Rådet att äta mindre och röra sig mer räcker inte för att bota fetma. Det är dömt att misslyckas, skriver experter i tidskriften Lancet.
Källa: Expressen
Den numera avsuttne professor Stephan Rössner var en av förespråkarna för idén att ”äta mindre och springa mer” och ”man kan banta med hallonbåtar”. Den förra har en doft av sanning medan den senare bara är ironisk.
Så kommer ett tröstlöst konstaterande som säkert många forskare och bantare nickar instämmande till:
Detta eftersom biologiska förändringar gör att kroppen är inställd på och försvarar sin övervikt till varje pris.
Man är helt enkelt chanslös och behöver inte känna sig särskilt ansvarig för sin övervikt/fetma. Naturen vinner i längden och man kan ge upp utan särskilt dåligt samvete.
Men vad händer om man istället ser det ur en annorlunda synvinkel?
Det kroppen i första hand behöver ”utifrån” är vatten och sådana byggstenar och verktyg som ständigt förbrukas och måste ersättas med nya. Dit hör mineraler, vitaminer, ett tiotal aminosyror (från proteiner) och två essentiella fettsyror. Givet att vi får i oss detta kan vi klara oss eftersom kroppen själv kan syntetisera resten. I praktiken är det vare sig förnuftigt eller genomförbart att i längden leva så, men det är möjligt.
Säg nu att vi äter mat som är näringsgles, alltså har en eller flera brister av essentiella (livsnödvändiga) näringsämnen, men överskott av annat som det inte finns något omedelbart behov av. Vad händer då om man dessutom stimulerar ett anabolt (”byggande/lagrande”) hormon som insulin?
Kolhydratrik mat stimulerar, direkt eller indirekt, insulinet och tillför energibärare (glukos, fruktos och i någon mån galaktos) som om det inte används omgående lagras. Om det sker i korttidslager som glykogen eller i fettväv beror på flera faktorer. Den som utför betydande fysiskt arbete kan förhoppningsvis förbruka allt innan nästa måltid, men det kan ta timmar att motionera bort det du smäller i dig på ett par-tre minuter.
Min hypotes är att ”kroppen” på ett eller annat sätt känner när tillgången på åtminstone vissa (essentiella) näringsämnen börjar sina. Du vet naturligtvis att det gäller för vatten, om inte så kan du ju prova att låta bli att dricka på ett dygn eller två. Prova gärna att såvitt möjligt undvika salt så upplever du säkert samma sak. Även om du inte kan peka ut precis vad som fattas så leder det till ett mer eller mindre uttalat sug efter att äta även om du bär omkring på ett näringsförråd som räcker flera veckor. Tio kilos övervikt innebär 10*7500 kcal, hyfsat tillräckligt för 30 dagar om 2500 kcal/dag.
Äter man då en näringsfattig mat som innehåller överskott av sådant som inte används utan lagras så blir det som det blir. Min tro är inte att kroppen ”…försvarar sin övervikt till varje pris…” utan egentligen kräver nödvändiga näringsämnen.
Det är den överviktige/fete som av gammal vana, dåliga råd och okunnighet till varje pris försvarar sina felaktiga matvanor.
MatFrisk Blogg 
Jag började äta lchf augusti 2013, startvikt 85 kilo till mina 185 cm långa kropp. På två veckor hade jag gått ner 5 kilo. Det blev en sporre att fortsätta. Jag såg mitt målsnöre 29 / 10 2013, då jag vägde 72 kg och kunde ha mina klänningar från mitten av 90-talet i storlek 36. Gick ner ytterligare 4 kilo till jul 2013. Facit för hösten 2013 blev 18 kilo viktnedgång. Jag känner mig nöjd, väger samma lika som när jag träffade Lasse i november 1998. Äter nu enbart för att må bra, till påsk 2014 har jag ätit bort ytterligare 5 kilo. Står stilla på 63 kilo resten av 2014. Går upp till 68 kilo under julen 2014, då det blir lite mycket inlagd köpesill på julbordet. Vid första invägning efter nyår, visar vågen 61,9 kilo. Nästa invägning visar på 60,9 kilo. Detta stärker min teori om att vår vikt ligger inpräntat i vårt DNA, inte i någon uträknad modell a’la BMI eller liknade. Jag är dessutom född med septumförmaksdefekt, vilket innebär att jag har haft ett hjärta som inte stängde sig helt efter förlossningen. Fick det fixat när jag var 28 år, gick upp 5 kilo på en gång efter operationen. Min kropp har kämpat med att hålla nere min vikt för att orka hålla igång alltihopa.
GillaGilla
”Detta stärker min teori om att vår vikt ligger inpräntat i vårt DNA, inte i någon uträknad modell a’la BMI eller liknade.”
Jo… – Jessica – det håller jag med om. Jag har vägt ca 70 kg sedan jag gjorde lumpen 1960 – oavsett hur fel eller rätt jag har ätit. Jag mäter 1,81 meter över marken jag går på.
Så övervikt som sådan är ju i sig ett sjuktdomstillstånd – p g a att Kroppen matas med fel saker i en proportion som Kroppen ej förmår hantera. Fel saker kan ju i första hand ses som ett övermått av kolhydrater och socker i kosten – och på tok för lite av animaliskt fett och vegetabiliskt fett av typ kokosolja och olivolja.
Kolhydrater och socker fungerar ju som alkohol = det går aldrig att dricka eller äta sig mätt på sådant.
GillaGilla
Med dr Annika Dahlqvists artegna = hälsobringande LCHF-kost – sedan mer än fem år tillbaka – så har jag blivit frisk som en nötkärna = min livshotande kärlkramp är puts väck sedan ca tre år tillbaka – och jag är lagom viktig.
Om detta skrev jag ett brev till en kompis om 2013 – och det finns på nätet här. Professor Göran Sjöbergs kåseri om livsfarliga kolhydrater går ej av för hackor heller – om hen så säger.
Tränar gör jag aldrig – men en timmes promenad i lugnt tempo blir det som vanligast varje dag. Det har jag hållit på med sedan mitten av 1970-talet. Det mår min Kropp helt enkelt utmärkt bra av.
GillaGilla