Lipider är en samlande beteckning på organiska ämnen som inte löser sig i vatten men i organiska lösningsmedel. Gränsen mellan lipider och vattenlösliga ämnen är inte knivskarp, det finns en gråzon. I populärpress och bland läkare som inte är så noga benämns lipider i blodet för blodfetter, trots att få av dem har någon egentlig koppling till vare sig fetter eller deras beståndsdelar, fettsyror.
För att kunna transportera lipider i blodet finns olika strategier, en av dem är att koppla längre fettsyror [1] till ett vattenvänligt, hydrofilt, protein som heter albumin. Trots att långa fettsyror är hydrofoba, vattenskyende, kommer albuminet att övervinna problemet.
En annan strategi är att skapa speciella transportfarkoster, lipoproteiner. De har ett inre som tilltalar lipider och en utsida som fungerar med blod/vatten. De byggs av ett enkelt lager av fosfolipider, två fettsyror (vända inåt), en sammanbindande glycerol samt en utsida med en vattenvänlig molekyl som innehåller fosfor.
Lipoproteiner produceras i tarm och lever och förses med varierande innehåll för olika mottagare. Med en närmast brottslig förenkling kallas de ”kolesterol” såväl av populärpress som många läkare.
[1] Ju längre (fler kolatomer) en fettsyra är dess svårare att umgås med vatten. De riktigt kortkedjiga har inga som helst problem med det, se t.ex. myrsyra (1 kol) och ättika (2 kol). Dessutom finns medellånga (MCT) med upp till 12 kol som i viss utsträckning kan följa blodet utan hjälp av albumin. Ett exempel är kokosfett.
MatFrisk Blogg 