Inlägg märkta ‘vatten’

Leva med och dö av värme

Publicerat: 2021-06-17 i Salt, vatten, värme
Etiketter:
0

Heta vindar från Medelhavet drar in över Sverige. Det kan bli 30 grader varmt tre dagar i rad – det innebär en ökad påfrestning för kroppen, larmar SMHI. – Det är ganska extrema temperaturer när man tänker på hur våra kroppar fungerar, säger Richard Fletcher, överläkare och specialist i akutsjukvård.

Källa: https://www.expressen.se/nyheter/medelhavsvarme-till-sverige-lakaren-varnar/

Trettio grader låter inte märkvärdigt men ju närmare 37 grader vi kommer desto svårare blir det att hålla en vettig kroppstemperatur. Se till att dricka ordentligt, mängden är viktigare än vattentemperaturen. Spontant låter isvatten effektivare men skillnaden mot rumstempererat är måttlig.

– Vi har de som är yngre och inte tar det på allvar, som ligger ute och steker sig och tror att det räcker med att dricka snaps. Då går det inget bra, säger han.

27 olika sätt att dö av värme: https://urminsynvinkel.com/2019/07/17/27-satt-att-do-av-varme/

#02 – Lipider, fosfolipider och lipoproteiner

Publicerat: 2020-11-06 i Okategoriserade
Etiketter:, , , , , , ,
0

Lipider är en samlande beteckning på organiska ämnen som inte löser sig i vatten men i organiska lösningsmedel. Gränsen mellan lipider och vattenlösliga ämnen är inte knivskarp, det finns en gråzon. I populärpress och bland läkare som inte är så noga benämns lipider i blodet för blodfetter, trots att få av dem har någon egentlig koppling till vare sig fetter eller deras beståndsdelar, fettsyror.

För att kunna transportera lipider i blodet finns olika strategier, en av dem är att koppla längre fettsyror [1] till ett vattenvänligt, hydrofilt, protein som heter albumin. Trots att långa fettsyror är hydrofoba, vattenskyende, kommer albuminet att övervinna problemet.

En mycket kort fettsyra. De tre vänstra kol och väte ger lipidegenskaper. OH-gruppen är en ”koppling” till vattenlösliga molekyler. Med stigande antal kol kommer lipidegenskaperna att bli tydligare för att vid 12C övertrumfa OH-gruppen vad gäller vattenlöslighet.

En annan strategi är att skapa speciella transportfarkoster, lipoproteiner. De har ett inre som tilltalar lipider och en utsida som fungerar med blod/vatten. De byggs av ett enkelt lager av fosfolipider, två fettsyror (vända inåt), en sammanbindande glycerol samt en utsida med en vattenvänlig molekyl som innehåller fosfor.

Lipoproteiner produceras i tarm och lever och förses med varierande innehåll för olika mottagare. Med en närmast brottslig förenkling kallas de ”kolesterol” såväl av populärpress som många läkare.

[1] Ju längre (fler kolatomer) en fettsyra är dess svårare att umgås med vatten. De riktigt kortkedjiga har inga som helst problem med det, se t.ex. myrsyra (1 kol) och ättika (2 kol). Dessutom finns medellånga (MCT) med upp till 12 kol som i viss utsträckning kan följa blodet utan hjälp av albumin. Ett exempel är kokosfett.

Varmt? Kyl dig via vattengas!

Publicerat: 2018-07-19 i Salt
Etiketter:, , , ,
2

Vatten, eller snarare dess frånvaro, har hamnat i fokus under senare tid. Långvarig värme och frånvaro av regn ger problem som vi ”vanliga svenskar” inte upplever annat än enstaka dagar i stöten. Gräsmattor torkar, blommor slokar och bilister korkar igen vägarna till populära badplatser. Dessutom strular bränder i terrängen till det. Allt detta tenderar att hamna i bakgrunden inför personliga problem vi upplever av värme.

Självklart kan en del av dem vara riktigt allvarliga, till och med livshotande, men oftare är det obehag i form av dålig nattsömn och svett som överväger. Den som har tillgång till AC kan skatta sig lycklig, men även dessa är tvungna att förlita sig på vad kroppen själv kan erbjuda. Vi har ett mycket effektivt kylsystem som utnyttjar avkylning vi får av vattengas från lungor och hud.

Vattengas? Du är säkert mer bekant med vattenånga, men det ordet ger intryck av att det sker ovanför en kastrull på spisen. Vattengas finns i alla temperaturer där en människa kan vistas, från Sibirisk iskyla till en finsk bastu. Det senare är intressant då en bastu mycket väl kan ha temperaturer på 100 grader och däröver trots att våra kroppar tar skada redan vid 41-42 grader, hur kan det komma sig?

Vatten är ett ämne med egenskaper som är avgörande för livet som vi känner det. Jag har skrivit om det tidigare, något som du kanske har nytta av att känna till. En av dem är att det kräver en avsevärd mängd värme för att avdunsta, något vi använder för att reglera kroppsvärmen.

Låt säga att du iakttar en skål vatten under några dagar. Nivån kommer gradvis att minska, vattnet avdunstar, det bildar vattengas. Ju högre temperatur dess snabbare, är den omgivande luften fuktig sker det långsammare. Om vi iakttar det riktigt närsynt ser vi att vattenmolekyler rör sig, snabbare när temperaturen stiger. Molekylerna i flytande vatten binder till varandra via vätebindningar men de är, var för sig, både svaga och kortvariga. I sin mest strukturerade form, is, binder molekylerna till exakt 4 andra. I flytande vatten sjunker antalet vätebindningar till i genomsnitt 3,4*. Den lilla skillnaden är tillräcklig för att skapa hållbar is!

Precis vid vattenytan är förhållandena annorlunda, de molekylerna har lite färre bindningar ”inåt” vattnet och det räcker med den molekylrörelse vi kallar värme för att de skall skaka loss om än bara för mycket kort tid. I den omgivning människor vanligen bor finns redan ett avsevärt antal vattenmolekyler samt den gasblandning vi kallar luft som tillsammans utgör en svårforcerad barriär för den vattenmolekyl som gör ett sådant ”hopp”. De allra flesta knuffas helt enkelt tillbaka ner i vattnet igen.

Då och då kommer en sådan rymling att vara lite snabbare än de övriga (varmare!) och tar sig loss mer permanent. Den är då en bland många andra ”fria” vattenmolekyler som utgör vattengas/vattenånga. Eftersom en förutsättning för att ta sig loss var en högre rörelseenergi betyder det att vattnet förlorat lika mycket, det kallnar en yttepytte-mängd.

  • När lufttrycket sjunker hindras inte vattenytans molekyler lika mycket och kokpunkten sjunker från vanliga 100 grader till under 70 grader!
  • Om luftfuktigheten är låg hindras inte vattenytans molekyler lika mycket och avdunstningen ökar

Om luften nära vattenytan står stilla ökar den lokala luftfuktigheten till nära 100% och den spontana avdunstningen avstannar. Ett effektivs sätt att motverka detta är att använda en fläkt som ersätter denna fuktmättade luft med en torrare. Den kyleffekt man upplever från en fläkt beror på att den rörliga luften avlägsnar varm vattengas som huden avger. När det sker finns plats för ytterligare avdunstning/avkylning. Avkylningen till följd av fläktar förutsätter att du dricker tillräcklig mängd vatten, dess temperatur har underordnad betydelse. Klarar du av att förbruka 1 liter vatten (via hud och lungor) utan att svetten pärlar så har du kylt bort cirka 540 kcal.

Takfläkt?

I ett forum jag läser debatteras takfläktar och jag är förbluffad över den massiva okunnigheten hos många som skriver där. Rotationsriktningen hos fläktbladen har betydelse då den avgör om du befinner dig i en koncentrerad luftström (under fläkten) eller en ”utspädd” (längs med väggarna).

Är det effektivare att duscha kallt?

Självklart, men den extra effekten är snabbt övergående och förutsätter att ”kallt” verkligen är Gulag-kallt och rätt länge. En ordinär dusch utan att torka dig torr kan vara både behagligare och lika effektiv. Behåller du dessutom en T-shirt på i duschen kan du hoppas på ytterligare kanske 100 kcal kyla. Varje dl vatten i blöta kläder som får torka på kroppen motsvarar 54 kcal kyla.

Dricka varmt eller kallt?

Skillnaden finns men är minimal. Att det känns behagligt att dricka kallt är inget jag tänker förneka, men det viktigaste är att dricka tillräckligt för att ha ”kylvätska” så det räcker.

Salt och andra elektrolyter

Ät tillräckligt salt mat. Själv gillar jag salt som krydda men föredrar att använda grovsalt snarare än finmalt salt på tungan då smaken inte blir så intensiv som om det blandas i dricksvattnet.

Aptit och periodisk fasta

Min aptit sjunker när temperaturen stiger. Om det gäller även för dig så utnyttja det för att äta mindre eller till och med fasta. Typiskt är att de som ”svältbantar” är småfrusna (kanske inte just nu) och de som går upp i vikt svettas lätt.

Småtips

  • Spola kallt vatten på handledernas insida, där ligger blodkärl ytligt och svalkan sprider sig i kroppen.
  • Vill du bli kvitt svett i t.ex. pannan så använd en blöt, gärna kall, handduk. Torka dig inte torr om kyleffekten ska bli optimal. Minns att avdunstning av vatten är långt effektivare än kyla!
  • Ett annat ställe där kyleffekten är god är fötter och anklar. Ett svalt fotbad är inte att förakta.

*) Lägg märke till ordet genomsnitt! Ingen enskild molekyl kan ha 3,4 bindningar, de har 0, 1, 2, 3 eller 4. I flytande vatten dominerar 3 över 4, övriga är betydligt sällsyntare.

Fettlever? Snart vet du kanske mer än dina rådgivare.

Publicerat: 2017-05-24 i 5:2-modellen, fasta, fatty liver disease, fettlever, NAFLD
Etiketter:, , ,
0

Fettlever kan man förvärva av flera orsaker. Tidigare var det vanligast hos alkoholister, men numera är NAFLD, Non Alcoholic Fatty Liver Disease, allra vanligast. Ett vanligt men ogenomfunderat råd är då att äta lågfettmat, baserat på föreställningen att fett ur maten hamnar i levern.

Levern lagrar inte fett för att j*vlas med oss eller för att det är ”kul”. Den blir helt enkelt inte kvitt det fett den tvingas producera av den mat du äter.

Merparten av fett vi äter cirkulerar i lymfa och blod till dess det förbrukats i muskler eller lagrats i ordinarie fettväv och är vanligen slut efter 10-12 timmar. Det är därför man skall nattfasta inför blodprover som mäter dina blodlipidvärden, t.ex. TG (triglycerider).

  • TG anger därför inte fett från mat utan istället från leverns ”mellanmålsproduktion” ur diverse energiöverskott som cirkulerar i blodet samt från egna lager och som den försöker exportera ut i kroppen.
  • Överkurs: Merparten av fett ur mat transporteras i kylomikroner som har apolipoproteiner (”adresslappar”) som levern högaktningsfullt struntar i.

Om nu ”kroppen” inte tar emot det levern vill bli kvitt, vad händer då? Ungefär samma sak som när en industri producerar mer än marknaden köper, det kan till och med bli så kritiskt att överflödet ”slarvlagras” inne i maskinhallarna och i omgivningarna. Det är därför fettlever ofta är associerad med ”central fetma” som är karakterisk för metabolt anfrätta.

Hjälp levern att bli kvitt överflödet genom att någorlunda regelbundet tillåta levern att bli kvitt det. 5:2 ger den ett par dagar i veckan då kroppen behöver det fett den vill bli kvitt. 16:8 innebär regelbundet återkommande och lätt förlängd ”nattfasta” som också ger levern möjlighet att bli kvitt sitt fett.

Vill du snabba upp processen rejält så prova riktig fasta och strunta i fastedrycker och liknande, de bara strular till det, drick vatten. Målinriktad fasta går ut på att frigöra de resurser du redan har, ofta i överflöd.

Tillägg: Den som byggt en fettlever genom att äta olämpliga saker i olämpliga mängder och alltför ofta har alldeles säkert avsevärda mängder ”slarvlagrat” fett på ställen där det inte hör hemma. Räkna inte med att du kan styra varifrån den fettbaserade energin du lever av vid fasta kommer ifrån, bara att det sker.

Hur ”äter och dricker” celler?

Publicerat: 2016-10-12 i endocytos, exocytos, fagocytos, pinocytos, receptorisk endocytos
Etiketter:, , , , , , , , ,
0

Celler är mycket komplicerade strukturer som omges av ett membran, dubbla lager av fosfolipider. En fosfolipid är i stort sett byggd som en triglycerid (fett) med en av de tre fettsyrorna utbytt mot en fosforgrupp.

phospholipid_tvanbrussel

  • Fettsyrorna vänder sig mot varandra och fosforgrupperna utåt.
  • Fosforgrupperna är polära och umgås problemfritt med vatten, avgörande då både cellens inre och omgivning är vattenrik.
  • Fettsyrorna i membranets inre hindrar polära och fosfogrupperna opolära molekyler (lipider, ex. fetter) att passera.
  • Några små molekyler som O2 (syre) och CO2 (koldioxid) tar sig rakt igenom.

Cellmembranet är, i detta skick, som en ”påse” som släpper igenom några gaser men i huvudsak är tätt mot t.ex. vatten och fetter. Inte mycket att ha, eller hur?

Ursprungligen antog man att H2O (vatten) passerar via osmos, men Peter Agre, en av Nobelpristagarna i kemi 2003, kunde visa förekomsten av transportproteinet aquaporin som väsentligt ökar kapaciteten.

Utöver dessa finns många andra transportörer som går igenom cellmembranet, en av dem gäller kalium. Roderick MacKinnon delade Nobelpriset i kemi 2003 för sitt arbete om dessa. Nervsignaler och muskelaktivitet är beroende av dessa kaliumkanaler.

Andra specialiserade transportproteiner är olika varianter av GLUT, glukostransportörer, varav GLUT4 reagerar på hormonet insulin.

All passage genom membranet sker inte via specialiserade transportörer, det skulle krävas alltför många för att täcka behovet. Istället finns varianter som sammanfattas under begreppet endocytos.

500px-endocytosis_types_sv-svg

  • Fagocytos innebär att, när cellen kommer i kontakt med ”något lämpligt”, så viker sig cellmembranet runt detta och bildar en bubbla, fagosom, som lämnar cellmembranet på insidan och förenar sig med andra delar av cellens inre som behandlar det efter sitt innehåll. Det är så vita blodkroppar angriper bakterier och dödar dem. Fagocytos brukar beskrivas som att cellen ”äter”. Det gäller inte enbart bakterier utan fungerar även som en städare som tar hand om och återvinner diverse ”skräp”.
  • Vid pinocytos finns inbuktningar i cellmembranet, då och då sluter de sig med innehåll och allt. Detta sker utan särskilt urval, vadhelst som finns i vesikeln följer med. Detta beskrivs som att cellen ”dricker”.
  • Receptorisk endocytos är uttalat selektiv då speciella receptorer fäster vid rätt molekyler och startar bildningen av den bubbla som drar in, avskiljs och därmed levererar molekylen ifråga till cellen.

Motsatsen till de olika varianterna av endocytos är exocytos där förloppet löper från cellens inre och går utåt. Exempel på detta är när en cell har producerat ett protein och exporterar det för vidare befordran. Insulin och andra hormoner är exempel på detta.

  • Pinocytos kan generera problem då den fungerar ospecifikt, den tar in vätska från omgivningen utan att på något känt sätt filtrera bort sådant som är olämpligt. Förmodligen är det en av de processer som gör att närapå allt i vår omgivning kan komma in i vår kropp även om det är meningslöst eller till och med skadar oss.

Om beskrivningen är fel eller överförenklad bortom räddning så hoppas jag att eventuella läsare påpekar och rättar så snart som möjligt i kommentarer eller via mail, adressen finns uppe till vänster.

Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?

Publicerat: 2016-10-10 i Kemi, kolloidalt silver, pseudovetenskap, silver, silverjoner
Etiketter:, , , , , , ,
0

Till att börja med; människor har, såvitt känt, inget behov av silver, vare sig som makro- eller mikromineral.

Är rent silver giftigt?
Rent silver är ett ogiftigt mineral som varken är cancerogent eller mutagent för däggdjursceller. De som hävdar motsatsen klarar tyvärr inte av att skilja rent silver från de silversalter som framställs genom att man löser silver i salpetersyra. Slutresultatet blir då silvernitrat och det är en giftig, färgande och frätande produkt. Effekten kommer av naturlig förklaring från syrakomponenten. Elektrokolloidalt silver innehåller inte någon syra, utan tillverkas med hjälp av en elektrisk process.

och

Det är en milsvid skillnad på de ogiftiga silverjonerna (genererade på elektrisk väg) – och de giftiga silverjonerna som kommer ur salpetersyralöst silver – mer känt som silvernitrat. De som påstår att elektrokolloidalt silver är giftigt -har inte förstått skillnaden på dessa två tillverkningsprocesser.

Källa: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html

silver_crystalRent metalliskt silver är ofarligt för människor, möjligen med undantag för små kluster om några få silveratomer vardera (<10 – 100 st/kluster, uppgifterna varierar). Ju fler silveratomer som exponeras mot omgivningen (vid samma massa ger mindre partiklar långt större yta* mot omgivningen) desto större sannolikhet (fortfarande låg i absoluta tal) att någon/några av dem förlorar sin valenselektron** och blir en (kemiskt och därmed biologiskt aktiv) positiv jon, den beter sig som en fri radikal. Detta är en följd av att händelser i den lilla skalan i stor utsträckning styrs av sannolikheter. Även det med låg sannolikhet händer någon gång. (Klicka på bilden och se den i full skala, den är oerhört fascinerande.)

  • Med tanke på att 108 gram silver (1 Mol) innehåller 6,02 * 1023 atomer (se Avogadros tal) så finns många chanser för även det med låg sannolikhet att hända. Enligt Ion Silver*** ger en årsdos av deras produkt 0,1 gram (cirka 0,001 Mol), i storleksordningen 6 * 1020 atomer/joner. (600 000 000 000 000 000 000 st)

I citatet nämns silvernitrat (AgNO3) och salpetersyra (HNO3). Båda ämnena är, helt riktigt, frätande i tillräckligt höga koncentrationer. Silvernitrat i torr form är vita kristaller medan salpetersyran alltid är en vattenlösning. I vatten delar båda ämnena upp sig i joner; Ag+ + NO3– respektive H+ + NO3– Du ser alldeles säkert likheten mellan de två ämnena, den positiva silverjonen (Ag+) och den likaledes positiva vätejonen (H+). Båda ämnena är frätande då dessa joner ”bränner” vävnad de kommer i kontakt med, oavsett om det är en silver- eller en vätejon som ”gör jobbet”.

  • Silvernitrat är enormt lättlösligt, 1,22 kg/L i nollgradigt vatten och ända upp till 9,12 kg per liter vatten vid 100C! Den 1% silvernitratlösning som under många år användes som ögondroppar till nyfödda för att undvika gonorrésmitta hade koncentrationen 10 000 ppm varav 6350 ppm Ag+!
  • Att på elektrisk väg renframställda silverjoner är ”ofarliga” beror uteslutande på att dessa lösningar aldrig kan göras särskilt koncentrerade, förmodligen ligger gränsen vid eller i storleksordningen 10 ppm, i vart fall långt under 100 ppm.
  • Salpetersyra utspädd i samma utsträckning (till 10 ppm H+) är inte farligt.****
  • Då silvernitratets molekylvikt är cirka 180 (silverdelen är tung) och salpetersyrans motsvarande formelvikt (salpetersyra kan aldrig bilda molekyler!) är cirka 63 (väte är den lättaste av alla grundämnen) så måste man vid jämförelser av effekter matcha antalet aktiva joner snarare än viktandelen av respektive kemikalie. Av den anledningen använder kemister mol till skillnad från ppm.

Mina åsikter, i sammanfattning

  • Metalliskt silver är i praktiskt förekommande mängder ofarligt.
  • Nanosilver och silverjoner i tillåtna och officiellt rekommenderade doser (10 ml av 10 ppm lösning per liter vatten) är harmlöst.
  • Skillnader i farlighet/effekt mellan silvernitrat och ”elektrokolloidalt silver” är dosberoende och skild från framställningsmetod.
  • Den som har skrivit texterna i citaten har inte greppat den grundläggande kemin. Om det sker av okunnighet, god tro eller i avsikt att missleda kan jag inte avgöra.

Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?,  Silver – del 5, Är det ”farligt”?,  Silver – del 6, passage genom hud,  Silver – del 7, metalloproteiner?,  Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?,  Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper,  Silver – del 10 – en potent virusdödare?,  Silver – del 11, begreppsförvirring?

Fortsättning följer.

*) Se https://en.wikipedia.org/wiki/Nanoparticle eller Silver – del 11, begreppsförvirring? för en bild som tydligt illustrerar vilken enorm betydelse partikelstorleken har på ytan mot omgivningen.

**) Den eller de yttersta elektronerna runt en atom kallas valenselektroner och bestämmer stora delar av atomens egenskaper. De kan variera mellan 1 – 8 i antal. Om en eller flera av dem av olika anledningar försvinner eller ökar i antal bildas en elektriskt laddad partikel, en jon.

***) Ion Silver anger att Ionosil innehåller 10 ppm silver, varav 80% i form av silverjoner.

****) Absolut rent vatten har pH 7,  vilket innebär 10-7 = 0,1 ppm H+. Som jämförelse har vinäger pH 3,1 (måttligt sur) och äppelcidervinäger pH 4-5 (svagt sur).

Varje enhet i pH förändrar vätejonkoncentrationen 10 gånger. En syra med pH 5 innebär innebär då 10 * 10 * 0,1 ppm = 10 ppm H+, pH 4 ger 100 ppm och pH3 1000 ppm H+.

Metabol flexibilitet?

Publicerat: 2016-06-06 i Artegen föda, Fetter, glukagon, glukos, Glykogen, Insulin, triglycerider, vatten
Etiketter:, , , , , , ,
0

För överlevnad är biologiska system beroende av många samverkande mekanismer, sammanfattade i begreppet homeostas, detta innebär att kroppen som helhet är stabil trots varierande betingelser, här några viktiga exempel.

  • Vår kroppstemperatur är påfallande jämn i ett smalt intervall där våra enzymer arbetar effektivt, bara några få grader från nivåer som dödar oss.
  • Mer än två tredjedelar av vår kropp är vatten, det enskilt viktigaste ämne vi ständigt måste ha tillgång till för att övriga processer skall vara meningsfulla. Homeostasen ger oss törst som signal att dricka och urinen transporterar bort både vätska och avfall inklusive en del av det vi ätit/druckit i överskott.
  • Blodet bär runt energiråvaror till alla våra celler från maten men även från det vi sedan tidigare lagrat i olika förråd i form av fettsyror, aminosyror och glykogen. 

Hos en frisk person ger en fullt fungerande homeostas förmågan att anpassa sig till i stort sett alla Jordens miljöer så när som de med extrema temperaturer och syrebrist. Detta kallar jag metabol flexibilitet. Om sjukdom eller livsstil ständigt driver en eller flera av homeostasens ingående parametrar till eller nära sina ytterlägen blir vi metabolt inflexibla.

Figure-1-Metabolic-flexibility-and-metabolic-inflexibility-model-for-postabsorptive-and

Källa: researchgate.net

Homeostasen använder ett antal hormoner för att förse blodet med energibärande ämnen beroende på förutsättningarna. Dit hör glukagon, kortisol, adrenalin och tillväxthormon. Insulin samverkar med och motverkar effekterna av glukagon, men har även andra effekter inom homeostasens ramar.

  • Insulin ökar glukosupptag samt glykogensyntes (lagrar undan blodsocker) i muskler och lever.
  • Insulin sänker kroppens glukoneogenes (nyproduktion av glukos).
  • Insulin ökar fettsyrasyntesen i levern, möjligen även i fettväven.
  • Insulin ökar fettcellers upptag av blodsocker som bildar glycerol och binder tre fettsyror till en triglycerid, en fettmolekyl. Den senare processen kallas förestring och innebär att en vattenmolekyl avskiljs där fettsyrorna och glycerolen binder till varandra. Var gång det bildas en fettmolekyl i fettväven avges tre vattenmolekyler till blodet.
  • Insulin förhindrar fettcellernas triglycerider att spjälkas till sina beståndsdelar (lipolys) som förberedelse att transporteras i blodet.
  • Insulin förhindrar nedbrytning av protein. Detta innebär att skadade vävnader inte avlägsnas, redan insulinnivåer man når efter en vanlig måltid räcker.
  • Insulin ökar upptaget av cirkulerande aminosyror. Detta ger en anabol effekt (”byggande”).
  • Insulin ökar produktionen av magsyra.
  • Insulin minskar njurarnas avgivning av natrium.

Flera andra effekter av insulin finns.

Friska människor kan anpassa sig till mycket skilda livsbetingelser, detta beroende på en hög flexibilitet i homeostasen. Ett ständigt höjt insulin, oavsett om det beror på den mat vi äter, injicerat insulin eller på hög egen produktion, hämmar kroppens förmåga att hantera och mobilisera alternativa energikällor, vi blir metabolt inflexibla. Min övertygelse är att en artegen kost (det vi ätit under större delen av evolutionen) ger god, möjligen optimal, metabol flexibilitet.

Metabol inflexibilitet kan resultera i svajigt blodsocker och/eller oönskad kroppsmassa. Något du känner igen?

Vår kropp är ett nätverk av celler som kommunicerar med sin lokala omgivnining men även tar order från avlägsna källor via hormoner. Celler omges av dubbelväggiga membran för att skilja insidan från omgivningen. I membranen finns specialiserade portar som släpper in ämnen cellen behöver. Ut kommer dels avfall, dels ämnen som cellen producerar. Det finns vissa likheter med datorer (celler) i lokala nätverk (samverkande celler) och vidare till Internet (hormoner).

Om man tänker ”nalta eljest”

Publicerat: 2016-06-03 i Energi, glukagon, glukos, Glykogen, Insulin, Ketoner, Kolhydrater, lågkolhydratkost, myter, triglycerider, vatten
Etiketter:, ,
0

Ibland är konventionella beskrivningar så djupt rotade att det är svårt att ens ana alternativa synsätt. En majoritet av kost- och fysiologilitteratur beskriver vårt näringsbehov med kolhydrater i början och vatten sist, närmast som en kuriositet. Utan att gå in på vattnets roll, som gör att det ovillkorligen hamnar först i min beskrivning, så vill jag föreslå ett annat synsätt som rimligen bör ha varit giltigt under större delen av människans evolution*:

  • Fett och glukos är människans huvudsakliga energiråvaror. 
  • I rimlig utsträckning  kan kroppen anpassa sig till och använda  kolhydrater/glukos som energiråvara utan akuta hälsoproblem.
  • Glukosrik mat kommer att, indirekt via insulin, hämma några av homeostasens hormoner som glukagon, adrenalin inklusive övriga katekolaminer, kortisol och tillväxthormon.
  • Under insulinets verkan lagras glukos, så långt utrymmet räcker, som glykogen. Vi kan inte lagra mer än ett dygns energibehov i form av glykogen, överskott omvandlas till fettsyror och lagras som väsentligt kompaktare fett.
  • Redan efter ett kortare ätuppehåll, t.ex. en natts sömn, börjar vi gradvis utnyttja fett från egna vävnader.

Runs on fatEtt kilo fettväv anses motsvara 7500 kcal medan 2000 kcal glykogen (ungefär normalt lager av glukos) väger 1,85 – 2,5 kg**. Låt säga att en person i vila behöver 2000 kcal/dygn, det kräver då 1,85 – 2,5 kg glykogen (hela lagret) alternativt 0,267 kg fettväv.***

Observera att jag medvetet inte nämner proteiner då de i sig inte ger energi. När kroppen tagit sitt behov av dess byggstenar, aminosyrorna, kommer överskottet att rensas på sitt kvävehaltiga innehåll, återstoden blir till större delen glukos, en mindre del ketoner.

*) Människan har evolverat under 2 miljoner år eller mer. Mindre än 100 000 år sedan, kanske bara halva den tiden, uppträdde den moderna människan. Det finns fossila och arkeologiska spår som visar att de var samlare och jägare, dock inga som visar förekomst av kylskåp, matvarubutiker eller snabbmatshak. Sannolikt var därför matordningen väsentligt annorlunda än det överflöd vi är vana vid.

**) Det finns många uppgifter om hur mycket vatten varje gram glykogen binder, mellan 2,7 och 3-4 gram.

***) Detta under den osäkra förutsättningen att energiråvaror är likvärdiga, som traditionalister uttrycker det; ”alla kalorier är lika”.

Salt i maten

Publicerat: 2016-05-21 i Blodtryck, Hjärtsjukdom, Kemi, Kort om studier, Salt
Etiketter:, , ,
0

TextTv - Salt1

När natriumklorid, bordssalt, löser sig i vatten delar det upp sig i elektriskt laddade joner. Positivt laddade natriumatomer (Na+) och negativa kloratomer (Cl-), som fördelar sig mellan vattenmolekylerna. De positiva natriumjonerna drar sig gärna mot den lätt negativa ”polen” hos vattnet, syreatomen. De negativa klorjonerna håller sig nära någon av de något positiva väteändarna i vattenmolekyler. NaCl i torr form är inte molekyler i vanlig bemärkelse utan enskilda atomer i en kristallstruktur. Vi må stoppa in saltkristaller mellan läpparna, men så snart de löses i vatten blir de joner.

Mer om vattnets kemi.

Se även SvT Nyheter: Ingen fördel med lite salt i maten:

”Stick i stäv med den allmänna uppfattningen finns det inga hälsomässiga fördelar med att äta lite salt. Inte ens för människor med högt blodtryck. Tvärtom, visar forskning. 

Studien, som presenteras i tidskriften The Lancet, visar att personer som äter lite salt (mindre än tre gram per dag) löper högre risk att drabbas av hjärtinfarkt, stroke och död, jämfört med dem som äter normala mängder (5—6 gram per dag). Inte ens personer med högt blodtryck har nytta av att äta lite salt. Tvärtom.”

Studien bakom ”nyheten” finns att läsa i The Lancet för den som har lust att lägga 31.50 dollar. Jag nöjer mig med gratisinfon nedan.

Background

Several studies reported a U-shaped association between urinary sodium excretion and cardiovascular disease events and mortality. Whether these associations vary between those individuals with and without hypertension is uncertain. We aimed to explore whether the association between sodium intake and cardiovascular disease events and all-cause mortality is modified by hypertension status.

Min tolkning: Ett antal studier visar en u-formad association mellan natrium i urinen och hjärt- och kärlsjukdom och död. Det innebär att både låga och höga halter av salt kopplas till risker.

Methods

In this pooled analysis, we studied 133 118 individuals (63 559 with hypertension and 69 559 without hypertension), median age of 55 years (IQR 45–63), from 49 countries in four large prospective studies and estimated 24-h urinary sodium excretion (as group-level measure of intake). We related this to the composite outcome of death and major cardiovascular disease events over a median of 4·2 years (IQR 3·0–5·0) and blood pressure.

Min tolkning: 133 118 personer i åldersintervallet 45-63 år från 49 länder lämnade dygnsurin. Detta inklusive blodtryck jämfördes med död och större hjärt- och kärlhändelser under 3-5 år (median: 4.2 år)

Findings

Increased sodium intake was associated with greater increases in systolic blood pressure in individuals with hypertension (2·08 mm Hg change per g sodium increase) compared with individuals without hypertension (1·22 mm Hg change per g; pinteraction<0·0001). In those individuals with hypertension (6835 events), sodium excretion of 7 g/day or more (7060 [11%] of population with hypertension: hazard ratio [HR] 1·23 [95% CI 1·11–1·37]; p<0·0001) and less than 3 g/day (7006 [11%] of population with hypertension: 1·34 [1·23–1·47]; p<0·0001) were both associated with increased risk compared with sodium excretion of 4–5 g/day (reference 25% of the population with hypertension). In those individuals without hypertension (3021 events), compared with 4–5 g/day (18 508 [27%] of the population without hypertension), higher sodium excretion was not associated with risk of the primary composite outcome (≥7 g/day in 6271 [9%] of the population without hypertension; HR 0·90 [95% CI 0·76–1·08]; p=0·2547), whereas an excretion of less than 3 g/day was associated with a significantly increased risk (7547 [11%] of the population without hypertension; HR 1·26 [95% CI 1·10–1·45]; p=0·0009).

Min tolkning: Mer natrium ger högre blodtryck, särskilt hos de med högre blodtryck. Föga förvånande då salt är hygroskopiskt, vattensugande. I gruppen utan förhöjt blodtryck steg risker tydligt med låg saltkonsumtion, under 3 g/dag.

Interpretation

Compared with moderate sodium intake, high sodium intake is associated with an increased risk of cardiovascular events and death in hypertensive populations (no association in normotensive population), while the association of low sodium intake with increased risk of cardiovascular events and death is observed in those with or without hypertension. These data suggest that lowering sodium intake is best targeted at populations with hypertension who consume high sodium diets.

Min tolkning: Förhöjd saltkonsumtion ökar risker för de med högt blodtryck medan låg saltkonsumtion ger högre risk oavsett blodtryck.

Funding

Full funding sources listed at end of paper (see Acknowledgments).

Min tolkning: Man måste betala 31.50 dollar för att få veta vilkas sanningar det är.*

Många hävdar att mineralsalter av diverse slag är så mycket bättre än vanligt vitt salt, men det har i så fall inget med ”saltdelen” att göra. Oavsett ursprung blir saltet joner i vattenlösning enligt det jag beskrev i inledningen. Om det följer med andra mineraler vi behöver är det en bonus, men sannolikt en man betalar dyrt för. Å andra sidan finns det många som köper flaskvatten för 5000-10000 kronor/kubikmeter medan vattnet i kranen kostar kanske 25 kronor/kubikmeter.

Tro kan öppna plånböcker och omfördela pengar till nya ägare.

*) Det visar sig vanligen att utfallen av studier inom nutrition och ”läkemedel” följer beställarens/finansiärens önskemål. Ungefär som valresultat i en diktatur.

Kemi 02: Vatten, en po(pu)lär molekyl

Publicerat: 2015-05-19 i Kemi, vatten
Etiketter:,
3

Vatten känns som ett odramatiskt ämne utan nämnvärd karaktär men tittar man lite närmare är det alldeles tvärtom. Våra kroppar är till mer än 2/3 vatten, H2O. Varje vattenmolekyl består av en syre– och två väteatomer.

  • Syre i gasform (O2) kan förenklat beskrivas som två kovalent* bundna syreatomer. Dessa har vardera 8 positivt laddade protoner och 8 elektriskt neutrala neutroner i atomkärnan. För att atomen skall bli elektriskt neutral omges den av 8 (negativa) elektroner i två ”moln”, ett inre med 2 och en yttre med resterande 6 elektroner.
  • Väte i gasform (H2) är två kovalent bundna väteatomer med vardera 1 proton och 1 elektron som normalt finns i sin lägsta ”bana”, den med lägst energi.

Vattenmolekylen får speciella egenskaper genom att väteatomerna binds hårt till syret (kovalent!) men lite osymmetriskt, de sitter som öronen på Musse Piggs huvud. vattenmolekyl bollbild

Detta beror på att vardera väteatomen delar ett par elektroner med syret, sammanlagt 4, medan syret fortfarande har 4 för egen del i yttre elektronmolnet (de inre 2 berörs inte). Eftersom alla elektroner repellerar varandra men ändå skall ”få plats” blir lösningen (med lägst energi) att vätemolekylerna hamnar lite på sned.

vattenmolekyl

Då syret har en massivare atomkärna med större positiv laddning kommer de delade elektronerna att tillbringa något mer tid nära syret, den sidan kantrar mot att vara negativ i kontrast till väteatomerna som förefaller mer positiva. Även om molekylen som helhet är elektriskt neutral kommer den vid mycket närgånget betraktande att ha en något mer negativt laddad sida och två lätt positiva ”väteöron”. Den har därför olika elektriska poler och vattenmolekylen kallas därför polär vilket ger vatten många unika egenskaper.

När två vattenmolekyler finns tillräckligt tätt intill varandra kommer den enas väteatom att attraheras av den andres syreatom. Detta är enbart en svag elektrostatisk attraktion, de delar aldrig elektroner och deras inbördes avstånd är dubbelt så stort som den kovalent bindningen mellan syre och väte i vattenmolekylen. Kraften är liten (ungefär 1/20) jämfört med en kovalent bindning och vid rumstemperatur varar den mindre än 20 picosekunder**. Om en bindning löses upp bildas en ny inom 0,1 picosekund. Detta gör att vatten är en vätska som mycket snabbt anpassar sig till omgivningen och är ytterst rörligt.

Vätebindningar i vatten

Har vi många vattenmolekyler tillsammans i rumstemperatur kommer deras inbördes rörelser oupphörligt att skapa och upplösa de enskilda elektrostatiska bindningarna (vätebindningar). En vattenmolekyl kan delta i allt mellan 0 till maximalt 4 vätebindningar men i det kaos som råder i rinnande vatten gäller i genomsnitt 3,4 bindningar.

När vattnets temperatur sjunker minskar de enskilda vattenmolekylernas rörelser och de tar lite mindre plats. Vattnets densitet är som störst vid cirka 4 grader och gör att tillräckligt djupa sjöars bottentemperatur är nära konstant året om.

Temperatur i sjö

Sjunker vattentemperaturen under 4 grader börjar enskilda vattenmolekylerna att anpassa sig till en struktur som tar mer plats, har lägre densitet. När vi begränsar vattenmolekylernas egenrörelser kraftigt genom att sänka rörelseenergin börjar de ordna sig så att var och en binder till 4 andra, de kristalliserar till is. Kristallformen av vatten tar mer plats än i vätskeform därför flyter is.

Density of ice and water

När vi når vattnets frystemperatur men innan alla vattenmolekyler ”lugnat ner sig” och binder till fyra andra måste vi avlägsna avsevärda mängder energi/värme.*** Detta märks tydligt när vi använder is för att kyla en dryck. Upptiningen tar rätt lång tid, men när isen är borta stiger temperaturen i resten mycket snabbt. Om det finns något kvar i glaset, vill säga.

Elektrostatiska vätebindningar är veka i jämförelse med kovalenta bindningar inom vattenmolekylen, men is är trots det starkt! Även om en enskild vätebindning är rätt svag så kommer blotta mängden och det faktum att de är välordnade och långtidsstabila i kristallmönster att ge den nödvändiga styrkan. Jag tror att det räcker med 60 cm kärnis för att köra en stridsvagn, men kolla först innan du provar.

Vatten har ytspänning, du kan försiktigt lägga en nål eller ett rakblad på vatten i ett glas och det flyter. Vi har alla sett hur de små skräddarna oförfärat springer på vattnet. Hur kan det gå till? Svaret finns hos vätebindningarna.

Skräddare

Just i vattenytan finns lika många potentiella vätebindningar som i resten av vattnet men inga vänds uppåt/utåt, där finns inget att binda till. Därför kommer fler att binda till vattenmolekylen intill vilket skapar en något högre kraft i sidled än inåt vattenmassan/droppen. Detta kallas ytspänning.

Vattnets temperatur är ett mått på vattenmolekylernas genomsnittliga vibration. I molekylskalan kan det skilja avsevärt mellan enskilda vattenmolekyler, allt mellan närmast orörlig och upp till mer än tillräckligt för att lösgöra sig från grannarnas vätebindningar. Att det är så märker vi om vi ställer fram ett öppet kärl med vatten. Efter några dagar har vattennivån minskat fullt märkbart även vid rumstemperatur. När vi var borta 5 veckor i sträck var till och med iskuberna i frysens -20 grader betydligt mindre än formen! Enskilda vattenmolekylers energi i kristallisk is kan alltså, slumpmässigt, bli så hög att de kan skaka sig loss och direkt övergå till vattenånga även i -20 grader, förmodligen lägre. Detta visar att effekter i atom- och molekylskala inte nödvändigtvis är desamma som vi upplever med våra sinnen. Och långt mer avvikande blir det i subatomära (kvant-) sammanhang.

Vattnets frystemperatur är tämligen konstant men koktemperaturen varierar kraftigt beroende på lufttrycket. Atomer och molekyler i luften motverkar vattenmolekylernas flyktförsök och riktar om dem så att många hamnar i vattnet igen. Först när man når den temperatur/rörelseenergi som gör att merparten vattenmolekyler klarar att lämna vattenytan för gott säger man att det kokar. Då vatten är polärt och domineras av vätebindningar hamnar kokpunkten högt och det går åt rejält med energi för att koka ”isär” en liter vatten.****

  • Att vatten är polärt ger det förmågan att lösa polära ämnen och interagera med andra molekyler i kroppen.
  • Att vatten är polärt gör det till ett fantastiskt effektivt kylmedel.

Vatten är tveklöst avgörande för liv som vi känner det och min plan är att framöver visa ytterligare några egenskaper som används i metabolismen.

*) Mer om kovalenta bindningar i Kemi 01: Kovalenta bindningar

**) En picosekund är 10-12 sekunder eller 0,000 000 000 001 sekund

***) Man måste avlägsna 80 kalorier (eller 334 Joule) för att omvandla 1 gram nollgradigt vatten till nollgradig is.

****) Man måste tillföra 540 kalorier (eller 2260 Joule) för att förånga 1 gram vatten.