Fortsättning från föregående inlägg, även detta bygger på citat ur studien https://link.springer.com/article/10.1186/2228-5326-2-32
It has also been proposed that there can be release of silver ions by the nanoparticles [6], and these ions can interact with the thiol groups of many vital enzymes and inactivate them [7]. The bacterial cells in contact with silver take in silver ions, which inhibit several functions in the cell and damage the cells.
Min tolkning: Silvernanopartiklar kan frigöra (positivt laddade) silverjoner (Ag+) [6] och dessa kan påverka thiolgrupper* i enzymer så att de slutar fungera [7]. Bakterier i kontakt med silver tar upp silverjoner vilket hämmar flera funktioner och skadar cellerna.
En möjlig orsak att silver reagerar med vissa ämnen/molekyler är följande:
Silver is a soft acid, and there is a natural tendency of an acid to react with a base, in this case, a soft acid to react with a soft base [8].
Min tolkning: Silver är en svag (soft) syra som gärna reagerar med alkaliska ämnen (baser) [8].
De intressanta ämnena i detta sammanhang är svavel och fosfor som utgör avgörande delar av cellens struktur**.
The cells are majorly made up of sulfur and phosphorus which are soft bases. The action of these nanoparticles on the cell can cause the reaction to take place and subsequently lead to cell death.
Min tolkning: Celler bygger i stor utsträckning på svavel och fosfor och nanopartiklarna kan skada cellerna till döds.
Ytterligare en aspekt som har med svavel och fosfor att göra: de ingår i DNA, arvsmassan som finns i exakt varje cell i kroppen. Till yttermera visso även i RNA, en slags arbetskopia när cellen ska kopiera sig slälv.
Another fact is that the DNA has sulfur and phosphorus as its major components; the nanoparticles can act on these soft bases and destroy the DNA which would definitely lead to cell death [9].
Min tolkning: DNA har svavel och fosfor som viktiga beståndsdelar och om nanopartiklarna skadar dem leder det till cellens oundvikliga död [9].
Artikeln beskriver olika metoder att framställa metalliskt silver inom storleksintervallet 1 – 100 nanometer (1 nM = 10-9 M) och sedan stabilisera dem så att dessa små kluster inte slår sig samman till större. Detta skulle dämpa effekten då det enbart är det ytligaste lagret atomer som i varje ögonblick är tillgängligt för att vara kemiskt aktivt. Tänk dig skillnaden i snabblöslighet mellan en sockerbit och samma mängd strösocker.
The problem with most of the chemical and physical methods of nanosilver production is that they are extremely expensive and also involve the use of toxic, hazardous chemicals, which may pose potential environmental and biological risks.
Min tolkning: Kemiska och fysiska framställningsmetoder av nanosilver är problemfyllda då de är extremt kostsamma och även utnyttjar giftiga och farliga ämnen som kan förorsaka miljö- och biologiska risker.
Jag antar att detta kommer som en total överraskning för silverförespråkare som ”vet” att det bara krävs destillerat vatten, ett par decimeter tillräckligt renframställd silvertråd och en strömkälla för att själva framställa ”kolloidalt silver”. (Googla, det finns mängder av beskrivningar på nätet.) Det man åstadkommer är en kraftigt utspädd (1 silverjon/-molekyl per cirka 109 vattenmolekyler***) mix där merparten är Ag+ (positivt laddade silverjoner, samma som i AgNO3 i vattenlösning, silvernitrat****), resten är kluster av silveratomer och/eller silverföreningar av odefinierad storlek.
Det finns många beskrivningar och du väljer själv vad du litar på. Vad man inte brukar nämna att det finns andra ”föroreningar” utöver de som finnas i ett olämpligt vatten. En av dem är svavel som i kombination med silverjoner bildar ytterst svårlöslig silversulfid, Ag2S, som ger den svärta som missfärgar silverbestick. Varifrån kommer detta svavel? I demovideos brukar man oftast hålla silverelektroderna med bara händer. Vår hud innehåller proteiner, därmed även svavel. ”Men det är ju så lite, kan det ha någon betydelse?” Jo, mängden silver som kommer ifråga är också liten!
En del kommersiella apparater innehåller luftpumpar för att röra om i silvervattnet och luften innehåller också svavel, låt vara att mängderna är små. Till det kommer luftens syre som i någon utsträckning kan oxidera silverjonerna till (svårlösligt!) silveroxid Ag2O. En del DIY-videos brukar påpeka att man ska skrapa rent silvertrådar innan nästa session för att avlägsna dessa föroreningar.
Fortsättning om denna studie följer.
*) Thiol består av en väte- och en svavelatom. Svavel reagerar mycket lätt med silver/silverjoner, något du som äger silverbestick själv säkert upptäckt. Det räcker att silverföremål utsätts för de minimala mängder svavel som finns i luften för att de ska svartna av Ag2S, silversulfid. Dess löslighet i kroppens viktigaste lösningsmedel, vatten, är oerhört låga 6.21·10−15 g/L (25 °C)
**) Svavel finns i proteiner och håller dem samman i väldigt väldefinierade konfigurationer. Alla cellmembran domineras av fosfolipider (två fettsyror ”inåt” membranet och en fosforförening ”utåt”, mot vattensidan).
***) Beräkningarna kan du följa här: https://matfrisk.com/2016/10/20/silver-del-16-vad-ar-ppm-och-mol/ Där utgick jag från de uppgifter om IONOSIL som då fanns tillgängliga. De är nu ändrade, andelen silverjoner utgör numera cirka 70% av silverinnehållet. Vad ändringen beror på är obekant för mig.
****) Silverkluster och -joner uppfattas som positivt av silverförespråkare medan silvernitrat snarare tillhör djävulens påfund. ”Elektrokolloidala” produkter som t.ex. IONOSIL samt silvernitrat i vattenlösning innehåller silverjoner, skillnaden är att det är närmast omöjligt att nå större koncentrationer än 1 silverjon per 109 vattenmolekyler medan silvernitrat kan koncentreras flera storleksordningar mer. Det är alltså främst graden av koncentration som skiljer, späder man silvernitrat i samma utsträckning blir effekten densamma.
MatFrisk Blogg 