Flera påståenden i den studie jag presenterar fortsättningsvis bygger på följande. Nördar och framförallt de kritiska bör absolut försöka förstå bakgrunden, om än av olika skäl. Själv skriver jag för att sortera mina egna tankar och se om de kan hänga ihop.

Lipoproteiner är ”engångstransportfarkoster” i blodet för ämnen som inte är vattenlösliga. Dit hör bland annat vitaminer (A, D, E och K), lipider som t.ex kolesterol samt fetter och fettsyror.

  • Lipoproteiners höljen påminner om cellmembran, men till skillnad från dessa är de enkelväggiga med en utsida av proteiner som lätt umgås med vattnet i blodet och en insida som kläs med fettsyror som harmonierar med de lipider som skall transporteras där.
  • Lipider är en samlingsbeteckning för ämnen som har fettegenskaper och inte är vattenlösliga, utförligare definition här.
  • Lipoproteiner finns av många avgränsade sorter med en gemensam egenskap; efter fullgjort värv ska de återvinnas.

Linoleic acid is the most abundant fatty acid in human low density lipoproteins (LDL)

Min tolkning: Linolsyra är den rikligast förekommande fettsyran i människans LDL

Källa: Jira W, Spiteller G, Carson W, et al. Strong increase in hydroxy fatty acids derived from linoleic acid in human low density lipoproteins of atherosclerotic patients. Chem Phys Lipids 1998;91:1–11.

Low Density Lipoproteins, LDL, omfattar 5 – 7 fraktioner beroende på vilken källa man konsulterar. Det vi lekmän stöter på i labbrapporter är en sammanfattande uppskattning som bygger på Friedewalds ekvation* alternativt den Iranska** varianten.

Under sin existens förändras LDL, de lämnar av sitt innehåll, minskar i storlek och yttre kännetecken ändras. Detta återspeglas i att man klassar dem i 5 eller fler utvecklingsstadier. De två första är oproblematiska medan de övriga kan ställa till med problem då de tappat yttre tecken som gör att levern känner igen och återvinner dem. Dessa mindre önskvärda fraktioner förblir kvar i cirkulationen i flera dygn och utsätts för ”angrepp” i form av glykering (försockring), oxidering och fria radikaler.

Linolsyra är en essentiell omega-6-fettsyra med 18 kol och två dubbelbindningar (omättnader) i kolkedjan, den första vid sjätte kolet från metyländen.

Oxidation of LDL transforms linoleic acid to hydroperoxyderivatives.

Min tolkning: När LDL oxideras bildas nya ämnen av linolsyran. (Minns att linolsyra är den rikligast förekommande fettsyran i LDL!)

Till dessa hör 9-HODE och 13-HODE. (9-hydroxy-10(E),12(Z)-octadecadienoic acid respektive 13(S)-hydroxy-9Z,11E-octadecadienoic acid) Namnen ser skrämmande ut men de skiljer sig faktiskt rätt lite från linolsyran de kommer från. En väteatom i kolkedjan byts mot en –OH-grupp, i 9-HODE vid tionde kolet räknat från metyländen.***

In this study the 9-HODE content in the LDL of 19 obviously healthy volunteers and 17 atherosclerotic patients was investigated.

Min tolkning: I denna studie används 9-HODE i LDL som indikator på oxidationsgraden hos 19 friska och 17 med kärlförändringar.

Koncentrationen skiljer rejält mellan friska och de med kärlförändringar

The level of 9-HODE obtained from LDL of young atherosclerotic patients (aged 36–47 years) was increased by a factor of 20 when compared with samples from healthy volunteers of the same age group.

Min tolkning: Mängden 9-HODE i LDL från yngre (36-47 år) med kärlförändringar var 20 gånger högre än hos friska i samma ålder.

I åldersgruppen 69-94 år var mängden 9-HODE 30-100 gånger förhöjd jämfört med yngre friska men bara 2-3 gånger förhöjd i förhållande till lika gamla men friska.

Obviously, as individuals grow older LDL becomes more and more oxidized.

Min tolkning: Med stigande ålder blir LDL mer och mer oxiderade.


*) Friedwalds ekvation: Uppskattningen lyder: LDL = TotalkolesterolHDL – (Triglycerider/2.2) där alla mått är i mmol/L. Som alla uppskattningar bygger den på generella antaganden och felar när den används utanför sin ”sweet spot”, se nedan.

**) För personer med låga fastetriglycerider (TG) ger den Iranska formeln korrektare värden. Is Friedewald formula a good estimation for low density lipoprotein level in Iranian population? 

***) Kemister räknar från karboxyländen, därav 9 i 9-HODE

Annonser

Några av de näringsämnen vi äter kallas essentiella, livsnödvändiga, vi kan själva inte bygga upp dem oavsett hur mycket annat vi än äter. Två fetter (egentligen dess beståndsdelar fettsyror) är essentiella, alfalinolensyra (omega-3) och linolsyra (omega-6). Båda är lika långa med 18 kol samt 3 respektive 2 dubbelbindningar i kolkedjan. Om du är obekant med detta så föreslår jag att du börjar här.

Det avgörande skälet att vi måste äta linol- respektive alfalinolensyra är att vi saknar de enzymer som krävs för att böja (skapa dubbelbindningar mellan kolatomer) fettsyror så nära som vid sjätte och tredje kolatomen från metyländen. Vi använder sedan dessa krökta fettsyror som byggnadsmaterial i andra ämnen. Det dagliga behovet är några få gram och det ger inga fördelar att äta mer än så, om vi får tro studien nedan finns farliga nackdelar av överkonsumtion av linolsyra.

This provides rather compelling evidence that omega-3s protect whereas omega-6 linoleic acid promotes heart disease.

Min tolkning: Detta ger lockande skäl att omega-3-fettsyror skyddar medan omega-6 (linolsyra) bidrar (promote) till hjärtsjukdom.

KällaOmega-6 vegetable oils as a driver of coronary heart disease: the oxidized linoleic acid hypothesis – James J DiNicolantonio, James H O’Keefe

Sällan har jag stött på en studie som så i grunden utmanar den vedertagna åsikten att fleromättade fetter generellt sett är ”nyttigt”. De bakomliggande referenserna är många och författarnas resonemang förefaller genomtänkt. Min plan är att kommentera studien i småportioner men vet inte hur många avsnitt det kan bli.

RESEARCH DESIGN AND METHODS
Ten adults with T1D received low-fat, low-protein (LFLP) and HFHP meals with identical carbohydrate content, covered with identical insulin doses.

Min tolkning: Tio vuxna abetes typ 1 (beroende av tillfört insulin) åt lågfett och lågprotein samt kolhydrater (LFLP) och högfett och högprotein samt samma kolhydrater (HFHP) med lika insulindoser.

Källa: diabetesjournals.org

Jag vet inte om du redan noterat att upplägget är ”nalta eljest”, faktiskt helt ”bortitok”. Låt oss se på hur de funderade.

Studies have demonstrated that dietary fat and protein cause postprandial hyper-glycemia in patients with type 1 diabetes (T1D) (1), but definitive experimental data to guide clinical practice recommendations on how to adjust prandial insulin doses for higher fat and higher protein meals are lacking.

Min tolkning: Studier har visat att fett och protein höjer blodsocker hos diabetiker typ 1 efter måltider. Slutgiltiga data från experiment till stöd för rekommendationer om insulindosering för måltider med högre innehåll av fett och protein saknas.

Låt säga att syftet kan betraktas som gott, men hur gjorde man egentligen? Bäst är förstås om du går till studietexten, den är ganska kort.

Vad fick man äta? (Avrundningsfel i energiredovisningen, bara till en del beroende på mig)

  • LFLP åt 50 g kolhydrater, 4 g fett och 9 g protein, sammanlagt 273 kcal (73, 13 samt 13E% respektive)
  • HFHP åt 50 g kolhydrater, 44 g fett och 36 g protein, sammanlagt 764 kcal (26, 52 samt 19E%)

Jag brukar hacka på att skillnader i makronutrientfördelningen mellan olika grupper är menlöst små, men här tar man till ordentligt; 11 gånger skillnad i  fett, 4 gånger i protein, dock lika mycket kolhydrater. Att HFHP innebär 2,8 ggr mer  kalorier tycks inte ge något intryck på deras resonemang.

Antag att LFLP betraktas som en balanserad sammansättning för en måltid. Något annat måste väl vara oetiskt och man redovisar inga godkännanden för sådant från etiska nämnder. Om mängden protein i LFLP var tillfredsställande så var mängden i HFHP 27 gram mer än behövligt. Protein bryts ner till aminosyror som bygger och underhåller kroppens strukturer, enzymer och liknande. Alla överskott rensas på sitt kväveinnehåll (går ut via urinen) och resten blir energibärare i form av glukos och ketoner. Typiskt 80% blir glukos.

HFHP åt alltså 50 gram kolhydrater och metaboliserade upp till 80% av 27 g protein (”överskottet”) som glukos (>20 g). Till det kommer att protein i sig är insulinogent, stimulerar insulin hos friska och rimligen då kräver extra insulin hos ”ettor”. Denna matsammansättning ger bortåt 70 g glukos och kräver rimligen en insulinmängd i proportion till detta.

Man experimenterade med olika doseringsmodeller och fann att blodsockerkontrollen vid HFHP som bäst nåddes med 65% mer insulin, föga förvånande då den totala energimängden var 2,8 gånger högre,  med 40% större glukosmängd samt att protein är insulinogent.

Min lärdom av detta är att ”vetenskap” ibland är på förvånansvärt banal nivå, fett inte kräver insulin i sig och att en fettrik kost därför kräver betydligt mindre insulin per kilokalori.

 

 

Metformin är ett ganska enkelt ämne och fungerar som grindvakt i tunntarmen (släpper inte –in– glukos till blodet) och levern (släpper inte –ut– glukos i blodet). Läs mer och se en bild av metforminet i Kan diabetesmedicin förlänga livet?

Följden blir att mängden glukos i blodet kommer att minska, blodsockernivån sjunker. 99% av antalet celler i kroppen* behöver inte insulin vid energiupptag via GLUT4 (glukostransportör 4, den enda som styrs av insulin) och -alla- har någon variant av icke insulinberoende GLUT (ex. GLUT1, GLUT2 och GLUT3) för att ta upp ett grundbehov glukos.

Är man då något fysiskt aktiv kommer glukos som redan finns inne i t.ex. muskelceller (muskelglykogen) att användas i tillskott till ett begränsat inflöde. Ju större koncentrationsgradient av glukos mellan blod och cellens inre dess mer glukos strömmar genom ett icke insulinberoende GLUT vilket sannolikt övertolkas som ”ökad insulinkänslighet”.

Inte förrän det finns entydiga data som stöd tror jag att påståenden om att metformin ger ”ökad insulinkänslighet” är korrekta.

Så tänker jag.


*) Av alla celler i kroppen är inte mindre än 84% röda blodkroppar och ingen av dem har insulinreceptorer! Läs mer och bered dig på att bli förvånad i Hur många celler har vi som reagerar på insulin?

Vi är beroende av signalhormonet insulin för att anpassa kroppens användning av blodets många energibärande molekyler inklusive innehållet i de ”transportörer” som kallas lipoproteiner. Dit hör fett-transportörerna kylomikroner och LDL. Långa och medellånga fettsyror (som på egen hand inte klarar blodets vattenrika miljö) assisteras av bärarproteinet albumin*, en sådan kombination kallas språkligt inkonsekvent för fria fettsyror. Till det kommer korta fettsyror som i sig är tillräckligt vattenlösliga för att följa blodet utan yttre hjälp, alla dessa kallas fria fettsyror.

När levern metaboliserar fett/fettsyror bildas acetoacetat (AcAc) som i sin tur ombildas till betahydroxybutyrat (BHB), om man inte är en ”van” fettförbrännare även aceton. Till det kommer ett antal andra energibärare som t.ex. mjölksyra och blodsocker. Hos en ”frisk” person utgör det senare ungefär 5 mmol/mol i blodplasma vilket innebär att blodomloppet innehåller <20 kcal som på sin höjd räcker för att promenera 300 meter.

Hos diabetiker typ 2 är celler som kan reagera på insulin (finns i levern, fettväv samt muskler) av diverse anledningar inte ”på tå”, vid normala insulinnivåer händer inte mycket. I början av diabetesutvecklingen märks inte mycket på blodsockernivån, bukspottkörteln kompenserar genom att ”skrika högre”. Då en av insulinets effekter är omdirigering av överskottsblodsocker till fettlagring så är det logiskt att 4 av 5 diabetiker i vardande är överviktiga eller feta.

Med tiden orkar inte bukspottkörtelns betaceller med den stora och ständiga överbelastningen och blodsockret stiger ordentligt. Förutom övervikten tillkommer en påtaglig törst då njurarna börjar släppa ut det blodsocker som överstiger ungefär det dubbla som en frisk (omkring 4-5 mmol/L) brukar ha. För att kompensera vätskebristen som kommer av kissandet börjar man dricka långt mer än tidigare. En annan följd är förlust av vattenlösliga vitaminer (B-komplexet och C) samt elektrolyter (ex. vanligt salt).

Till all lycka är betacellerna hos nydiagnosticerade ofta inte helkörda och om man så snart som möjligt slutar med kolhydratöverskott i maten kan den kvarvarande insulinproduktionen klara den lägre belastningen, åtminstone under något eller några år innan man eventuellt behöver mer omfattande åtgärder. Det är här LCHF kommer in i bilden.

Tyvärr har vårdprofessionen ofta gått en helt annan väg och använt preparat som tvingar bukspottkörteln att prestera över sin förmåga. Till dessa hör sulfonylureaser.

Hello. I’m Dr Charles Vega, and I am a clinical professor of family medicine at the University of California at Irvine. Welcome to Medscape Morning Report, our 1-minute news story for primary care.
Switching therapy from metformin to a sulfonylurea increases the risk for adverse outcomes in patients with type 2 diabetes, according to a new study of 77,000 patients in the UK Clinical Practice Research Datalink.

Min tolkning: Ett byte från metformin* till sulfonylureaser ökar risken för skadliga verkningar bland diabetiker typ 2.

Källa: Medscape

Hjärtinfarkt, dödlighet av alla orsaker samt allvarlig hypoglykemi var mer frekventa jämfört med de som enbart behandlades med metformin. Till det kommer viktuppgång, en känd hälsorisk.


*) Albumin är det rikligast förekommande proteinet i blod. Det har många funktioner utöver att lotsa icke vattenlösliga ämnen i blod. Wikipedia svenska / engelska

**) Metformin har två effekter som är lätta att visa. 1) Det dämpar upptag av glukos från tunntarmen till blodomloppet. Hos många yttrar det sig som gasbildning och ”lös mage”. 2) Det dämpar utsläpp av glukos från leverns glykogenförråd. Dessa effekter, var och en för sig men särskilt i samverkan, sänker blodsockret.

”Vården” är måttligt intresserad av att ta C-peptid-värdet då det strular till den vanliga medicineringen som förutsätter att ”högt blodsocker” beror på ”för lite” insulin (jag talar här om tvåor och varianter av det).

  • När insulin bildas byggs tre aminosyrakedjor samman, viks ihop och häftas samman med tre svavelbryggor. Därefter klipps en kortare bit ungefär mitt i och, presto, vi har en insulinmolekyl. Den bortklippta biten kallas C-peptid (korta aminosyrakedjor kallas peptider).

Beroende på vem du frågar så saknar C-peptiden någon roll alternativt är jätteviktigt. Eller vadhelst däremellan. Insulin är en signalmolekyl som ständigt förbrukas när det överlämnar sitt ”budskap” vilket innebär att hos en frisk människa med egen insulinproduktion så är halveringstiden mycket kort, några minuter. Av det skälet är det inte meningsfullt att mäta insulinet då det kan variera väldigt kraftigt.

C-peptidens roll (om den nu finns) är långt mindre, den blir därför kvar betydligt längre i blodomloppet och ger därför en slags summering av hur mycket eget insulin man producerar under den senaste halvtimmen. (Jag är osäker på tidsuppgiften, men storleksordningen är OK).

  • Utifrån tillfört insulin har inte med någon C-peptid!

För en frisk med fungerande insulinsignalering brukar C-peptidvärdena vara cirka 0.3-0.4, högre värden än så antyder (början till) problem. Är det 0.7 eller över så innebär det att insulinreceptorerna eller det de är kopplade till (leverfett– och/eller muskelceller) är ”lomhörda”, de reagerar inte som de ska.

För friska bör/ska aldrig värden för C-peptid ens nå 0.7 men likafullt är det vanligt i labbrapporter med referensvärden upp till 1.2-1.5, till och med högre! Det betyder inte att de är ”godkända” utan att diabetiker typ 2 med tokhög insulinproduktion är vanliga kunder vid dessa laboratorier, man kapar nämligen bara bort extremvärden när man redovisar referensvärden.


Läs mer: Eget kvarvarande insulin hos ”ettor”

Via ett nyhetsbrev från diabetesportalen fick jag länk till en artikel som inleddes med:

Kvinnor som utvecklat typ 1-diabetes före tio års ålder dör i genomsnitt nästan 18 år tidigare än diabetesfria kvinnor. Män i motsvarande situation förlorar närmare 14 levnadsår. Vid diagnos i åldern 26-30 år förkortas livet med i snitt tio år, visar forskning publicerad i tidskriften The Lancet.

Källa: Diabetesportalen

Slutsatsen i artikeln är inte mindre dramatisk:

– Ur patientperspektiv är den här studien enormt viktig. Plötsligt kan vi svara på frågor om komplikationer och förväntad livslängd som vi inte har kunnat tidigare. Nu finns robusta bevis på att överlevnaden i hög grad beror på när i livet man får sjukdomen, och att det är skillnad på män och kvinnor, säger Araz Rawshani.

Av naturliga skäl är det en epidemiologisk studie (observationsstudie) där man studerar debut och utvecklingen av diabetes typ 1 i åldersspannet 0 – 30 år. Som sådan är den tungt beroende av statistik för att kunna påvisa hållbara samband. Den åldersgrupp som överraskade mig mest var 0 – 10 år. Ärligt talat orkar jag inte bry mig om resten då det är svårt att veta om och när uppenbara stolligheter eventuellt övergår i pålitliga fakta.

Att andelen pojkar var något högre känns rimligt, men att medelåldern i gruppen 0-10 år är dryga 23 år känns bara sådär.

Att dagens ungar uppenbarligen är framtidens genier framgår av att 58,3% redan avlagt universitetsexamen.

96,9% var sverigefödda men trots den kulturella bakgrunden var 9,2% gifta och 1,2% redan skilda. Däremot hade ingen i gruppen förlorat sin partner genom död.

Medelinkomsten i gruppen är anmärkningsvärt höga 1002.10 (x 100 SEK) = 100 210 kronor och längre ner i tabellen finner jag att 12,8% är rökare!

Artikeln är publicerad i ”ansedda” The Lancet och borde därför vara av god eller hög kvalitet och faktagranskad. Mig förefaller det som att åtminstone diabetiker typ 1 i åldersgruppen 0-10 år avviker starkt från vad jag ser i min omgivning.

  • Hur kan det komma sig att tabellen, i detta skick, publiceras i The Lancet?
  • Har någon på diabetesportalen läst och förstått innehållet?
  • Har någon ansvarig på Sahlgrenska akademin (som publicerade pressmeddelandet) läst och förstått innehållet?