Arkiv för kategori ‘Kemi’

Kolloidalt silver som uppfanns någon gång på 1880-talet användes flitigt fram till 1940-talet och silver användes i princip överallt där man ville få bukt med bakterier. Avsaknaden av patenterbarhet var största orsaken till att silver ratades till fördel för penicillinet. Källa: Anders Sultan – Ionsilver

Antag att du som silvertroende drabbas av en allvarlig åkomma, kanske livshotande, som med dagens metoder behandlas med antibiotika.

  • Skulle du avstå den behandlingen och välja kolloidalt silver istället?

Det är beslut i ”skarpt läge” som avgör. Jag har själv varit i livsavgörande behov av antibiotika minst ett par gånger och skulle aldrig tveka att välja bort dem till förmån för KS. Att antibiotikaresistens sprider sig är ett allvarligt bekymmer för mänskligheten, men där är KS ingen lösning då de koncentrationer som krävs är långt över de man kan åstadkomma in vivo, i en levande människa.

Har du annan åsikt så länka till minst en studie som visar att KS framgångsrikt, ensamt eller i kombination med annat, kan användas in vivo, i detta fall på människor. Länkar till silversäljare, artiklar utan verifierad bakgrund samt obestyrkta berättelser undanbedes, det är vetenskap som gäller.


  • Det finns mängder av laboratoriexperiment som visar att olika beredningar av silver är så giftiga att de dödar bakterier. Dessa experiment görs in vitro, i provrör eller på objektglas och med silverkoncentrationer som med god marginal överstiger de man kan uppnå i en levande människa, in vivo.
  • Men silver är ju ogiftigt, det säger ju ”alla”? Låt säga att det är så, varför framhåller silverförespråkarna om att WHO satt NOAEL (No observed adverse effect level) till 10 gram under en livstid? Hur många andra fritt tillgängliga ämnen känner du till där en i tiden utspridd låg konsumtion under en livstid (säg under de 25 gram som WHO anger som LOAEL för silver) är så låg?
Annonser

”Erik Edlund har mycket bra information om många saker men när det gäller IONOSILs Kolloidala Silver så väljer han att diskutera något helt annat.” – Läst på ett forum.

Vilka aspekter på Ionosil är betydelsefulla för silverförespråkare, gärna i prioritetsordning. Jag föreställer mig att följande har betydelse, finns fler?

  • Är det totalmängden silver, 10 ppm = 1 mg/liter?
  • Är det silverjoner, Ag+, 0,7 mg/liter (som säljs f.n. Mars -18)

Inledningsvis var det 0,9 mg/liter som senare sänkts via 0,8 mg/l till nuvarande 0,7 mg/l. Beror det på en suboptimal framställningsmetod eller vill man avsiktligt förändra innehållet? Då den snabba desinficerande effekten med mycket stor sannolikhet beror på att de positivt laddade silverjonerna agerar analogt med fria radikaler finner jag anledning misstänka att effektiviteten idag kan vara 22% lägre än ursprungligen. Finns då skäl att öka doseringen med 28% så att den ger samma mängd silverjoner som ursprungligen?

  • Är det oladdat metalliskt silver, Ag, i kluster (partiklar) av i detta fall icke angiven storleksfördelning. Detta utgör resten av silverandelen, idag 0,3 mg/liter.

Storleken av silverpartiklarna är enormt viktiga för hur de kan bete sig. Det är enbart det yttersta lagret atomer i ett fast ämne som reagerar med omgivningen. Det innebär att ”stora” nanopartiklar är långt mindre aktiva än samma mängd i form av ”små” vilket framgår av andra och tredje punkten nedan.

  • Nanopartiklar av silver, AgNP, anses ligga i storleksintervallet 1 – 100 nanometer. Det är en enorm skillnad mellan dess ytterligheter då det, vid samma geometriska form, skiljer 1003 = 1 000 000 gånger i volym och därmed även antal ingående atomer.
  • Antag för enkelhets skull att silverpartiklarna är kubiska med sidan 10 silveratomer, en påtagligt liten AgNP! (Detta är ett tankeexperiment för att ge perspektiv!) En sådan kub består av 10 x 10 x 10 = 1000 atomer varav ytskiktet, de som kan reagera med omgivningen, är 10 x 10 x 6 (antal sidor på kuben) = 600, 60% av alla.
  • Är partikeln 10 gånger större ökar volymen till 1 000 000 atomer, varav de på ytan bara är 6% av alla.
  • Samtidigt minskar antalet partiklar till 1/1000.

Jämför gärna hur snabbt strösocker löser sig i jämförelse med samma mängd bitsocker.

Jag har hittat en in vivo effektstudie på silver i levande vävnad, tyvärr inte på människor. Märk väl att detta är behandling av kroppens ytor, där åtminstone jag betraktar användning av KS som okontroversiellt. Det kan fungera, men är i vart fall harmlöst då konsumentprodukter av framställningsskäl är extremt utspädda* vilket i kombination med kroppens effektiva utrensning förhindrar skador.

The skin area of the back of mice were prepared aseptically for surgery and full thickness skin wounds (4 mm in diameter) were made on dorsal midline using sterile biopsy punch equipment (Revolving punch pliers, Dimeda, Württemberg, Germany). The wounds were left open without any dressing during the study.[14]

Min tolkning: Man skapade runda sår, 4 mm i diameter på ryggarna av (60 lokalbedövade) möss. (De infekterades med Staphylococcus) och såren lämnades öppna under studien.

De på så sätt preparerade mössen delades in i 5 grupper om 12 vardera varav en kontrollgrupp som behandlades med enbart en saltlösning enligt citatet nedan. De vägde 20 – 30 gram vardera.

Treatments were administered on wound bed topically including gentamicin (8 mg kg-1), AgNPs (0.08 mg kg-1, 0.04 mg kg-1 and 0.02 mg kg-1) and normal saline in the control group.

Topical application of gentamicin and AgNPs (0.08 and 0.04 mg kg-1) significantly increased the rate of wound healing more than treatment with AgNPs at a dose of 0.02 mg kg-1 and normal saline.

Min tolkning: En kombination av gentamicin och AgNP doserad 0.08 och 0.04 mg/kg kroppsvikt gav tydligt bättre läkning än enbart salt + AgNP 0.02 mg/kg kroppsvikt.

Är detta ett bra resultat? Tja, kanske det. Själv har jag inga egentliga problem med silverbehandling av kroppens ytor, i detta fall sår. De kan fungera, som i detta fall, men vare sig SBU eller Cochrane är imponerade av silverprodukter vid behandling av sår på människor. Jag återkommer till dem senare, intresserade hittar själv. Silvertroende lär inte ens söka.

  • Det jag vänder mig mot är påståenden som att man, in vivo (i levande, främst människor) kan påverka cancer, HIV (nyss bloggat) och antibiotikaresistenta bakterier (flera nyliga inlägg om MRSA). Även andra liknande påståenden finns. Jag menar inte att silver i KS är skadligt, de flesta använder harmlösa mängder i gråzonen mot homeopati. Dessutom har kroppen mekanismer som avvisar 90-99% av allt silver inom ett dygn. Silvertroende hänvisar ibland till ett experiment av Roger Altman som visar helt andra resultat. Ta hem den, läs och bedöm själv. Med så olika resultat är ett av påståendena mer fel än den andra, avgör själv.
  • Den allvarliga skadan kan uppstå hos de som väljer bort möjligen fungerande behandlingar inom den konventionella vården till förmån för KS.

Du lade kanske märke till enbart salt + AgNP gav en tydligt sämre läkning, eller hur? Självklart kan den lägre koncentrationen (0.02 mg/kg kroppsvikt) vara en faktor, men även saltet!

  • Metalliskt silver är en ädelmetall som reagerar mycket måttfullt med omgivningen, men när partiklarna är extremt små som t.ex. AgNP i den lägre delen av det vanliga storleksintervallet (1 – 100 nm) ökar ytan mot omgivningen enormt och spontanproduktion av den långt aktivare Ag+ (silver i jonforn) ökar. Läs mer på Silver – del 11, begreppsförvirring?, se särskilt bilden och bildtexten.
  • silverjoner är elektriskt laddade (elektronunderskott) fungerar de analogt med fria radikaler och ställer till det i omgivningen.
  • Det är här ett av kroppens egna skydd mot silverjoner träder in, den negativt laddade klorjonen från saltet. Tillsammans bildar de molekylen AgCl som är svårlöslig och därmed är ute ur ruljangsen (och i toaletten inom dygnet?). Vi har mycket stora mängder klorjoner i magsyran, HCl, och 0,9% av blodet är salt i lösning, Na+ + Cl. Det ska till enorma mängder silverjoner via munnen för att nämnvärda mängder ska passera det filtret. Detta är det huvudsakliga skälet att bakteriefloran i tarmen inte påverkas.

Men hur var det nu med de möss som behandlades med gentamicin och AgNP i ett par olika koncentrationer enligt ovan. Då mössen vägde 20 – 30 gram måste man naturligtvis ta hänsyn till att doserna blir olika stora.

  • Vid den lägre dosen får 20-grammarna 0,8 µg (miljondels gram) och 30-grammarna 1,2 µg.
  • Vid den högre dosen får 30-grammarna 1,6 µg och 30-grammarna 2,4 µg

Min uppskattning att en droppe från en pipett är ungefär den volym som skulle fylla ett av såren. Det brukar krävas 18-20 droppar för att fylla 1 ml, detta innebär att 1 droppe innehåller 0,05 ml. En flaska Ionosil innehåller 1 mg ”blandat silver” fördelat på 20 000 droppar, varav 0,3 mg i form av AgNP, resten som silverjoner.

  • 1 droppe Ionosil (1/20 000 av literflaskan) innehåller då 0,15 mikrogram AgNP
  • Om vi följer studiens antagande att AgNP är den aktiva beståndsdelen så krävs mellan 5 och 16 droppar Ionosil i  såren för att nå de silverdoser som krävs.
  • Anledningen att jag nämner Ionosil är för att ge ett perspektiv på hur stora doser som ändå användes i denna studie.

En annan hypotes kan vara att det är silverjoner som bidrar till effekten, helt eller delvis. Om så är förklarar det åtminstone delvis den sämre effekten vid salt + lägre dos silver. Ren AgNP i underkant av storleksintervallet 1 – 100 nm kan spontanbilda joner vilka kan delta i ”jakten på bakterier”, men med negativa klorjoner från saltlösningen bildas stabilt och svårlösligt silverklorid som, enligt data som kommer i en senare artikel, är 1/300 så biologiskt aktiv jämfört med silverjoner i vatten. Färska sår brukar blöda och vätska vilket tillför salt ”inifrån”.

Naturligtvis vore det intressant om man kombinerat gentamicin med ”högdos” AgNP samt salt.


*) Givet att allt silver i Ionosil är joner och/eller fria atomer (inte samlade i kluster, AgNP) så går det 1 jon/atom per 6,7 x 108 molekyler vatten = 670 000 000 vilket åtminstone jag betraktar som extremt utspätt. Men Ionosil anses ändå vara desinficerande i dricksvatten även när det späds ut ytterligare 100 gånger. Sug på den, är silver ”farligt” (dödande) eller ”harmlöst”?

I dagens (Mars -18) Ionosil är andelen silver som finns i partiklar 30%. Beroende på deras storlek (Ionosil redovisar såvitt jag vet inte det) hamnar ungefär 10 – 10 000 000 silveratomer i var och en vilket sänker antalet joner + partiklar i Ionosil. Å andra sidan gör det Ionosil ännu mer utspätt.

 

Detta är ett bidrag från en silverförespråkare som åtnjuter stort förtroende, bland annat på grund av sitt tidigare yrke inom naturvetenskap. Han menar, bland annat, att silverhar kraftfulla anticanceregenskaper.

The present study demonstrates the efficacy of biologically synthesized silver nanoparticles (AgNPs) as an antitumor agent using Dalton’s lymphoma ascites (DLA) cell lines in vitro and in vivo.

Källa: Antitumor activity of silver nanoparticles in Dalton’s lymphoma ascites tumor model

Min tolkning: Man undersöker om silvernanopartiklar (AgNP) fungerar mot tumör hos möss både in vitro och in vivo.

Möss får tumörvävnad inplanterad varefter de delas upp i olika behandlingsgrupper och en kontrollgrupp. En del tumörvävnad användes in vitro, provrörsförsök. Det intressanta är att försöket även behandlar tumörer i levande möss vilket är ovanligt. Material och metoder beskrivs noga, ta hem studien i fulltext och läs, den är kostnadsfri.

När jag en gång i forntiden studerade fysik (som jag av olika skäl inte kommit att använda yrkesmässigt) är en av få lärdomar jag burit med mig att göra rimlighetsuppskattningar av påståenden.

The minimum inhibitory concentration (IC50) determined by MTT assay was used for the in vivo experiments. The AgNP delivered to the mice was carried out using the IC50 obtained. Tumor mice in Group 3 were treated with AgNPs at a concentration of 500 nM for a period of 15 days, and their ability to reduce tumor volume and the number of cells was compared with Group 2 tumor control mice.

Min tolkning: Vid in vivo användes en silvermängd som annat försök visat gav 50% begränsning, 500 nM AgNP per dag under 15 dagar. På annan plats anges att effekten på tumörceller in vitro nåddes efter 6 timmar och att överlevnaden för de behandlade in vivo ökade från 18 till 32 dagar. Det är alltså inte fråga om tillfrisknande i någon mening.

Är det rimligt att denna behandling kan appliceras på människor med ordinärt s.k. 10 ppm kolloidalt silver** med 10 mg silver/liter? Observera att försöket gjordes med silvernanopartiklar, AgNP, där andelen i Ionosil är 3 mg/liter.

  • Silvret injicerades i bukhålan, innanför bukhinnan. Vanligt på djur, sällan på människa.
  • 500 nM (vid behandling av möss) är inte en koncentration utan antal atomer/joner som används.
  • Låt säga att en mus väger 30 gram och en människa 70 000 gram (70 kg), drygt 2000 gånger mer.
  • Det känns rimligt att en människa bör behandlas i förhållande till sin vikt, alltså 500 x 2000 = 105 nM.
  • 1 nM är 10-9 mol och detta innebär 108 x 10-9 gram silver. (Mol har jag beskrivit flera gånger tidigare och lämnar det här. Googla gärna för detaljer.) Dessa uppgifter tillsammans innebär att en människa behöver 105 x 108 x 10-9 gram ≈ 10,8 x 10-3 gram = 10,8 mg.
  • 1 liter Ionosil innehåller 10 mg silver varav 3 mg AgNP **

Ger denna musstudie skäl att betrakta KS som ”kraftfullt anticancerogent” givet de kopiösa mängder som krävs i förhållande till vikt och att överlevnaden in vivo ökade måttligt från 18 till 32 dagar?


*) Silver i denna studie är kluster av atomer (AgNP, nanopartiklar). I konsumentprodukter som Ionosil utgör 70%  silverjoner och 30% silver i kluster av ej angiven storlek.

**) Begreppet Kolloidalt silver är väldigt löst definierat. En ren kolloidal produkt, AgNP, ska bara innehålla grupper/kluster av silveratomer, vanligen med storleken 1 – 100 nanometer (10-9 ). I praktiken är andelen joner i konsumentprodukter 90% eller mindre. I början angav Ionosil 90%, senare sjönk den till 80% för att i skrivande stund (Mars -18) vara 70%. För att den desinficerande verkan ska vara optimal bör antalet joner, den då aktiva delen, vara så hög som möjligt.

Du har säkert läst och hört om argyri, en kosmetiskt störande men ofarlig blåaktig missfärgning av huden. Silverförespråkare hävdar, med rätta, att risken är närmast obefintlig med kommersiellt tillgängliga vattenreningspreparat som går under beteckningen Kolloidalt silver.

  • För att argyri ska uppträda krävs upplagring av silver i någon form i huden.
  • I magsyra och blod finns mängder av negativt laddade klorjoner, Cl, som vid kontakt med positivt laddade silverjoner, Ag+, bildar svårlöslig silverklorid som är föga reaktionsbenäget och vanligen rensas ut och hamnar i toan. Detta är kroppens effektiva försvar mot silver. Även andra liknande reaktioner finns, men detta är sannolikt den mest betydelsefulla.
  • KS-produkter som är till salu är av tillverkningsskäl synnerligen utspädda och därmed harmlösa. Om du av något kosmetiskt skäl vill blåtona din hud genom att använda KS i rimliga mängder är ditt återstående liv sannolikt för kort.

Men antag att du är riktigt nyfiken och vill testa ändå (bevisa eller motbevisa, välj anledning själv), hur tar man sig förbi kroppens effektiva och inbyggda försvarsmekanism?

  • En förutsättning för argyri är någon form av silver i huden.
  • En annan är att huden utsätts för (sol)ljus.

Om du bär silversmycken, t.ex. i halskedja, händer det kanske att huden ibland blir aningen svartfärgad men det går lätt bort. Det beror sannolikt på att silvret reagerar på svavel som finns i hudens protein och bildar silversulfid, Ag2S, svartfärgat och svårlösligt. Men detta blir inget permanent problem då vi ständigt ”ömsar hud” och missfärgningen likaså. Låt säga att du dagligen droppar KS på ett och samma ställe på handryggen så är dels silvermängden obetydlig, dels försvinner huden och tar med sig alla spår.

Finns det då något rimligt sätt att tränga in tillräckligt djupt så att färgningen blir permanent, ungefär som en tatuering? Du kan naturligtvis picka i KS-droppen med en nål eller tatuerarverktyg, men det känns ju lite konstgjort så det går bort.

Jag tänker mig ett förhållandevis ofarligt lösningsmedel som kan hjälpa till att penetrera in i huden och ta med sig silvret. Mitt förslag är dimetylsulfoxid, DMSO.

Dimetylsulfoxid, ofta förkortat DMSO, är ett polärt aprotiskt lösningsmedel. DMSO är i sig själv en färg- och luktlös viskös vätska med extremt bra lösningsmedelsegenskaper. Det löser sig med lätthet i de flesta organiska lösningsmedel och kan även lösa en del oorganiska salter; det är vidare blandbart med vatten i alla proportioner. Ämnet erhålls som en viktig biprodukt vid pappersmassaframställning. Källa: Wikipedia

DMSO låter väldigt ”kemiskt”, men går att köpa. Googla DMSO och välj bland erbjudanden, flytande är nog effektivast men gel kanske fungerar. Hästägare kanske redan har det hemma? Blanda med KS i en mörkfärgad glasflaska (Viktigt, du vill inte att ljuset ska mörkfärga silvret redan innan det hamnar i huden!) med pipett. Droppa minst dagligen på ett och samma ställe på t.ex. handryggen där solen kommer till men en eventuell missfärgning inte generar för framtiden Har du redan en tatuering kanske det är ett bra ställe. Är du noggrann när du applicerar droppen eller gelklicken blir fläcken liten.

Hur lång tid tar experimentet? Ingen aning, applicerar du en ny droppe så snart den gamla sugits in eller dunstat bort tar det kanske veckor eller månader. Meddela mig hur du gjort och hur lång tid det tar till dess utfallet är säkert.

Ska du göra detta experiment? Nej, om du frågar mig trots att det är min utmaning. Känner du tvekan är det ett gott tecken att du greppar hela eller delar av den bakomliggande kemin. Är du övertygad att det är ofarligt är det upp till dig att testa, det är på egen risk och ansvar.

Blir du bara förbannad har du sannolikt inte förstått mitt blogginlägg. Då ska du definitivt avstå, det blir bara bekymmer.

 

Repliken har rubriken När lögnerna inte räcker till… och finns att hämta här Det är ett långt inlägg som jag föreslår att du läser själv. Där finns några intressanta åsikter att ta med sig. Har du förslag på andra delar som kan be– eller vederläggas med studier så tar jag gärna emot dem. Allmänt hållna artiklar samt länkar till silversäljare undanbedes. Finns där inbäddade länkar till ”äkta” vetenskap så fokusera på dem istället, oavsett om de är positiva eller negativa för KS. Som du troligen förstår efter att ha läst detta fäster både jag och Anders Sultan mindre eller ingen vikt vid provrörsstudier som källor för att bedöma värdet av KS och/eller AgNP vid användning på människor.

I första hand är det förstås in vivo på människor som gäller, precis som författaren till ”När lögnerna inte räcker till…” tydligt framhåller:

Trots att Lundastudien var en simpel provrörsstudie…

En ”provrörsstudie” kallas lite finare för in vitro och görs under laboratoriemässiga förhållanden, men det vet du säkert redan. Lägg märke till att skribenten klassar provrörsstudie som simpel, det är inte oviktigt i fortsättningen.

Silvernitratgenererade silverjoner är oerhört mycket giftigare än rena, elektriskt genererade silverjoner.

En silverjon är en silveratom som förlorat den ensamma ”yttersta” av sina 47 elektroner och får därför en positiv nettoladdning och betecknas Ag+. Det har ingen som helst betydelse hur silverjonen kommer till, däremot är den resulterande koncentrationen oerhört viktig.

Silversalter är genomgående väldigt stabila och svårlösliga i vatten, med ett avgörande undantag: Silvernitrat, AgNO3, är i fast form vita kristaller, extremt lättlösliga i vatten. 1,22 kg per liter vid 0 grader och upp till 9,12 kg/liter vid 100 grader. För oss människor är lösligheten vid 40 grader av större intresse, 3,73 kg/liter. Då molekylvikten för silvernitrat är snäppet under 170 och för silver nästan 108 kommer därför, vid 40 grader, den maximala mängden Ag+ att vara (108/170) x 3,73 kg/liter ≈ 2,4 kg Ag+ per liter använt vatten. Naturligtvis resulterar detta i att den färdiga lösningen får större volym, men för vårt vidkommande saknar det betydelse. En bit ner ser du nämligen hur extremt lite silvernitrat som krävs för att skapa en silverjonblandning som motsvarar 10 ppm Ionosil. Då har jag inte tagit hänsyn till att dagens Ionosil bara är till 70% joner. Tidigare angavs det till 80% och möjligen kan det ha stått 90%, men där kan minnet spela mig spratt. I vart fall har koncentrationen sänkts med 12,5% på senare tid.

Många beskriver hemtillverkning av silvervatten med ett par rena silvertrådar anslutna till batterier, nedsänkta i ett glas med vatten. Potentialskillnaden mellan elektroderna frigör silverjoner från den ena elektroden som vandrar över till den andra. Det tar en stund och så länge ingen av dem nått fram ökar mängden Ag+ i vattnet. När den första silverjonen når fram bildas AgOH, silverhydroxid, som nästan omgående faller sönder till AgO, silveroxid. Från och med detta ökar inte längre silverjonkoncentrationen. Då processen med batterier och rent (destillerat) vatten är långsam tar det tid innan du ser den mörka beläggningen av silveroxid. Om och när du avbryter och tar upp elektroderna är det lättare att se och ett vanligt råd är att skrapa rent dem innan nästa gång. Jag listar fler tips i ett blogginlägg: Silver – Mina tips för hemtillverkning av ”silvervatten”

En ofrånkomlig följd av ”elektrokolloidal” produktion av silverjoner är att koncentrationen av Ag+ i vattnet är begränsad till ungefär 10 ppm (10 viktdelar silver per 1 000 000 viktdelar färdig produkt). Detta innebär 1/1000 gram/liter (1 mg/liter) i typiska KS-produkter varav 3/10 inte är silverjoner i Ionosil. Någon sådan begränsning finns inte för silvernitrat, du har redan sett att vid kroppstemperatur kan det max bli över 3,5 kg/liter varav över 2 kg silverjoner.

För att rättvist jämföra KS (7 ppm, 0,7 mg/liter  Ag+) och silvernitrat måste vi späda det senare till samma silverjonkoncentration vilket innebär cirka 1,1 mg silvernitrat per liter (nitratjonen bidrar också med lite massa). Känns det skrämmande?

Silvernitrat är en toxisk förening som sägs döda en vuxen man efter bara 10 gram konsumerat vid ett och samma tillfälle.

Om uppgiften stämmer vet jag ej. Men vem konsumerar 10 gram silvernitrat? I vart fall motsvarar det silverjonerna i ungefär 500 kubikmeter Ionosil.

Varför är det då så svårt för forskare att skilja mellan toxiskt silvernitrat och icketoxiskt rent silver?

Jag vill gärna lägga till Varför är det så svårt för silversäljare att jämföra silverjoner från sina ”elektrokolloidala” produkter med silvernitrat löst till samma silverjonkoncentration? Alltså 1,1 milligram silvernitrat per liter.

Så en citat att hålla i minne.

När man genomför en provrörsstudie (in vitro, mitt förtydligande) så kopplar man bort cellernas livsuppehållande system. Blodcirkulation, syresättning, metalloproteiner, immunförsvar, homeostas, näringssättning och borttransport av slaggprodukter är helt bortkopplade och behövs tydligen inte enligt de Lundaforskare som utför in vitro-studier. Kroppens viktigaste försvar, i form av det extremt viktiga antioxidativa systemet, är även det bortkopplat. Tala om att skapa förutsättningar för en studie med ett katastrofalt slutresultat.

Det finns många anledningar att göra studier in vitro, en är just att man kopplar bort kroppens ”försvar” mot det ämne man vill studera effekten av. Detta är avgörande om man studerar något som kroppen avvisar eller tar skada av i koncentrationer som har effekt.

Studien är, som sagt, en in vitro-studie som är utförd utanför kroppen, genomförd på så vis att forskarna, utan att ha cellernas vanliga system igång, dränker cellerna i silvernanopartiklar. Då finner de – hör och häpna – att cellerna tar upp silver.

Finns ingen anledning att invända mot detta argument så när som på ”…dränker cellerna i silvernanopartiklar…”. Det kanske står i studien, men var det inte silvernitrat som var det centrala hatobjektet i kritiken?

Silvernitrat är toxiskt och frätande och kan i sig ge upphov till cellskador. Hade forskarna använt sig av elektriskt genererade silverjoner så hade det gett bättre förutsättningar.

Vid det här laget vet du att skillnaden mellan ”elektrokolliodalt” silver och silvernitrat är avsevärda skillnader i koncentrationen. ”Elektrokolloidalt” framställt KS är extremt mesigt och därför harmlöst, jämförbart med 1,1 milligram silvernitrat per liter.

Det var förresten enprocentig (10 000 ppm stark) silvernitratlösning man förr i tiden droppade i nyföddas ögon för att undvika att gonorré skulle överföras från modern till barnet. I och med det så borde i stort sett alla barn ha skadats av det, kan man tycka, om det skulle vara så att Lundaforskarnas teori skulle vara korrekt. Barnen skadades dock inte.

Detta kommer verkligen som en överraskning från en företrädare för en 10 ppm-produkt! Man använde en koncentration som är 1000 gånger högre än Ionosil utan att skada, dessutom i form av förhatligt silvernitrat! Kan det ha något med att ögonen på barnen var ”inkopplade” in vivo, att kroppens försvarsmekanism verkade och eliminerade möjliga skadeverkningar av Ag+ och/eller NO3?

In vitro och in vivo går inte att jämföra…
In vitro-studier är som bäst designade för att studera olika processer på en döende kropp eller åtminstone en kropp som befinner sig i sent utvecklade sjukdomsfaser. Homeostas och andra normala biologiska processer är urkopplade och ger inte rättvisa för hur det ser ut i en fullt frisk kropp. Därför är de rätt meningslösa, speciellt om man inte gör en uppföljning med in vivo-studier som bekräftar de resultat som man erhåller i in vitro-studien.

Det är en kraftfull slutkläm som väl matchar de tidigare citaten. Det vi ska hålla i minnet när vi läser ”vetenskapliga” studier är

Därför är de (provrörsstudier, mitt förtydligande) rätt meningslösa, speciellt om man inte gör en uppföljning med in vivo-studier som bekräftar de resultat som man erhåller i in vitro-studien. / Anders Sultan – Ion Silver i ”När lögnerna inte räcker till…”

Håll detta i minnet när du läser referenser till studier både på skribentens sajt och hos andra silversäljare som hävdar att man kan åtgärda cancer, antibiotikaresistenta bakterier och liknande mirakler. Saknas uppföljande in vivo-studier som bekräftar resultaten så är provrörsstudier rätt meningslösa. Hur många av provrörsstudierna som säljarna länkar till backas upp in vivo, alltså på levande människor? Tipsa mig gärna i kommentarer, jag orkar inte läsa allt själv.

Märk väl att alla dessa tydliga citat kommer från en silversäljare som (hittills) ogenerat länkar till provrörsstudier till stöd för användning på levande människor. Att det går hem hos okritiska läsare som (desperat?) söker bot i KS är uppenbart.


Tre förtydliganden

1) Om jag nedvärderar in vitro-studier, varför skriva så mycket om dem? Skälet är att tydliggöra vad KS-produkter kan göra i laboratoriemiljö men att det sker med koncentrationer som är omöjliga att nå i levande människor, särskilt om det ska ske under en viss tid.

2) Jag har skrivit om det många gånger tidigare, men nytillkomna lär inte veta om det. För mig är det okontroversiellt att behandla kroppens ”ytor” med KS, koncentrationen är så extremt låg att det är harmlöst. Om det fungerar (utöver placebo) får du själv avgöra baserat på egna erfarenheter. Vill du brygga eget silvervatten för extremt låg kostnad så ger jag 12 seriösa tips för högsta kvalitet här.

3) Den påtagligt skadliga effekten av KS-användning är om det tillåts ersätta en fungerande behandling av en invärtes åkomma. Dit hör cancer, HIV, Ebola, antibiotikaresistenta bakterier och liknande.

 

 

 

 

 

Jag antar att du blir överraskad av att just jag, som flitigt kritiserar övertro om silvrets positiva effekter, tipsar om hur man kan göra bästa möjliga silvervatten i hemmet, men här är de likafullt. Märk väl att jag är helt seriös, inget är ”lur”! Om du tycker att någon eller några punkter är överflödiga så hoppa över dem.

  • Använd absolut rena glaskärl för tillverkning och förvaring.
  • Använd det renaste silver du kan hitta till elektroderna.
  • Håll silverstavarna absolut rena och tumma därefter inte på dem med fingrarna. Dels kan du tillföra lite salt, dels svavel från hudens proteiner. ”Men det måste vara försvinnande lite”, invänder du. Å andra sidan är det försvinnande små mängder silverjoner du producerar, varför försämra resultatet i onödan?
  • Använd äkta destillerat vatten fritt från föroreningar. Batterivatten och avjoniserat vatten är suboptimalt. Även om de är fria från joner innebär det inte nödvändigtvis att de är fria från föroreningar. I industriella sammanhang kan det uppfattas som en fördel då ledningsförmågan ökar och snabbar på silverjonproduktionen. För högsta kvalitet där snabbheten är mindre viktig bör du satsa på destillerat vatten trots (väsentligt?) högre pris.
  • Vilken spänning du ska använda på batterierna kan debatteras, det finns många åsikter (googla!) Högre spänning ger snabbare resultat, men även lite mer ”vanlig” elektrolys av vattnet till knallgas. Inte för att apparaten kommer att explodera utan för att de syreatomer som bildas kan störa genom att öka bildningen av svårlösligt silveroxid, en overksam produkt.
  • Om möjligt omrörning för att jonerna ska spridas i vattenvolymen och inte bara färdas i ett smalt stråk mellan elektroderna.
  • Rör inte om med hjälp av luftbubblor! De tillför syre som kan förena sig med silverjoner till overksam silveroxid. Dessutom finns alltid små mängder svavel i luften som bildar lika overksam silversulfid. Svavel i luften, vadå? Har du silverbestick vet du att de svartnar med tiden, det är silversulfid.
  • Kan du få fatt i ett riktigt långsmalt glaskärl där silverstavarna placeras riktigt långt från varandra blir omrörningen mindre viktig.
  • Förvara silvervatten mörkt, i slutet glaskärl, gärna svalt. Generellt blir kemiska reaktioner snabbare med temperaturen. Undvik stora behållare då ny luft inklusive syre, svavel och andra potentiella föroreningar tränger in var gång du korkar upp. Silver, särskilt joner, reagerar på ljus. Nördkunskap: Har du glasögon som mörknar i solsken kan de innehålla silverföreningar som kortvarigt säras av solljuset till fria silveratomer som ger svärtan. De som har åldern inne vet att ”förr” användes avsevärda mängder silver av fotoindustrin.
  • En ren silverjonlösning, åtminstone i koncentrationer vi talar om här, är klar som vatten. Är den något färgad finns andra ämnen, förmodligen med silver som del.
  • Vill du kontrollera om silvervattnet är en kolloid, innehåller små partiklar? Häll upp i ett litet glaskärl och lys med en smalstrålig ficklampa eller, ännu bättre, laserstråle (finns i kattleksaker, du har råd). Gör det i mörker så blir resultatet tydligt. I kolloider sprids strålen som från en strålkastare i dimma (som är en kolloid) Detta kallas Tyndall effect.
  • Testa om silvervattnet innehåller silverjoner genom att släppa ner några korn salt. Blir vätskan lite ”dimmig” beror det på att klorjonen (Cl-) från saltet förenat sig med Ag+ till svårlöslig silverklorid, AgCl. Det är meningslöst att använda denna silversalthutt för eget bruk då saltet gjort det verkningslöst, släng bort det. Men det är inte farligt!
  • Första gången du gör en sats ”hemkört silvervatten” bör du noga följa utvecklingen med klocka till hands. Avbryt och notera hur lång tid det gått från starten så snart någon av silverelektroderna börjar missfärgas. Vattnet är då maxat på silverjoner och resten faller ut som långt mindre aktiva partiklar/molekyler, t.ex. silveroxid. Nu vet du maxtiden för denna utrustning och strömkälla.

Det finns säkert ytterligare tips utöver dessa 13 som förbättrar kvaliteten på ditt silvervatten. Skriv dina förslag i kommentarerna.