MatFrisk Blogg

Diskussioner om klimatförändringar landar i stor utsträckning i vilken utsträckning den beror på koldioxid i atmosfären. Koldioxid är en av många växthusgaser, den bidrar till att höja temperaturen på jorden. En annan är vattenånga som ökar molnbildning och reflekterar en del av solljuset och därför dämpar uppvärmningen. Koldioxid är ett oerhört betydelsefullt gödningsämne som förser växter med kol. I den processen spjälkas syret bort och återgår till atmosfären till nytta för alla som använder det i sin ämnesomsättning.

Här en konventionellt hållen artikel i Dagens Nyheter, märk att deras inledande bild om ”koldioxidutsläpp” gäller mat. Fundera en stund över vad som egentligen kvalificerar för att att kallas ”koldioxidutsläpp”, gärna innan du fortsätter läsa.

Kol är ett märkligt grundämne och avgörande för liv som vi känner det. Det kan binda till ett antal andra livsviktiga grundämnen och även till sig självt i ett otal kombinationer. Många av dessa bindningar kan lösas upp i en lagom takt av enzymer med hjälp av vatten och ingår i våra kroppar samt det vi äter. Av 100 atomer i människans kropp är 63 väte, 25-26 syre och 5 kol. Resten, 6-7 stycken, består till huvuddelen av kväve, något svavel, fosfor, kalcium och järn samt ytterligare några snuttar mikromineraler. (Uppgifterna kan variera något beroende på källa)

Kol är universums fjärde vanligaste grundämne, men utgör likafullt mindre än 0,05% av jordskorpan och numera strax under 0,04 volymprocent av atmosfären. Genom undersökningar av isprover från glaciärer har man funnit att innan den industriella revolutionen drog igång var halten runt 0,028 volymprocent.

Kol ingår i flera olika flöden i naturen, en del snabba och andra mycket långsamma. Naturen bidrar med ett ”utsläpp” om cirka 200 miljarder ton varje år, främst via vulkanutbrott samt växters och döda djurs förmultning. En del lagras under mycket lång tid i t.ex. kolflötsar samt underjordiska olje- och gasfyndigheter, men även en del på ställen man inte i första hand tänker på. Dit hör t.ex. Dovers vita klippor samt korallrev som består av kalciumkarbonat, CaCO3. En uppgift jag nyss läste sade att en kalkkub med 15 cm sida (en halv fot) innehåller kol motsvarande 1000 liter koldioxid! Sammantaget finns det 20000 gånger mer kol bundna i jordskorpan än det finns i atmosfären.

Sedan 1850 har människan genom användning av fossilt lagrat kol frigjort ungefär 100 miljarder ton till atmosfären och det är där insatser är meningsfulla att göra. Detta är utsläpp beroende på människor. Det kol som redan är i cirkulation får vi leva och dö med.

 Bildkälla: The Guardian

Det kol som finns ”på ytan” av jorden och i atmosfären ingår i ständiga kretslopp, somliga går rätt fort, andra tar längre tid. Var gång snön och frosten lägger sig över vårt land börjar kolet i växterna en frigöringsprocess för att ingå i nästa års grödor. Om vi lämnar ett fält helt till sig självt kommer det att med tiden att växa upp ett- och fleråriga växter, sly och senare även träd. Dessa binder en del kol, men bara under en begränsad tid, tiotals år till kanske hundra-tvåhundra vad gäller Sverige.

När växterna/träden faller för åldersstrecket bryts de ner och så är kretsloppet i full gång. Om vi skördar växtligheten och äter upp den kommer kolet ut andra vägar. När man intensivodlar med hjälp av plog och harv rivs marken upp och det kol som börjat lagras i rötter och mull kommer ”köksvägen” ut i kretsloppet igen. Intressant vore om någon kunde räkna ut hur mycket snabbcirkulerande koldioxid i atmosfären som har sitt ursprung i plog och harv utan att ha gjort nytta genom att passera den förädling som sker i boskap, vild eller domesticerad.

Om man istället använder jorden som Allan Savory och på Polyface Farm (googla för fler alternativ) så återställs mull-lagret och där kan man tala om viss lagring av kol. Det är enbart via minskning av fossil kolanvändning samt återställande av växtlighet som inte skördas som vi kan stoppa/återställa koldioxidmängden i atmosfären. Allt annat har inte större inverkan än läppstift på en gris. 

Vi måste inse att väldigt många i FN:s klimatpanel tjänar sitt uppehälle genom att koncentrera sig på en (pytte)liten del av problemet. Inte för att jag menar att det är fel att utforska detaljer, men det är trots allt helheten som till slut avgör vad vi skall leva i. En utmärkt taktik skulle vara att återställa Saharaskogen till ett fungerande kollager. Googla fram bilder där man kan se hur stora andelar av Jordens yta som utgörs av öknar. Just i dess kanter är det i stort sett bara getter bland människans husdjur som kan klara sig. I praktiken innebär det att de bidrar till ökenspridningen och är förmodligen därmed, näst människan, jordens farligaste djur. De ljusa partierna i bilderna är öknar eller ökenliknande områden.

Enligt mitt förmenande finns förmodligen ingen varelse utöver människan som ständigt underpresterar så enormt i förhållande till sin möjliga kapacitet, ofta för att skydda sina inkomster. 

Läs även The Guardian