Arkiv för kategori ‘HbA1c’

Diabetes 2 är en progressiv sjukdom läser man överallt, bukspottkörteln arbetar för högtryck och till slut säckar den ihop. Varför gör den det?

Betaceller i de Langerhanska öarna i bukspottkörteln producerar insulin. Sammanlagt väger de under 2 gram, har ändlig arbetskapacitet och saknar egentlig backup. Njurarna är exempel på motsatsen. de har en kapacitet som är mångfalt högre än som behövs och dessutom dubbla. Evolutionen har gett oss förmågan att kunna avlägsna mängder av kvävehaltigt avfall (som t.ex. när man äter protein), dessutom dubbla uppsättningar!

betaceller

Vi har ett hormon (insulin) som kan sänka blodsockret och fyra ”stora”, adrenalin, kortisol, glukagon och tillväxthormon men även L-tyrosin, L-DOPA, dopamin och noradrenalin som kan höja det. Under evolutionen har det uppenbarligen varit ett mindre behov för människan att sänka ett högt blodsocker, däremot betydligt viktigare att höja ett lågt. I dagens läge med tusentals kvadratmeter ständigt tillgängliga ”näringsämnen” har villkoren förändrats radikalt. Nu finns ingen säsongsmässig variation, tillgången överstiger behovet och utbudet är raffinerat in absurdum.

Intill 1800-talet fanns inga födoämnen med raffinerade sockerarter att tillgå i större mängd annat än för överklassfolket. Totalt rörde det sig om i storleksordningen enstaka kilo per år.

  • Med den bakgrunden är det lätt att förstå att bukspottkörtelns betaceller utsätts för oerhört mycket större arbetsbelastning numera. Och till detta skall läggas andra kolhydrarika källor som frukt, potatis, ris och liknande.
  • Enligt den konventionella diabetesvården kan vi äta ”som alla andra”, eftersom det finns mediciner som kompenserar för våra svagheter.

Tvåans primära problem är att celler med insulinreceptorer inte tar till sig blodsockret i proportion till insulinsignalen. Betacellen, som frisätter och producerar insulin, mäter även blodsockret. Om den första dosen (insulin frisätts i ”vågor”) inte ger resultat så blir det mera. Till slut pågår frisättning och produktion närapå kontinuerligt och utan att betacellerna får komma till en naturlig vila.

Klart att dom överbelastas!

Ju mer vi äter av kolhydratrik mat desto tjurigare beter sig muskelcellerna, de bryr sig allt mindre om insulinsignalerna. Men till all lycka väljer fettcellerna att fortsätta att acceptera överflödsenergi (skadligt blodsocker) och lagra som fettväv, främst långtidsstabila mättade fetter.

  • Märk väl att fetma inte ”skapar” tvåor utan att ”tvåor” lagrar delar* av sitt BS-överskott som fett!

nafldLåt säga att du följer ”ät som vanligt och kompensera med mediciner”. Då kommer 200 – 300 gram av din mat att utgöras av blodsockerhöjande kolhydrater varav 10 gram* kan klistra fast sig som fett på mage, rumpa och lår. Vad värre är även som fettstrimmor i levern (NAFLD**) och bukspottkörteln.

Fasteblodsocker och HbA1c tenderar att stiga för varje år, varför?

När tvåor diagnosticeras så har de flesta inte nått vägs ände utan både betaceller och cellers insulinsvar har vanligen kapacitet kvar. Om vi då accepterar den konventionella vårdens ”ät vad du vill och kompensera” så belastar vi båda ändarna av blodsockerkontrollen (betacellernas insulinproduktion och muskelcellernas insulinsvar) och självklart försämras värdena.

Överskott av blodsocker kan vi få av stress eller andra sjukdomar, men den absoluta majoriteten passerar våra läppar.

Det finns mängder av statistik som ger en sammantagen och negativ bild av hur konventionellt behandlad diabetes typ 2, sockersjuka, utvecklas över tid. Trenden är så massiv och förutsägbar att vissa forskare gett den ett namn, naturalförloppet. Jag tror att nuvarande vård inte kan vända eller ens hejda förloppet. Istället för att öppet medge detta så klassificerar vårdens företrädare försämringen som ”naturlig” och undviker därmed kritik mot den egna oförmågan.

I dagens läge sprider sig LCHF-tänket över landet, via medias intresse och spontant mellan människor. Det finns mängder av skäl till varför detta sker och alla har med förbättrad hälsa hos flertalet att göra. En del förbättringar kommer efter månader eller veckor. Men sedan finns det en grupp människor där förbättringen är mätbar inom något dygn efter att man börjar en strikt LCHF-kost.

  • Det är hos de sockersjuka, diabetiker typ 2! Så snart man slutar ladda blodet via blodsockerhöjande mat så är merparten av problemet löst. Blodsockret sjunker spontant och du kan/skall gradvis minska din medicinering.
  • Tänk först, ät och mät. Blev det som du förutsåg? Om inte, var sprack det?

Du blir för den saken inte ”frisk” i betydelsen att allt blir som förr. Men du behöver inte kämpa med blodsockeröverskott som ger dig övervikt/fetma, högt blodtryck, ögonskador, gastropares, fotskador, impotens, irriterade torra slemhinnor och andra otrevligheter från naturalförloppets sjukdomsförteckning.

Det är den dagliga provokationen av kroppens bristande blodsockerhantering som fäller avgörandet. I helheten är ”festblodsocker” en pink i havet. För egen del så väljer jag bort ”sockermat” även till fest, ser ingen vits med att underhålla ett onödigt behov.

Dessutom får jag tillfälle att berätta för mina medgäster om detta.

Gå med i facebookgrupperna Smarta Diabetiker och Smarta Diabetikers Recept för att dela dina erfarenheter och ställa frågor till diabetiker av alla schatteringar med många års erfarenhet av lågkolhydratkost med fokus på ”riktig mat” snarare än industrins ”hitte-på”.

Källa: En tråd på Diabetesförbundets snart insomnade Debattforum


*) En person lägger på sig 20 ”trivselkilon” på 10 år, inte ovanligt sedan man skaffat sig ”Villa, Volvo och vovve”. De flesta av dessa kilon är vanligen fettväv med cirka 7500 kcal/kg, sammanlagt 150 000 kcal under 3650 dagar = 41 kcal/dygn. Det utgör förmodligen mindre än ett par procent av det dagliga behovet och motsvarar snäppet mer än 10 gram kolhydrater.

**) Mer om NAFLD: Leverförfettning och risk för kärlsjukdom  Fettbildande fruktsocker  Fruktos från frukt eller raffinerat socker?   Visat: fruktsocker ökar frossande  Fruktos och leverfett

Kalorisnål kost vänder typ 2

Källa: Dagens Medicin

Brittiska forskare ordinerade en specifik diet till 30 patienter som haft typ 2-diabetes mellan sex månader och upp till 23 år. Dieten pågick i åtta veckor och bestod av shakes och grönsaker. Efter den perioden övergick deltagarna till en så kallad isokalorisk kost som innebär att energin fördelas jämnt mellan kolhydrater, proteiner och fett.

Detta är lovande forskning även om den presenteras under annan flagg än den korrekta. Förra gången jag stötte på flera av forskarna i denna studie var 2011, även då under lågkalori-flagg. Antingen försöker de angripa problemet med matindustrins bidrag till sockersjukeutvecklingen genom att flyga under radarn eller så är de inte de skarpaste knivarna i lådan. Hoppas jag har fel i det sista.

Tyvärr är denna studie belagd med kostnader så för närvarande får jag hålla till godo med dess abstract. Very-Low-Calorie Diet and 6 Months of Weight Stability in Type 2 Diabetes: Pathophysiologic Changes in Responders and Nonresponders.

Type 2 diabetes mellitus (T2DM) is generally regarded as an irreversible chronic condition. Because a very-low-calorie diet (VLCD) can bring about acute return to normal glucose control in some people with T2DM, this study tested the potential durability of this normalization. The underlying mechanisms were defined.

Min tolkning: Sockersjuka, diabetes typ 2, anses allmänt vara en irreversibel åkomma. Då en kost med mycket lågt energiinnehåll ger snabb återgång till normal blodsockerkontroll hos vissa tvåor testar denna studie potentialen av uthållighet hos denna normalisering.

People with a T2DM duration of 0.5-23 years (n = 30) followed a VLCD for 8 weeks. All oral agents or insulins were stopped at baseline. Following a stepped return to isocaloric diet, a structured, individualized program of weight maintenance was provided. Glucose control, insulin sensitivity, insulin secretion, and hepatic and pancreas fat content were quantified at baseline, after return to isocaloric diet, and after 6 months to permit the primary comparison of change between post-weight loss and 6 months in responders. Responders were defined as achieving fasting blood glucose <7 mmol/L after return to isocaloric diet.

Min tolkning: 30 personer med typ 2 sedan 0,5 till 23 år följde en mycket energisnål kost (VLCD) under 8 veckor. Alla diabetesmediciner sattes ut vid studiens inledning. Därefter inleddes en stegvis och individuell anpassning till ”isocaloric diet” (Detta är tyvärr inte definierat i abstract men i Dagens Medicin anges det som lika mängd energi från fett, protein och kolhydrater) De som svarade väl på behandlingen, responders, var de vars fasteblodsocker var <7 mmol/l efter återgång till isokalorisk kost.

Weight fell (98.0 ± 2.6 to 83.8 ± 2.4 kg) and remained stable over 6 months (84.7 ± 2.5 kg). Twelve of 30 participants achieved fasting plasma glucose <7 mmol/L after return to isocaloric diet (responders), and 13 of 30 after 6 months. Responders had a shorter duration of diabetes and a higher initial fasting plasma insulin level. HbA1c fell from 7.1 ± 0.3 to 5.8 ± 0.2% (55 ± 4 to 40 ± 2 mmol/mol) in responders (P < 0.001) and from 8.4 ± 0.3 to 8.0 ± 0.5% (68 ± 3 to 64 ± 5 mmol/mol) in nonresponders, remaining constant at 6 months (5.9 ± 0.2 and 7.8 ± 0.3% [41 ± 2 and 62 ± 3 mmol/mol], respectively). The responders were characterized by return of first-phase insulin response.

Min tolkning: Vikten minskade och förblev stabil över 6 månader. 12 av 30 deltagare nådde ett fasteblodsocker <7mmol/l efter återgång till isokalorisk kost (responders) och 13 av 30 efter 6 månader. Responders var de med kortare tid som diabetiker samt högre initial insulinnivå i plasma. HbA1c föll från 7,1 till 5,9 hos responders och från 8,4 till 8,0 hos de övriga. Responders kännetecknades genom att de återfick ”first-phase insulin response” (Hos friska utsöndras insulin i två steg, en första skvätt och sedan, vid behov följer resten. Hos ”riktiga tvåor” är svaret mycket mesigare, ungefär som att pissa i tofflorna.)

A robust and sustainable weight loss program achieved continuing remission of diabetes for at least 6 months in the 40% who responded to a VLCD by achieving fasting plasma glucose of <7 mmol/L. T2DM is a potentially reversible condition.

Min tolkning: En stabil viktminskning resulterade i återgång av diabetes under minst 6 månader hos de 40% som svarade på en kraftigt energireducerad kost. Diabetes typ 2 har potential att vara en reversibel åkomma.

Dagens Diabetes sammanfattar:

Samtliga individer hade tappat en hel del i vikt under åttaveckorsdieten, vilket höll i sig under de sex månaderna. Troligtvis ledde det till en minskad fettinlagring i lever och bukspottkörtel vilket hade positiva effekter på insulinproducerande celler, skriver forskarna. De påpekar dock att metoden kräver motiverade patienter eftersom deltagarna endast fick äta max 700 kalorier om dagen.

I detta abstract finns tyvärr inte närmare fakta om kost och mätvärden. Deras tidigare studie från 2011, däremot, är väl dokumenterad och jag kommer tillbaka till den framöver.

En större randomiserad studie inom området är på gång, och kommer att inkludera 280 patienter med typ 2-diabetes som ska få leva på en kalorisnål diet.

Det vanliga sättet att beräkna energi i mat går till så att man, i en bombkalorimeter, bränner en noga vägd mängd mat i rent syre och mäter den värme som bildas. I förutsättningarna ingår att man bara räknar den energi som kroppen faktiskt kan utnyttja, därför kompenserar man för fiberinnehåll samt oanvändbara restprodukter från proteiner.

Bombkalorimeter

De som arbetar professionellt med detta tycker att det hela är självklart, medan vi lekmän gärna invänder att ”…vår kropp är ingen förbränningsugn”. Men hur är det nu med den saken, är sådan kaloriräkning relevant eller bullshit?

Den energi vi kan utvinna ur mat finns i kemiska bindningar mellan de atomer som bygger upp den. Vissa bindningar kan vi inte lösa upp, t.ex. de i fibrer, medan de flesta andra är betydligt enklare att utnyttja.

Att kroppens metabolism, ämnesomsättning, från mat till energi + restprodukter inkl. värme är så ofattbart komplicerad beror på att

  • Energiutvinningen skall ligga på en praktiskt användbar nivå. Inte för fort, inte för långsamt.
  • Vi skall kunna öka/minska energiutvinningen i en blink samt ta energi från olika källor och förråd. Dit räknas i princip varje del av kroppen. Dels de uppenbara förråden i form av glykogen och fett men även vävnader och annat som byts ut och återvinns eller förbrukas.
  • Vi skall kunna spara/lagra den energi som vi för ögonblicket inte använder i former som kroppen åtminstone inte far illa av.
  • Vi skall identifiera och utnyttja byggstenar i födan inklusive de unika i s.k. essentiella näringsämnen samt av dessa bygga kroppens små och stora beståndsdelar. Dit hör proteiners beståndsdelar, aminosyror, samt några speciellt krökta fettsyror.

Enzymer är högt specialiserade verktyg som gör detta möjligt. De bearbetar födoämnet, delar, stuvar om och bygger samman. Detta sker bl.a. med hjälp av väte och syre från vattenmolekyler. (Därför är vatten kroppens viktigaste näringsämne!) Maten spjälkas och delarna används på olika sätt, energi utvinns och så sänks gradvis den kvarvarande energin. Enligt de universella energilagarna så kan ingen sådan omvandling ske utan ”energikostnad” vilket betyder att det alltid uppstår förluster, värme.

Till slut når man vägs ände och det återstår i princip inget värdefullt för kroppen att utvinna. Det betyder inte att restprodukterna saknar energi, bara att det för människan åtkomliga näringsinnehållet är uttömt.

Utgångsläget, maten, är lika vare sig man bränner eller äter den. Slutresultatet är också detsamma, i huvudsak koldioxid och vatten. Om man jämför bindningsenergierna i utgångsmaterial och slutresultat så är mellanskillnaden det som förbränningen i bombkalorimetern kan mäta respektive kroppen kan utvinna.

Så det är relevant att mäta energiinnehållet i mat genom förbränning i bombkalorimeter?

Men…

Man måste också ta hänsyn till hur olika näringsämnen påverkar kroppens hormoner. De styr nämligen hur kroppen fördelar, förbränner och lagrar energi. Beroende på vilken ”metabol väg” som maten tar genom kroppen blir det lite olika fördelning mellan praktiskt användbar energi och omvandlingsförluster i form av värme. Dessutom finns det absoluta begränsningar vad ett visst näringsämne kan ”bygga” i kroppen. Kolhydrater kan enbart användas som energi eller lagras som glykogen/fett, men bygger (självständigt, åtminstone) inte muskler. Utöver glykogen (s.k. animal stärkelse) finns föga positiv användning för monosackarider i kroppens makrostruktur. (Se viktig anmärkning nedan)

Man kan alltså inte bara addera och subtrahera kalorier i form av mat, grundläggande energibehov och motion. Den som motionerar frenetiskt förbrukar energin så snabbt att maten inte ”hinner” påverka hormonerna på samma sätt som den med en mera avslappad livsstil. Det senare behöver inte skyllas på lathet utan kan lika väl bero på hälsoskäl, ålder eller liknande.

Motionsfreaks ser ett närmast linjärt samband mellan energiintag, energiutgifter och viktförändring. De utgör InoUterna, de som räknar kalorier. Vi andra har lättare att upptäcka att sambandet inte är så enkelt. En tillfällig överätning ger inte den förväntade viktuppgången och traditionell kalorirestriktion leder oftast till hungerkänslor och besvikelser snarare än viktnedgång. Stephan Rössner, den kände InoUtförespråkaren, har i ett ögonblick av klarsyn kallat det för ”gummibandseffekt”.

Om vi äter med avsikt att styra våra hormoner att bete sig ”lugnt” så är sannolikheten mycket större att vi kontrollerar ätandet så att vi smärtfritt uppnår en rimlig energibalans/viktbalans.  För mig fungerar LCHF utmärkt.


Inte mindre än 84% av kroppens antal celler är röda blodkroppar. Se även detta blogginlägg på MatFrisk. I blodet cirkulerar dessa tillsammans med monosackarider som gärna klibbar fast vid de röda blodkropparna och sänker eller eliminerar deras förmåga att transportera syre och koldioxid. Detta sker ständigt hos alla men är särskilt tydligt hos diabetiker med förhöjt blodsocker. Man mäter antalet sådana förstörda röda blodkroppar och anger resultatet som HbA1c, irrelevant kallat ”långtidssocker”. I runda slängar 4-5% av alla röda blodkroppar hos ”friska” (ickediabetiker) har därför nedsatt eller ingen funktion. Hos diabetiker är det värre ändå.

Blunda en stund och tänk efter; 4-5% eller mer av 84% av alla kroppens celler är dysfunktionella, de gör inte sitt jobb! Hur smart är det då för en idrottsman att kolhydratladda?

Sockersjuka, diabetes typ 2, är i de flesta fall en förvärvad åkomma som beror av livsstil och miljö.

Det har skett en enorm ökning av typ 2-diabetes sedan insulinets upptäckt 1921. Då räknar man med att ungefär 0,1-0,2 procent av befolkningen var drabbade mot dagens 8-10 procent i Sverige och så mycket som 25 procent i Mellanöstern.

Källa: Leif Groop, diabetesportalen.se

Det som förändrats sedan början av förra seklet och mångfaldigat förekomsten av sockersjuka med 40 – 100 gånger är sannolikt livsstil inklusive mat och miljö. Vanligen beskrivs sockersjukan i mycket negativa ordalag och som en ständig utförsbacke mot en förtida inflyttning i den slutliga ”ettan med lock”.

Så dyker en mycket omfattande svensk observationsstudie upp och ger ett helt annat perspektiv, Excess Mortality among Persons with Type 2 Diabetes. Genom vänligt tillmötesgående från NEJM har jag fått tillgång till studien i fulltext.

The excess risks of death from any cause and death from cardiovascular causes among persons with type 2 diabetes and various levels of glycemic control and renal complications are unknown.

Min tolkning: Den totala överdödligheten såväl som den i hjärt- och kärlsjukdomar bland diabetiker typ 2 i relation till blodsockerkontroll och njurkomplikationer är okända.

Studien är daterad 29 oktober 2015, men trots sitt sensationella innehåll har den ännu inte gett något eko vare sig i press eller bland de bloggare jag brukar besöka.

435 361 diabetiker typ 2 i Sverige matchades med 2 117 483 kontrollpersoner med början 1/1 1998 till dess studien avslutades på nyårsafton 2011. De följdes i genomsnitt i 4,6 resp. 4,8 år och i de båda grupperna avled 17,7% respektive 14,5%. Studien innehåller en mängd statistik som går bra att följa men är för omfattande att återge.

The excess risks of death from any cause and cardiovascular death increased with younger age, worse glycemic control, and greater severity of renal complications.

Min tolkning: Överdödligheten ökade bland de yngre, vid sämre blodsockerkontroll samt vid ökad grad av njurkomplikationer.

Table 3På min Mac/Chrome går det att förstora tabellen till perfekt läsbarhet, vet ej hur andra kombinationer beter sig.

Man använder HbA1c, ett mått på glykering (spontan försockring, även felaktigt kallat långtidsblodsocker) i blodet som ett mått på blodsockerkontroll. Röda blodkroppar har en livslängd på runt 120 dagar varefter de återvinns och ersätts med nya. Denna kontinuerliga omsättning gör det möjligt att uppskatta graden av blodsockerkontroll under lite drygt den senaste månaden. De enkla sockerarterna glukos och fruktos i blodomloppet kletar gärna fast vid de röda blodkropparna som då skadas och inte längre fungerar som de ska och ökar förekomsten av s.k. senkomplikationer. I denna studie var det genomsnittliga HbA1c-värdet i patientgruppen inledningsvis 54,3 mmol/mol och man valde av någon anledning det mesiga värdet 52 mmol/mol som gräns för ”god blodsockerkontroll”.*

I studien finns översiktliga tabeller över risker i förhållande till åldersgrupper, HbA1c, grad av njurproblem samt ytterligare några samlingsgrupper. Självklart ökar den absoluta dödsrisken med stigande ålder oavsett om man är sockersjuk eller ej, men överraskande nog är dödligheten bland diabetiker äldre än 65 år, utan njurproblem och med HbA1c < 52 mmol/mol* (observera kommentaren längst ner på sidan!) jämförbart eller bättre än för motsvarande kontroller!

I texten nämns blodfettssänkande medicinering (förmodligen avser man statiner) flera gånger. I tabellerna särredovisas inte män och kvinnor, däremot fann jag följande:

Similar hazard ratios were generally found among men and women…

Min tolkning: Generellt var riskerna likartade för män och kvinnor…

En tanke: Kvinnor tenderar att vara ”duktigare” och det är därför troligt att de följer givna råd och recept i större utsträckning än män som dels är slarviga, olydiga och allmänt rebelliska. Om det stämmer, varför är då riskerna jämförbara, har medicinering bara minimal betydelse?

There was also a time interaction, in which the adjusted hazard ratios for death from any cause among patients with diabetes as compared with controls were significantly lower during the last 7 years of follow-up (2005 or later) than during the initial 7 years of follow-up (before 2005) (hazard ratio in the last 7 years of follow-up, 1.13 [95% CI, 1.12 to 1.14]; hazard ratio in the initial 7 years of follow-up, 1.17 [95% CI, 1.15 to 1.19]; P = 0.004 for interaction). Similar results were observed for cardiovascular mortality (hazard ratio in the last 7 years of follow-up, 1.11 [95% CI, 1.09 to 1.12]; hazard ratio in the initial 7 years of follow-up, 1.19 [95% CI, 1.16 to 1.22]; P<0.001 for interaction). Hazard ratios according to age group during the initial 7 years of follow-up and the last 7 years of follow-up for death from any cause and for cardiovascular death are shown in Figure 1.

Min tolkning, i korthet: Det uppträdde även en tidsberoende aspekt, total dödlighet bland diabetiker gentemot kontrollgruppen sjönk under den senare halvan av studien (2005 och senare)

Jag själv började tillämpa LCHF-tänket från och med 17 november 2005 och har följt dess utveckling. Till en början spåddes dess anhängare en bråd död, det fanns till och med vissa dietister som satte en gräns på ett halvår i återstående livstid. Under de första åren hade TV- och radiojournalister svårigheter att uttala LCHF utan att staka sig, i tidningarna fanns alltid ”faktarutor” där diverse auktoriteter förklarade hur vansinnigt det var att äta fett och undvika kolhydrater. ”Hjärnan behöver 120 gram glukos varje dygn, annars…”

Fler och fler anammade LCHF trots denna skrämselpropaganda, även diabetiker typ 2 som upptäckte att blodsockerkontrollen blev så mycket enklare. Frågan nu är om sänkningen i dödsrisken för diabetiker typ 2 efter 2005 har något med LCHF att göra? I vilket fall verkar inte ökningen av smörkonsumtion, mindre margarin, mindre bröd och sockerrika produkter ha varit negativt.


*) Enligt Svensk Förening för Diabetologi är 52 mmol/mol gränsen mellan acceptabel och otillfredsställande blodsockerkontroll.

Rekommendationer HbA1c

Med traditionella kostråd (kaloribegränsning, lågfett, fullkorn, fiberrikt och ”långsamma” kolhydrater), medicinering och motion är det inte lätt för en diabetiker typ 2 att hamna bättre än i gruppen ”Acceptabel kontroll”. För att uppnå Optimal kontroll krävs tämligen aggressiv medicinering vilket kan resultera i en energibrist i blodomloppet som oftast beror på hypoglykemi. Genom att begränsa totala mängden kolhydrater i maten minskar insulinbehovet och risken för hypoglykemi avsevärt vilket gör att det är fullt möjligt, till och med ganska lätt, att uppnå optimal kontroll utan att riskera hypoglykemi.

 

Intensiv glukoskontroll ledde till färre hjärt–kärlhändelser än gängse glukoskontroll hos patienter med typ 2-diabetes men minskade inte risken att dö. Det visar en uppföljningsstudie presenterad i New England Journal of Medicine.

Hjärt–kärlsjukdom är den ledande orsaken till komplikationer och dödsfall hos personer med typ 2-diabetes. Tidigare studier har visat motstridiga resultat avseende kopplingen mellan intensiv glukoskontroll och mortalitet.

Källa: Läkartidningen – Intensiv glukoskontroll kopplad till lägre risk för hjärt–kärlhändelser

I det abstract jag når via artikeln framgår inte vad som menas med ”intensiv glukoskontroll”. Min gissning är att man menar preparat av diverse slag för att inte patienterna skall tvingas sortera i sina matvanor.

Apoptos är en avsiktlig och nödvändig förstörelse av kroppens celler och kallas programmerad celldöd. Den inleds redan tidigt i fosterlivet pågår ständigt hos alla människor och är en nödvändig förutsättning för ett långt och friskt liv.

  • Du har kanske sett bilder på mycket små foster där händer och fötter närmast ser ut som klubbor för att bara några veckor senare ha både fingrar och tår. Det som gör denna utveckling möjlig är apoptos som gradvis avlägsnar överflödiga vävnader som ligger mellan fingrar och tår.
  • Du har kanske hört talas om HbA1c, glykerat blodsocker, som felaktigt brukar kallas långtidsblodsocker. Det är en process där glukos i blodet klibbar fast vid proteiner i de röda blodkropparna. För att kompensera för detta och andra ”nötningsskador” elimineras blodkroppar genom apoptos och ersätts med nybildade. Vanligtvis anges blodkropparnas livslängd till ungefär 4 månader/120 dagar, men nyare data antyder att den kan vara så kort som 90 dagar och upp till över 140 dagar om blodsockerbelastningen är låg.

Apoptos kan starta av olika anledningar, t.ex. utveckling av vävnader (ex. fingrar och tår), skador i cellens DNA, skador från fria radikaler (ROS), glykeringar, virusinfektioner, brännskador och lite mer ospecifik 
stress”.

Mitokondrie

Celler innehåller hundratals eller fler mitokondrier som omvandlar ketoner, fettsyror och pyruvat till den energivaluta som kroppen använder, ATP (adenosintrifosfat). 

  • Mellan det yttre och inre membranet finns cytochrome c från elektrontransportkedjan som är den enskilt största producenten av ATP. När apoptosen går igång blir mitokondriens yttre membran poröst och släpper ut cytochrome c till cellvätskan, cytoplasman. I en serie händelser aktiveras diverse enzymer, de sista i kedjan är caspase 3 och caspase 7, som bryter ner cellen i sina beståndsdelar för återvinning.
  • Märk att cytochrome c har dubbla roller, dels deltar den i mitokondriens energiproduktion och dels drar den igång apoptosen när den hamnar i cellvätskan.

Cancerceller använder stora mängder glukos för sin energiförsörjning när deras mitokondrier är defekta. I en frisk cell kan en glukosmolekyl ge uppåt 38 ATP totalt varav 2 (netto) produceras i cellvätskan genom syreoberoende fermentering och resten i mitokondrien. I en cancercell fungerar inte mitokondrien, den har ”hängt sig”, reagerar inte på tilltal och kan därför inte dra igång den apoptos som skulle eliminera den gravt funktionsodugliga cancercellen.

I Socker, särskilt fruktos, gynnar cancer motiverade jag varför man bör motverka cancer genom att inte ge dem glukos samtidigt som man bör undvika att stimulera deras celldelning via fruktos.

Hur många vårdavdelningar serverar cancersjuka socker i kaffet, tårtor, kakor, bullar, juice, läskeblask och annat sockersötat?

Begreppet Glykemiskt Index, GI, myntades i början av 80-talet av David Jenkins, Toronto, som ett hjälpmedel för att bedöma kolhydraters inverkan på diabetiker typ 2 (sockersjuka). Trots sina uppenbara svagheter har måttet fått ett starkt genomslag även bland gemene man.

Clinical trials using antihyperglycemic medications to improve glycemic control have not demonstrated the anticipated cardiovascular benefits. Low–glycemic index diets may improve both glycemic control and cardiovascular risk factors for patients with type 2 diabetes but debate over their effectiveness continues due to trial limitations.

Min tolkning: Kliniska försök att förbättra blodsockerkontroll med medicinering har inte lett till förväntade fördelar vad gäller hjärt- och kärlsjukdom. Kost med lågt GI kan möjligen (may) förbättra både blodsocker kontroll och riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdom för patienter med diabetes typ 2, men dess effektivitet ifrågasätts.

Källa: Effect of a Low–Glycemic Index or a High–Cereal Fiber Diet on Type 2 Diabetes A Randomized Trial – David Jenkins et al (JAMA 2008)

Diabetiker typ 2 (sockersjuka) har en nedsatt förmåga att använda glukos (blodsocker) som energiråvara. Alla kolhydrater byggs i huvudsak upp av tre monosackarider (enkla sockerarter), glukos, fruktos och galaktos (finns endast i mjölkprodukter). Alla har samma molekylära sammansättning av kol, väte och syre, men skiljer sig åt hur de är uppbyggda. Våra kroppar kan direkt använda glukosmolekyler, de båda andra först efter att de bearbetats i levern till glykogen/glukos och/eller fett.

Vi kan inte direkt använda sammansatta kolhydrater, di– och polysackarider. Till dessa hör vanligt vitt socker (glukos + fruktos), laktos (mjölksocker: glukos + galaktos), maltsocker (glukos + glukos) och stärkelse (polysackarider av glukoskedjor). Dessa måste först bearbetas i mag– och tarmkanalen innan de kan tas upp via tunntarmen eller bearbetas av tjocktarmens bakterier.

De som redan från början är monosackarider eller snabbt spjälkas till sådana är de som lättast tas upp. De mer sammansatta (s.k. komplexa kolhydrater), stärkelse, tar betydligt längre tid på sig. Till yttermera visso finns glukoskedjor som inga enzymer i tunntarmen rår på, fibrer. Det beror på att de fogas samman i ett annorlunda mönster som det krävs bakterier att bryta.

Ren glukos, maltsocker (från öl), rikt förgrenad stärkelse (amylopektin), vitt socker, mjölksocker och liknande absorberas snabbare än de flesta övriga och man kan mäta förhöjda halter av blodsocker redan inom några minuter. Vitt socker och mjölksocker ger ett lägre och mer utdraget blodsockersvar då hälften av deras monosackaridinnehåll (fruktos och galaktos) inte registreras av blodsockermätare och först måste metaboliseras i levern innan de blir glukos. Raka stärkelsekedjor, amylos, tar också lite längre tid då enzymerna bara kan angripa från ändarna och det tar längre tid.

All mat som innehåller kolhydrater kommer att påverka vårt blodsocker och det kan ske mycket snabbt som när det gäller glukos eller betydligt långsammare om det sker från ett livsmedel som har kvar ett skyddande fiberhölje runt sina kolhydrater som t.ex. fiberrika och obearbetade grönsaker. Mellan dessa ytterligheter ryms de som har stort innehåll av fruktos och galaktos samt stärkelse med raka glukoskedjor.

Dessa samband återspeglas i Glykemiskt Index, kolhydratdominerade livsmedels förmåga att höja blodsockret. Är GI lågt så tar det lång tid och om det är högt går det fort. Eftersom diabetiker typ 2 har nedsatt förmåga att använda glukos i blodet kan ett livsmedels GI ge tips om vad man i första hand bör undvika. Ett mer utvecklat mått, Glykemisk belastning (GL), tar dessutom hänsyn till hur mycket man äter. Den som äter ”kryddmängder” av något med högt GI påverkas totalt sett obetydligt jämfört med den som äter stora mängder av något med lägre GI. Vare sig GI eller GL tar hänsyn till att fruktos har betydligt större skadeverkan på kärl och HbA1c (glykerat blodprotein, ”långtidsblodsocker”) än glukos.

Åter till studien:

Den 6 månader långa studien bekräftar att lågGI-kost ger en något bättre blodsockerkontroll än en högfiberkost. Långtidsblodsockret (HbA1c) minskade med i genomsnitt 0.50% på en låg-GI-kost mot 0.18% på en högfiberkost*. Vill man vara enfaldigt positiv så kan man säga att lågGI är drygt (0,50/0,18) 2.7 gånger bättre än högfiberkost. Men om man skall vara uppriktig så är det inte mycket att komma med, den absoluta skillnaden är 0.32% och när jag jämför det med det högsta ”normala” HbA1c (6.0%) så utgör det en ynka 20-del! Riktigt så tydlig är man inte i studiens slutsats:

”In patients with type 2 diabetes, 6-month treatment with a low-glycemic index diet resulted in moderately lower HbA(1c) levels compared with a high-cereal fiber diet.”

Det mediokra resultatet beror av studiens förutsättningar. Det krävs inte särskilt stora medicinska och fysiologiska kunskaper för att räkna ut att en sjukdom som beror på att kroppens förmåga att hantera glukos (druvsocker) är beroende av mängden av detta ämne i maten. I denna studie åt lågGI-gruppen i medeltal 44E% och högfibergruppen 47.5E% vid studiens slut. Alla sockerkedjor (kolhydrater) bryts oundvikligen ner till sina enkla beståndsdelar och tas upp som glukos, fruktos och galaktos. Utan att känna deltagarnas mat i detalj går det inte att bedöma fördelningen mellan dessa tre enkla sockerarter.

Studien tar hänsyn till GL, kombinationen mellan GI och den faktiska mängden kolhydrater i födoämnet. Det ger en rättvisare bild av hur födoämnet påverkar blodsockrets maximalnivå, men den totala mängden som skall bearbetas är likafullt entydigt beroende av den mängd som finns i födan.

En svaghet är att det inte finns någon kontrollgrupp på ”vanlig kost”. Användningen av en högfiberkost beror på att ”We selected a high-cereal fiber diet treatment for its suggested health benefits…”. Dess antagna hälsofrämjande effekter?

Djupt inne i studien finns dolda ljuspunkter:

Jenkins - exkluderade ur studie

Bland de 75 högfiberdeltagarna (bilden ovan till vänster) uteslöts sammanlagt 8, 3 för att de behövde högre medicinering för sitt blodsocker, 3 för att de minskade! Av de 80 i lågGI-gruppen (till höger) uteslöts inte mindre än 23 stycken. Inte mindre än 13 minskade medicineringen medan 2 måste höja den. Enligt min mening är detta ett mycket viktigt utfall av försöket, långt viktigare än den mediokra skillnaden i HbA1c!


*) Det har mycket stor betydelse i vilken form kostfibrerna finns, tillsatta kostfibrer och sådana som gått igenom en raffineringsprocess har obetydlig inverkan i jämförelse med de som finns i sin naturliga form. Min plan är att återkomma med mina tankar om detta.

Short-term fasting dramatically lowered overnight fasting and 24 h integrated glucose concentrations. Carbohydrate restriction per se could account for 71% of the reduction.

Min tolkning: Kort tids fasta sänkte dramatiskt fasteglukos och integrerade glukoskoncentrationer, mätta som area under blodsockerkurvan.*

Källa: NCBI/Metabolism

Förhöjt blodsocker, hyperglykemi, förbättras när patienter med diabetes typ 2 sätts på viktminskningsdieter och effekten följer snart efter kostförändringen. Enligt studiens abstract kan det bero på lägre energitillförsel (kaloribegränsning), lägre kolhydratinnehåll i viktminskningsdieten och/eller viktminskningen i sig.

1) Sju försökspersoner med obehandlad diabetes typ 2 studerades i en crossoverdesign**.

2) Deltagarnas utgångsvärden mättes från en standardkostkost med 55E% från kolhydrater, 15E% protein och 30E% fett. Därefter fick de, i slumpad ordning, delta i två 3 dagars försöksperioder med en mellanliggande ”washout-period”*** om 4 veckor.

3) Den ena tredagarsperioden innebar strikt fasta, under de sista 24 timmarna mättes bland annat blodsockret.

4) Under den andra tredagarsperioden åt man en ”tillräckligt” energirik kost som var kolhydratfri.

Standardkosten resulterade i fasteblodsocker på 10,9 mmol/L, den kolhydratfria gav 8,9 mmol/L och strikt fasta 7,1 mmol/L.

Arean under blodsockerkurvorna**** minskade 35% under det kolhydratfria dygnet och 49% vid strikt fasta.

Blodsockerkurva, schematisk

Bilden: Exempel på blodsockerkurvor (ej från studien). Ju närmare ”Frisk” den hamnar dess bättre

En motsvarande jämförelse gjordes även för insulin och där minskade arean 48% respektive 69%. Nattvärden för såväl insulin som glukagon förblev oförändrade.

Short-term fasting dramatically lowered overnight fasting and 24 h integrated glucose concentrations. Carbohydrate restriction per se could account for 71% of the reduction. Insulin could not entirely explain the glucose responses. In the absence of carbohydrate, the net insulin response was 28% of the standard diet. Glucagon did not contribute to the metabolic adaptations observed.

Min tolkning: Kort tids fasta sänkte fasteblodsocker och minskade arean under blodsockerkurvan dramatiskt. Kolhydratrestriktion kunde förklara 71% av sänkningen. Insulin kunde inte helt förklara blodsockersvaren. I frånvaro av kolhydrater var insulinsvaret 28% av det vid standardkosten. Glukagon bidrog inte till de metabola förändringar som observerades.

Mina reflektioner:

1) Oavsett vad vi för stunden stoppar in i munnen så kommer våra kroppar att försöka få fatt i det den för ögonblicket behöver och spara eventuella överskott för senare användning. Överskotten kan räcka till nästa måltid eller betydligt längre än så. Övervikt och fetma kommer från upprepade sådana ackumulerade överskott med alltför få/små underskott. Viktnedgång beror på ackumulerade underskott som resulterar i ”uttag” ur förråden.

2) Om vi inte äter något alls, som vid strikt fasta, kommer allt vår metabolism kräver att tas från våra kroppar.

3) Vi bär med oss glykogen (mångförgrenade kedjor av monosackariden glukos) om cirka 500 gram/2000 kcal. 400 – 450 gram finns i våra muskler och kan uteslutande användas i precis de muskelceller där de lagras. 50 – 100 gram lagras i levern och kan exporteras via blodet dit där det bäst behövs om så det är en särskilt belastad muskel, våra röda blodkroppar eller de primitivare delarna av hjärnan.

4) Den som äter ungefär som standardkosten ovan där kolhydrater dominerar energitillskottet kommer självklart att ha sin ämnesomsättning väl anpassad till kolhydrater och under de två första dygnen av den strikta fastan tar större delen av glykogenförrådet slut.

5) När det inträffar har kroppen redan börja justera ämnesomsättningen så att nödvändig energi tas där den finns att få, kroppens lager av fett och protein.

6) Förbättrade blodsocker- och lägre insulinnivåerna beror på att man inte äter några kolhydrater, mer uttalat vid fasta som snabbare tömmer glykogenförråden.

7) Det kommer kanske inte som en överraskning att strikt fasta i mycket liknar strikt LCHF, där en stor del av energin kommer från fett.


Abstract: Comparison of a carbohydrate-free diet vs. fasting on plasma glucose, insulin and glucagon in type 2 diabetes – Nuttall FQ, Almokayyad RM, Gannon MC

*) Jag tolkar ”integrated glucose concentrations” som ett mått på arean under glukoskurvan, i detta fall under 24 timmar.

**) Crossover innebär att varje deltagare dels är sin egen kontrollperson samt deltar i alla varianter av försöken. Fördelen är att inga osäkerheter i randomisering slipper igenom och man når därför statistiskt högre säkerhet med färre deltagare. Nackdelen är att tidsåtgången blir större p.g.a den nödvändiga washout-tiden.

***) En washout-period används för att eventuella effekter av ett försök inte skall påverka ett senare försök.

****) Arean under blodsockerkurvan kan ses som ett mått på hur stor skada (glykering, ”försockring”) som blodsockret kan hinna göra på dels blodproteinet HbA1c och för den del även alla proteiner som kommer i kontakt med blod.

Jag har enbart läst abstract och kan därför ha missat väsentliga uppgifter.

 

Kosten viktig för barn med ADHD?

Publicerat: 2015-03-16 i ADHD, Blodsocker, HbA1c
Etiketter:

Ny forskning från Uppsala universitet talar för att barn med ADHD har påverkad blodsockerreglering. Detta skulle i sin tur kunna påverka barnens förmåga att koncentrera sig. Det skulle också kunna innebära att kosten kan vara viktig för barnens symtom.

Källa: Uppsala Universitet

Tidigare har professorn i barn- och ungdomspsykologi, Frank Lindblad, i samarbete med kollegor från Uppsala Universitet funnit att unga med ADHD har betydligt lägre kortisolvärden än barn utan denna diagnos.

– I tidigare studier har vi visat att äldre barn med ADHD har lägre värden av stresshormonet kortisol än andra barn. Kortisol är också ett viktigt hormon för vår ämnesomsättning och har bland annat betydelse för regleringen av blodsockernivån.

Jag har för egen del varit tvungen att äta kortisol under lång tid, till en början rätt hög dos, sedan avtrappande. Nu efter 1 1/2 år är jag nere på 2.5 mg två gånger i veckan från 20 mg varje dag. Eftersom jag är diabetiker så mäter jag mitt blodsocker och fann att det omöjligt gick att hantera ens med strikt LCHF som fungerat väl tidigare.

– Sedan tidigare vet vi också att barn med ADHD oftare än andra är överviktiga och gärna väljer att äta en kaloririk kost. Teoretiskt skulle en mindre välfungerande reglering av blodsockret kunna hänga samman med både deras övervikt och kostval.

Abstract: Reports of hypocortisolism and overweight in pediatric ADHD motivate an investigation of blood glucose regulation in this group. Fasting blood glucose and HbA1c were investigated in 10 children (10–15 years) with ADHD and 22 comparisons. Fasting blood glucose was similar in both groups. HbA1c values were higher in the ADHD-group. BMI-SDS was also higher in the ADHD-group but did not predict HbA1c. The results suggest an association between ADHD and an altered blood glucose homeostasis.

HbA1c hos ADHD

Highlights
•Fasting blood glucose levels were similar in children with ADHD and healthy controls.
•HbA1c values were all within the normal range in both groups.
•HbA1c was higher in the ADHD-group.
http://www.psy-journal.com/article/S0165-1781(15)00096-7/abstract

Tyvärr är grafiken från abstract inte mycket att hurra för men ger ändå funderingar. Fasteblodsockret i båda grupperna var ”similar” vilket översätts med ”lika” i texten från Uppsala Universitet. Variationen inom ADHD-gruppen är nära dubbelt så stor som i kontrollgruppen även om medelvärdet tycks vara desamma. Något som verkligen vore intressant att veta är hur blodsockret beter sig efter måltiderna. Uppgifter om detta finns kanske för den som pyntar 31.50 US dollar för rätten att läsa studien i 24 timmar. Det gör inte jag.

Den andra delen av grafiken stöder min hypotes om ett varierande blodsocker i ADHD-gruppen med ett högre och mer spritt HbA1c (s.k. långtidsblodsocker) som mäter glykeringen (försockringen) av ett blodprotein. Förhöjda HbA1c är vanliga hos diabetiker och ett tecken på att man inte har god kontroll på blodsockret. Alla värden som visas i grafiken är ”friska”, även om ADHD-gruppen så smått börjar dras mot diabetiska.

Varierande blodsocker, särskilt när det sjunker snabbt, brukar ge hungerkänslor och trötthet. Inte helt ologiskt då om ADHD-barnen med störd blodsockerreglering får vikt- och koncentrationssvårigheter.

Min tanke är att lågkolhydratkost åt LCHF-hållet, gärna spetsat med MCT-fett typ kokosolja vore något att testa. Det senare planerar jag att återkomma till.

Tack för tipset, E.

Proteiner är mycket avancerade konstruktioner som byggs av aminosyror. Man har dragit en slags ”administrativ gräns” vid 50 aminosyror, de mindre kallas peptider eller peptidkedjor. Det minsta proteinet är insulin och de allra största innehåller upp till 27000 aminosyror.

Våra muskler, hormoner, enzymer och kroppsstrukturer består av proteiner och det är viktigt att de blir rätt uppbyggda. Vårt DNA innehåller information om hur ett protein är sammansatt och beroende på storlek och komplexitet tar det från några mikrosekunder upp till storleksordningen någon sekund att bygga samman samt vika ihop aminosyrorna till den slutliga formen.

Proteinuppbyggnad

Detta är processer som ständigt pågår och en förutsättning för att vi skall få ett långt och friskt liv. Proteiner som inte byggs korrekt och därför inte passar ihop ger en ökad risk för felfunktion, eventuellt sjukdom och förtida död.

Idag översköljs vi av information om ärftliga sjukdomar eller att DNA skadas av miljöfaktorer som strålning och kemikalier. Något som däremot hamnar i skymundan är att även om DNA fungerar precis som det ska kan uppbyggnaden av proteinet samt dess slutliga funktion störas av diverse miljöfaktorer. En av de lättaste att mäta och observera gäller proteinet A1ci de röda blodkropparna.

Röda blodkroppar har en livslängd av cirka 110 – 120 dagar* innan de är uttjänta, återgår för destruktion och ersätts med nya från benmärgen. Under hela sin tid i blodet omges de med blodsocker (glukos), i mindre omfattning även fruktos. Ett par av dessa båda monosackariders egenskaper är att vara hygroskopiska, vattensugande, och ”klibbiga”. Det senare blir ett påtagligt problem för personer med diabetes där blodsockret under lång tid kan vara långt över normala nivåer. Eftersom monosackarider i vattenlösning (=blodet) gärna klibbar fast vid proteiner så kommer det att ske i förhållande till koncentrationen.

Det finns två typer av ”sammanklibbning”, dels den som styrs av enzymer och där glukosen hamnar på en alldeles bestämd plats, detta kallas glykosylering. Då det är enzymer som gör arbetet kan vi utgå från att merparten av detta ingår i kroppens normala funktion. Den andra är slumpmässig och heter glykering, där hamnar sockermolekylen som det happar sig.

Hos en ”frisk” människa utan påtagliga störningar i glukosanvändningen kommer i genomsnitt 4.5-4.7 % av blodkropparna i varje givet ögonblick att bära på ”parasitiskt” glukos/fruktos. Detta är ett normalläge som vi får leva med och förmodligen inte kan göra något åt. Märk att dessa värden grundas på ett i allmänhet kolhydratkonsumerande folkflertal och därför inte nödvändigtvis är optimala.

Vid högre koncentrationen av blodsocker inklusive fruktos kommer sannolikheten att glukos/fruktos och blodproteinet klibbar samman att öka. Man mäter detta som glykerat hemoglobin, HbA1c, som oftast och felaktigt kallas ”långtidsblodsocker”, även av läkare. 

Den slumpmässiga glykeringen är med största sannolikhet skadlig då högt HbA1c är förknippat med alla diabetesens följdsjukdomar. Blodprotein med dessa påhäng fungerar inte som de ska, de kan klibba samman med sig själva eller vilka andra proteiner som helst.

Vad som nästan aldrig framgår är att denna glykering kan drabba alla proteiner som finns där blodsockret är förhöjt. 

En stor del av kroppens celler har direktkontakt med blod och om glukoshalten är förhöjd ökar risken för slumpmässig glykering och därmed felfungerande proteiner i största allmänhet, alltså inte bara det nyss nämnda blodproteinet A1c.

De röda blodkropparna har kort livslängd, 120 dagar, och ersätts därför kontinuerligt med nya. Detta är ett av de mer snabbomsatta proteinerna i kroppen och skador som vi får i andra delar med långsam proteinomsättning blir mycket mer varaktiga. Ett exempel på de senare är kollagen**.

Det jag beskriver ovan är välkänt och accepterat och de produkter som bildas kallas AGE, Advanced Glycosylation End Products. 

”Formation of AGEs is a normal physiological process, which is accelerated under the hyperglycaemic condition in diabetes. Under normal conditions, AGEs build up slowly and accumulate as one ages. Numerous studies have indicated that AGEs contribute to the pathological events leading to diabetic complications, such as age-related diseases, including nephropathy, retinopathy, vasculopathy and neuropathy.”

Orden i fetstil innebär sjukdomar och skador i njurar, ögon, kärl samt nerver.

Under många år har en ledstjärna för diabetesbehandling varit ”aggressiv blodsockerkontroll”. Detta innebär vanligen att man med mediciner inklusive insulin, försöker driva ner blodsockret, helst till ”friska värden”. På senare tid har studier visat på allvarliga negativa konsekvenser och de tidigare ambitionerna har tonats ner kraftigt. 

HbA1c_och_risk

Den heldragna linjen i diagrammet visar medeltalet för HbA1c i relation till risk. Lägsta risken finns i intervallet 4.5% – 5.3% vilket numera motsvarar 26 – 34 mmol/mol. Enligt labbrapporten från min hälsocentral är referensvärdet i mina trakter 31 – 46 mmol/mol, motsvarande diagrammets 5.0% – 6.4%.

Insulinbehandling i kombination med kolhydratrik kost hos diabetiker typ 2 kan leda till tillfälligt mycket låga blodsockernivåer, hypoglykemi, som är farliga och i extrema fall kan vara livshotande. Samtidigt kan de påverka HbA1c så att värdena ger ”falskt friska” värden. Inverkan av höga blodsockervärden på andra, mer långsamomsatta vävnader, kvarstår som tidigare. Till dessa hör som tidigare nämnts njurar, ögon, kärl samt nerver.

Detta inlägg gäller skador beroende på monosackaridernas proteinförstörande inverkan men det finns andra som är mer kopplade till deras fysiska effekter på vävnaderna. Jag återkommer till dessa i ett senare inlägg.

Ett effektivt sätt att hålla sitt blodsocker under kontroll är att äta mat som innebär mycket begränsat kolhydratinnehåll, LCHF. Är man diabetiker typ 2 kan man då ofta, men inte alltid, minska eller till och med sätta ut blodsockermedicineringen och slippa dess biverkningar. 


*) Jag har nyligen sett påståendet att de röda blodkropparnas omsättningstid påverkas av glykeringens omfattning. Den blir kortare, neråt 90 dagar, vid högt HbA1c och något längre vid låga värden.

**) Kollagen utgör en tredjedel av allt protein hos däggdjur och bildar fiberstrukturer som ger struktur, stadga och är mycket motståndskraftiga mot slitande krafter. Kollagen finns framför allt i stödjevävnad som ben, hud, senor och blodkärlsväggar. (Se även Wikipedia eng.)