SBU utvärderar metoder framför allt inom hälso- och sjukvården genom att systematiskt och kritiskt granska den vetenskapliga litteraturen på olika områden.
Källa: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering
Som jag ser det är forskning inom kost och näraliggande områden oerhört banal och fokuserar på industrins intressen snarare än reella hälsoaspekter. Ur media väller påståenden om superfoods, fettförbrännare och förhoppningar om viktminskningsmediciner av diverse slag.
Riksmedia anlitar par préférence standardiserade böneutropare som t.ex. Mai-Lis Hellenius, Charlotte Erlanson-Albertson, Claude Marcus och andra som är djupt rotade i det hittillsvarande och vars status bland sina likar och finansiärer är hyfsat beroende av de åsikter man uttrycker.
Lönsamhet inom matindustri bygger på samma grund som andra affärer, låga råvaru- och arbetskostnader samt återkommande kunder. Marknadsföringen sker gärna med ”vetenskap” som ofta(st) bekostas och utförs på industrins uppdrag och med förutsättning/förhoppning att förstärka konsumenternas tilltro till deras produkter.
När forskningsresultat blir missvisande beror det ofta på svagheter i studiernas upplägg och genomförande – det visar SBU:s systematiska översikter. Men det kan också handla om tankefel och bristande saklighet, både hos forskarna själva och hos andra som tolkar deras fynd.
Svagheter i studiernas upplägg och genomförande är ett ytterst vanligt systemfel, bristande precision i mätningar och skrämmande låga krav på det som kallas statistisk signifikans.* Observationsstudier av kostfaktorer kan omfatta tiotusentals deltagare och sträcka sig över tiotals år men data om vad deltagarna äter baseras ofta på enstaka eller ett fåtal ifyllda formulär under samma tid. Oprecision i ingångsdata kan aldrig uppvägas av vare sig antal deltagare eller tid, skit in ger skit ut, SISU.
Min åsikt är att det inte är de vassaste knivarna i lådan som driver koststudier. Beställarna vill dessutom ha hyfsat snabba resultat, båda omständigheterna har sänkt kraven på statistisk signifikans.
Lägg märke till ”…bristande saklighet…”! Det är en omskrivning för att ”forskarna” har ett bildningsunderskott, låter sig manipuleras alternativt inte vidareutbildar sig efter de senaste pålitliga rönen.
Långt ifrån all forskning är tillförlitlig. Direkt fusk och oredlighet kan få stor uppmärksamhet i medierna men är trots allt relativt ovanligt. Betydligt mer utbredda problem, som inte betraktas som fusk men som ändå förvränger resultaten, förbigås ofta med tystnad. Ändå kan de leda till fullständigt felaktiga slutsatser.
Paolo Macchiarini på Karolinska är ett exempel på en högprofilfuskare vars verksamhet med stor sannolikhet ledde till förtida död hos försökspersonerna.
I stället för att allsidigt undersöka ett ämne eller pröva en hypotes, kan det vara frestande för forskare att vinkla sina frågor och svar för att få stöd för den egna uppfattningen. Sakligheten kan hotas av politiska hänsynstaganden, personliga karriärintressen, professionella dispyter, avundsjuka, hybris** och ärelystnad.
”Personliga karriärintressen”! Det gäller att klättra på de stegpinnar som bjuds.
Vetenskapssamhället har fastlagt ett etiskt fundament som förväntas gälla. Här ingår bland annat att forskningsresultat inte får manipuleras för att gagna vinstintresse eller personlig övertygelse hos forskaren själv eller omgivningen. Vetenskapliga påståenden måste vara öppna för ifrågasättande och ska accepteras på grundval av observerade fakta – inte på grund av särintressen. Sakinnehållet i hypoteser, invändningar och kritik ska beaktas utan hänsyn till vem eller vilka som framför dem.
Till detta kommer ”nyttiga idioter” som lydigt förmedlar pressmeddelanden och annat material utan att kritiskt granska eller ställa följdfrågor.
*) Statistisk signifikans innebär, väldigt svepande uttryckt, hur stor risk det är att utfallet av en observation eller ett experiment beror på slumpen.
**) Hybris – ett uttryck för ett sinnestillstånd där en person har en starkt överdriven självuppfattning, se Storhetsvansinne
MatFrisk Blogg 