MatFrisk Blogg

Vattuminskning är knappast ett gångbart begrepp idag, men det kan tjäna som utgångspunkt för att beskriva hur vetenskapligt tänkande handskas med faktiska observationer och gradvis, via ibland underbyggda hypoteser och förvirrande sidospår, bygger dagens förhärskande teori om landhöjning.

Bilden: Den postglaciala landhöjningens effekter på strandlinjer i Stockholmsområdet.

Sedan många hundra år har vi i Skandinavien observerat att land höjer sig ur havet och gamla farleder och hamnar blir osegelbara. Detta är ovedersägliga fakta men det är intressant att följa hur detta tolkas av sina tiders stora tänkare. Urban Hiärne, Emanuel Swedenborg, Anders Celsius och Carl von Linné är några kända svenskar, i några fall kända för betydande bidrag till dagens vetenskap, vars hypoteser om vattuminskning saknade substans och för dagens läsare kan verka direkt löjeväckande.

Över tid utmanades hypoteser och vederlades, en efter en. Samtidigt tillkom nya förslag och så länge de inte avvisats som felaktiga kunde de utgöra delar av en vetenskaplig teori. Det är nämligen så vetenskap i sin äkta form fungerar, den söker inte efter ”sanningen” eftersom vi inte har kunskap att avgöra vad som är ”sant”, den avvisar det felaktiga.

Det står inte i mänsklig makt att avgöra vad som är ”sant” (eller nästan sant) sånär som möjligen i ren logik och möjligen matematik. Redan när vi tar mycket små steg från dessa vetenskaper ökar risken avsevärt för att vi inkorporerar felaktigheter i dagens ”kunnande”. Riktigt problematiskt blir det när vi kommer in på ”mjuka vetenskaper” där prestige, pengar och personligt tyckande börjar dominera över jakten på det uppenbart felaktiga.

Jag räknar merparten av nutritionsforskning till mjuk vetenskap. Hittar du motsägelsefulla studier på ett och samma ämne ökar sannolikheten att endera, eller alla, bygger på felaktiga eller irrelevanta hypoteser, är felaktigt utförda och/eller felaktigt tolkade. Studier vars utfall inte kan* återupprepas är uppenbara kandidater för att hamna i den ärliga vetenskapens Soptunna.

Men även det är i en mening kunskap, de visar var sanningen knappast finns att söka.

Ibland händer det att vi accepterar eller förkastar en hypotes på felaktiga grunder eftersom observations- och mätmetoder har begränsningar. Detta kan leda till att vi ibland måste ompröva både accepterade och förkastade hypoteser och se om besluten var riktiga.

Det mest ovetenskapliga är att inte kunna/vilja ta till sig nya observationer och väga dem mot hittillsvarande åsikter. Galileo Galilei (1564 – 1642), mannen med en av de tidiga astronomiska kikarna, inbjöd en kollega att göra observationer via den och redogjorde sedan för sina tankar om detta. Kollegan replikerade att förevisningen och förklaringen var elegant och övertygande och han skulle ha trott på den om inte Aristoteles (384 – 322 f.Kr) sagt annat.

Denne kollega var, enligt mitt sätt att se det, en riktig korkskalle vars eftermäle förtjänar att flyta högt och synligt på okunskapens vidsträckta ocean.

Källa om Vattuminskning

*) Faktum är att vissa studier inte kan upprepas då etiska kommittéer inte skulle tillåta dem, ibland baserat på ifrågasatta åsikter.