Arkiv för kategori ‘övervikt’

Reporters from the Milwaukee Journal Sentinel and MedPage Today examined five new diet drugs approved by the U.S. Food and Drug Administration since 2012, the first approvals after a 13-year period in which no such drugs were approved.

Min tolkning: Journalister från Milwaukee Journal Sentinel och MedPage Today har undersökt fem nya bantningspreparat som godkänts av U.S. Food and Drug Administration sedan 2012, de första efter en period om 13 år där inga sådana preparat godkändes.

Källa: Medpage Today

How the Diet Drug Series Was Produced. The methods reporters used to look at the newest diet drugs approved by the FDA.

The Constant Quest for Quick-Fix Weight Loss A brief history of diet drug use in America.

Rengo

$$ in, Diet Drugs Out, How Five Drugs Came to Market Makers of diet drugs spent more than $60 million on payments to doctors, organized medicine, and lobbyists to get their drugs approved.

Binge Eating Dx — Gateway to Off-Label? If an amphetamine is approved for binge-eating, will it be used off-label for weight loss?

Fen-Phen Users Recall a ‘Miracle’ Turned Nightmare Fen-phen use was linked to heart valve damage, as these two cases illustrate.

Malmöföretagare bakom ny behandling av sjuklig övervikt

Entreprenören bakom Malmöbolaget Mina Medical är både säljare av en ny behandling av sjuklig fetma, och första patienten som testat metoden. 

Inom några år räknar Mikael Cederhag och medgrundaren Ina Nissen med att behandla lika många sjukligt överviktiga i Norden som i dag får en gastric bypass.

Källa: HD-Sydsvenskan

Gastroskopikateter

Bilden: Exempel på en PEG, inte identiskt med den i överviktsbehandlingen.

Man tömmer via en gastrostomikateter och slang 1/3 av maginnehållet i toaletten en halvtimme efter måltiden. Rätt jämförbart med när bulimiker stoppar fingrarna i halsen och provocerar fram kräkning för att kompensera för att man ätit för mycket. Det senare räknas som en allvarlig ätstörning, det förra kallas ”behandling”.

  • Om medelsvensson av olika anledningar* dumpar 30 kilo mat per år genererar det upprörda artiklar som, med rätta, hävdar att vi måste stoppa matsvinnet.
  • Om man tömmer 1/3 av maginnehållet för att kompensera störda ätvanor kallas det ”behandling”.

Mina funderingar:

I magsäcken hamnar det som tidigare legat på skilda fat, och utsätts för saltsyra för att denaturera, ”veckla ut”, nystan av proteiner så att deras aminosyror utsätts för proteinspjälkande enzym, pepsin. Kolhydrater påverkas knappt alls då enzymet amylas från saliven inte fungerar i den sura miljön, de förblir lösta i det vattenrika maginnehållet.

Fetter har lägre densitet än vatten och kommer med stor sannolikhet att koncentreras i de övre lagren av maginnehållet. Om man tömmer 1/3 av volymen är det sannolikt en högre koncentration från någon av dessa densiteter, vilken?


*) ”Bäst före-datum” tolkas av många som ”död efter” och innebär ett slöseri av stora mått, sanktionerat av myndigheter som inte tilltror människor att ta självständiga beslut. Törs man äta maten efter bäst-före-datum? 7 frågor till mikrobiologen!

Ätbeteenden som leder till påtaglig under- respektive övervikt bör kunna kallas ätstörningar och utredas i tid innan det ger permanenta problem.

Den diabetiker typ 1 som tar mer insulin än optimalt känner hunger och överäter ofta i förhållande till sitt faktiska näringsbehov. Samma sak sker hos diabetiker typ 2 där den normala reaktionen på insulin är nedsatt. Sjukdomsförloppet för diabetiker typ 2 innan diagnosen är ”mjukt”, under flera år märker man inte mycket förutom att man ofta känner sig sugen på mer mat. Då det beskrivs som högst normalt att äta mellan måltider, kallat mellanmål, så går denna ätstörning oftast omärkligt förbi. Vanligt är att det är först i samband med ett läkarbesök av någon annan anledning som man blir varse att man kvalificerat sig som diabetiker typ 2.

I andra ändan av skalan misstänks ungdomar med diabetes typ 1, främst flickor, försöka gå ner i vikt genom att minska eller utesluta insulin. I förlängningen anses det öka risken för anorektiska ätstörningar.

Mange unge med diabetes har spiseproblemer 

Noen unge diabetikere reduserer insulindosen. Det kan gjøre at de går ned i vekt, og det øker samtidig risikoen for alvorlige skader på vitale organer.  En artikkel fra Norges forskningsråd 28 prosent av norske jenter mellom 11 og 19 år med type 1-diabetes har spiseproblemer, ifølge doktorgraden som Line Wisting disputerer for i juni.

Källa: Forskning.no

Jag fick ett mail från en läkare med följande kommentar till artikeln:

Det vore ärligare att säga att det höga blodsockret skadar ger senkomplikationer, inte att det primärt är insulinbristen, även om de hör ihop.   Man talar om mat, men bara som ett uttryck för ätstörning UNS, shit, just det, vad en ätstörning beror på? men matens beståndsdelar orkar man inte ens nämna. Ska vi kanske informera typ2-orna om mekanismen insulin-blodsocker-matens beståndsdelar-fysisk aktivitet  Det här gäller naturligtvis för typ2-or också … varför är det inte lika viktigt att lära 2-orna dessa ”enkla” samband?

28 prosent av norske jenter mellom 11 og 19 år med type 1-diabetes har spiseproblemer, ifølge doktorgraden som Line Wisting disputerer for i juni.

Line Wisting

– Vi vet ikke om jentene og guttene reduserer insulindosen for å gå ned i vekt, men vi vet at 32 prosent av 770 i vår undersøkelse har redusert dosene. Insulin regulerer blodsukkeret, og hvis du har type 1-diabetes og ikke tar tilstrekkelig doser, øker sjansen for alvorlige senkomplikasjoner på nyrer, øyne og hjerte- og karsystemet, sier Wisting.

Hon resonerar en del om detta skall kallas ätstörning eller ej, läs hela artikeln. Sedan kommer en mening som innehåller en nyckel till lösningen.

Hun peker også på at mange går ned i vekt før sykdommen blir oppdaget og opp i vekt når de begynner å ta insulin.

 

Insulin är nödvändigt för regleringen av hormonet glukagon som i sin tur reglerar kroppens fettmetabolism. Med för lite insulin ökar fettmetabolismen förbi det lämpliga och man kan till slut tära på kroppens förråd och gå ner i vikt. Precis det upptäcker de ungdomar som tar låga doser eller inget insulin, de går ner i vikt vilket av vissa betraktas som önskvärt.

Man kan grovt dela upp insulinbehovet i två delar: dels det som krävs för att reglera alfacellernas produktion av glukagon och dels det som krävs för att hantera det blodsocker som kommer från kolhydrater i maten. Äter man mycket kolhydrater krävs högre dos insulin för att dämpa blodsockret för att inte öka risken för de komplikationer som ingår i diabetesens ”naturalförlopp”. Har man inget omedelbart behov av energin från blodsockret måste den lagras och det kan bland annat ske som fettväv. Sker det lite för ofta och utan att utnyttjas kommer viktökningen som oönskad konsekvens.

Den här mekanismen gäller för både diabetiker typ 1 och typ 2, de förra injicerar sitt insulin, de senare producerar det själva som svar på en kolhydratrik mat. Både under- och överanvändning av insulin ger effekter som, enligt mig, kan leda till eller kallas ätstörningar. I det förra fallet blir följden onormal viktnedgång och i det senare övervikt och fetma.

En logisk åtgärd är att äta enligt LCHF, mat som hos diabetiker typ 1 inte kräver mycket mer insulin än det som fodras för att hålla lagom glukagonnivå och för diabetiker typ 2 inte överstimulerar insulinproduktionen.


L. Wisting mfl: Disturbed Eating Behavior and Omission of Insulin in Adolescents Receiving Intensified Insulin Treatment. A nationwide population-based study. Diabetes Care, 20. august 2013.

L. Wisting mfl: Psychometric Properties, Norms, and Factor Structure of the Diabetes Eating Problem Survey–Revised in a Large Sample of Children and Adolescents With Type 1 DiabetesDiabetes Care, 27. mars 2013.

 

 

Den Israeliska koststudien löpte över två år och jämförde en lågfettkost, inspirerat av American Diabetic Association (ADA) med en Medelhavskost och en Atkinsliknande kost och fick på sin tid stort mediagenomslag.

Alla omdömen var inte lika och annat är inte att vänta, men i stort sett var det positivt och tenderade att stödja LCHF. Jag fokuserar gärna på helt andra saker än de traditionella, och dietisternas insats i sammanhanget förtjänar uppmärksamhet. Den får vanligen inte många ord i studier annat än som en bisats, men här får vi lite fylligare information.

 Jag börjar med att citera ur TV4:s Morgonsoffeprogram där Dietisternas Riksförbunds ordförande Elisabeth Rothenberg möter LCHF-företrädaren docent Ralf Sundberg i en kort debatt.

–Elisabeth, vad drar du för slutsatser?
–Ja först och främst vill jag instämma med Ralf, det är en fantastiskt välgjord studie. Och det jag tycker är så roligt är att den visar att när man jobbar väldigt strukturerat … Alltså de här personerna, de arbetar på ett kärnkraftverk i en öken faktiskt.. de fick 18 besök hos en dietist under två år, och dessutom sex telefonuppföljningar. Så de fick alltså en väldigt strukturerad uppföljning, och omfattande stöd. Också rent konkret i den här cafeterian, vad de skulle välja för någonting. Och det såg man gav resultat.
-Och hur ser du på resultatet då?
–Jag tycker att det är väldigt positiva resultat.. eh… riktigt så som Ralf tolkar resultaten gör inte jag och de.de..det tror jag inte vi skall klyva hår om här. Eh.. man kan säga att kvinnorna gick ner bäst på medelhavskosten, och diabetikerna svarade delvis också bäst på medelhavskosten. Men den slutsatsen som författarna själva drar är ju att vi måste individualisera mer. Och det är ingen nyhet för mig som dietist. För när vi jobbar med nutritionsbehandling, näringsbehandling, så handlar det alltid om att utgå från den enskilda individen.

Transkriptionen från Kostdoktorn 

Det är alltid knivigt att tolka det talade ordet till text. Nyanser i tal samt kroppsspråk försvinner lätt. Men jag sammanfattar ändå Rothenbergs uttalanden:

• …det är en fantastiskt välgjord studie
• …den visar att när man jobbar väldigt strukturerat … (så blir det ett bra resultat)
• -Så de fick alltså en väldigt strukturerad uppföljning och omfattande stöd. Också rent konkret i den här cafeterian, vad de skulle välja för någonting.
• -Och det såg man gav resultat.
• -Men den slutsatsen som författarna själva drar är ju att vi måste individualisera mer. Och det är ingen nyhet för mig som dietist.
• -För när vi jobbar med nutritionsbehandling, näringsbehandling, så handlar det alltid om att utgå från den enskilda individen.

Hon var nöjd och stolt över sin yrkeskårs insatser, inte tu tal om annat. Första gången på länge som den fick ett så positivt bemötande i svenska media.

 Efter denna inledning kan det vara dags att syna studien lite närmare:

The members of each of the three diet groups were assigned to subgroups of 17 to 19 participants, with six subgroups for each group. Each diet group was assigned a registered dietitian who led all six subgroups of that group. The dietitians met with their groups in weeks 1, 3, 5, and 7 and thereafter at 6-week intervals, for a total of 18 sessions of 90 minutes each. …. In order to maintain equal intensity of treatment, the workshop format and the quality of the materials were similar among the three diet groups, except for instructions and materials specific to each diet strategy. Six times during the 2-year intervention, another dietitian conducted 10-to-15-minute motivational telephone calls with participants who were having difficulty adhering to the diets and gave a summary of each call to the group dietitian. In addition, a group of spouses received education to strengthen their support of the participants.

Min tolkning:
• Dietisterna träffade sina grupper veckorna 1, 3, 5, och 7 samt därefter med 6 veckors intervall, totalt 18 gånger, 90 minuter vardera.
• Sex gånger under den två-åriga studien följde en annan dietist upp med 10-15 minuters motivationssamtal per telefon med de deltagare som hade problem att följa dieten…
• Dessutom fick en grupp makar utbildning för att bättre kunna stödja deltagarna.

Som Elisabeth Rothenberg sade i Morgonsoffan: ”- Så de fick alltså en väldigt strukturerad uppföljning och omfattande stöd.” Säg att man lade ner (18*1,5)+0,5 timmars dietistintervention per genomsnittlig deltagare, det betyder 27.5 timmar.

 Vad fick man ut av denna insats?

• Den totala viktförändringen efter 24 månader bland de 272 som fullföljde var för LF –3.3±4.1 kg, –4.6±6.0 kg för M-kost samt –5.5±7.0 kg för LC.
• Bland de 277 manliga deltagarna var förändringen –3.4 kg för LF, –4.0 kg för M-kost samt –4.9 kg för LC.
• Kvinnornas resultat varierade från –0.1 kg i LF-gruppen, –6.2 kg i M-kosten samt –2.4kg för LC.

Det allra bästa utfallet, -6.2 kg, kom bland de kvinnor som åt Medelhavskost. De 27.5 timmar som dessa deltagare fick dietistledd utbildning gav 225 grams nedgång per utbildningstimme.

 Sämsta utfallet, 0.1 kg, kom också bland kvinnor, men denna gång på lågfettkost. Räknat per utbildningstimme gav det ett utfall på 3.6 gram (0.14 gram/dag).

Låt -4.5 kg vara ett genomsnittligt utfall över hela gruppen. Det ger -163 gram/utbildningstimme (6.2 gram/dag) 

Dietister framhåller vanligen, precis som Elisabeth Rothenberg (”- För när vi jobbar med nutritionsbehandling, näringsbehandling, så handlar det alltid om att utgå från den enskilda individen.”) att deras rådgivning bör ges individanpassad. Detta känns logiskt för mig, men i ljuset av ovanstående resultat måste det vara oerhört nedslående för åtminstone dessa dietister.

Elisabeth Rothenberg: ”Så de fick alltså en väldigt strukturerad uppföljning, och omfattande stöd.” … ”Och det såg man gav resultat.” 

Antag att det mediokra utfallet berodde på att undervisningen skedde i grupp. Säg att effekten blir dubbelt så bra om utbildningen individualiseras. Varje timmes dietistledd utbildning resulterar då i något mellan 0.3 – 450 gram viktnedgång efter 2 år, med ett slags typvärde på 326 gram.

 Dietisternas Riksförbund distribuerade i anledning av denna studie ett pressmeddelande, daterat 2008-07-17:

Ny koststudie:

Fler dietister behövs för att möta överviktigas individuella behov

Nyligen publicerades en stor och välgjord studie i New England Journal of Medicin* som pekar mot att mer individuellt utformade kostråd är nödvändigt för att nå effekt i behandling av övervikt och fetma.

”Jag är inte förvånad över författarnas slutsats” säger Elisabet Rothenberg, ordförande i Dietisternas Riksförbund.”För långsiktig framgång när det gäller att gå ner och bibehålla en lägre vikt är det viktigt att matvanorna fungerar socialt och att man inte tröttnar, man måste också ha mycket stöd av någon som kan nutrition”.

I studien jämförs tre olika koster med något olika fördelning av fett, protein och kolhydrat. De koster som visade bäst resultat på viktnedgång, blodfetter och fastenivåer av insulin var Medelhavskosten och en kost med relativt sett mer fett och mindre kolhydrater. Alla tre grupperna fick träffa dietist regelbundet under studien.

Dietisternas Riksförbund (DRF) välkomnar studiens resultat och konstaterar att för att erbjuda feta personer professionell nutritionsbehandling som utgår från individuella behov behövs mer nutritionskompetens inom hälso- och sjukvården.

* Referens: N Engl J Med 2008;359:229-41

För ytterligare upplysningar, kontakta
Elisabet Rothenberg, ordförande i DRF,
tfn 0706-41 45 81, E-post: elisabet.rothenberg@vgregion.se

Medan du smälter detta kan det vara idé att betrakta följande diagram som visar hur grupperna når en vändpunkt efter 5 månader och två av grupperna, LC och lågfett, ökar i vikt med ungefär 1.5 kg under det följande året för att sedan nå en anmärkningsvärd viktstabilitet.

Shai - Figur2

Sex av mötena med dietister inföll under den initiala framgångstiden, medan resten, 12 stycken 90 minuters konsultationer, resulterade i tydliga viktuppgångar för två av tre grupper. I ljuset av detta känns det som om DRF:s uttalande saknar stöd i fakta.

”För långsiktig framgång när det gäller att gå ner och bibehålla
en lägre vikt är det viktigt att matvanorna fungerar socialt och
att man inte tröttnar, man måste också ha mycket stöd av
någon som kan nutrition”.

Varför är gruppernas vikter exakt desamma från och med månad 19 och till slutet av studien efter 24 månader?


Se även föregående inlägg på MatFrisk Blogg om samma studie sedd ur ett kaloriräknarperspektiv.

Källa: Weight Loss with a Low-Carbohydrate, Mediterranean, or Low-Fat Diet – Iris Shai och andra

Den Israeliska koststudien som löpte över två år och jämförde en lågfettkost, inspirerat av American Diabetic Association (ADA) med en Medelhavskost och en Atkinsliknande kost fick stort mediagenomslag när den publicerades sommaren 2008.

NEJM logo

Du har stött på det otaliga gånger, ”- Låt bli en bulle varje dag så minskar du x antal kilo på ett år!” Påståendet är så väl etablerat att knappt någon ifrågasätter det, alltså en klockren utgångspunkt för den surmagade kritiker som jag är. Den utmärkta Finska databasen www.fineli.fi bidrar med data på Bulle medelfet, bageri:  287 kcal/100 gram. Borde bli ett bra resultat på två års sikt, eller hur? (730 bullar * 287 kcal = 209 000 kcal, ungefär 27,9 kg fettväv)

När det begav sig deltog Dietisternas Riksförbunds ordförande Elisabeth Rothenberg i TV4:s Morgonsoffeprogram, jag citerar:

• …det är en fantastiskt välgjord studie
• …den visar att när man jobbar väldigt strukturerat
• … (så blir det ett bra resultat)
• Så de fick alltså en väldigt strukturerad uppföljning, och omfattande stöd. Också rent konkret i den här cafeterian, vad de skulle välja för någonting.
• Och det såg man gav resultat.

Det är alltså inte mina omdömen som står här ovan utan de kommer från en etablerad ”kostexpert” som var betydligt mer aktiv i media då än nu.

Studien pågick mellan juli 2005 0ch juni 2007 i Dimona, ett tämligen ensligt beläget forskningscenter med sjukvårdsfaciliteter. Lite udda, men helt logiskt om man tar hänsyn till att de forskade på radioaktiva material. I Israel är lunchen dagens huvudmål och den intogs i centrets cafeteria under tämligen kontrollerade förhållanden, dygnets övriga mål åts i hemmen, vilket säkert påverkade utfallen.

Av de som fullföljde hela studietiden lyckades lågfettgruppen minska 3.3 kg, Medelhavskostarna 4.6 kg medan LC-arna toppade med 5.5 kg. Om detta är goda resultat eller bara mediokra är jag inte kvalificerad att bedöma. I vart fall stöder de inte traditionella kaloriräknarnas enkla aritmetik som jag exemplifierade med bullexemplet.

Det för mig riktigt intressanta märks om man tittar på de allra första raderna i tabell 2 som redovisar förändringarna i energiintag jämfört med utgångsläget, baseline. Förändringarna redovisas vid 6, 12 och 24 månader och när jag räknar ut medelvärdena så blir minskningen för lågfettgruppen = -530 kcal/dag, för Medelhavskostarna = -316 kcal/dag och LC-arna = -567 kcal/dag.

Shai - Tabell2
Ur ett traditionellt kaloriräknarperspektiv har lågfettgruppen undvikit 386900 kcal, Medelhavskostarna = 230680 kcal och LC-arna = 413910 kcal under de 24 månader som försöket pågick.

Lysande, eller?
 Man brukar räkna med att fettväv innehåller ungefär 7500 kcal/kg. Detta beroende på att det finns en hel del vävnadsstrukturer och blodkärl som drar ner energiinnehållet från de teoretiska 9000 kcal som rent fett skulle ge.

Om vi nu översätter den energiminskning som de olika grupperna lyckades med så undvek lågfettgruppen att lägga på sig (386900/7500) = 51,6 kg, Medelhavskostarna duckade 30,8 kg och LC-arna 55,2 kg.

Det faktiska utfallet blev betydligt mesigare -3.3, -4.6 respektive -5.5 kg! Lågfettgruppen lyckades alltså med (3.3/51.6) = 6.4% av sina ansträngningar, för Medelhavskostarna blev utfallet -14.9% (grattis!) och LC-arna fick nöja sig med -10.0%.

Jo, sedan tillkommer ju förstås den fysiska aktiviteten. I tabell 2, mot slutet, finns en redovisning av såväl utgångsvärden som aktiviteten vid 6, 12 och 24 månader. Lågfettgruppen ökade motionen med 24%, Medelhavskostarna med 65% och LC-arna med 28%, räknat på medelvärden. Det är kanske där som de framgångsrika kvinnliga Medelhavskostarna grundlägger sitt vinnande utfall. Det är ju i den subgruppen som man når det bästa resultatet, 0.7 kg bättre än tvåan, LC-gruppen.

Det blir (700 gram/730 dygn) = 0.96 gram bättre utfall per dygn jämfört med LC-arna. Som bara åt någorlunda strikt under de första 4-5 månaderna. 

Shai - Figur2

Det finns tankar som dyker upp av detta, här ett par:

• Om man äter lågfettkost och ökar motionen med 24% så blir viktreduktionen knappt 7% av det kaloriräknarna brukar förespegla.
• För Medelhavskosten kan utfallet bli nära 15% av kalorireduktionen, förutsatt kombination med en ökning av motionen med 65%.

Tja…

Kostdoktorn har kommenterat studien ur en annan synvinkel.

När Livsmedelsverket får kritik för att svenska folket fetmar till sig under inflytande av deras (SLV) kostråd slår dom ifrån sig och menar att ”Våra kostråd är bra, problemet är att man inte följer dem.” En dietist, kanske flera, skrev att de skulle vilja sitta på patienternas axlar och övervaka vad dom faktiskt stoppar i sig. Må vara hur som helst med detta, här kommer en tämligen färsk studie i ämnet från USA.

Conclusion: In the first comprehensive statistical analysis using all available NHANES* surveys, this study demonstrated that general adherence to government dietary recommendations to decrease fat share of total dietary intake has been accompanied by a rapid increase in obesity rates.

Min tolkning: I den första uttömmande statistiska analysen av all tillgängliga data från NHANES visar vi att den allmänna följsamheten till myndigheternas råd att minska fettandelen i kosten har åtföljts av en snabb ökning av fetma.

Källa: Nutrition Journal

De amerikanska kostråden brukar beskrivas som resultatet av vetenskapliga studier och noggranna överväganden, men den som kikar in bakom den polerade ytan finner mängder av åsiktskontroverser, personliga och politiska motsättningar, ekonomiska och industriella intressen. Läs gärna Nina Teichholz The Big Fat Surprise. Redan 2007 kom Ideologin och pengarna bakom kostråden av Per Wikholm och Lars-Erik Litsfeldt som beskriver motsvarande historia för Sverige.

Ideologin och pengarna bakom kostråden

Results: Americans in general have been following the nutrition advice that the American Heart Association and the US Departments of Agriculture and Health and Human Services have been issuing for more than 40 y: Consumption of fats has dropped from 45% to 34% with a corresponding increase in carbohydrate consumption from 39% to 51% of total caloric intake. In addition, from 1971 to 2011, average weight and body mass index have increased dramatically, with the percentage of overweight or obese Americans increasing from 42% in 1971 to 66% in 2011.

Min tolkning: Amerikaner har i allmänhet följt råden som American Heart Association och US Departments of Agriculture and Health and Human Services har publicerat under mer än 40 år: Konsumtionen av fett har minskat från 45% till 34% med en samtidig ökning av kolhydrater från 39% till 51% av total energi. Mellan 1971 till 2011 har medelvikt och BMI ökat dramatiskt och andelen överviktiga och feta gått från 45% till 66%.

Observera att detta inte gäller enskilda individer, det går fortfarande att äta en påtaglig andel kolhydrater och vara smal, men i en större population verkar det vara svårt, om inte omöjligt.

NHANES fett och CHO
NHANES BMI 1965 - 2011
Notera att kvinnornas BMI var lägre än männens i de tre första stapelparen men därefter genomgående högre. En liknande utveckling syntes i svensk statistik ungefär från att SLV började göra reklam för Nyckelhålet. Det visade sig att den grupp som var följsammast till Nyckelhålet, yngre välutbildade kvinnor, också var de som ökade tydligast i vikt.


*) US National Health and Nutrition Examination Survey (NHANES)