MatFrisk Blogg

Det har skrivits mycket om skandalen runt Paolo Macchiarini och Karolinska Institutet. Mycket är avancerat och långt bortom det vi lekmän kan greppa, men frågan är om inte förhållandevis basala funderingar räcker för att inse det hopplösa i företaget. I sin bok Forskningsfusket bara fortsätter! beskriver docent Ralf Sundberg på ett lysande sätt några av turerna runt skandalen och visar hur många av de personer som var inblandade betedde sig lika virrigt som nattfjärilar runt en lampa i natten. De är tydliga exempel på att inte ens högre utbildning och bildning är samma sak.

Stamceller är och har varit högsta mode inom medicinsk forskning under många år. Forskare och kanske ännu hellre medicinindustrin målar upp visioner om att kunna ersätta skadade celler med sådana som är näst intill identiska, gärna ur den egna kroppen. Det senare för att förhindra de avstötningsprocesser som är näst intill ofrånkomliga om en annan person donerar vävnaderna. Förhoppningarna bygger på att embryonala (foster-) celler alla är helt lika för att under utvecklingen förändras så att de får olika roller i kroppen. I princip kan en sådan embryonal stamcell bilda vilken som helst cell i en kropp.

Nu tillkommer naturligtvis vissa komplicerade förutsättningar. En enskild stamcell må innehålla all genetisk information som finns hos en viss person, däremot ”vet” den inte sin uppgift i kroppen förrän den ingår i en cellgrupp som kommunicerar med varandra. Först då kan den få en roll i helheten.

Paolo Macchiarini med samarbetspartners arbetade med att utveckla och operera in luftstrupar på personer som skadats vid olyckor eller angripits av tumörer. Ytligt sett ett måttligt komplicerat organ, ungefär som ett Y-format rör vänt upp och ner. De nedre ändarna ansluter till vardera lungan och den övre uppåt mot munhålan. Ett stort problem är att luftstrupen är en nyckelspelare när det gäller att skydda lungorna från partiklar och luftburen smitta. Ingenstans är det så intensivt utbyte mellan blodet och den omgivande luften som i lungorna. När vi andas in följer damm och bakterier med men fastnar till större delen i det slemlager som täcker luftstrupens insida. Detta slemlager transporteras uppåt av flimmerhår och ersätts med nytt slem.

Om vi har för låg eller ingen slemproduktion minskar eller upphör vårt försvar mot t.ex. damm och bakterier tämligen omgående. Om flimmerhåren tappar funktion eller förstörs kan vi inte transportera bort slemmet och man kan i princip drunkna i sitt eget slem.

Macchiarini och partners lät med tiden tillverka en stomme till luftstrupen i nanokompositmaterial med önskade egenskaper. Det bör vara vävnadsvänligt och lagom elastiskt för att anpassa sig till kroppen, dessutom något poröst för att tillåta kroppen att växa in i och anpassa sig till det konstgjorda materialet.

För att aktivera cellbildningen i och runt den konstgjorda luftstrupen placerades den i en specialkonstruerad bioreaktor där den roterades i en vätska med stamceller. Krasst beskrivet var det ett motordrivet grillspett i en delvis vätskefylld plastlåda konstruerad och patenterad av Harvard Apparatus.

Låt oss anta att man marinerar den konstgjorda luftstrupen i stamcellsvätskan och opererar in den i patienten. Hur ”utbildar” man nu dessa stamceller till sina framtida arbetsuppgifter? På sidan 280 i sin bok ställer Ralf Sundberg några grundläggande frågor som alla måste få tillfredsställande svar för att drömmarna skall kunna förverkligas.

Jag kan mycket väl föreställa mig att en embryonal stamcell (den allra mest basala varianten som man kan finna i foster) placerad i en lämplig omgivning kan ”lära” sig en uppgift att utföra. Det är så fosterutvecklingen går till, ett ägg och en spermie slår samman sitt genetiska material och börjar dela sig enligt den ”programvara” som finns lagrat i DNA.

För att ge önskat resultat måste de enskilda cellerna kommunicera med varandra, till en början med sina närmaste grannar men med tiden även över längre avstånd. Detta sker genom att de producerar och reagerar på signalsubstanser, de som med tiden kallas hormoner. Dessa måste finnas av korrekt typ och rätta koncentrationer i varje enskilt utvecklingsstadium. Fosterutvecklingen kan beskrivas som mycket snabb (antalet celler fördubblas snabbt) eller långsamt (absoluta antalet celler ökar långsamt). Jag väljer att betrakta ur den senare synvinkeln vilket kan illustreras av att fortfarande i graviditetsvecka 10 är dess vikt i storleksordningen 5 gram.

Vi återvänder till den konstgjorda luftstrupen som badas ett par dygn i en vätska med stamceller från mottagaren, alltså ej embryonala dito.

• Vilken del av sitt DNA (”programvara”) skall de enskilda cellerna aktivera?
• Vilka signalsubstanser skall de utveckla och reagera på och vid vilka koncentrationer?
• Vilka skall bilda blodkärl och vart skall de leda?
• Vilka stamceller skall utgöra insidan av luftstrupen och vilka skall bilda de flimmerhår som transporterar det slem som andra skall producera?
• Hur ”vet” flimmerhåren hur de ska röra sig och i vilken riktning? Vore ju förödande om de styr slemmet fel.

Nu bortser jag helt från att en riktig luftstrupe innehåller stödjande broskceller samt muskler i fungerande kontakt med nervsystemet som kan vidga den vid behov. Vi talar ju om en syntetisk reservdel som rimligen inte kan ha alla originalets egenskaper.

Dessa frågor kan tyckas genant banala för de bildningens giganter som likt nattfjärilar drogs till och fladdrade runt och till slut brände sig på Paolo Macchiarini. Inga (djur)försök har visat att ens något av dessa steg har kunnat genomföras, än mindre i samverkan, dessutom på orimligt kort tid.

Som jag ser det har en forskare full rätt att generera i stort sett vilka hypoteser som helst, det är när de testas som vi kan få reda på vilka som är falska. De forskare som är värda namnet gör den grundläggande utsorteringen på egen hand, kanske redan på ”hugskottstadiet”, annat efter ett eller flera försök. Sedan utsätts hypotesen/teorin för andras kritik vilket kan innebära slutet för idén, alternativt att man vidareutvecklar den.

Paolo Macchiarini utnyttjade sin självklara rätt att dagdrömma. Med dagens kunskap och vetande saknar den förutsättningar att fungera, vare sig i delar, än mindre i sin helhet. Han var grovt oaktsam när han struntade i inledande djurförsök eller bortsåg/ljög om hur de utföll. Men ur min synvinkel är de som bländades och förleddes av honom de som bär störst ansvar av alla. Några av dessa var kanske inte utbildade att ens ställa grundläggande frågor och inse att de (ännu) inte kan besvaras, men de borde då inte stödja Macchiarinis anställning. Andra hade ”höga” utbildningar men brast uppenbarligen i bildning och ansvar för att kritisera hans stolligheter. Det ansvaret tog istället journalisten Bosse Lindquist som i en ingående serie program avslöjade forskningsfusk, osanningar, mänskligt lidande och förtida död som följde i dess spår.

Jag rekommenderar alla, särskilt de som kritiklöst sväljer ”vetenskap” som presenteras i populärpress, att läsa Ralf Sundbergs bok.