Arkiv för kategori ‘Matvanor’

2.412 pasienter med hjertesykdom ble inkludert i studien, som er publisert i The Journal of Nutrition.

– Etter fem år så man at det ikke var mer hjerteinfarkt, hjertedød eller samlet dødelighet blant de pasientene som spiste mye mettet fett, enn blant de som spiste lite, sier førsteforfatter Nathalie Genevieve Puaschitz ved Seksjon for preventiv kardiologi, Hjerteavdelingen, Haukeland universitetssjukehus.

Källa: Norska Dagens medisin

Begreppet mättat fett cirkulerar ständigt i kostdebatten och har under lång tid varit något av det fulaste man kan säga om mat. Livsmedelsverket (SLV) och andra ”experter” vidhöll fram till för några få år sedan att man kunde bunta samman transfetter och mättade fetter och att den gruppen som helhet hade negativa egenskaper.

Flertalet transfetter kom tidigare från industriprocessade vegetabiliska oljor som genom aggressiv behandling under högt tryck och hög temperaturvätgasatmosfär och med nickelspån som katalysator gjorts fasta för att bli hållbara och kunna säljas som margarin och liknande. Industritillverkade transfettsyror, som är den korrekta benämningen, har länge varit kända för att ha negativ hälsopåverkan, men genom industrins framgångsrika lobbyverksamhet har deras betydelse tonats ned. Deras faktiskt skadliga roll har i praktiken bara kommit fram i samlingsbegreppet ”mättade fetter och transfetter”.

Men tiderna förändras och sedan ”vi” bland LCHF-förespråkarna häcklade SLV tillräckligt många gånger för detta uppenbara tokfel (Transfettsyror är alltid enkel– eller fleromättade, aldrig någonsin mättade!) så har man backat och använder inte längre (?) detta.

Nu har en norsk studie dykt upp där man försöker kvantifiera mättade fetters betydelse för infarkt och hjärtdöd. Detta var en observationsstudie och som sådan gör man inga ingrepp i deltagarnas livsstil, man bara frågar, observerar, mäter och väntar att något skall ske. Det blir lite som att iaktta när cement stelnar.

Det är välkänt att den som haft en hjärthändelse av något slag har en ökad risk att det händer igen. Av det skälet valde man ut 2412 patienter, 81% var män, medelålder på 61.7 år ur Western Norway B-Vitamin Intervention Trial som fick fylla i en matvaneundersökning.  Alla deltagarna hade någon form av hjärtsjukdom.

Under en uppföljningstid om 4.8 år (median) upplevde 292 (12%) deltagare åtminstone en större hjärthändelse ( experienced at least one major coronary event).

High intake of SFAs was associated with a number of risk factors at baseline.

Min tolkning: Hög konsumtion av mättade fettsyror (SFA) kopplades vid studiens inledning till ett antal riskfaktorer.

Jag har ej läst studien i fulltext och har därför ingen aning om författarna hade någon förförståelse (förutfattad mening) om vad man hade att vänta. I vart fall skriver dom:

However, there were no significant associations between SFA intake and risk of coronary events [age- and sex-adjusted HR (95% CI) was 0.85 (0.61, 1.18) for the upper vs. lower SFA quartile] or any secondary endpoint. Estimates were not appreciably changed after multivariate adjustments.

Man observerade inget statistiskt säkerställt samband mellan konsumtion av mättade fettsyror och hjärthändelse, inte ens efter justering för andra samband.

CONCLUSIONS: There was no association between dietary intake of SFAs and incident coronary events or mortality in patients with established CAD.

Slutsats: Det observerades inget samband mellan konsumtion av mättade fettsyror och hjärthändelser inklusive död bland deltagare med ursprungligt hjärtfel.

I Dagens medicins artikel står:

-Vår studie viser at hjertepasienter kan spise normalt, slik som folk flest. Mange hjertepasienter har vært svært redde for mettet fett, noe det generelt ikke ser ut til å være noen grunn til, sier Puaschitz.

Rådet att äta mindre och röra sig mer räcker inte för att bota fetma. Det är dömt att misslyckas, skriver experter i tidskriften Lancet.

Källa: Expressen

Den numera avsuttne professor Stephan Rössner var en av förespråkarna för idén att ”äta mindre och springa mer” och ”man kan banta med hallonbåtar”. Den förra har en doft av sanning medan den senare bara är ironisk.

Så kommer ett tröstlöst konstaterande som säkert många forskare  och bantare nickar instämmande till:

Detta eftersom biologiska förändringar gör att kroppen är inställd på och försvarar sin övervikt till varje pris.

Man är helt enkelt chanslös och behöver inte känna sig särskilt ansvarig för sin övervikt/fetma. Naturen vinner i längden och man kan ge upp utan särskilt dåligt samvete.

Men vad händer om man istället ser det ur en annorlunda synvinkel? 

Det kroppen i första hand behöver ”utifrån” är vatten och sådana byggstenar och verktyg som ständigt förbrukas och måste ersättas med nya. Dit hör mineraler, vitaminer, ett tiotal aminosyror (från proteiner) och två essentiella fettsyror. Givet att vi får i oss detta kan vi klara oss eftersom kroppen själv kan syntetisera resten. I praktiken är det vare sig förnuftigt eller genomförbart att i längden leva så, men det är möjligt.

Säg nu att vi äter mat som är näringsgles, alltså har en eller flera brister av essentiella (livsnödvändiga) näringsämnen, men överskott av annat som det inte finns något omedelbart behov av. Vad händer då om man dessutom stimulerar ett anabolt (”byggande/lagrande”) hormon som insulin?

Kolhydratrik mat stimulerar, direkt eller indirekt, insulinet och tillför energibärare (glukos, fruktos och i någon mån galaktos) som om det inte används omgående lagras. Om det sker i korttidslager som glykogen eller i fettväv beror på flera faktorer. Den som utför betydande fysiskt arbete kan förhoppningsvis förbruka allt innan nästa måltid, men det kan ta timmar att motionera bort det du smäller i dig på ett par-tre minuter.

Min hypotes är att ”kroppen” på ett eller annat sätt känner när tillgången på åtminstone vissa (essentiella) näringsämnen börjar sina. Du vet naturligtvis att det gäller för vatten, om inte så kan du ju prova att låta bli att dricka på ett dygn eller två. Prova gärna att såvitt möjligt undvika salt så upplever du säkert samma sak. Även om du inte kan peka ut precis vad som fattas så leder det till ett mer eller mindre uttalat sug efter att äta även om du bär omkring på ett näringsförråd som räcker flera veckor. Tio kilos övervikt innebär 10*7500 kcal, hyfsat tillräckligt för 30 dagar om 2500 kcal/dag.

Äter man då en näringsfattig mat som innehåller överskott av sådant som inte används utan lagras så blir det som det blir. Min tro är inte att kroppen ”…försvarar sin övervikt till varje pris…” utan egentligen kräver nödvändiga näringsämnen.

Det är den överviktige/fete som av gammal vana, dåliga råd och okunnighet till varje pris försvarar sina felaktiga matvanor.