Silver – del 5, Är det ”farligt”?

Publicerat: 2016-10-03 i Kemi, kolloidalt silver, silver
Etiketter:, , , , ,
4

IONOSIL får ej längre marknadsföras som ett kosttillskott men även fortsättningsvis som vattenreningspreparat.

escherichiacoliBlanda två teskedar IONOSIL per liter dricksvatten du vill desinficera. Skaka om och låt stå 15 minuter. Vattnet är sedan klart att drickas. Anledningen till att man väntar 15 minuter är för att ge de relativt långsamverkande silverjonerna den tid de behöver för att utföra sitt arbete. Vattnet är sedan (om det inte återinfekteras) oftast bakteriefritt i många veckor.

Källa: Ion Silver, bilden från Wikipedia

 

IONOSIL innehåller, enligt Ion Silver, 10 ppm silver varav 9 ppm i form av de aktiva silverjonerna (Ag+).

  • ppm är ett mått på andelen av något relativt något annat och står för ”parts per million”, delar per miljon.

Illustration av vad 1 ppm innebär: Säg att Sveriges befolkning är 10 miljoner människor, 1 ppm av dessa skulle då innebära 10 personer, ett fotbollslag med en utvisad.

När IONOSIL späds enligt instruktion sjunker andelen aktiva silverjoner till 1/100. (2 teskedar = 10 ml i 1000 ml vatten). Koncentrationen av de aktiva silverjonerna sjunker då från 9 ppm till 0,09 ppm. I exemplet med Sveriges befolkning och fotbollslaget är vi då nere under 1 spelare i hela landet!

  • Är det rimligt att tycka att en så liten koncentration är ”relativt långsamverkande” när den effektivt nedkämpar bakterier på 15 minuter?
  • Alternativt: Är silver i jonform dödligt inom 15 minuter för bakterier även i så extremt låga koncentrationer som under 1 del per 10 miljoner delar vatten?

Jag antar att du ser den tydliga skillnaden mellan tämligen harmlösa partiklar och de aktiva joner (Ag+) som står för den renande effekten? Är då ”silver” ofarligt eller extremt dödligt?

Min åsikt om silverjoner som vattenrenare:

  • De är effektiva redan i låga doser då de elektriskt laddade silverjonerna gärna binder till ämnen med asymmetriska laddningar som är typiska för mer komplicerade molekyler som proteiner. De hålls till stor del samman med just sådana elektriska laddningar men förlorar hela eller delar av sin funktion med silverjonen som ett påhäng. Även små organismer som t.ex. bakterier påverkas kraftigt.
  • Så länge silverjoner ”klibbar fast” vid något eller bildar en ny molekyl med en annan kemikalie så är de i praktiken ute ur leken och i stort sett harmlösa.
  • En silverjon beter sig, på grund av sitt elektronunderskott, efter samma mönster som s.k. fria radikaler. Dessa är i praktiken ”elektrontjuvar”.

Jag hoppas att den som upptäcker fel i det jag skriver kommenterar eller mailar till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten,  Silver – del 4, Vad är en kolloid?

Fortsättning följer.
Läs hela inlägget här »

Silver – del 4, Vad är en kolloid?

Publicerat: 2016-10-02 i Kemi, kolloidalt silver, silver
Etiketter:, ,
0

En kolloid (gr. kolloid, ”lim”) är ett system där ett ämne är finfördelat (dispergerat) i ett annat, och det finfördelade ämnets partiklar har åtminstone i någon dimension en storlek mellan en nanometer och en mikrometer.*

Källa: Wikipedia

Silveratomen är knappt 150 pm = 0,15 nanometer, silverjonens storlek skiljer sig förmodligen inte nämnvärt och fyller inte storlekskriteriet, det går dessutom aldrig aldrig åstadkomma en tillräckligt stor ”klump” silverjoner, på grund av sina lika laddningar stöter de bort varandra.

  • En smal ljusstråle i genomsynliga kolloider sprids som i dimma och visar att det är partiklar.
  • Partiklarna i en kolloid sedimenterar inte (faller till botten), de svävar omkring.

Kolloidkemin kallas ofta en bortglömd del av kemin. Man stöter dock dagligen på kolloidala material i vardagslivet – smör, mjölk, grädde, rök, dimma, asfalt, bläck, gelatin och blod.

Ion Silvers produkt Ionosil (kollodialt silver) marknadsförs som 90% silverjoner, resten partiklar. Då den domineras av silverjoner (90% Ag+, dock i liten mängd) kan den liknas vid oerhört kraftigt utspätt silvernitrat. (100% av silvret som Ag+). Det sista påståendet om silvernitrat är kontroversiellt bland anhängarna, men jag återkommer till det framöver.

Jag hoppas att den som upptäcker fel i det jag skriver kommenterar eller mailar till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?,  Silver – del 3, utspädningseffekten

Fortsättning följer.

brownsk-ro%cc%88relse

Överkurs, enbart för nördar: Ett av skälen (det finns fler) för att partiklar i en kolloid svävar omkring beror på Brownska rörelser.

  • Enskilda molekyler i lösningsmedlet har egenrörelser (rörelseenergi) som tillsammans definierar ämnets temperatur och tryck (om det är en gas).
  • Ett ämnes uppmätta temperatur är beroende av medelvärdet av dess molekylers rörelseenergi.
  • Slumpen gör att vissa av ämnets molekyler (momentant!) kan ha väsentligt lägre eller högre hastigheter än medelvärdet.
  • Slumpen gör att en enskild partikel kan träffas ”hårdare” på ena sidan, antingen av molekyler med högre hastighet och/eller att fler knuffar i en riktning.
  • De matematiska förklaringarna är oerhört mycket mer komplicerade än detta.

Effekten blir att de små partiklarna ständigt är i rörelse även om det krävs mikroskop för att alls märka det. Dessa rörelser var ett av de avgörande observationerna som, när den kunde förklaras, lade grunden till att den moderna atomteorin.

*) 1 nanometer, nm, är 10-9 meter = 0,000 000 001 meter, 1 mikrometer (µm) är 10-6 meter = 0,000 001 meter.

I jämförelse: ”Huvudhårens tjocklek är genomsnittligt 60 µm och upp till 100 µm…” Källa: Karolinska Institutet

Silver – del 3, utspädningseffekten

Publicerat: 2016-10-01 i argyri, kolloidalt silver, silver
Etiketter:, ,
0

Företrädare för användning av silverprodukter argumenterar ivrigt för att det är ofarligt, ett förståeligt angreppssätt, dessutom lätt att genomföra. Här ett exempel:

Gör vi ett snabbt räkneexempel på hur 10 ml 10 ppm starkt kolloidalt silver späs med blod (ca 5 liter hos en vuxen) enbart så får vi:

5 liter = 5000 ml = 500 gånger mer än 10 ml. Detta motsvarar 500 gångers utspädningseffekt enbart i blodet. Det gör att delar vi 10 ppm med 500 då får vi en blodkoncentration motsvarande 0.02 ppm. Hela kroppsvikten på säg 70 kilo motsvarar grovt räknat 70.000 ml. Slår vi ut utspädningseffekten på hela kroppen talar vi om koncentrationer om 0.001 ppm.

Detta ger som resultat att Ionosil – som inte ens i koncentrationer om 1 ppm under 48 timmar visar på skadliga effekter – i realiteten bara ackumuleras i kroppens celler i koncentrationer om bråkdelar av ppm under kanske några minuter. Kroppen omsätter silvret relativt snabbt och man har sett att silverjonerna rensas ut relativt snabbt via både njurar och lever. 90-99% är utrensat redan någon dag efter själva intaget.

Källa: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html, ungefär 1/4 ner på sidan, sök efter ”utspädningseffekten”.

Givet antagandet att silvret tas upp momentant och allt hamnar i blodomloppet så stämmer det att blodkoncentrationen inte kan överstiga 0,02 ppm*. Låt oss minnas den siffran för framtida bruk.

Å andra sidan länkar samma sajt till en eliminationsstudie av Roger Altman:

I fallet med ett elektrokolloidalt silver så finns det en elimineringsstudie utförd av en man vid namn Roger Altman. Han har i en studie mätt upp intaget av silver och även mätt elemineringen via både avföring och urin. Enligt hans mätningar stannar inget kvar i kroppen.

Källa: http://www.silver-colloids.com/Papers/AltmanStudy.PDF

altman_silvergrafAltman har en graf som skall illustrera eliminationen av silver ur kroppen. Av upphovsrättsskäl avstår jag från att kopiera in bilden och väljer att rita av den istället. Följ länken om du vill se originalet.

Lägg märke till att Altman menar att 50% eliminerats efter 20 dagar och allt är borta inom knappt 100 dagar. Om det senare stämmer, varifrån kommer då argyri?

 

Roger Altman noterade att ju större intagsmängderna var, desto mer ökade kroppen utsöndringstakten. Inget silver verkade lagras upp i vävnaden utan kroppen såg effektivt till att utsöndra överflödigt silver. I ljuset av detta så kan man flytta fram LOAEL och NOAEL rejält, förmodligen motsvarande tusentals år. Intressant att notera är att ju mindre silver kroppen har upplagrat, desto långsammare gör sig kroppen av med det – ett tecken på att kroppen vet att den behöver spara lite grann till olika biokemiska ändamål.

Källa: http://www.ion-silver.com/allt.om.silver.html,   sök ”Altman”

Vilken av uppgifterna tror du på?

  1. 90-99% borta inom ett dygn eller
  2. 50% borta efter 20 dygn, allt inom 100 dygn eller
  3. Något annat

Differensen är så stor att åtminstone ett av de två första alternativen är mer fel än det andra.

Detta är ett riktigt krystat argument:

Intressant att notera är att ju mindre silver kroppen har upplagrat, desto långsammare gör sig kroppen av med det – ett tecken på att kroppen vet att den behöver spara lite grann till olika biokemiska ändamål.

Inte märkvärdigare än att det går snabbare i början när du tömmer ett badkar än mot slutet. Och sista mikroslatten rinner inte ut överhuvudtaget, det dunstar bort.

Silver förekommer i vår mat och kan spåras i kroppen men det är inte liktydigt med att det är nödvändigt. Silver är inte essentiellt för människor och ingår inte signifikant i något för våra organ, vävnader, hormoner eller enzymer betydelsefullt biokemiskt ändamål.

Jag hoppas att den som upptäcker fel i det jag skriver kommenterar eller mailar till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi,  Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?

Fortsättning följer.

*) ppm betyder parts per million (av lösningsmedlet). En illustration av hur litet 10 ppm är: Säg att Sveriges befolkning är 10 miljoner människor, 10 ppm av dessa skulle då innebära 100 personer, så många som ryms i två bussar. 0,02 ppm motsvarar 1/5 person.

Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?

Publicerat: 2016-09-30 i argyri, Kemi, silver
Etiketter:, ,
4

silverDebatter om silver som del i sjukdomsbehandling polariseras ofta i diskussioner om hur ofarligt det är (vilket är sant!) och hur farligt/dödande effektivt det är (vilket också är sant). Detta förefaller som en paradox (motsägelse) men har en enkel och logisk bakgrund.

 

Vad gör ett ämne ”farligt”?

  1. Det måste komma in i kroppen.
  2. Mängden/koncentrationen måste vara tillräcklig, antingen för ögonblicket eller över längre tid.
  3. Det har negativ inverkan på matsmältningens kemi, kroppens vävnader/celler och/eller deras samspel.

Punkt 1 är lurigare än den verkar. Bara för att du stoppar något i munnen och sväljer det kan det likaväl inte sägas vara ”inne i kroppen”. Strängt taget är mun/hals/magsäck/tarm en yta mot omvärlden, visserligen med mängder av kemiska processer på G. Först när något finns i en form som kan absorberas genom vävnader och det sker så hamnar det ”i kroppen”. Sväljer du en liten kula ädelmetall, t.ex. guld eller silver, så lär inte mycket hända förrän det kanske klingar i porslinet någon dag senare.

Som du såg i del 1 karakteriseras merparten av grundämnenas kemiska (och fysiska) egenskaper av sitt yttersta elektronskal, vare sig det är i grundformen eller joniserat. I stora drag reagerar grundämnen som finns i samma kolumn i periodiska systemet efter liknande mönster även om de kan vara olika uttalade. Våra kroppar har system för att identifiera och eventuellt reagera på ämnen som vi kommer i kontakt med, om det så är via mag– och tarmkanalen, slemhinnor, lungor eller hud, våra ytor mot omgivningen. Att ha ätit/druckit något är inte synonymt med att det är inne i kroppen (enligt punkt 1 ovan) även om möjligheten att det kommer att ske ökar avsevärt.

I den ”kemiska skalan” karakteriseras alltså grundämnenas egenskaper av sina yttersta elektronskal samt hur ”tajta” de är. Av grundämnen, mineraler, som våra kroppar behöver är det tre, natrium (Na), kalium (K) och koppar (Cu) som har 1 elektron i yttersta skalet och på så vis påminner om silveratomer. Andra skillnader som massa och fysisk storlek** är av avgörande betydelse.

Ämnen som vår kropp eller dess kemi bortser från och/eller inte tar upp gör inget större intryck på oss, de passerar inte in i kroppen i större mängd och gör därför varken bu eller bä. Metalliskt silver är ett sådant ämne, vi har inga kanaler för att aktivt hantera silverpartiklar eller silveratomer, inte heller system för att göra oss kvitt det som råkar slinka med in. I litteratur och broschyrer som marknadsför silverprodukter framhålls ofta att 99% av silvret tämligen omgående passerar genom kroppen och ut.

Sett ur den synvinkeln är det rimligt att betrakta silver som harmlöst, givet att man håller sig inom de doseringsgränser som officiellt rekommenderas.

Vad gör ett ämne användbart/effektivt?

  1. Det ska nå den plats där det skall verka.
  2. Det ska göra sitt jobb.
  3. Det ska nå och bibehålla tillräcklig koncentration under tillräckligt lång tid.
  4. Det ska inte skada, i vart fall mindre än den gör nytta.

För att nå fram till och verka i målvävnaden måste det, målinriktat eller slumpmässigt, transporteras i tillräcklig mängd utan att ignoreras eller sorteras undan på vägen. I flertalet resonemang om silvrets säkerhet framhålls att 90 – 99% av det man äter/dricker inom kort passerar utan att tas upp så lär det vara svårt att nå vare sig den avsedda vävnaden eller verksam koncentration. Omvänt resonerat; man kan behöva konsumera ungefär 100 gånger eller mer silver än det beräknade behovet för att nå verksam nivå inne i vävnader under tillräckligt lång tid.

  • Vanligen är passagetiden från mun till toalettstol i storleksordningen ett dygn.
  • Att så lite silver tas upp måste rimligen tolkas som att det inte finns några riktade upptags- eller transportmekanismer i våra kroppar.

En kosmetisk nackdel hos några få storkonsumenter är argyri där silver når ut i huden och vid påverkan av ljus*** mörknar/svartnar till stabila oladdade kluster av silveratomer och/eller bildar mörk silversulfid (Ag2S) vid kontakt med svavel i proteiner, andra alternativ kan finnas. Det finns ingen anledning att tro att silver enbart samlas i huden, förmodligen uppträder det i överallt i kroppens vävnader där det kan nå fram, inte alltid i synlig form.

Argyri är permanent och försvinner ej ens efter lång tid. Det visar att det inte finns någon egentlig borttransport av silver. Det bör påpekas att argyri inte anses vara hälsofarligt då silver i den oladdade formen är inaktivt, ädelmetall som det är. Silversulfidens löslighet i vatten är extremt låg, 6,21·10−15 g/L vid 25 °C och lär heller inte påverka.

Jag hoppas att den som upptäcker fel i det jag skriver kommenterar eller mailar till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi

Fortsättning följer

*) En jon är ett grundämne eller en molekyl med ett över- eller underskott av en eller flera elektroner, vanligen i en lösning och utbalanserat av motsvarande mängd laddningar av motsatt polaritet. De positivt laddade kallas katjoner, de negativa anjoner. De behöver inte vara lika många, bara att antalet laddningar är lika.

En jon känner inte sitt ursprung och låter sig ”utbalanseras”, alternativt bilda en förening, med andra. Grundregeln är att det bildade ämnet, vid spontan reaktion, har lägre energinivå än dess enskilda delar.

**) Ag (Massa 108, atomdiameter 165 picometer), Na (23, 190), K (39, 243 ) och Cu (63,5, 145)

***) När fotoner (ljusstrålning) träffar en lösning med silverjoner (Ag+) rör de om i grytan och kan knuffa över en elektron från en negativ jon i närheten till silvret som då övergår till att bli en oladdad atom. När det sker i tillräcklig omfattning börjar de bli synliga för blotta ögat som en mörk missfärgning.

Se även fotnot i tidigare inlägg om fotokromatiska glasögon.

Silver – del 1, grundläggande kemi

Publicerat: 2016-09-28 i Kemi, Vetenskap
Etiketter:, ,
8

Periodiska systemet silver

I periodiska systemet ordnas grundämnen efter egenskaper som atomkärnans antal positiva protoner, oladdade neutroner samt hur de negativt laddade elektronerna är fördelade. Man kan ordna ämnena i följd från en proton + elektron (väte) och uppåt i steg om 1. Bilden till vänster visar ett litet utsnitt runt Ag (Argentum, silver).

  • Uppe till vänster i varje ruta finns atomnumret, ett heltal som anger antal protoner i kärnan.
  • Nere till vänster finns en betydligt större siffra med flera decimaler, atomvikten, som visar medelantalet protoner + neutroner per atom i en ”naturlig” bit av ett ämne. Silver kan förekomma i flera varianter, isotoper, där skillnaden beror av antalet neutroner i kärnan.
  • Uppe till höger ser du en kolumn vars summa, för ett kemiskt inaktivt grundämne, alltid blir densamma som atomnumret och visar antalet elektroner i varje ”skal”, ordnade från det innersta och utåt efter stränga regler. Kemister och fysiker använder hellre ordet orbital som bättre motsvarar den sannolikhetsfunktion som beskriver elektronens ”handlingsutrymme”.
  • Elektroner i de yttre skalen, främst det yttersta (valensskalet) samt hur ”tight” skalen (orbitalerna) är ordnade runt kärnan avgör ämnets fysiska och kemiska egenskaper. Allt vi ser och känner omkring oss beror på dessa elektronskal. Om du rör vid något är det de yttersta elektronerna i din hud som interagerar med de yttersta elektronerna i det du berör, atomkärnorna är aldrig inblandade oavsett hur hårt du greppar, med händer eller verktyg.

Om du har en ring på ditt finger så är det bara dess elektroner du ser och känner. För att se ringen måste det finnas något ljus och några av dess fotoner kommer att ha precis den mängd energi som krävs för att knuffa en elektron upp ur sin bana, den exciteras. När den åter faller ned igen ger den sitt bidrag till den färg vi associerar till föremålet. Naturen tolererar inga tomma platser i de inre orbitalerna och det är därför osannolikt att en elektron som fotonen exciterade återvänder till samma plats innanför det yttersta. Allt detta fixande och trixande  kan observeras och mätas i ett spektroskop.

I ett komplett periodiskt system kan vi notera att ämnen som finns i samma kolumn har ganska lika egenskaper. Det som avgör är om de har samma antal elektroner i yttersta skalet (eller näst intill, i kolumnerna 5, 6, 8, 9 och 10 finns avvikelser).  I bilden ovan kan vi konstatera att alla tre metallerna, koppar, silver och guld, är förhållandevis mjuka och beständiga mot korrosion. De är de enda metaller man kan finna i ren form i naturen, föremål av guld och silver är några av de äldsta fynden av bearbetade metaller som återfunnits. Vanligen uppträder metaller i kemisk bindning till andra ämnen som t.ex. syre.

Metalliskt silver är mycket stabilt som inte vare sig påverkar eller låter sig påverkas påtagligt under normalt förekommande omständigheter. Under 1800-talet började man utnyttja att silver i jonform har rejält annorlunda egenskaper än som metall. Vad är då joner?

  • De stabilaste grundämnena, ädelgaserna, har alla ett yttersta elektronskal som har 8 elektroner, det räknas som ”fyllt”.
  • Genom att studera det periodiska systemet finner vi att natrium (Na) endast har en elektron i yttersta skalet och av det skälet är kemiskt mycket reaktivt. Även Klor (Cl) är kemiskt mycket aktivt, men här beror det på att yttersta orbitalen (”skalet”) innehåller 7 elektroner, en mindre än ”idealet”.
  • Dessa två kan bilda vanligt salt, NaCl. I torr form är saltkristallerna extremt stabila, men i vatten faller de lätt isär (1 liter vatten löser mer än 3 hg salt) och ”i positiv samverkan” kommer natriumatomen att avstå den ensamma yttersta valenselektronen till kloratomen som i sin tur saknat en. Båda atomerna har nu fyllda yttersta elektronskal och är stabila om än elektriskt laddade joner. Bland vattenmolekylerna finns nu positivt laddade natriumjoner och negativt laddade klorjoner, båda med kompletta ytterskal*. Lösningen som helhet är elektriskt neutral, men nere på mikronivå är det elektriskt laddade joner som tillåter att man kan leda elektricitet genom saltat vatten (men inte olja).
  • De lösta jonerna har inte längre någon bindning till sin ”partner” i den ursprungliga kristallen, de ”dansar” lika gärna med en ny, givet att den har motsatt laddning. Det behöver inte innebära att den nya partnern är en jon, det kan mycket väl räcka med en lokal laddningsasymmetri i en godtycklig molekyl.
  • Ett av Jordytans vanligaste ämnen och mer än 2/3 av en människas vikt är vatten (H2O). Det har en laddningsasymmetri, det är polärt. (https://matfrisk.com/2015/05/19/kemi-02-vatten-en-popular-molekyl/)
  • Proteiner får och bibehåller sin komplicerade form genom ömsesidig elektrisk attraktion mellan olika delar av sina beståndsdelar. Ett protein är elektriskt neutralt, men på ytan finns mängder av lokala laddningar som mycket väl kan och kommer att interagera med omgivningen.

Metalliskt silver är alltså begränsat kemiskt aktivt, det kallas ju ädelmetall av den anledningen. Men i samverkan med atomer i en helt annan kolumn (# 17) som har plats för en elektron i yttersta skalet (fluor, klor, brom och jod) kan silvret bilda joner. Dessa kallas silverhalider och är grunden till fotografins kemi. Breder man i mörker en sådan blandning av silver i jonform på ett genomskinligt underlag så har vi fotografisk film, stabil till dess den träffas av strålning, fotoner. Exponeringen är första steget i en lång process som resulterar i att den i grunden glänsande metallen silver ger svärta till den negativa bilden på filmen.

I kemin finns i praktiken en gråzon mellan vad som händer och inte händer. Även det mindre sannolika, att metalliskt silver ska reagera med något i sin omgivning, inträffar då och då. Det är därför man inte kan polera silverbestick och tro att det kommer att glänsa under lång tid ens om man avstår från att använda det. Det reagerar med svavel från mat och fingrar (proteiner!) eller till och med luften och bildar ett lager av mörk silversulfid, Ag2S. Detta har ytterst låg löslighet i vatten (6,21·10−15 g/L vid 25 °C) och kan därför inte diskas rena. Om silversulfid bildas i kroppens vävnader så blir det kvar där för resten av livet, inga förmenta detoxkurer kan göra något åt det.

Det är enbart vid ytan på silvret som sådana reaktioner sker och ökar man den radikalt som t.ex. att finfördela silvret till oerhört små partiklar, äkta kolloidalt silver, så ökar chansen/risken att även en ädelmetall som silver utan särskild provokation reagerar med omgivningen.

Jag hoppas att den som upptäcker fel i det jag skriver kommenterar eller mailar till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.

Fortsättning följer

Överskottsinfo: Silverklorid (AgCl) kan användas i fotokromatiska glasögon, sådana som mörknar i ljus. Där är det ljusets UV-strålar (UV-fotoner har högre energi än synligt ljus) som gör att förhållandevis genomskinlig silverklorid tillfälligt spjälkas till klor och mörka silverpartiklar. Effekten ökar av värme.

*) Oktettregeln bygger på att alla riktigt stabila grundämnen (ädelgaserna) har precis 8 elektroner i yttersta skalet. I jonform samarbetar grundämnen genom att avge och ta upp elektroner för att i samverkan uppnå detta kemins Nirvana.

Kvant- och frekvensmedicin?

Publicerat: 2016-09-12 i Okategoriserade
2

När Einstein formulerade sina teorier så fastslog han sambandet mellan materia och energi. De båda kunde ses som de två sidorna av samma mynt.

Vår omvärld – och också våra kroppar kunde därför betraktas ur två synvinklar: antingen som en samling biomolekyler eller som ett samspel mellan olika frekvenser i det elektromagnetiska paradigmet. Den förra är den enda som akademikerna omhuldar. Det senare synsättet börjar få allt mer insteg, men då bland alternativmedicinare.

2000-Talets Vetenskap 3/2016 – Anna Böhlmark

E = mc2 är den formel som Albert Einstein kreerade och som missförståtts av så många, nu tydligen alldeles särskilt av alternativmedicinare. Den vanligaste missuppfattningen är att materia förutsättningslöst kan omvandlas till energi och tvärtom, men så enkelt är det inte.

Låt säga att vi har ett gäng väteatomer vars atomkärnor vi lyckas slå samman genom att ge dem tillräckligt stor rörelseenergi att övervinna Coulombbarriären, den elektriska repulsionen mellan lika laddade atomkärnor. Det förekom alldeles särskilt under de första ögonblicken av universums tillblivelse. Då bildades ungefär 98% av all materia, först väte, en avsevärd del av detta slogs samman till helium och en snutt litium. Hela processen var så våldsam att det finns inga möjligheter att greppa med mänskliga sinnen. En av de avgörande händelserna var att det skapades virvlar så att denna materia fick något olika densitet, täthet. Via tyngdkraften resulterade detta i sammanhållna gasmoln, galaxer och stjärnor. Allt detta kan studeras i andra sammanhang, här hamnar det i utkant av ämnet.

När vätekärnor slås samman, under inflytande av enorm värme (vi talar om multimiljontals grader), bildas helium. Väte har något mer massa än helium och mellanskillnaden avges i form av ”energi”. Solen levererar den i form av synligt solljus, UV-strålning, värmestrålning (fotoner av olika energinivåer) samt partikelströmmar som ofta kallas solvind. Liknande händer när en fusionsbomb (vätebomb) exploderar och omvandlar väte till helium och energi. Differensen i massa mellan väte och motsvarande helium är strax över 0,728%* och den som omvandlas till solstrålning och den ödeläggelse som följer av en vätebombsexplosion. Detta är en logisk följd av Einsteins förutsägelse att massa kan, i viss utsträckning, omvandlas till energi enligt E = mc2. Skulle väteatomen i sin helhet bilda energi skulle den generera ungefär 137 gånger mer energi än som sker i solen och fusionsbomber.**

Åt andra hållet, från energi till massa, är det ännu besvärligare. Berätta gärna för mig när någon (i mänsklig skala) lyckas generera en påtaglig mängd väte genom att bombardera helium med ”energi” och på så sätt spjälka till väte.

Påståenden att energi och massa är två sidor av samma mynt bör betraktas med yttersta skepsis. Någon procent eller mindre av massa kan, i en svårstartad och våldsam process, omvandlas till energi. Inga energinivåer som kan nås i eller nära våra kroppar kan resultera i (bestående) massökningar.***

Eventuella förbättringar hos de som sätter tilltro till ”kvantmedicin”, ”frekvensmedicin” och liknande beror sannolikt på placeboeffekter och har förmodligen ingen avgörande inverkan på ett allvarligt sjukdomsförlopp.

*) Värdet får du genom att konsultera fakta om atomvikter för väte och helium. Sista siffran är osäker.

**) 100%/0,728% blir cirka 137 gånger.

***) Den petige läsaren påpekar att en ökning av kinetisk (rörelse-) energi som en person som flyger i ett jetplan också skall räknas in i Einsteins formel. Jo, så är det och vid alla hastigheter en människa kan tänkas uppnå är massökningen obetydlig, i storleksordningen någon atom/molekyl. Knappast något ens en alternativmedicinare skulle kunna mäta vid sin apparatur.

Forskningsfusket bara fortsätter!

Publicerat: 2016-09-07 i Forskningsfusk, litteratur, Vetenskap
Etiketter:
0

Det har skrivits mycket om skandalen runt Paolo Macchiarini och Karolinska Institutet. Mycket är avancerat och långt bortom det vi lekmän kan greppa, men frågan är om inte förhållandevis basala funderingar räcker för att inse det hopplösa i företaget. I sin bok Forskningsfusket bara fortsätter! beskriver docent Ralf Sundberg på ett lysande sätt några av turerna runt skandalen och visar hur många av de personer som var inblandade betedde sig lika virrigt som nattfjärilar runt en lampa i natten. De är tydliga exempel på att inte ens högre utbildning och bildning är samma sak.

Stamceller är och har varit högsta mode inom medicinsk forskning under många år. Forskare och kanske ännu hellre medicinindustrin målar upp visioner om att kunna ersätta skadade celler med sådana som är näst intill identiska, gärna ur den egna kroppen. Det senare för att förhindra de avstötningsprocesser som är näst intill ofrånkomliga om en annan person donerar vävnaderna. Förhoppningarna bygger på att embryonala (foster-) celler alla är helt lika för att under utvecklingen förändras så att de får olika roller i kroppen. I princip kan en sådan embryonal stamcell bilda vilken som helst cell i en kropp.

Nu tillkommer naturligtvis vissa komplicerade förutsättningar. En enskild stamcell må innehålla all genetisk information som finns hos en viss person, däremot ”vet” den inte sin uppgift i kroppen förrän den ingår i en cellgrupp som kommunicerar med varandra. Först då kan den få en roll i helheten.

Paolo Macchiarini med samarbetspartners arbetade med att utveckla och operera in luftstrupar på personer som skadats vid olyckor eller angripits av tumörer. Ytligt sett ett måttligt komplicerat organ, ungefär som ett Y-format rör vänt upp och ner. De nedre ändarna ansluter till vardera lungan och den övre uppåt mot munhålan. Ett stort problem är att luftstrupen är en nyckelspelare när det gäller att skydda lungorna från partiklar och luftburen smitta. Ingenstans är det så intensivt utbyte mellan blodet och den omgivande luften som i lungorna. När vi andas in följer damm och bakterier med men fastnar till större delen i det slemlager som täcker luftstrupens insida. Detta slemlager transporteras uppåt av flimmerhår och ersätts med nytt slem.

Om vi har för låg eller ingen slemproduktion minskar eller upphör vårt försvar mot t.ex. damm och bakterier tämligen omgående. Om flimmerhåren tappar funktion eller förstörs kan vi inte transportera bort slemmet och man kan i princip drunkna i sitt eget slem.

Macchiarini och partners lät med tiden tillverka en stomme till luftstrupen i nanokompositmaterial med önskade egenskaper. Det bör vara vävnadsvänligt och lagom elastiskt för att anpassa sig till kroppen, dessutom något poröst för att tillåta kroppen att växa in i och anpassa sig till det konstgjorda materialet.

För att aktivera cellbildningen i och runt den konstgjorda luftstrupen placerades den i en specialkonstruerad bioreaktor där den roterades i en vätska med stamceller. Krasst beskrivet var det ett motordrivet grillspett i en delvis vätskefylld plastlåda konstruerad och patenterad av Harvard Apparatus.

harvard-apparatus-bioreaktor

Låt oss anta att man marinerar den konstgjorda luftstrupen i stamcellsvätskan och opererar in den i patienten. Hur ”utbildar” man nu dessa stamceller till sina framtida arbetsuppgifter? På sidan 280 i sin bok ställer Ralf Sundberg några grundläggande frågor som alla måste få tillfredsställande svar för att drömmarna skall kunna förverkligas.

Jag kan mycket väl föreställa mig att en embryonal stamcell (den allra mest basala varianten som man kan finna i foster) placerad i en lämplig omgivning kan ”lära” sig en uppgift att utföra. Det är så fosterutvecklingen går till, ett ägg och en spermie slår samman sitt genetiska material och börjar dela sig enligt den ”programvara” som finns lagrat i DNA.

För att ge önskat resultat måste de enskilda cellerna kommunicera med varandra, till en början med sina närmaste grannar men med tiden även över längre avstånd. Detta sker genom att de producerar och reagerar på signalsubstanser, de som med tiden kallas hormoner. Dessa måste finnas av korrekt typ och rätta koncentrationer i varje enskilt utvecklingsstadium. Fosterutvecklingen kan beskrivas som mycket snabb (antalet celler fördubblas snabbt) eller långsamt (absoluta antalet celler ökar långsamt). Jag väljer att betrakta ur den senare synvinkeln vilket kan illustreras av att fortfarande i graviditetsvecka 10 är dess vikt i storleksordningen 5 gram.

Vi återvänder till den konstgjorda luftstrupen som badas ett par dygn i en vätska med stamceller från mottagaren, alltså ej embryonala dito.

  • Vilken del av sitt DNA (”programvara”) skall de enskilda cellerna aktivera?
  • Vilka signalsubstanser skall de utveckla och reagera på och vid vilka koncentrationer?
  • Vilka skall bilda blodkärl och vart skall de leda?
  • Vilka stamceller skall utgöra insidan av luftstrupen och vilka skall bilda de flimmerhår som transporterar det slem som andra skall producera?
  • Hur ”vet” flimmerhåren hur de ska röra sig och i vilken riktning? Vore ju förödande om de styr slemmet fel.

Nu bortser jag helt från att en riktig luftstrupe innehåller stödjande broskceller samt muskler i fungerande kontakt med nervsystemet som kan vidga den vid behov. Vi talar ju om en syntetisk reservdel som rimligen inte kan ha alla originalets egenskaper.

Dessa frågor kan tyckas genant banala för de bildningens giganter som likt nattfjärilar drogs till och fladdrade runt och till slut brände sig på Paolo Macchiarini. Inga (djur)försök har visat att ens något av dessa steg har kunnat genomföras, än mindre i samverkan, dessutom på orimligt kort tid.

Som jag ser det har en forskare full rätt att generera i stort sett vilka hypoteser som helst, det är när de testas som vi kan få reda på vilka som är falska. De forskare som är värda namnet gör den grundläggande utsorteringen på egen hand, kanske redan på ”hugskottstadiet”, annat efter ett eller flera försök. Sedan utsätts hypotesen/teorin för andras kritik vilket kan innebära slutet för idén, alternativt att man vidareutvecklar den.

Paolo Macchiarini utnyttjade sin självklara rätt att dagdrömma. Med dagens kunskap och vetande saknar den förutsättningar att fungera, vare sig i delar, än mindre i sin helhet. Han var grovt oaktsam när han struntade i inledande djurförsök eller bortsåg/ljög om hur de utföll. Men ur min synvinkel är de som bländades och förleddes av honom de som bär störst ansvar av alla. Några av dessa var kanske inte utbildade att ens ställa grundläggande frågor och inse att de (ännu) inte kan besvaras, men de borde då inte stödja Macchiarinis anställning. Andra hade ”höga” utbildningar men brast uppenbarligen i bildning och ansvar för att kritisera hans stolligheter. Det ansvaret tog istället journalisten Bosse Lindquist som i en ingående serie program avslöjade forskningsfusk, osanningar, mänskligt lidande och förtida död som följde i dess spår.

Jag rekommenderar alla, särskilt de som kritiklöst sväljer ”vetenskap” som presenteras i populärpress, att läsa Ralf Sundbergs bok.

Slöa verktyg gör ingen verkstad

Publicerat: 2016-07-23 i Dietist, interventionsstudie, Kort om studier, Matvanor
Etiketter:, ,
1

Weight Gain Prevention

Man önskade finna om rådgivning av dietister skulle leda till förbättrade matvanor och en lägre kroppsvikt bland kvinnor, 40 – 60 år, under en tvåårig period.

Abstract: Women tend to gain weight at midlife (40–60 years) increasing risk of obesity-related chronic diseases. Within specific eating occasions, needs related to the physical and social environment may result in less healthy eating behavior, which can lead to weight gain over time.

Min tolkning: Kvinnor tenderar att öka i vikt under medelåldern vilket ökar risken för fetmarelaterade åkommor. Psykiska och sociala situationer kan leda till mindre hälsosamma ätvanor vilka kan innebära viktökning.

Totalt 354 kvinnor från Minneapolis/Saint Paul (Twin Cities) enrollerades, 185 i försöks- och 169 i kontrollgruppen.

The intervention group (n = 185) received ten hours of individual nutrition counseling from dietitians over six months, while women in a control group (n = 169) received no counseling. Measured height, weight and waist circumference, and dietary intakes were collected at baseline and every six months over two years.

Min tolkning: Interventionsgruppen fick individuell rådgivning av dietist, sammanlagt 10 timmar under de första 6 månaderna, kontrollgruppen ingen alls. Kroppsmått och kost noterades vid inledningen och sedan var sjätte månad upp till 2 år.

Studien startade med de bästa avsikter och man konstaterade initialt att andra forskare funnit årliga viktökningar om 0.61–0.87 kg under 3 till 11 års uppföljning. Så följer en redovisning av kritiska situationer som påverkar ätandet, ofta i negativ riktning.

Studien är mångordig (14 sidor, 3 av dem referenser) och saknar grafik. Enligt mig är det vanliga tecken på att det är svårt att redovisa påtagliga resultat. Den genomsnittliga viktuppgången bland de deltagare som fullföljde studien var oerhört liten och näst intill oberoende av dietisternas insats. I försöksgruppen ökade vikten i genomsnitt 0,2 kg, i kontrollgruppen 0,4 kg, en differens om 0,2 kg.

Dietisternas insats kan ha förbättrat utfallet med 20 gram/timmes information!

Nutrition counseling tailored to address eating occasion needs improved self-reported diet but did not significantly affect weight change.

Min tolkning: Anpassad rådgivning förbättrade den självrapporterade kosten men påverkade inte vikten.

Jag ifrågasätter inte avsikt och ambition att hjälpa, men verktygen saknar skärpa.

Skriverier kopplas till statinstopp

Publicerat: 2016-07-10 i Hjärtsjukdom, Kolesterol, observationsstudie, Statiner
Etiketter:,
0

Efter en period med intensiv medierapportering om statiner verkade färre patienter vilja ta sina ordinerade statiner, enligt en ny observationsstudie i tidskriften BMJ.

Källa: Dagens Medicin (i skrivande stund inga kommentarer), ytterligare en artikel i ämnet finns här (livligt kommenterad).

Dagens Medicin logo

Den bakomliggande källan är Anthony Matthews med flera. Impact of statin related media coverage on use of statins: interrupted time series analysis with UK primary care data. British medical journal, publicerad online den 28 juni. Doi: 10.1136/bmj.i3283

Studiens inleds med: Statins reduce the risk of cardiovascular disease and are widely recommended as part of the strategy for primary and secondary prevention.

Min tolkning: Statiner minskar risken för hjärt- och kärlhändelser och rekommenderas som en del i primär och sekundär behandling. (Till redan drabbade respektive förebyggande behandling.)

Inte alla tycker att de extra dagarna man kan få av statinbehandling är mycket att yvas över, bland andra en dansk studie som också publicerats i BMJ: The effect of statins on average survival in randomised trials, an analysis of end point postponement. Dagens Medicin har rapporterat om den. (livligt kommenterat)

Results: 6 studies for primary prevention and 5 for secondary prevention with a follow-up between 2.0 and 6.1 years were identified. Death was postponed between −5 and 19 days in primary prevention trials and between −10 and 27 days in secondary prevention trials. The median postponement of death for primary and secondary prevention trials were 3.2 and 4.1 days, respectively.

Min tolkning: Sammanlagt 11 studier med uppföljningstider mellan 2.0 och 6.1 år återfanns. Döden uppsköts -5 (dog tidigare!) till +19 dagar bland de redan sjuka och -10 till +27 dagar bland de som behandlades i förebyggande syfte. I medeltal levde de redan sjuka 3.2 dagar längre, de som behandlades i förebyggande syfte 4.1 dagar längre.

Jag återgår till den ursprungliga studien:

  • After the media coverage, there were no changes in statin initiation among those with a recorded new indication but an 11% and 12% increase in the likelihood of existing users stopping their treatment, for primary and secondary prevention, respectively

  • Across the UK these effects were estimated to result in over 200 000 patients stopping treatment with a statin in the six months after the media coverage

  • This research provides unique evidence describing the potential for widely covered health stories in the media to affect real world behaviour related to healthcare, with implications for public health, and has the potential to inform future interactions between clinicians, researchers, the academic press, and the wider media

Min tolkning: Mediarapporteringen förändrade inte förskrivningsmönstret till nya personer, men ökade avhoppen med 11% och 12% bland primär- respektive sekundärbehandlade. I Storbritannien beräknas över 200000 personer ha avbrutit sin statinanvändning under 6 månader efter medias rapportering om statiner.

Jag avstår från att närmare tolka sista punkten. Möjligen betyder den att allmänheten är irrationell och kräver försiktighet av kliniker, forskare, den akademiska pressen samt ”vanliga” media.

Finns något liknande i Sverige? Varför inte det rakt motsatta, vad händer när statinförskrivningen ökar dramatiskt?

No connection between the level of expositio to statins

Källa: Journal of Negative Results in Biomedicine

Background: Randomised controlled trials have shown an excellent preventive effect of statins on ischemic heart disease. Our objective was to investigate if a relation can be detected between acute myocardial infarction- (AMI) mortality or incidence and statin utilisation, for men and women in different age-groups on a population basis.

Results: The utilisation rate of statins increased almost three times for both men and women between 1998 and 2002. During 1998-2000 the incidence of AMI decreased clearly for men but only slightly for women. Mortality decreased from 1998 to 2002. The change in statin utilisation from 1998 to 2000 showed no correlation to the change in AMI mortality from 2000 to 2002. Statin utilisation and AMI- incidence or mortality showed no correlations when adjusting for socio-economic deprivation, antidiabetic drugs and geographic coordinates.

Man inleder med att konstatera att statiner har en ”excellent effect” att förebygga kranskärlssjukdom. Studiens mål var att undersöka statinanvändningens inverkan på hjärtinfarkt. Mellan 1998 och 2002 ökade statinanvändningen nästan 3 gånger vilket borde ge ett rejält utslag i statistiken. Låt oss se:

Statinförskrivning 1998 - 2002

Statinförskrivningen illustreras av staplarna och skalan till höger. Förekomst respektive död av hjärtinfarkt bland män redovisas av de två övre linjerna, bland kvinnor av de två undre, skalan till vänster.

Conclusions: Despite a widespread and increasing utilisation of statins, no correlation to the incidence or mortality of AMI could be detected. Other factors than increased statin treatment should be analysed especially when discussing the allocation of public resources.

Min tolkning: Trots en vitt spridd och ökad förskrivning av statiner finns ingen korrelation (överensstämmelse) med förekomst av eller död i hjärtinfarkt. Andra faktorer än ökad statinanvändning skall analyseras, särskilt när man fördelar skattemedel.

Slutsatsen i denna studie känns ytterst relevant och jag har inget ytterligare att tillägga.

LCHF-magasinet, om ketoacidos

Publicerat: 2016-06-29 i beta-hydroxybutyrat, Debattartikel, Diabetisk ketoacidos, DKA, Ketoner
Etiketter:, ,
0

Lagom till LCHF-träffen i Säffle har LCHF-magasinet släppt senaste numret, #2/2016

image

Mitt bidrag om ketoacidos och LCHF presenterades på omslaget.

Äldre inlägg
Senare inlägg