Min hypotes är att ju mer ett forskningsområde bygger på inbillning snarare än bildning desto mer kan inflytelserika personer snedvrida dess utveckling. Särskilt farligt är det när resultaten kan påverka stora delar av hälsan hos Jordens befolkning. De kostråd vi får idag baseras på illa underbyggd ”vetenskap” där observationsstudier spelar en fullständigt orimlig roll, till stor del genom att okritiska massmedia blåser upp deras slutsatser till orimliga proportioner.
En observationsstudie inom kostområdet kan inledas genom att man frågar ett antal människor om vad man ätit under en viss period. Det kan röra sig om så lite som en enda dag! Så kompletterar man med en hälsoundersökning för att dels fastställa utgångsvärden och i förekommande fall sortera bort de som av olika skäl är orimliga att inkludera i studien. Så vidtar observationsperioden som, om inte annat så av statistiska skäl, pågår avsevärd tid. Man noterar om och när deltagarna råkar ut för hälsorelaterade händelser inklusive insjuknanden och död. De två senare kallas hårda ändpunkter.
Av statistiska skäl måste sådana studier innefatta mängder av deltagare samt pågå under många år för att utfallet skall ha ens den minsta statistiskt trovärdiga betydelse genom att man kan observera ett samband mellan ett eller flera utgångsdata och hälsoutfall. Det kan röra sig om i storleksordningen 10000 – 100000 deltagare under 10 – 40 år. Ett sådant samband behöver inte innebära orsak och verkan utan kan vara slumpartat eller bero på en eller flera bakomliggande parametrar. Observationsstudier kan ha ett berättigande genom att generera relevanta frågeställningar som resulterar i hypoteser att ta ställning till.
Observationsstudier brukar ibland kallas epidemiologiska, detta då den använda taktiken att iaktta ursprungligen utvecklades för att studera snabbt spridda sjukdomar, epidemier. Där är observationsstudier logiska och de enda rimliga då man etiska skäl vanligen inte aktivt vill smitta försöksdeltagare med sjukdomar. Dessutom utvecklas epidemier mycket snabbt och dess hårda ändpunkt är lätt att identifiera, endera är man smittad/sjuk/död eller inte.
Att överföra den metoden till koststudier är orimligt, dessutom använder man sig ofta av pseudoparametrar som ”blodfetter” och liknande. Deras roll är omdiskuterade och trots att de studerats från 30-talet (intensivt från 50-talet) har slutsatserna varit minst sagt motsägelsefulla och till stor del beroende på vem som bekostat en viss studie.
In a 2015 paper titled Does Science Advance One Funeral at a Time?, a team of scholars at the National Bureau of Economic Research sought an empirical basis for a remark made by the physicist Max Planck: “A new scientific truth does not triumph by convincing its opponents and making them see the light, but rather because its opponents eventually die, and a new generation grows up that is familiar with it.”
Min tolkning: Fysikern Max Planck hävdade att nya vetenskapliga upptäckter inte slår igenom genom att dess motståndare övertygas utan genom att dessa dör och lämnar rum för nya forskare att utvecklas. Med den hypotesen som grund publicerades 2015 studien ”Does Science Advance One Funeral at a Time?” (Utvecklas vetenskap en begravning i taget?)
The researchers identified more than 12,000 “elite” scientists from different fields. The criteria for elite status included funding, number of publications, and whether they were members of the National Academies of Science or the Institute of Medicine. Searching obituaries, the team found 452 who had died before retirement. They then looked to see what happened to the fields from which these celebrated scientists had unexpectedly departed, by analysing publishing patterns.
Min tolkning: Man identifierade mer än 12000 vetenskapsmän med rykte att tillhöra eliten inom sina områden och bland dessa fann man 452 som avlidit före sin pensionering. Så fortsatte man att analysera utvecklingen inom deras forskningsområden genom att studera publiceringsmönster.
What they found confirmed the truth of Planck’s maxim. Junior researchers who had worked closely with the elite scientists, authoring papers with them, published less. At the same time, there was a marked increase in papers by newcomers to the field, who were less likely to cite the work of the deceased eminence. The articles by these newcomers were substantive and influential, attracting a high number of citations. They moved the whole field along.
Min tolkning: Yngre forskare som nära samarbetat med elitforskarna blev mindre produktiva. I kontrast ökade bidragen från nya som inte var lika benägna att citera den avsuttne eminensens arbeten. Artiklarna av dessa nya forskare blev inflytelserika och resulterade i många citeringar. De förde hela sitt forskningsområde framåt.
Källa: Kort avsnitt av Artikel i The Guardian
Min slutsats av studien är att ett antal vetenskapsmäns positiva bestående bidrag till sina respektive forskningsfält var att de avgick med döden.
MatFrisk Blogg 