser du att silverjonen binder till två ammoniakmolekyler och bildar en positivt laddad silverdiaminjon. Vilka egenskaper den har känner jag ej, söksvaren hamnar på silverdiaminfluorid som används för att motverka karies.

Man kan framställa silverjoner med hjälp av silvertrådar nedsänkta i destillerat vatten och kopplade till en strömkälla. Detta ger en automatisk begränsning i hur stor koncentrationen av silverjoner i lösningen kan bli då de (sakta) vandrar över från den ena silvertråden till den andra. Även destillerat och superrent vatten leder elektricitet i viss omfattning då en ytterst liten andel av vattenmolekylerna, H2O, är protolyserade, alltså i jonform. I absolut rent vatten vid 25C är 10-7 av alla molekyler i vattnet därför i form av jonerna H3O+ och OH.

De silverjoner som hamnar på katoden bildar silverhydroxid, en instabil förening som snabbt övergår i mörk silveroxid, Ag2O, svårlösligt i vatten. I beskrivningar för hemtillverkning av silverjoner brukar man rekommendera att skrapa av detta mellan gångerna.

Sedan länge har man funnit att vatten kan göras bakteriefritt (”renas”) genom att behandlas med silver, cowboys lär ha haft silverdollars i sina vattenflaskor. Steget är inte långt till att göra metoden ännu effektivare genom att finfördela silvret. Numera marknadsförs kolloidalt silver lagligt som vattenreningspreparat men används av förhoppningsfulla för att behandla det mesta från fotsvamp till cancer.

En kolloid är finfördelade ämnen som svävar i en vätska under mycket lång tid utan att sedimentera (falla ut) på bottnen av kärlet. Man kan känna igen en kolloid genom att lysa genom den med en smal ljusstråle. Om ljuset sprids av de små partiklarna som i dimma så är det med stor sannolikhet en kolloid. Är lösningen helt genomskinlig, om än färgad, så är det inte en kolloid. Moln/dimma, mjölk och majonnäs är exempel på kolloider.

I Sverige marknadsförs en ”kolloidal silverprodukt” med koncentrationen 10 ppm och med löftet att 90% av silvret är i jonform. Om vi jämför joninnehållet med Credés (1%) ögondroppar så är den endast 1/705 så stark.

Med tanke på att produkten har låg koncentration och till 99% elimineras ur kroppen inom ett dygn bör den vara harmlös, i vart fall så länge den används så som officiellt rekommenderas.

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner? Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?,  Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?,  Silver – del 13, silvernanopartiklar i blod in vivoSilver – del 14, Gramnegativa och grampositiva bakterierSilver – del 15 – Vad är ppm och mol?Silver – del 16 – Varför dör inte alla bakterier i tarmarna? Silver – del 17 – Vad kan hända med silverjoner i blodet?

Fortsättning följer, men det dröjer ett tag…


*) http://pharmhist.ownit.nu/Behallare/crede.html

**) Åtminstone intill helt nyligen har apotek sålt lapispennor för behandling av t.ex. vårtor. Dessa innehåller 0,5% silvernitrat i torr form. När de kommer i kontakt med fukt löser sig detta till de aktiva silverjonerna samt nitratjoner.

***) 2,56 kg/L vid 25 °C och 3,73 kg/L vid 40 °C

Annonser

Silverförespråkare väljer gärna att visa ofarligheten in vivo (på levande djur/människor) medan effekter demonstreras in vitro (cellkulturer på objektglas i laboratorier). Båda angreppssätten är, var för sig, förståeliga då önskade resultat är lätta visa. Problem uppstår när man, in vivo, försöker uppnå verksamma koncentrationer i andra vävnader än ytliga (hud och annat som gränsar mot omgivningen).

Effects of Silver Nanoparticles on the Liver and Hepatocytes In Vitro

Källa: Oxford journals – Toxicological Sciences

Detta är en in vivo djurstudie på råttors lever och en in vitro studie på mänskliga leverceller. Den är omfattande och så detaljerad att bara en uttalad nörd grottar ner sig i den. Å andra sidan är den väldigt tydlig för den som gör sig besväret. Här ägnar jag mig närmast uteslutande åt in vivo-studien då den, till skillnad från andra, ser till att allt nanosilver hamnar i blodet.

Studien omfattar 11 späckade sidor och det finns inga möjligheter att citera och kommentera annat än en liten del. Ta hem fulltexten, läs och begrunda.

NPs have been shown to translocate to the bloodstream following inhalation and ingestion, and such studies demonstrate that the liver is an important organ for accumulation.

Min tolkning: Nanopartiklar har påvisats i blodomloppet efter inandning och inmundigande och studier visar att levern är ett viktigt organ där de samlas.

Detta gäller nanopartiklar i allmänhet, silver nämns ännu inte.

Therefore, this study used a simple hepatocytes model combined with an in vivo injection model to simulate the passage of a small amount of NPs into the bloodstream following exposure, e.g., via ingestion or inhalation…

Min tolkning: Denna studie använde leverceller i kombination med intravenös injektion av nanopartiklar för att simulera tillförsel av en liten mängd nanopartiklar till blodet.

Detta steg är avgörande, man ser till att partiklarna garanterat hamnar i blodomloppet utan chans/möjlighet att sorteras bort av kroppens egna system.

We found that Ag NPs were highly cytotoxic to hepatocytes (LC50 lactate dehydrogenase: 2.5 μg/cm2) and affected hepatocyte homeostasis by reducing albumin release. At sublethal concentrations with normal cell or tissue morphology, Ag NPs were detected in cytoplasm and nuclei of hepatocytes.

Min tolkning: Nanopartiklar av silver var kraftigt giftigt för leverceller och resulterade i minskad frisättning av albumin. Nanosilver upptäcktes i icke dödliga koncentrationer i levercellernas cytoplasma (cellvätska) och cellkärnor.

Albumin är det vanligaste proteinet i blod och fungerar som ”bärare” av ämnen som inte på egen hand klarar att färdas i blodet, dit hör vissa hormoner ex. sköldkörtelhormoner och steroidhormoner samt fettsyror. Albumin i kombination med fettsyror kallas fria fettsyror.

Andra situationer som kan leda till albuminbrist är till exempel leverskada på grund av förgiftning, utbredda tumörer i levern, njursjukdom, svåra infektioner, eller brännskador.

Källa: Albumin/Wikipedia

Silver i cellkärnor är måttligt önskvärt, om de kommer i kontakt med arvsmassan förstör de cellens förmåga att utföra sina uppgifter. DNA är cellens eget bibliotek över kroppens sammanlagda arvsmassa och en fullständig handledning över samtliga cellers arbetsuppgifter. ”Brinner det i biblioteket” så är cellen inte längre (fullt) funktionsduglig. Silverförespråkare brukar hävda att det är en av silvrets önskvärda effekter på bakterier, men denna studie visar tydligt att den inte är begränsad till dem.

For any exposure routes involving translocation to the bloodstream, the liver is one of the most important targets, and previous studies have shown a high accumulation of NPs in the liver after injection (Hirn et al., 2011), retention of particles in the liver after ingestion (Schleh et al., 2012), and effects on the liver following inhalation (Gosens et al., in preparation). The liver was, therefore, chosen as a target organ in this study to identify adverse effects of nanoparticles should they gain access to the blood.

Min tolkning: Beroende på resultat av tidigare studier valde vi att studera levern för att identifiera oönskade effekter om nanopartiklar når blodomloppet.

Notera den lilla brasklappen ”…should they gain access to the blood.”, alltså om (eventuellt kan man tolka som när) nanopartiklar når blodet.

Factors that can cause these conflicting results include the physicochemical characteristics of the NPs, such as size, shape, and solubility, and also the choice of model, exposure times, and concentrations. Therefore, it is very important that appropriate in vitro models and conditions are chosen to closely reflect in vivo toxicology…

Min tolkning: Nanopartiklars storlek, form och löslighet och val av studiemodell, koncentration och exponeringstid kan ge motsägelsefulla utfall. Av dessa skäl är det viktigt att efterlikna partiklarnas effekt in vivo.

Min åsikt är att de studier jag hittills sett (medvetet?) bortser från det senare. Här har man löst det genom att helt förbigå kroppens utsortering och samtidigt ger en väl definierad mängd nanopartiklar i blodet:

For this particular study, in vivo exposures to NPs were conducted via the lateral tail veins of rats.

Min tolkning: För denna studie injicerades nanopartiklarna via en ven i svansen på råttorna.

Man injicerade 50 μg nanopartiklar och djuren visade inga kliniska symtom under de 24 timmar försöket varade. Tilläggas kan att de, såvitt jag förstår, hölls nedsövda hela tiden.

mrna-och-tnf-alfa

 

Analysis of mRNA expression in rat liver 24 h after iv injection of 50 μg of NM300 and NM300-DIS showed an increase in IL-1RI, MIP-2, and TNF-α expression…

Min tolkning: Analys av mRNA (”budbärare” mellan DNA och cellens ”arbetsplatser”) efter injektionen visade en ökning av uttrycket för TNF-α.

De svarta staplarna är referensvärden för kontroller som enbart fick injektion av lösningsmedlet utan nanopartiklar.

 

TNF-α (Tumor necrosis factor) är en del av immunförsvaret:

TNF:s huvudsakliga funktion är att aktivera inflammation i kroppen genom olika mekanismer. Bland annat rekryterar TNF neutrofiler och monocyter från blodet, ökar uttrycket av adhesionsmolekyler på endotelcellerna, ökar utsöndring av plasmaproteiner från levern (t.ex. CRP och komplement), inducerar feber via hypotalamus samt har även förmågan att skapa blodproppar genom att koagulera blod.

I studien finns dessutom ett långt parti om en in vitro studie på en mänsklig cancervävnad. Denna postning är redan lång och skulle bli fullständigt oformlig om jag inkluderar även den.

Följande gäller nästan uteslutande silverinjektioner på levande råttor:

…to our knowledge this is the first report showing a decrease in albumin production in response to Ag NPs, suggesting that albumin release can be used as a marker of adverse effects of these NPs. Albumin is downregulated in the acute-phase response to a number of stresses, including inflammation (Sharma et al., 1992), and is a marker of liver function (Hasch et al., 1967).

Min tolkning: Såvitt vi känner till är detta den första rapporten som visar att albuminproduktionen minskar till följd av nanosilver. Albumin nedregleras som följd av stress, inkluderande inflammation och är en markör för leverfunktion.

Så en titt in i cellers innersta:

In contrast, in vivo, we found smaller agglomerates of less than 10 Ag particles in the cytoplasm, which were not visible under the light microscope and did not appear to be membrane bound. The presence of Ag NPs in the nucleus suggests that at least some of the particles were initially free within the cytoplasm.

Min tolkning: Vi fann små samlingar av silverpartiklar i cellvätskan och inte kopplade till cellmembranet. Förekomsten av silverpartiklar i cellkärnor visade att åtminstone några av partiklarna varit fria i cellvätskan.

och

Uptake into the nucleus has been previously reported for Ag NPs in human bronchial epithelial BEAS-2B cells and was associated with genotoxicity (Kim et al., 2011)

Min tolkning: Upptag i cellkärnor av nanosilver i andningsvägarnas epitel har påvisats och kopplats till skador på den genetiska informationen.

Här kan det vara läge att läsa gårdagens postning Hur ”äter och dricker” celler? för en möjlig förklaring (pinocytos) till hur ämnen kan ta sig in i celler.

Så följer några rader om styrkor och svagheter i studien:

The main advantage of the tail vein exposure route is that the dose reaching the blood stream, and the liver, can be controlled and replicated between the animals in the exposure group.

A disadvantage of the injection study is directly related to its advantage, namely that it is not sufficient to model the actual uptake of particles from the gut, lung, or damaged skin, and how these particles are changed or modified when translocating into the bloodstream.

Min tolkning: Den största fördelen med injektionsmetoden är att man entydigt känner den dos som når blodet och kan återupprepa den.

En nackdel med injektioner är att man förbigår kroppens mekanismer som påverkar upptag via mag- och tarmkanalen, lungor eller skadad hud och ändrar eller modifierar partiklarna under transporten till blodomloppet.

The devil is in the detail: ”…and how these particles are changed or modified when translocating into the bloodstream.” Läs citatet i sin helhet, särskilt den sista meningen, flera gånger och ”känn in” dess betydelse!

Min hypotes är att användning av nanosilver i form av ”(elektro)kolloidalt silver” som man sväljer för att påverka vävnader som skall nås via blodomloppet i praktiken är både ofarligt och meningslöst. Dels för att förekommande koncentrationer och rekommenderade mängder är låga, dessutom att våra kroppar avhyser merparten (90 – 99% inom ett dygn) av silvret genom direkt passage till toaletten.

Jag uppskattar om någon förser mig med seriösa studier i fulltext som visar hur oral (via munnen) användning av nanosilver och/eller silverjoner resulterar i silver i blod. Gärna även de som visar motsvarande data för inandning av KS i sprayform.

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner? Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?,  Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?

Fortsättning följer.

Jag fann en kommentar, tveklöst ämnad för mig:

Åtminstone runt KS råder dessutom begreppsförvirring: Vi har att göra med silverjoner Ag+, oladdade silverpartiklar och nanopartiklar av silver. Vi måste bl a ta ställning till kemiska reaktioner där silver ingår, eventuella reaktioner där metalliskt silver utgör katalysator och slutligen det helt jungfruliga området nanopartiklar.

Källa: Facebook

Silver och silverprodukter har egenskaper som varierar oerhört beroende på hur det uppträder, som makro/mikropartiklar (föremål vi kan ta på eller se), nanopartiklar* eller elektriskt laddade joner. Stora problem uppstår om man mäter ofarlighet med främst metalliskt silver men effekten med silver i jonform, ofta(st) även in vitro (labbmiljö och i provrör eller på objektglas)

yta-av-nanopartiklar

1 kg of particles of 1 mm3 has the same surface area as 1 mg of particles of 1 nm

Bild och texten från Engelska Wikipedia 

 

För den som vill veta mer om nanopartiklars egenskaper samt för- och nackdelar (gäller nanoegenskaper i allmänhet, inte silver!) så föreslår jag följande länkar:

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner? Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?

Fortsättning följer.


*) Det finns olika uppfattningar om vilken storlek nanopartiklar har, en av dem är att de finns i intervallet 1 – 100 nanometer. Som jämförelse är ett hårstrå ungefär 80 000 nanometer och en röd blodkropp, (kroppens till antalet överlägset vanligaste celltyp) runt 10 nanometer.

Anders Sultan, ägare av Ion-silver skriver om kolloidalt silver:

”…silver effektivt hämmar cancerceller i så små mängder att det bara krävs 14 ppb koncentration för att döda 100% av cancercellerna i den mexikanska bröstcancerstudie som tidigare redovisats.”

Jag kan inte vara 100% säker på vilken källa som Anders Sultan syftar på, men mycket tyder på att det är Antitumor activity of colloidal silver on MCF-7 human breast cancer cells. Avsikten var att bedöma om kolloidalt silver hade toxiska effekter på bröstcancerceller av typen MCF-7.

Låt oss backa ett par steg och betrakta citatet, vad där står och hur man kan tolka det. Vad är ”…(en) mexikansk bröstcancerstudie…”? Majoriteten läsare skulle sannolikt anta att det är en studie där man undersöker bröstcancer på mexikanska kvinnor, eventuellt gjort av mexikanska forskare. I detta fall stämmer andra delen av påståendet, studien kommer från Universidad Autónoma de Nuevo León och forskarnamnen verkar vara mexikanska. Men resten då, är det mexikanska kvinnors bröstcancer det gäller?

Låt oss nu backa ordentligt, tillbaka till 1970 och Detroit i Michigan, USA. Där lyckades forskare isolera och vidmakthålla bröstcancerceller från en nunna vid namn Frances Mallon. Detta var ett rejält framsteg för cancerforskningen då man dittills inte lyckats hålla bröstcancerceller vid liv mer än några få månader, de är nämligen notoriskt ovilliga att leva vidare utan sin ”värd”.  Bokstäverna i MCF-7 står för Michigan Cancer Foundation där Herbert Soule med medarbetare utförde pionjärarbetet. Tre celltyper står numera för mer än 2/3 av av alla bröstcancercelltyper som används i ”provrörsforskning” varav en är just MCF-7.

Så den ”mexikanska bröstcancerstudien” är alltså en ”provrörsstudie”, gjord i Mexico på celler som köpts från American Type Culture Collection (ATCC, Manassas, Virginia, USA)

”…and was maintained in Dulbecco’s modified Eagle’s medium supplemented with 10% fetal bovine serum (FBS) and 1% antibiotic-antimycotic solution. Cells were grown to confluence at 37°C, and 5% CO2 atmosphere.”

Det stora antalet forskare (10) som fått sitt namn publicerat på denna studie låter imponerande, men det känns som en grupplabb från 70-talet. Någon eller ett par gör det egentliga jobbet, resten tittar på.

I korthet går studien ut på att finna hur lite kolloidalt silver som krävs för att döda cancercellerna. Föga förvånande fann man ett samband mellan silverkoncentration och celldöd. 3,5 ng/ml kolloidalt silver dödade runt 50% av cellerna inom 5 timmar medan alla dog vid 17,5 nanogram/milliliter.

Koncentrationen 1 ng/ml är 0,000000001 gram fördelat på 1 gram vätska, ungefär massan av en människocell i ett gram vatten. Kolloidalt silver är alltså rejält giftigt för odlade celler från en amerikansk nunna, död 1970 i 69 års ålder, i ett ”provrör” i Mexico.

”The grenetine-stabilized colloidal silver* was purchased from MICRODYN (Mexico, D.F.) as a 0.35% stock solution.”

Så långt ”…den mexikanska bröstcancerstudien…”, men fler funderingar finns:

Kolloidalt silver är inget väldefinierat begrepp, det beskrivs vanligen som ytterst små (nano-) partiklar av metalliskt silver och positivt laddade silverjoner (Ag+), förhållandet mellan dessa tycks variera beroende på källa. Rent silver är en ädel (stabil) metall med låg kemisk aktivitet vilket inte gäller silverjonen. Guld, silver och koppar metaller som man kan finna i ren form i naturen.

”Men silver i jonform har miljöfarliga egenskaper. Silverjoner är mycket giftiga för vattenlevande organismer och kan orsaka skadliga långtidseffekter i vattenmiljön. Fisk och små kräftdjur (till exempel vattenloppor) är särskilt känsliga.Tillväxten och fortplantningen försämras vid silverjonkoncentrationer även vid så låga halter som under 1 µg/l. 

Silver är långlivat vilket innebär att det silver som en gång släppts ut i miljön kommer att finnas kvar där. Det finns farhågor om att en utbredd silveranvändning kan bidra till utvecklingen av resistenta bakterier. Därför bör försiktighetsprincipen tillämpas när det gäller användning av silver där det inte är absolut nödvändigt.”

Källa: Kemikalieinspektionen

När man betraktar det periodiska systemet runt silver (Ag) så finner man att två av grannelementen är direkt farliga, kadmium och kvicksilver. Det periodiska systemet ordnar grundämnena på ett sätt som gör att ämnenas egenskaper i rätt stor utsträckning liknar grannarnas. Grundämnena i mittenkolumnen blir allt ”ädlare” ju längre ner man kommer. I grannkolumnen till höger blir ämnena gradvis allt giftigare.

Periodiska systemet, utsnitt runt Ag

Att silver i jonform har bakteriedödande egenskaper är välkänt och det utnyttjar man i medicinska sammanhang genom att belägga vissa instrument och kanyler med silver.

Silver har använts i stor omfattning i fotografisk film då det är ljuskänsligt. Avfallshanteringen runt fotografiska laboratorier och röntgenlabb var strängt reglerade. Kroppen har inget behov eller hantering av silver, inte heller någon mekanism för att göra sig kvitt silver vilket i extrema fall kan ge upphov till argyria, en gråaktig missfärgning i huden. Mannen på bilden fick sin färg av silver som tagit sig ut i huden och mörknat av solstrålning. 

Paul Karason

Paul Karason, ”The Blue Man”

Så länge silvret är metalliskt är det harmlöst, men som nanopartiklar alternativt i positivt laddad jonform gäller helt andra villkor. Som framgick i inledningen räckte det med 0,0000000175 gram fördelat på 1 gram vätska för att döda alla cancerceller på kort tid vid ett experiment i ”provrör”.

Ju finkornigare silvret är, som t.ex. nanosilver/kolloidalt silver, desto mer exponeras mot kroppens vävnader och sannolikheten för att ett onödigt stort antal atomer spontant hamnar i jonform ökar kraftigt. Kemiska reaktioner är inte absoluta på så sätt att de alltid/aldrig inträffar utan att de ofta(st) är beroende av sannolikheter. Där många silverytor/silveratomer finns ökar sannolikheten att någon/några av dem förlorar elektronen i det yttersta skalet och vips har vi en silverjon.

Att behandla kroppens ”ytor” med silver i lämplig form för att döda bakterier är okontroversiellt som jag ser det.

  • Gonorre är en könssjukdom som kan förorsaka blindhet hos barn som smittas redan vid födseln och den tyske läkaren Credé införde 1881 metoden att droppa en lösning av silvernitrat (till en början 2 %, senare sänktes den till 1 % lösning) i ögonen på nyfödda spädbarn för att förhindra blindhet.
  • SvT rapporterar om behandling av brännsår genom silverprodukter. Detta är en länk som ständigt dyker upp bland silverentusiaster men aldrig tycks få någon senare uppföljning. Vad kan det bero på? Är metoden effektiv borde åtminstone någon göra kommers av den.

Att dricka kolloidalt silver och tro att det ger positiva effekter på t.ex. cancerceller och liknande är självbedrägeri. De ev. upplevda fördelarna är på sin höjd placeboeffekter. Till all lycka har människokroppen mycket effektiva skydd mot de silverjoner man dricker, nämligen negativa klorjoner i magsyran och blodet. De bildar nämligen silverklorid som är mycket svårlösligt och skäl till att 90-99% av allt silver lämnar kroppen inom 1 dygn.

Såhär beskriver Anders Sultan sin produkt:

”Kolloidalt silver är beteckningen på en produkt som innehåller mikroskopiska partiklar med silver svävande i vatten. Det är i realiteten en blandning av silverjoner och silverpartiklar. I vissa produkter är det silverjoner som dominerar inslaget medan det i andra produkter är mest silverpartiklar. Ionosil är en produkt som består av ca 80% silverjoner och resten i partikulär form. Partiklarnas storlek har i en mätning konstaterats vara mellan 1 och 24 nm. Då man i början av 1900-talet producerade tidiga former av kolloidalt silver på mekanisk väg – genom att man malde silvret – så brukar man kalla den moderna elektriskt framställda versionen som vi jobbar med för ”elektrokolloidalt silver”.”

Källa: Ion-silver 

  • Silverjonerna, särskilt om det rör sig om 80% av silvret i Ion-silvers produkt, är rejält många och skulle göra lösningen påtagligt positivt laddad om den inte motbalanseras av ett motsvarande antal negativa joner. Jag har inte stött på några uppgifter om vilka de är och deras eventuella inverkan. Någon som vet?
  • Antag att man vill uppnå en LD50-dos (3,5 ng/ml under 5 timmar) i direkt anslutning till en bröstcancercell ”in vivo”, alltså i en människas vävnad. Hur stor mängd av Ion-silvers produkt skulle en kvinna behöva konsumera oralt? Någon som vet?
  • Hur påverkas ”friska” celler av 3,5 ng/ml under tillräckligt lång tid för att döda de nämnda cancercellerna in vivo? Någon som vet?

Hur påverkar silverbehandlingen andra celler i närheten?

The effects of LD50 and LD100 in control cells only caused non-significant cytotoxicity of 3.05% (P < 0.05), respectively

Min tolkning: Silverbehandling av ”control cells” (antar att det innebär friska celler) förorsakade en ”non-significant” (obetydlig?) förgiftning av 3,05% av dem.

Bara 1/30 av de omgivande friska cellerna dog i jämförelse med cancerceller. Hurra!!! Eller….? Tänk på att detta är experiment utförda i provrör, inte en människa. Vill man utrota bröstcancer genom att dricka stora mängder av en silverprodukt kommer saken i ett betydligt allvarligare läge.

Det finns ingen mekanism i kroppen för att transportera silvret på ett organiserat sätt förutom ut via tarmen! Om man då lyckas nå kliniskt betydelsefulla nivåer i bröstcancerceller får man, enligt denna studie, räkna med att ungefär 3% av friska celler också dör!

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner? Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt? ,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?,  Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?,  Silver – del 13, silvernanopartiklar i blod in vivoSilver – del 14, Gramnegativa och grampositiva bakterier Silver – del 15 – Vad är ppm och mol?Silver – del 16 – Varför dör inte alla bakterier i tarmarna? Silver – del 17 – Vad kan hända med silverjoner i blodet?Silver – del 18 – silvernitrat och joner


*) Djävulen bor i detaljerna! ”Äkta” kolloidalt silver är extremt små oladdade silverpartiklar i vatten. Förr eller senare börjar de klumpa sig samman och faller till botten vilket förfelar hela idén. För att kunna saluföra en vattenlösning av nanostora silverpartiklar med någorlunda hållbarhet (några månader eller mer) måste tillverkaren ta till knep. (I studien skriver man ”grenetine-stabilized” från Microdyn. Google hjälper mig i sökningen och rapporterar ett antal länkar som pekar tillbaka till denna enda text, alternativt till många ställen där det ålderdomliga ordet grenetine bytts ut mot det vanligare gelatin!

Gelatinet är protein som håller isär silverpartiklarna och gör det möjligt att öka koncentrationen mångfalt och samtidigt behålla lagringsbarheten. Studien rapporterar att den inköpta produkten innehöll 0,35% silver. Låter rätt lite, men måste ändå spädas ut flera tusen gånger till de koncentrationer (1.75 – 17.5 ng/ml) som användes.

Till saken hör att silver i kombination med protein är ett stort no-no bland de som saluför silverprodukter. Det är nämligen väldigt lätt att med dem skapa produkter med höga silverkoncentrationer som kan förorsaka oönskade förändringar, t.ex. blåfärgning av huden. (Se bilden ovan av Paul Karason) Användare av silverprodukter är ofta entusiastiska och risken är uppenbar att åtminstone några skulle överdriva användningen och sätta branschen i fara. Numera saluförs på elektrisk väg framställda silverjonlösningar under den irrelevanta benämningen ”kolloidalt silver”. Dessa kan, på grund av kemiska begränsningar, aldrig bli farligt koncentrerade.