”Nää, så ska det inte vara! Det ska gå ner…..”

Publicerat: 2015-04-11 i Blodsocker, Diabetes, glukos, Glykogen, Ketoner, Kolhydrater
Etiketter:,

Har diabetes typ 2 och varje gång jag går mina rundor STIGER blodsockernivån, oavsett om jag är fastande, har ätit, medicinerat eller ej. När jag frågar min läkare och diabetessköterska får jag till svar ” Nää, så ska det inte vara! Det ska gå ner…..”

Kommentar av Eta till ett tidigare inlägg

Etas kommentar kickade igång några okonventionella tankar om kroppens hantering av glukos/blodsocker och annat. Jag har av flera egna erfarenheter samma åsikt som Eta och när jag berättar om det för mina läkare så möts jag av misstro, det går emot vad de blev itutade och tvingades svara på tentor för att bli godkända under utbildningen. Fler människor med kritiskt och ingenjörsmässigt tänkande krävs i forskning, utbildning och vård.

När blodsockret, BS, sjunker för lågt blir man darrig, fumlig, har ingen ork kvar och kan i allvarliga fall få en ”känning”. Det senare är en inte helt ovanlig komplikation för de som behandlas med insulin.

Mitt BS är tämligen stabilt beroende på LCHF-kosten, då den utesluter nästan alla de BS-höjande kolhydraterna. Men ett par gånger har det hänt, utan att jag kunnat räkna ut varför, att BS legat nära 2 mmol/L på morgonen utan att det överhuvudtaget märkts i kroppen.

Jag är en nyfiken natur och experimenterar gärna till och med min hälsa, förutsatt att det ligger logik bakom. Den vanliga reaktionen hos en sockersjuk diabetiker typ 2 skulle vara att äta något sockerrikt för att höja BS, men istället gjorde jag närmast tvärtom!

Utan att äta något alls tog jag en promenad på drygt kilometern och mätte BS igen. Nu var det strax över 5 mmol/L, alltså ökade BS 3 enheter utan mat.

Men hur? säger traditionalister. Alldeles logiskt säger jag.

LCHF-are tar majoriteten av sin energi från fett. Levern spjälkar fett och utför en process som kallas glukoneogenes. Detta resulterar dels i ketonkroppar, fria fettsyror samt glukos, blodsocker. Min promenad satte igång denna process, gav energi för promenaden och laddade dessutom blodsockret. Så enkel är logiken.

Men fungerar detta för alla? Ja och nej. Man måste ”lära” kroppen att bränna fett Den absoluta majoriteten av svenskar är främst ”sockerdrivna”. SLV:s (Livsmedelsverkets) kostråd säger att upp till 60E% av energin skall komma från kolhydrater. Nu tror jag inte för ett ögonblick att SLV:s råd är normgivande för verkligheten. Den faktiska konsumtionen är nog för de flesta något lägre, men för vissa ungdomsgrupper kan den vara väsentligt högre. Läsk och godis!

Källa: Citat från ett inlägg på numera nedlagda Passagenbaserade MatFrisk

Inom den konventionella vården, inkluderande diabetes, betraktas glukos/blodsocker som den självklara och primära energibäraren, de övriga ses med misstänksamhet, bör undvikas eller behandlas. Men vad säger att det nödvändigtvis är så? Flertalet fysiologiska studier görs på ”normalkostare” med hög kolhydratkonsumtion och då är det naturligt om man får resultat som motsvarar dessa förutsättningar, alltså att glukos blir kroppens huvudsakliga energiråvara*. Om man å andra sidan gör fysiologiska studier på strikta LCHF-are kommer glukosen att spela en underordnad roll och fett som energiråvara* regerar.

En frisk och normalviktig människa runt 70 kg med en blodvolym på 5.5 liter har, ett par-tre timmar efter en måltid, ungefär 5 gram glukos fördelat i hela blodmängden. Detta motsvarar cirka 20 kcal och räcker för att promenera 300-400 meter, givet att du bortser från hjärnan, blodkropparna och diverse andra behov.

Glukos är på grund av sin molekylära uppbyggnad starkt hygroskopiskt, vattensugande. För att koncentrationen inte skall överstiga fysiologiskt acceptabla värden måste varje enskild glukosmolekyl omge sig med strax under 200 vattenmolekyler. Det blodsocker som inte omgående används av diverse organ kan korttidslagras som glykogen, långa mångförgrenade kedjor av glukos. Detta är betydligt mindre vattenkrävande, det krävs ungefär 2.7 gram vatten per gram glykogen. Ett ”normalförråd” om 500 gram glykogen fördelat i lever och muskler kräver 1,35 liter vatten för en total vikt om 1,85 kg.

Alternativt kan glukosen långtidslagras som fett. Fett är en ”förädlad” energibärare där stora delar av ursprungliga glukosens syremolekyler plockats bort. Det ökar energitätheten per gram vattenfri substans från 4 till 9 kcal/gram, 2,25 gånger, samt gör fettet oberoende av en tung ”vattenbuffert”. Ett kilo fettväv motsvarar 7500 kcal. Samma mängd energi i form av glykogen + nödvändigt vatten väger strax under 7 kilo!

Bara som ett tankeexperiment, hur många liter blod krävs för att fördela energin motsvarande 1 kilo fettväv i form av fysiologiskt önskvärda koncentrationer av blodsocker? För varje 20 kcal i form av fastevärden av blodsocker krävs 5,5 liter blod vilket för 7500 kcal ger svaret (7500/20) * 5,5 = 2 062,5 liter alltså i runda slängar uppåt 2 ton!

Nu är det få som konsumerar 7500 kcal/dygn, även om Gunde Svan under sin storhetstid var i närheten. Gamla tiders skogshuggare med manuella redskap låg kanske på 5000 kcal/dygn. Men även dagens ganska mesiga 2000 kcal/dygn fördelat som fasteblodsocker kräver styvt 1/2 ton blod, 1,85 kg glykogen + vatten alternativt 265 gram fettväv.

Sett ur detta kanske lite udda perspektiv är det inte underligt att människokroppen i den mån det är möjligt försöker göra sig kvitt överskottsglukosen i blodet. Hjärnan är en storförbrukare av energi alldeles oavsett om vi är vakna eller sover, tänker eller inte. Större delen av hjärnan (mer än 2/3, kanske 3/4) är av bifueltyp, kan använda glukos och/eller betahydroxybutyrat (en av de s.k. ketonerna) som energiråvara*. Så länge blodsockret är förhöjt är produktionen av ketoner nedreglerad och hjärnan kan då på egen hand eliminera ungefär 500 kcal/125 gram glukos ur blodet varje dygn. Ytterligare några gram används av de röda blodkropparna samt några andra småförbrukare, medan resten står till musklernas, leverns och fettvävens förfogande. Hjärtat är ett mycket väsentligt organ som uteslutande förlitar sig på en stadig tillförsel av fria fettsyror, blodsocker är för opålitligt.

Vid behov och om utrymme finns korttidslagras, som tidigare nämnts, en del som glykogen, resten långtidslagras (kan röra sig om allt från enstaka sekunder till storleksordningen år) i mer eller mindre önskvärda fettdepåer.


*) Jag använder uttrycket energiråvara för att markera att vare sig fetter, dess beståndsdelar fettsyror, ketoner, proteiner eller deras beståndsdelar aminosyror eller kolhydrater eller deras beståndsdelar monosackarider används direkt som energi i kroppen. Alla dessa samt ytterligare ett antal ”mellanformer” i energimetabolismen måste sist och slutligen raffineras till kroppens energivaluta ATP samt elektriska potentialskillnader i cellernas mitokondrier.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s