MatFrisk Blogg

Vi kan alltid skaffa oss mer kunskap och närma oss sanningen men om vi mot förmodan skulle nå fram till sanningen skulle vi ändå inte veta att vi gjort det.

Källa: Xenofanes*

Låt säga att vi hypotetiskt samlar alla tänkbara och otänkbara påståenden inom ett naturvetenskapligt område. Ingen skulle väl bli förvånad om några av dem med tiden visar sig vara falska.

• Några sanningar är självklara, som att ”vatten är alltid vått”, åtminstone för de som aldrig träffat på is och snö.

Det finns diffusa och besvärliga områden där ”sanningen” är svårfångad. Som Xenofanes påpekar så kan vi då aldrig veta när vi funnit sanningen i vårt sökande. Det bästa vi kan göra är att eliminera falska påståenden och det utgör i praktiken nästan allt av ”alla tänkbara uttalanden”.

• I sträng mening kan vi aldrig ”bevisa” att ett påstående är sant, däremot är det möjligt att falsifiera det, visa om det är osant. Om vi efter bästa förmåga eliminerar falska påståenden återstår de där sanningen möjligen kan finnas. Fortsätter vi systematiskt att angripa dessa kan vi gradvis eliminera det falska och avgränsa var sanningar finns även om vi inte vet dess exakta belägenhet.

Vi lever i det som optimister kallar ett informationssamhälle. Internet erbjuder närmast obegränsade möjligheter att sprida såväl kunskap, åsikter, hugskott, ironi, humor som avsiktlig desinformation. Har vi förmåga att skilja mellan vad som är i stort sett sant och det som är falskt?

Alldeles säkert inte om vi tänker på allt vi möter varje dag. Däremot kan vi med tiden lära oss skilja mellan källor som är hyfsat pålitliga och de som inte är det. Hur många väsentliga påståenden möter du som är uppenbart sanna i förhållande till de som är av tveksam natur (om än inte visat falska)?

• Ett test: Välj media i tidningsställ eller på nätet och botanisera bland dess rubriker. Välj de som kittlar ditt intresse och se vad som döljer sig där bakom. Motsvarar de rubrikerna eller känner du dig lurad? Och då har du ännu inte kontrollerat om artikeln som sådan är korrekt.

Inom dagens nutritionsforskning är det populärt med epidemiologi** med enstaka kostenkäter, mängder av deltagare och som pågår under lång tid. Utgångsparametern, kostenkäten, är oftast synnerligen bristfällig då den sträcker sig över kort tid i förhållande till undersökningens varaktighet, man förutsätter att personen svarar sanningsenligt och fortsätter att äta på samma sätt i 1-10-30 år. Felmarginalen är redan där så stor att den inte kan kompenseras ens av oändligt noggranna mätningar i övrigt. Lite ironiskt kallas det SISU, Skit in, skit ut.

För att de ofta mycket små skillnaderna i utfall alls ska märkas redovisas de sällan i absoluta värden utan som relativa tal, grupper emellan. Det kan innebära att i en undersökning med 10000 deltagare under 20 år där en viss händelse i en grupp sker 5 gånger och i en annan 10 gånger då är den senare en fördubbling men i helheten som en pink i havet. Sant men förledande och ingen ärlig redovisning.

Sådana undersökningar kan ge anledning att formulera och testa hypoteser på ett vetenskapligt sätt genom att seriöst utmana dem för att se om de tål försök till falsifiering. De ”forskare” som gör dem är vanligen omotiverat stolta över sina resultat, journalister och halvbildade ser dem som väsentliga bidrag till ackumulerat vetande och lekmän i största allmänhet tror att de redovisar sanningar.

---

*) Xenofanes föddes i Kolofon omkring år 570 f.Kr. Det är svårt att med bestämdhet slå fast tidpunkten med noggrannhet eftersom mycket runt Xenofanes är höljt i dunkel. Man vet att han som ung flydde till Sicilien, där han livnärde sig själv genom att vid domstolen i Hiero (antik stad nära Syrakusa) recitera elegiska och jambiska verser som han skrivit för att kritisera teogonin (läran om gudarnas uppkomst) över Hesiodos och Homeros

**) Epidemiologi är läran om sjukdomsförlopps demografi. Bland annat studeras epidemier och andra sjukdomar som är tillräckligt vanliga för att det ska vara möjligt att få ett statistiskt underlag. Därför handlar epidemiologi inte bara om smittsamma sjukdomar, utan också om till exempel diabetes, hjärtsjukdomar och högt blodtryck. (Wikipedia) Ett avgörande bidrag lämnades av Bradford Hill när han satte upp ett antal kriterier.