Anders Sultan, ägare av Ion-silver skriver om kolloidalt silver:
”…silver effektivt hämmar cancerceller i så små mängder att det bara krävs 14 ppb koncentration för att döda 100% av cancercellerna i den mexikanska bröstcancerstudie som tidigare redovisats.”
Jag kan inte vara 100% säker på vilken källa som Anders Sultan syftar på, men mycket tyder på att det är Antitumor activity of colloidal silver on MCF-7 human breast cancer cells. Avsikten var att bedöma om kolloidalt silver hade toxiska effekter på bröstcancerceller av typen MCF-7.
Låt oss backa ett par steg och betrakta citatet, vad där står och hur man kan tolka det. Vad är ”…(en) mexikansk bröstcancerstudie…”? Majoriteten läsare skulle sannolikt anta att det är en studie där man undersöker bröstcancer på mexikanska kvinnor, eventuellt gjort av mexikanska forskare. I detta fall stämmer andra delen av påståendet, studien kommer från Universidad Autónoma de Nuevo León och forskarnamnen verkar vara mexikanska. Men resten då, är det mexikanska kvinnors bröstcancer det gäller?
Låt oss nu backa ordentligt, tillbaka till 1970 och Detroit i Michigan, USA. Där lyckades forskare isolera och vidmakthålla bröstcancerceller från en nunna vid namn Frances Mallon. Detta var ett rejält framsteg för cancerforskningen då man dittills inte lyckats hålla bröstcancerceller vid liv mer än några få månader, de är nämligen notoriskt ovilliga att leva vidare utan sin ”värd”. Bokstäverna i MCF-7 står för Michigan Cancer Foundation där Herbert Soule med medarbetare utförde pionjärarbetet. Tre celltyper står numera för mer än 2/3 av av alla bröstcancercelltyper som används i ”provrörsforskning” varav en är just MCF-7.
Så den ”mexikanska bröstcancerstudien” är alltså en ”provrörsstudie”, gjord i Mexico på celler som köpts från American Type Culture Collection (ATCC, Manassas, Virginia, USA)
”…and was maintained in Dulbecco’s modified Eagle’s medium supplemented with 10% fetal bovine serum (FBS) and 1% antibiotic-antimycotic solution. Cells were grown to confluence at 37°C, and 5% CO2 atmosphere.”
Det stora antalet forskare (10) som fått sitt namn publicerat på denna studie låter imponerande, men det känns som en grupplabb från 70-talet. Någon eller ett par gör det egentliga jobbet, resten tittar på.
I korthet går studien ut på att finna hur lite kolloidalt silver som krävs för att döda cancercellerna. Föga förvånande fann man ett samband mellan silverkoncentration och celldöd. 3,5 ng/ml kolloidalt silver dödade runt 50% av cellerna inom 5 timmar medan alla dog vid 17,5 nanogram/milliliter.
Koncentrationen 1 ng/ml är 0,000000001 gram fördelat på 1 gram vätska, ungefär massan av en människocell i ett gram vatten. Kolloidalt silver är alltså rejält giftigt för odlade celler från en amerikansk nunna, död 1970 i 69 års ålder, i ett ”provrör” i Mexico.
”The grenetine-stabilized colloidal silver* was purchased from MICRODYN (Mexico, D.F.) as a 0.35% stock solution.”
Så långt ”…den mexikanska bröstcancerstudien…”, men fler funderingar finns:
Kolloidalt silver är inget väldefinierat begrepp, det beskrivs vanligen som ytterst små (nano-) partiklar av metalliskt silver och positivt laddade silverjoner (Ag+), förhållandet mellan dessa tycks variera beroende på källa. Rent silver är en ädel (stabil) metall med låg kemisk aktivitet vilket inte gäller silverjonen. Guld, silver och koppar metaller som man kan finna i ren form i naturen.
”Men silver i jonform har miljöfarliga egenskaper. Silverjoner är mycket giftiga för vattenlevande organismer och kan orsaka skadliga långtidseffekter i vattenmiljön. Fisk och små kräftdjur (till exempel vattenloppor) är särskilt känsliga.Tillväxten och fortplantningen försämras vid silverjonkoncentrationer även vid så låga halter som under 1 µg/l.
Silver är långlivat vilket innebär att det silver som en gång släppts ut i miljön kommer att finnas kvar där. Det finns farhågor om att en utbredd silveranvändning kan bidra till utvecklingen av resistenta bakterier. Därför bör försiktighetsprincipen tillämpas när det gäller användning av silver där det inte är absolut nödvändigt.”
Källa: Kemikalieinspektionen
När man betraktar det periodiska systemet runt silver (Ag) så finner man att två av grannelementen är direkt farliga, kadmium och kvicksilver. Det periodiska systemet ordnar grundämnena på ett sätt som gör att ämnenas egenskaper i rätt stor utsträckning liknar grannarnas. Grundämnena i mittenkolumnen blir allt ”ädlare” ju längre ner man kommer. I grannkolumnen till höger blir ämnena gradvis allt giftigare.
Att silver i jonform har bakteriedödande egenskaper är välkänt och det utnyttjar man i medicinska sammanhang genom att belägga vissa instrument och kanyler med silver.
Silver har använts i stor omfattning i fotografisk film då det är ljuskänsligt. Avfallshanteringen runt fotografiska laboratorier och röntgenlabb var strängt reglerade. Kroppen har inget behov eller hantering av silver, inte heller någon mekanism för att göra sig kvitt silver vilket i extrema fall kan ge upphov till argyria, en gråaktig missfärgning i huden. Mannen på bilden fick sin färg av silver som tagit sig ut i huden och mörknat av solstrålning.
Paul Karason, ”The Blue Man”
Så länge silvret är metalliskt är det harmlöst, men som nanopartiklar alternativt i positivt laddad jonform gäller helt andra villkor. Som framgick i inledningen räckte det med 0,0000000175 gram fördelat på 1 gram vätska för att döda alla cancerceller på kort tid vid ett experiment i ”provrör”.
Ju finkornigare silvret är, som t.ex. nanosilver/kolloidalt silver, desto mer exponeras mot kroppens vävnader och sannolikheten för att ett onödigt stort antal atomer spontant hamnar i jonform ökar kraftigt. Kemiska reaktioner är inte absoluta på så sätt att de alltid/aldrig inträffar utan att de ofta(st) är beroende av sannolikheter. Där många silverytor/silveratomer finns ökar sannolikheten att någon/några av dem förlorar elektronen i det yttersta skalet och vips har vi en silverjon.
Att behandla kroppens ”ytor” med silver i lämplig form för att döda bakterier är okontroversiellt som jag ser det.
- Gonorre är en könssjukdom som kan förorsaka blindhet hos barn som smittas redan vid födseln och den tyske läkaren Credé införde 1881 metoden att droppa en lösning av silvernitrat (till en början 2 %, senare sänktes den till 1 % lösning) i ögonen på nyfödda spädbarn för att förhindra blindhet.
- SvT rapporterar om behandling av brännsår genom silverprodukter. Detta är en länk som ständigt dyker upp bland silverentusiaster men aldrig tycks få någon senare uppföljning. Vad kan det bero på? Är metoden effektiv borde åtminstone någon göra kommers av den.
Att dricka kolloidalt silver och tro att det ger positiva effekter på t.ex. cancerceller och liknande är självbedrägeri. De ev. upplevda fördelarna är på sin höjd placeboeffekter. Till all lycka har människokroppen mycket effektiva skydd mot de silverjoner man dricker, nämligen negativa klorjoner i magsyran och blodet. De bildar nämligen silverklorid som är mycket svårlösligt och skäl till att 90-99% av allt silver lämnar kroppen inom 1 dygn.
Såhär beskriver Anders Sultan sin produkt:
”Kolloidalt silver är beteckningen på en produkt som innehåller mikroskopiska partiklar med silver svävande i vatten. Det är i realiteten en blandning av silverjoner och silverpartiklar. I vissa produkter är det silverjoner som dominerar inslaget medan det i andra produkter är mest silverpartiklar. Ionosil är en produkt som består av ca 80% silverjoner och resten i partikulär form. Partiklarnas storlek har i en mätning konstaterats vara mellan 1 och 24 nm. Då man i början av 1900-talet producerade tidiga former av kolloidalt silver på mekanisk väg – genom att man malde silvret – så brukar man kalla den moderna elektriskt framställda versionen som vi jobbar med för ”elektrokolloidalt silver”.”
Källa: Ion-silver
- Silverjonerna, särskilt om det rör sig om 80% av silvret i Ion-silvers produkt, är rejält många och skulle göra lösningen påtagligt positivt laddad om den inte motbalanseras av ett motsvarande antal negativa joner. Jag har inte stött på några uppgifter om vilka de är och deras eventuella inverkan. Någon som vet?
- Antag att man vill uppnå en LD50-dos (3,5 ng/ml under 5 timmar) i direkt anslutning till en bröstcancercell ”in vivo”, alltså i en människas vävnad. Hur stor mängd av Ion-silvers produkt skulle en kvinna behöva konsumera oralt? Någon som vet?
- Hur påverkas ”friska” celler av 3,5 ng/ml under tillräckligt lång tid för att döda de nämnda cancercellerna in vivo? Någon som vet?
Hur påverkar silverbehandlingen andra celler i närheten?
The effects of LD50 and LD100 in control cells only caused non-significant cytotoxicity of 3.05% (P < 0.05), respectively
Min tolkning: Silverbehandling av ”control cells” (antar att det innebär friska celler) förorsakade en ”non-significant” (obetydlig?) förgiftning av 3,05% av dem.
Bara 1/30 av de omgivande friska cellerna dog i jämförelse med cancerceller. Hurra!!! Eller….? Tänk på att detta är experiment utförda i provrör, inte en människa. Vill man utrota bröstcancer genom att dricka stora mängder av en silverprodukt kommer saken i ett betydligt allvarligare läge.
Det finns ingen mekanism i kroppen för att transportera silvret på ett organiserat sätt förutom ut via tarmen! Om man då lyckas nå kliniskt betydelsefulla nivåer i bröstcancerceller får man, enligt denna studie, räkna med att ungefär 3% av friska celler också dör!
Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi, Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?, Silver – del 3, utspädningseffekten, Silver – del 4, Vad är en kolloid?, Silver – del 5, Är det ”farligt”?, Silver – del 6, passage genom hud, Silver – del 7, metalloproteiner?, Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt? , Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper, Silver – del 10 – en potent virusdödare?, Silver – del 11, begreppsförvirring?, Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?, Silver – del 13, silvernanopartiklar i blod in vivo, Silver – del 14, Gramnegativa och grampositiva bakterier, Silver – del 15 – Vad är ppm och mol?, Silver – del 16 – Varför dör inte alla bakterier i tarmarna?, Silver – del 17 – Vad kan hända med silverjoner i blodet?, Silver – del 18 – silvernitrat och joner
*) Djävulen bor i detaljerna! ”Äkta” kolloidalt silver är extremt små oladdade silverpartiklar i vatten. Förr eller senare börjar de klumpa sig samman och faller till botten vilket förfelar hela idén. För att kunna saluföra en vattenlösning av nanostora silverpartiklar med någorlunda hållbarhet (några månader eller mer) måste tillverkaren ta till knep. (I studien skriver man ”grenetine-stabilized” från Microdyn. Google hjälper mig i sökningen och rapporterar ett antal länkar som pekar tillbaka till denna enda text, alternativt till många ställen där det ålderdomliga ordet grenetine bytts ut mot det vanligare gelatin!
Gelatinet är protein som håller isär silverpartiklarna och gör det möjligt att öka koncentrationen mångfalt och samtidigt behålla lagringsbarheten. Studien rapporterar att den inköpta produkten innehöll 0,35% silver. Låter rätt lite, men måste ändå spädas ut flera tusen gånger till de koncentrationer (1.75 – 17.5 ng/ml) som användes.
Till saken hör att silver i kombination med protein är ett stort no-no bland de som saluför silverprodukter. Det är nämligen väldigt lätt att med dem skapa produkter med höga silverkoncentrationer som kan förorsaka oönskade förändringar, t.ex. blåfärgning av huden. (Se bilden ovan av Paul Karason) Användare av silverprodukter är ofta entusiastiska och risken är uppenbar att åtminstone några skulle överdriva användningen och sätta branschen i fara. Numera saluförs på elektrisk väg framställda silverjonlösningar under den irrelevanta benämningen ”kolloidalt silver”. Dessa kan, på grund av kemiska begränsningar, aldrig bli farligt koncentrerade.
Det finns en annan välkänd molekyl som är väldigt lika, tyvärr brukar den presenteras på ett sätt som gör att den verkar helt främmande:
Här används ett kortfattat notationssätt som är självklart för kemister och utgår från att läsaren skall känna till att alla ändar, vinklar och förbindningar i streckteckningen representerar en kolatom. Dessutom förutsätter man kunskapen att kolatomer har 4 (fyra) bindningar till andra atomer samt att om dessa inte är särskilt identifierade så är det väteatomer (H). Låt oss se hur molekylen ser ut om vi skriver ut den som i första exemplet:
Det är beta-hydroxybutyrat, den viktigaste av ketonerna.
Det är trevärt syre där en av molekylerna sitter så löst att den närmast spontant faller loss. Den har då med sig en negativ laddning, en elektron, som dras till tobakspartikeln som blir elektriskt neutral, ”tappar greppet” och lätt lossnar. Ozon har en karakteristisk doft som känns i mycket små koncentrationer. Prova gärna att lukta nära t.ex. en elektrisk borrmaskin när den är igång.
MatFrisk Blogg 
