Bara för att jag är nyfiken så testar jag Google Translate för att ”översätta” till andra språk. Välj i rutan i vänster kolumn, högt upp.
Arkiv för kategori ‘Okategoriserade’
Satsning på epigenetik ska bekämpa diabetes
Charlotte Ling, professor i epigenetik vid Lunds universitet, får Europeiska Forskningsrådets Consolidator Grant. Pengarna, två miljoner euro över fem år, ska användas till att ta fram nya metoder för att förutse, förebygga och behandla typ 2-diabetes.
Källa: Diabetesportalen
Epigenetik är en tjusigare benämning på hur vi påverkas av miljöfaktorer. Vi har många gånger hört hur vi är en produkt av arv och miljö. Under många år har forskning om arvsmassan som den uttrycks i DNA haft hög status medan miljön hamnat i bakgrunden.
DNA är en lång (i storleksordningen ett par meter!) sträng som finns i var och en av kroppens cellkärnor.
DNA är en nukleinsyra som är uppbyggd av två långa kedjor av nukleotider. Varje nukleotid kan sägas bestå av tre delar: en molekyl av sockerarten deoxiribos, en fosfatgrupp och en av de fyra kvävebaserna adenin (A), guanin (G), cytosin (C) och tymin (T). Kvävebasernas ordningsföljd i DNA-molekylen bestämmer uppbyggnaden av kroppens alla proteiner.
Källa: Wikipedia
DNA kan i någon mån liknas vid hur information sparas i datorminnen. Datorer använder två lägen, 0 och 1, den är digital. I DNA används fyra baspar, vilket gör att man kan spara ohyggligt mycket mer information. Utöver lagrad information, oavsett om det gäller datorer eller DNA, krävs ”programvara” samt sensorer, tangentbord och liknande för att anpassa utfallet efter omständigheterna.
Diabetes är till viss del en ärftlig sjukdom, men ärftligheten kan bara förklaras till omkring 20 procent. I epigenetik studerar man därför inte bara våra gener, utan även det som finns bortom (epi-) dem, mekanismerna som styr dessa och som vi till stor del kan påverka med vår miljö och livsstil. Människans alla gener kallas genom, epigenomet utgörs av genomet och alla de faktorer som styr genaktiviteten.
Epigenetik kopplar samman kroppens sensorer, vårt beteende och i vilken miljö vi befinner oss medan DNA är hårdkodad, knappelunda möjlig att uppgradera. Visserligen jobbar man intensivt med genmodifiering, men frågan är hur smart det är.
Charlotte Ling får 2 miljoner € för att studera hur miljön påverkar utvecklingen av diabetes typ 2, kroppens nedsatta förmåga att hantera kolhydrater i maten. Mitt tips är att lägga några timmar på facebookgruppen Smarta Diabetiker för grundforskning i miljöfaktorer som fungerar på individnivå.
Jag har fått frågor om min serie inlägg om silver. Detta är mitt svar, lätt redigerat för att avidentifiera och anpassa till bloggformatet. Jag förstår att mina artiklar kan uppfattas som både mångordiga och svårgenomträngliga men avsikten är att undvika att svepande döma något som ”bra” eller ”dåligt” utan en noggrann genomgång.
Så varför verkar det som att du med dina artiklar vill ”bevisa” att positiva effekter av KS inte är möjliga?
Metalliskt silver räknas till ädelmetallerna då det har låg tendens att spontant reagera med andra ämnen och är därmed harmlöst. Vad gäller silverjoner är förhållandet helt annorlunda, något jag försökt belysa i mina artiklar. Att jag exemplifierar med IonSilver beror på att de försöker argumentera med referenser som inte hänger samman, är irrelevanta eller misstolkas bortom sans och vett.
De framhåller hur lite ”kolloidalt silver” (Merparten av Ionosil är, enligt egna uppgifter, inte kolloidalt* utan i jonform) som krävs för vattenrening (sant, givet att Ion Silvers uppgifter är korrekta krävs inte mer än 1 gram ”kolloidalt” silver för att behandla 620 kubikmeter vatten från vanligt förekommande bakterier). Samtidigt framhåller man dess ofarlighet (sant) utan att förklara vad det kan bero på. Gå till https://matfrisk.com/2016/10/20/silver-del-16-vad-ar-ppm-och-mol för en närmare förklaring.
- En enda silverjon utblandat i 6,2 * 1010 (62 000 000 000) vattenmolekyler räcker för att rena (döda bakterierna) inom en kvart. Hur kan något så extremt effektivt bakteriedödande vara ofarligt?
Svaret ligger förmodligen (andra faktorer kan finnas) i att magsyrans klorjoner** fungerar som sorteringshatten i Harry Potterfilmerna . Så snart (positivt laddade) silverjoner stöter på (negativt laddade) klorjoner förenas de till mycket svårlösligt AgCl (silverklorid) som helt enkelt följer tarminnehållet snabbaste vägen ut. Detta är huvudskälet till att silverförsäljarna skriver att ”99% av silvret försvinner inom ett dygn”.
Samma kemi gäller för de Ag+ som råkar hamna i blodet, något som minskar risken för att ”giftiga” silverjoner (minns hur extremt få silverjoner som krävs för att döda organismer i vatten, se ovan) i nämnvärd omfattning skall sprida sig till kroppens organ och celler. De hamnar i urinen och elimineras.
De få silverjoner som krånglar sig in i blod och celler (trots att koncentrationen KS är låg är antalet joner i utgångsläget ofattbart stort och många kommer att ”lyckas”) stöter förr eller senare på något som de förenar sig med (ex. klorjoner eller svavel från proteiner) och bildar ofarliga föreningar. Visserligen kan det leda till argyri (Smurf-utseende), men det är sällsynt och ofarligt, metalliskt silver och nästan alla de föreningar som kan bildas i kroppen är ju trots allt svårlösliga och därmed harmlösa (en konsekvens är att de då också är näst intill verkningslösa!).
Om och när du går igenom referenslistan som antas stöda Ionosil så finner du mängder av exempel på hur effektivt och ofarligt KS är för vattenrening. Bland exemplen dyker NASA upp förr eller senare (NASA återkommer som referens bland ”alternativare” i allmänhet, förmodligen för att ”troende” skall känna stöd och kritiker ska uppleva att det inte är lönt att käfta emot.)
Jag har inga problem att acceptera användning av KS på kroppens ”ytor”, där kan det göra viss nytta vid t.ex. sårbehandling (visserligen är SBU tveksamma, se https://matfrisk.com/2016/10/07/silver-del-9-nagra-av-silverjonens-egenskaper/) och då KS har mycket låg chans att transporteras vidare in i kroppen så är det i praktiken harmlöst. Något många inte tänker på är att hela ”kanalen” mun/hals/mage/tarm är en av våra kroppars ytor mot omgivningen. Först när något vi ätit eller druckit lämnar den kanalen genom dess ytor är det ”inne i kroppen”. Om du sakta tar en ”silvershot”, alternativt gurglar med KS och ev. slipper halsbesvär så är det inget jag har problem med.
Något jag är mycket skeptisk inför är att inhalera KS i sprayform. Där slipper silverjonerna passera det viktigaste av kroppens ”jonfilter”, magsyran. Sannolikheten att silverjoner hamnar i blodet ökar avsevärt även om dess ”jonfilter” (klorjoner från blodets saltinnehåll) verkligen inte går av för hackor. Jag har inte stött på några studier på hur silverföreningar eller joner från inhalation påverkar lungvävnad in vivo (alltså inte provrörsstudier). Jag uppskattar att få länkar till sådana.
Den farligaste effekten av KS är indirekt, den kan påverka okritiska att använda KS för att t.ex. försöka motverka cancer i diverse former. Bland referenserna finns nämligen hänvisningar till hur man kan döda cancerceller vid mycket låga silverdoser (Minns hur extremt lite silver som krävs för att döda levande organismer). Problemet är att de försöken gjorts in vitro (i provrör, på objektglas) med celler som omges med silverkoncentrationer som är orealistiskt höga och inte går att uppnå och hålla tillräckligt länge genom att ta in KS per os (via munnen).
”Vi består ju trots allt inte av en serie petriskålar vari man i laboratoriemiljö helt säkert kan verifiera samtliga teorier i dina resonemang.”
Min kommentar: Det är just i laboratoriemiljö man försöker visa att KS fungerar mot cancer, det har ännu inte visats in vivo, i en ”hel” levande varelse. Trots allt är det enbart meningsfullt att behandla de levande.
Om KS marknadsförs som det vattenreningspreparat det antas vara samt används utvärtes där det kan göra viss nytta så är det OK för mig. Det är de illa dolda antydningarna att det kan ersätta verkningsfullare behandling av cancer som skrämmer mig. Att cancerdrabbade ibland griper efter halmstrån är förståeligt, men att förment sjukvårdskunniga, till och med läkare, inte begriper bättre är ofattbart.
Min ambition är att belysa KS så neutralt det går. Att det uppfattas som negativt ur silvertroendes synvinkel är fullt naturligt.
Den som upptäcker fel i det jag skriver kan kommentera eller maila till erik(dot)matfrisk(at)gmail.com.
Tidigare i ämnet: Silver – Del 1, grundläggande kemi, Silver – del 2, hur farligt/ofarligt är ett ämne?, Silver – del 3, utspädningseffekten, Silver – del 4, Vad är en kolloid?, Silver – del 5, Är det ”farligt”?, Silver – del 6, passage genom hud, Silver – del 7, metalloproteiner?, Silver – del 8, vad är oligodynamisk effekt?, Silver – del 9, några av silverjonens egenskaper, Silver – del 10 – en potent virusdödare?, Silver – del 11, begreppsförvirring?, Silver – del 12, Harmlöst eller farligt?, Silver – del 13, silvernanopartiklar i blod in vivo, Silver – del 14, Gramnegativa och grampositiva bakterier, Silver – del 15 – Vad är ppm och mol?, Silver – del 16 – Varför dör inte alla bakterier i tarmarna?, Silver – del 17 – Vad kan hända med silverjoner i blodet?, Silver – del 18 – silvernitrat och joner
Fortsättning följer, kanske om ”Den mexikanska bröstcancerstudien”?
*) Kolloider är inte lösningar eller joner av ämnen utan ytterst små partiklar som håller sig svävande genom sin litenhet. Prova genom att lysa genom den med en smal ljusstråle, ser du spår av strålen är det en kolloid, annars inte. Dimma och moln är exempel på kolloider. Om du har en flaska KS, gör ett test.
**) Magsyra utgörs av HCl blandat med vatten så att det bildas H+ (egentligen H3O+, hydroniumjoner) samt Cl–-joner. Blodet innehåller ungefär 0,9% salt, natriumklorid. När NaCl löses i vatten bildar det Na+– och Cl–-joner.
När Einstein formulerade sina teorier så fastslog han sambandet mellan materia och energi. De båda kunde ses som de två sidorna av samma mynt.
Vår omvärld – och också våra kroppar kunde därför betraktas ur två synvinklar: antingen som en samling biomolekyler eller som ett samspel mellan olika frekvenser i det elektromagnetiska paradigmet. Den förra är den enda som akademikerna omhuldar. Det senare synsättet börjar få allt mer insteg, men då bland alternativmedicinare.
2000-Talets Vetenskap 3/2016 – Anna Böhlmark
E = mc2 är den formel som Albert Einstein kreerade och som missförståtts av så många, nu tydligen alldeles särskilt av alternativmedicinare. Den vanligaste missuppfattningen är att materia förutsättningslöst kan omvandlas till energi och tvärtom, men så enkelt är det inte.
Låt säga att vi har ett gäng väteatomer vars atomkärnor vi lyckas slå samman genom att ge dem tillräckligt stor rörelseenergi att övervinna Coulombbarriären, den elektriska repulsionen mellan lika laddade atomkärnor. Det förekom alldeles särskilt under de första ögonblicken av universums tillblivelse. Då bildades ungefär 98% av all materia, först väte, en avsevärd del av detta slogs samman till helium och en snutt litium. Hela processen var så våldsam att det finns inga möjligheter att greppa med mänskliga sinnen. En av de avgörande händelserna var att det skapades virvlar så att denna materia fick något olika densitet, täthet. Via tyngdkraften resulterade detta i sammanhållna gasmoln, galaxer och stjärnor. Allt detta kan studeras i andra sammanhang, här hamnar det i utkant av ämnet.
När vätekärnor slås samman, under inflytande av enorm värme (vi talar om multimiljontals grader), bildas helium. Väte har något mer massa än helium och mellanskillnaden avges i form av ”energi”. Solen levererar den i form av synligt solljus, UV-strålning, värmestrålning (fotoner av olika energinivåer) samt partikelströmmar som ofta kallas solvind. Liknande händer när en fusionsbomb (vätebomb) exploderar och omvandlar väte till helium och energi. Differensen i massa mellan väte och motsvarande helium är strax över 0,728%* och den som omvandlas till solstrålning och den ödeläggelse som följer av en vätebombsexplosion. Detta är en logisk följd av Einsteins förutsägelse att massa kan, i viss utsträckning, omvandlas till energi enligt E = mc2. Skulle väteatomen i sin helhet bilda energi skulle den generera ungefär 137 gånger mer energi än som sker i solen och fusionsbomber.**
Åt andra hållet, från energi till massa, är det ännu besvärligare. Berätta gärna för mig när någon (i mänsklig skala) lyckas generera en påtaglig mängd väte genom att bombardera helium med ”energi” och på så sätt spjälka till väte.
Påståenden att energi och massa är två sidor av samma mynt bör betraktas med yttersta skepsis. Någon procent eller mindre av massa kan, i en svårstartad och våldsam process, omvandlas till energi. Inga energinivåer som kan nås i eller nära våra kroppar kan resultera i (bestående) massökningar.***
Eventuella förbättringar hos de som sätter tilltro till ”kvantmedicin”, ”frekvensmedicin” och liknande beror sannolikt på placeboeffekter och har förmodligen ingen avgörande inverkan på ett allvarligt sjukdomsförlopp.
*) Värdet får du genom att konsultera fakta om atomvikter för väte och helium. Sista siffran är osäker.
**) 100%/0,728% blir cirka 137 gånger.
***) Den petige läsaren påpekar att en ökning av kinetisk (rörelse-) energi som en person som flyger i ett jetplan också skall räknas in i Einsteins formel. Jo, så är det och vid alla hastigheter en människa kan tänkas uppnå är massökningen obetydlig, i storleksordningen någon atom/molekyl. Knappast något ens en alternativmedicinare skulle kunna mäta vid sin apparatur.
För de med synskador och syntolkning i datorn: ”Typ 1 diabetes är en bristsjukdom där hormonet insulin saknas. Druvsockret kommer inte in i cellen som då reagerar precis som i en svält-situation enligt bilden på sidan 32. Kroppen försöker höja blodsockret ytterligare eftersom den tror att glukosbristen inuti cellerna är orsakad av ett lågt blodsocker (se ”Kroppen tänker alltid som om den vore frisk!” på sidan 27). Signaler går till levern med hjälp av hormonerna glukagon och adrenalin (se sidan 41) som frisätter socker från reservförrådet.
Detta är dock en svält mitt i ett överflöd. Ute i blodet finns det ett överflöd av glukos som rinner ut i urinen. Inne i cellen bildas fettsyror som omvandlas i levern till ketoner (”diabetessyror”). Ketonerna utsöndras också med urinen. När man tillför insulin så bryts den onda cirkeln och cellen fungerar åter normalt.
Svält-syror och diabetes-syror är samma sak kemiskt sett (ketoner) men vi brukar benämna dem olika beroende på hur de uppkommer. Se under ”Ketoner” på sidan 106.”
Källa: Ragnar Hanås Typ 1 Diabetes hos barn, ungdomar och unga vuxna.
Jag förstår att boken delvis vänder sig till ungdomar, men anser för den skull inte att det ökar förståelsen för komplicerade förlopp att betrakta det som att ”kroppen tänker”.
- I vårt växthus har det under de senaste nätterna varit påtaglig risk för minusgrader, förödande för det vi planterat. För att motverka kylan använder vi ett termostatstyrt elektriskt element som slår till när temperaturen (är-värdet) sjunker under det inställda lägsta (bör-värdet). Det är alltså inte så att elementet tror att risken för plantorna är överhängande och går igång.
Användningen av det starka ordet svält i diabetessammanhang är knappast motiverat. Homeostasen i en ickediabetisk kropp arbetar med flera möjliga näringskällor. Till dessa hör den mat som ännu inte lämnat mag- och tarmkanalen, det som finns ”i omlopp”, muskel– och leverglykogen samt fettväv. Till det kommer, om faktisk ”svält” står för dörren, tillskott från proteiner i kroppen som vi kan undvara.
Leverglykogen innehåller i runda tal 100 gram glukos/400 kcal och räcker rätt långt om man inte hindrar att det utnyttjas genom att på ett eller annat sätt ökar insulinnivån för mycket. Det kan ske genom injektioner eller genom att, hos diabetiker typ 2 med fungerande betaceller, ge tabletter som stimulerar insulinfrisättning.
Insulin har flera effekter och den första i ordningen är att signalera till alfacellerna i de Langerhanska öarna att de inte ska släppa ut så mycket glukagon.
- Insulin och glukagon är hormoner som motverkar varandra men ändå samverkar. Betacellerna kan läsa av blodsockernivån och vid behov frisätta insulin. Alfacellerna ”lyssnar” på förbipasserande insulin och taggar ner om glukagon inte behövs. Alla beta- och alfaceller fungerar autonomt, de reagerar självständigt, vilket innebär att både insulin och glukagon ständigt produceras i små mängder av enskilda celler, men blodsockret bestämmer den allmänna nivån, vad som överväger och hur mycket.
Det är alltså inte ”svält” som drar igång en ökad glukagonproduktion utan en oförmåga hos betacellerna att dämpa sin kollega på grund av insulinbrist!
Kroppen försöker höja blodsockret ytterligare eftersom den tror att glukosbristen inuti cellerna är orsakad av ett lågt blodsocker.
Denna mening saknar mening. Dels ”tror” kroppen ingenting, dels mäts inte glukos inne i celler, de mäts i den lilla mängd blod som lotsas förbi betacellerna i de Langerhanska öarna i bukspottkörteln. Större mängden av det glykogen som finns spritt i kroppen, ungefär 400 gram/1600 kcal, finns i muskelglykogenet och räcker för en del fysisk aktivitet innan man de facto svälter.
Insulin är avgörande för en korrekt metabolism, ämnesomsättning, men att den konventionella diabetesvården under lång tid använt uttryck som svält och svältketoner är illa motiverat för att inte säga orimligt. All information bör innebära ökad förståelse för vad som sker, inte förvirra med överförenklingar utan stöd i verkligheten. Ordet ketoner låter ”vasst” och diabetesvårdens företrädare gör inte ett vitten för att förklara deras utomordentligt viktiga roll för att överleva utan snar tillgång till vare sig kylskåp, frys, ICA/Willys/vaduvill eller Donken/7-eleven.
Om ketoner, för den misstänksamme, Unga riskerar hälsan genom att minska insulin,
Euglykemisk ketoacidos hos diabetiker typ 1, Ett uns av fettkemi i anslutning till muskel- och fettceller, Juice räcker inte hela natten för mig som har diabetes typ 1
Fettbildande fruktsocker
Publicerat: 2016-04-04 i Blodsocker, Fruktos, glukos, HFCS, NAFLD, Okategoriserade, SockerEtiketter:fettlever, fruktos, glukos, HFCS, NAFLD
Det finns en djupt rotad inställning att frukt är nyttigt, något som Livsmedelsverket (SLV) förstärker i sina råd att vi bör äta 1/2 kg frukt per dag. Fruktbranschen hakar naturligtvis på och utnyttjar draghjälpen i sin reklam. Men är det så självklart att detta är en oemotsägbar ståndpunkt?
Det finns tre monosackarider, enkla sockerarter, som bygger upp kolhydrater av näringsmässig betydelse. Av dessa är det glukos och fruktos som utgör den absoluta majoriteten.
Glukos kan tas upp av musklerna och andra vävnader. Fruktos kan bara tas upp av levern. Glukos kan lagras i levern i något, som skulle kunna kalla polyglukos, men som heter glykogen. Fruktos kan på motsvarande sätt inte lagras som polyfruktos. I stället omvandlas fruktos till glukos i levern och går dels ut i blodet som blodsocker, men lagras också som glykogen i musker och levern (Av kroppens glykogen finns ungefär 100 g i levern och 400 g i musklerna[3]). En del fruktos omvandlas till fettsyror och vidare till VLDL i levern och förs ut i blodet som en viktig energikälla[4].
Källa: Wikipedia
Glukos är den dominerande monosackariden i blodet och kan användas för energiförsörjning i flertalet celltyper. För några är det den enda förekommande (t.ex. röda blodkroppar och en mindre del av hjärnan), men i majoriteten av cellerna kan de med fördel ersättas med fria fettsyror och ketoner. Om mängden glukos i blodet ständigt överstiger cirka 5 – 7 gram (normalviktig 70 kg person) så riskerar man på sikt de skador som brukar associeras med diabetes: hjärt– och kärlsjukdomar, fotskador, ögonproblem, njurskador och övervikt/fetma.
Glukos har ingen påtaglig sötma, vilket märks när man äter stärkelserika födoämnen som potatis och ris. Trots att potatis till drygt 80% (vikt) består av stärkelse (kedjor av glukosmolekyler) så är de inte söta. Ris är ännu mer extremt med drygt 91 vikt% som byggs av glukos! (Källa: http://www.fineli.fi)
Fruktos byggs upp av precis samma grundämnen som glukos, kol, syre och väte, i exakt samma mängder men i en något annorlunda form, skillnaden har stor betydelse för dess inverkan på kroppen. Sötman är väsentligt högre och det är endast levern som kan utnyttja fruktosen. Där kan den endera lagras som leverglykogen eller omvandlas till fettsyror och därefter triglycerider, alltså fett. Dessa transporteras vidare ut i kroppen i lipoproteiner som kallas VLDL vilka mäts som triglycerider, TG.
Vid större belastning lagras även fettet i levern. Den egenskapen använder man för att framställa förfettade gåslevrar för gåsleverpastej; man tvångsmatar gässen med majs!
En sådan fruktosberoende fettproduktion bör man kunna spåra, vilket Parks, Skokan, Timlin och Dingfelder gjort vid Center for Human Nutrition, University of Texas Southwestern Medical Center, Dallas, TX. Rapporten finns som en abstract i Journal of Nutrition, Dietary sugars stimulate fatty acid synthesis in adults.
The goal of this study was to determine the magnitude by which acute consumption of fructose in a morning bolus would stimulate lipogenesis … immediately and after a subsequent meal.
Man mätte fettproduktionen som förorsakas av fruktos, enbart och efter ett påföljande mål mat. Fyra män och två kvinnor, alla friska med ett BMI på 24.3 +/- 2.8 kg/m2 samt TG på 1.03 +/- 0.32 mmol/L fick vardera 85 gram socker i tre olika fördelningar, dels enbart glukos (100:0), dels hälften av vardera glukos och fruktos (50:50) och dels 25% glukos + 75% fruktos (25:75). Fyra timmar därefter följde en ”standardiserad lunch”.
Helt enligt förväntan kunde man konstatera att blodsocker och insulinnivåer var mer förhöjda efter den rena glukoskonsumtionen än efter de två övriga, något som även gällde efter lunchen. GI för fruktos är lågt.
Following the morning boluses, serum glucose and insulin after 100:0 were greater than both other treatments (P < 0.05) and this pattern occurred again after lunch.
När man konsumerade fruktosblandningarna fördubblades fettproduktionen, vilket accentuerades när fruktosandelen var större.
When fructose was consumed, absolute lipogenesis was 2-fold greater than when it was absent (100:0). Postlunch, serum TG were 11-29% greater than 100:0 and TG-rich lipoprotein-TG concentrations were 76-200% greater after 50:50 and 25:75 were consumed (P < 0.05).
Efter lunchen fyra timmar senare var TG-värdena upp till tre gånger högre för fruktoskonsumenterna än efter den rena ”glukosshoten”, något som man, av anledning(ar) som inte framgår av abstractet, menar bara har delvis grund i kvarvarande effekt från morgonens sockerkonsumtion.
The data demonstrate that an early stimulation of lipogenesis after fructose, consumed in a mixture of sugars, augments subsequent postprandial lipemia. The postlunch blood TG elevation was only partially due to carry-over from the morning.
Den avslutande sammanfattningen lär du aldrig möta i fruktreklamen:
Acute intake of fructose stimulates lipogenesis and may create a metabolic milieu that enhances subsequent esterification of fatty acids flowing to the liver to elevate TG synthesis postprandially.
Min tolkning: Intag av fruktos stimulerar fettproduktionen och kan skapa en metabol miljö som förstärker den följande produktionen av fettsyror som höjer TG efter maten
Enligt den ypperliga födoämnesdatabasen www.fineli.fi består kolhydratinnehållet i äpple till 65% av fruktos och i päron 72%. Kan vara bra att veta för den som funderar på att höja (eller kanske sänka) sitt triglyceridvärde.
Ett halvt kilo blandad frukt innebär ungefär 40-45 gram sockerarter, varav fruktosandelen är mer än 50, uppåt 75%. Är du en exklusiv bananätare ökar socker- och stärkelseinnehållet till drygt 60 gram.
Källa: UNT
Det som är speciellt med kost, fortsätter Dan Larhammar, är att alla har egna erfarenheter av att äta och kan relatera till ämnet, trots att de flesta saknar djupare kunskaper i nutrition och fysiologi. Hade det handlat om kvantfysik hade de flesta nog dragit sig för att tycka till på samma sätt, resonerar han. Och när sakargumenten tryter, använder vi gärna känslomässiga argument.
Dan Larhammar är professor i molekylär cellbiologi på Uppsala universitet, ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien och styrelsemedlem i föreningen Vetenskap och Folkbildning. Därför är det intressant att han jämför forskning om kvantfysik, nutrition och fysiologi.
I ”riktiga vetenskaper” råder mycket stränga regler för vad som skall till för att en teori skall kunna accepteras. När man nyligen hittade stöd för Higgs partikel och gravitationsvågor hade man beräknat att sannolikheten för att de observerade data som stödde upptäckterna var slumpmässiga var nere på 1/1000000 eller mindre. När nutritionister hävdar sina teorier nöjer man sig med sannolikheter som är 1/20 (p<0.05).
Kvantfysiker tillhör ”hårda vetenskaper” med seriösa observationer medan nutritionister mer sysslar med allmänt tyckande, konsensus (handuppräckningsöverenskommelser) och känslomässiga argument. Det är förolämpande för kvantfysiker att jämföras med dagens nutritionister.
Han tycker visserligen att man ska respektera allas rätt att framföra sina åsikter, men betonar att det inte innebär att de är riktiga.
– Om åsikterna är diametralt motsatta måste någon faktiskt ha fel! (TT)
Om ketoner, för den misstänksamme
Publicerat: 2016-02-14 i beta-hydroxybutyrat, Diabetes, Diabetes typ 1, Diabetes typ 2, Diabetisk ketoacidos, DKA, glukagon, glukos, Insulin, Kemi, Ketoner, Okategoriserade, sockersjukaEtiketter:basal kemi, beta-hydroxybutyrat, glukagon, insulin, ketoner
Ketoner är ämnen där en syreatom är dubbelbunden till en kolatom mellan två andra grupper, här R och R’
Den näringsmässigt mest betydelsefulla ketonen är beta-hydroxybutyrat, faktiskt inte en ”renlärig” keton. Namnet låter skrämmande men det är bara internationellt förståelig ”kemiska”.
- Beta– berättar var det speciella hos ett ämne är beläget.
- Hydroxy– beskriver en liten grupp atomer som består av en syre- och en väteatom, en OH-grupp.
- Butyrat visar att det gäller en kolkedja med fyra kol.
Sätt nu samman denna information på samma sätt som vi bygger upp en ekvation ur dess delar. Vi får då en kort kolkedja som skiljer sig från fettsyran n-butansyra (4 kol, smörsyra, bilden nedan) genom att en väteatom invid den andra kolatomen i kedjan (räknat från metyländen, den ”feta” änden) ersätts med en OH-grupp.
Detta resulterar i beta-hydroxybutyrat, märk den lilla skillnaden mot förra bilden.
Kort– och medellånga fettsyror har utomordentligt fördelaktiga hälsoegenskaper, de kan bland mycket annat minska eller eliminera epileptiska anfall och dramatiskt förbättra vissa typer av demens. Framförallt korta fettsyror är lösliga i blodet och kan transporteras dit där de behövs, med ett undantag, hjärnan. Där finns blod-hjärnbarriären för att skydda hjärnan och den sätter stopp för fettsyror.
Men den extra OH-gruppen hos beta-hydroxybutyrat förändrar allt. OH-grupper är speciella såtillvida att det endast saknas en väteatom för att bygga en vattenmolekyl, OH-grupper ”umgås” därför gärna med vatten, ju fler OH desto lättare. Beta-hydroxybutyrat har två sådana hydrofila (vattenälskande) grupper och den lilla förändringen gör att ketonen med största lätthet följer blodet vart som helst i kroppen, även genom blod-hjärnbarriären! En av fördelarna hos beta-hydroxybutyrat är att den är nästan lika energität som motsvarande fettsyra utan att, räknat per energi, dra med sig lika mycket syre som glukos.
Med tanke på dessa goda egenskaper finns ingen anledning att ifrågasätta ketoner/ketos? Med ett undantag!
Våra kroppar behöver energigivande råvaror där hormonerna insulin och glukagon i samarbete fungerar som ”trafikvakter” och förser blodet med energi från såväl mat som redan befintliga lager av energi i kroppens vävnader. Hos personer med kraftigt nedsatt eller obefintlig insulinproduktion fungerar inte denna styrning, glukagonet tar överhanden och aktiverar glukosfrisättning och fettmetabolism inklusive ketonproduktion.
Diabetes typ 1 (kraftigt nedsatt eller obefintlig insulinproduktion) är alltså i grunden en dysfunktion (bristande funktion) i fettmetabolismen till skillnad från diabetes typ 2 (”sockersjuka”, åldersdiabetes) där insulin inte får den önskade effekten på upptag av glukos, blodsocker.
Om och när diabetiker typ 1 tappar kontrollen över glukagonproduktionen ökar frisättning av glukos såväl som fria fettsyror och ketoner. Beta-hydroxybutyrat har en karboxylände (COOH) som ger ämnet svagt sura egenskaper vilket i alla ”normala” sammanhang (ketos) saknar betydelse men hos diabetiker typ 1 med nedsatt förmåga att reglera fördelningen av energiråvaror i blodet kan skapa problem i form av DKA, diabetisk ketoacidos.
Insulin har många funktioner i kroppen, men två av dem är särskilt betydelsefulla i detta sammanhang, glukagonstyrning i bukspottkörteln och glukosupptag från blodet.
Varje gång en insulinmolekyl når insulinreceptorn på en mottagarcell ”fastnar” den och dras in i cellen. Det betyder att ju mer glukos vi äter desto mer insulin kommer att förbrukas (dras in i målceller) och påverkar därmed inte glukagonproduktion/frisättning.* Att öka mängden insulin för att försöka uppnå en slags säkerhetsmarginal mot ketoacidos är dömt att misslyckas då man som kompensation, för att inte hamna i insulinkoma, måste öka mängden glukogena delar av maten. Om man gör det kommer en betydande del av insulinet att förbrukas för att hålla blodsockret under kontroll utan att påverka glukagonet och så löper det vidare.
Mer glukos (kolhydrater) i maten kräver mer insulin, det som ”blir över” styr glukagonet.
Min hypotes är att de som injicerar insulin bör ”grunda” med ett långtidsverkande alternativ för att undvika att helt förlora kontrollen över glukagonet. Detta även om man använder insulinpump med snabbverkande insulin då det inte är helt ovanligt med böjda slangar och lossnade infusionsset.
Kroppens funktioner är dynamiskt beroende av varandra och alla statiska resonemang är dömda att fallera i det långa loppet.
Beskrivningen ovan är inte fullständig, fler samband finns men i sammanhanget har de liten betydelse.
*) Detta resonemang gäller för diabetiker som huvudsakligen injicerar insulin. För ”friska” reglerar det egna insulinet glukagonproduktionen direkt i de Langerhanska öarna. Den blir därför mycket mer exakt och därför är det värdefullt att ha en egen produktion, om än liten.
Vad är hälsosammare, smör eller margarin?
ICA överlämnar frågan till två dietister, Caroline Vilbois och Johanna Andersson, för ett svar.
Klicka på bilden för att komma till videon.
De konstaterar att smör görs av grädde och margarin av växtoljor, sedan fick det räcka med det. Dom glömde helt bort att berätta att det måste en hel del mer för att göra växtoljorna användbara:
Det är lösningsmedel, deodoriserare (luktborttagare) emulgeringsmedel (för att kunna blanda fett med vatten) färgämnenoch annat skojsigt. Och salt. Numera är det vanligt att tillfoga en del smör eller äkta smakämnen från smör. Även annat kan tillkomma. Konsumenterna har nämligen börjat bli kräsna.
Till grädden behövs salt för att göra äkta smör.
Nåväl, efter en stund ditchar man båda alternativen och föredrar olivolja och annat, t.ex. jordnötssmör.
Av fettet i jordnötter kommer 1/3 från omega-6 fetter, kända som inflammatoriska. Dessutom knappt mätbara omega-3 som annars skulle ha verkat antiinflammatoriskt. Som domare i hälsoduellen var de partiska och påtagligt okunniga.
Följande salva avlossas av Björn Hammarskjöld som sänt mail till ICA
Jag har just sett avsnittet om hälsoduellen
http://www.ica.se/halsa/artiklar/halsoduellen-v-31-smor-vs-margarin/Jag förstår inte hur ni kan ha sådana okunniga medarbetare som Caroline Vilbois och Johanna Andersson.
Här går de ut och hävdar att smör innehåller mättat fett och margarin innehåller fleromättat fett så därför är margarin mycket bättre.
Verkligheten är något annorlunda.
Smör är gjort på grädde, helt korrekt.
Vad innehåller grädde och därmed smör? Jo animaliskt fett som är sammansatt på i princip samma sätt som fettet hos oss själva och gris och nöt. Kallas för animaliskt fett med rätt smälttemperatur för att fungera vid omkring 37ºC. Innehåller omkring 5 % fleromättade fettsyror, resten fördelar sig med mer mättat fett än enkelomättat fett. Kolla med Livsmedelsverkets databas.Margarin är gjort på vegetabilisk olja. Det finns en anledning att vegetabiliska oljor innehåller mycket omega-6 fleromättade fettsyror. Dessa fleromättade oljor är inflammationsframkallande hos människa och djur, växterna vill inte bli uppätna så de skyddar sig genom att vara giftiga.
Redan 2002 visade en svensk studie på att omega-6 var de enda fetter som orsakade cancer. Livsmedelsverkets Irene Mattisson var andreförfattare på den artikeln, nu sitter hon på Livsmedelsverket och pushar cancerframkallande omega-6-fetter till våra barn och gamlingar.
Transplantationskirurger har under många årtionden rekommenderat patienter med transplantat att äta mer omega-6 på grund av att det minskar avstötning av transplantat. Men de visste också att många som levde länge med transplantat fick cancer men det var ett senare problem som fick tacklas om patienten överlevde tillräckligt många år för att hinna få cancer.
Sedan finns det en mängd kemikalier inklusive konserveringsmedel i margariner. Dessa kemikalier saknas i smör och kemikalierna är inte att leka med. Konserveringsmedel dödar bakterier i margarinet men dessa konserveringsmedel konserverar (=dödar) våra nyttiga tarmbakterier också. Fundera på om det är bra.
Eftersom oljorna i margarin är flytande bygger man om fetterna i margarinfabriken för att få fetterna stela i rumstemperatur. Detta tarvar i sig en längre avhandling men leta upp hur man tillverkar margarin på internet.
Så hur ICAs dietister kan få sprida denna typ av desinformation i ICAs namn övergår mitt förstånd. Om nu ICA vill att vi ska leva länge och handla i era affärer så framgår det av vetenskapliga fakta att smör är överlägset den bästa energikällan och innehåller en hel del livsnödvändiga fettsyror till skillnad från margarin.
Jag anser att ni ska dra tillbaka denna usla desinformerande film från er hemsida.
Se till att den information ni skickar ut är korrekt. Fakta är alltid bättre än fria fantasier och nutritionister synes idag helt sakna den gamla hederliga kunskapen i fysiologi, biokemi och hormonlära från förra seklet.
Vänligen
Björn Hammarskjöld
Assisterande professor
F.d. seksjonsoverlege i habilitering
Filosofie licentiat i biokemi
Oberoende Senior Vetenskapsmani Nutrition
Respiratorisk kvot, intressant eller som att se färg torka?
Publicerat: 2015-07-24 i Fetter, glukos, Okategoriserade, respiratorisk kvot, RQEtiketter:biokemi, koldioxidutsläpp, respiratorisk kvot, respiratory quotient, RQ
Första gången jag snubblade över begreppet ”respiratorisk kvot” var på sidan 15 i ”Klinisk fysiologi” (Liber 2005, andra upplagan, ISBN 91-47-05244-9). Begreppet är tämligen specialiserat och känns abstrakt, men tände en nyfikenhetens gnista.
En förenklad formel för hur kroppen utvinner energi ur enkla sockerarter, till exempel glukos, kan skrivas:
C6H12O6 + 6O2 -> 6CO2 + 6H2O + energi
Observera att det bildas precis lika många koldioxid (CO2) som antal förbrukade syre (O2)! Den respiratoriska kvoten definieras som förhållandet mellan antal molekyler producerad CO2 och förbrukad O2:
RQ = CO2/O2
RQ varierar beroende på födoämne och är för ”ren” förbränning av kolhydrater lika med 1. Fetter, å andra sidan, innehåller knappt med syre och ger därför betydligt mindre koldioxid i utandningsluften vid samma syreförbrukning, ända till 30% mindre.
Källa till videon (6.23 minuter)
Om man däremot bygger upp fettlager från främst kolhydrater blir RQ > 1. Detta beror på att vi andas ut överskott som kommer av att vi förädlar syrerika kolhydrater till lågoxiderade och därmed energitäta fettsyror/fetter. Ett välkänt exempel, utöver människan, är björnens fettlagring på hösten.
Enligt boken ger förbränning av fett och protein en RQ < 1:
”Vid förbränning av fett och äggviteämnen går det åt förhållandevis mer syre, varför den respiratoriska kvoten blir mindre än 1.”
När man beskriver en olikhet kan ordningsföljd och ordval spela en avgörande roll i hur man uppfattar ett påstående. I den här formen ger man känslan av att fett- och proteinkonsumtion förbrukar mer syre, men vad händer om man gör tolkningen med fokus på ett par andra parametrar?
Vi tar det stegvis (hela tiden jämför vi antalet molekyler):
- RQ för kolhydrater = 1 vilket alltså betyder att lika många CO2 som O2
- RQ för fett– och proteinförbrännare < 1 vilka avger färre koldioxidmolekyler per syre
- RQ för ”fettlagrare” från kolhydrater > 1 vilket betyder att dessa avger fler koldioxidmolekyler per syre
Ta dessutom med i beräkningen att RQ för fett alla ligger samlade nära 0.7 medan RQ för proteiner finns spridda i intervallet 0.8-0.9. Detta beroende på att proteinernas beståndsdelar, aminosyrorna, följer olika kemiska nedbrytningsvägar och att energiöverskott från överflödiga aminosyror till en del bildar ketoner med lågt RQ medan andra bildar glukos med RQ = 1.
Så här kan alltså bokens beskrivning också formuleras: ”Vid förbränning av kolhydrater frigörs förhållandevis mer koldioxid, den respiratoriska kvoten blir 1, alltså upp till 40% högre än vid fettförbränning.”
Anta att vi tolkar det ur en av dagens politiskt korrekta synvinklar, nämligen växthusgasen koldioxid.
- Samband 2 säger att fett- och proteinätare producerar färre koldioxidmolekyler än antalet förbrukade syremolekyler relativt sockerdrivna. Är det då klimatsmart att följa SLV:s kolhydratrika kostråd? Har vegetarianer och framför allt veganer räknat med att deras kost kan göra dem till bortåt 40% större producenter av växthusgasen koldioxid?
- Samband 3 säger att de som lagrar fett ökar andelen CO2. De som går ner i vikt genom att minska sin fettandel skall ha gott samvete, eftersom de då följer samband 2. Detta gäller LCHF:are men inte alltid kaloribantare eftersom de kan nettolagra fett på bekostnad av muskler.
Så har vi också den politiskt korrekta motionen som medför ökad förbränning, förbrukar syre och producerar växthusgasen CO2. I en värld där vi med tiden närmar oss den yttersta marginalen för mänsklighetens överlevnad måste vi nog inte bara dra ner på resande, transporter och andra förhållandevis onödiga energiförbrukare. Med tiden kan marginalerna bli så knappa att den extra motion som dagens kostråd förutsätter (som kompensation för ett felaktigt ätande) måste minska, detta för att fler skall få tillgång till ett minimum av föda. Hur många svältande människor skulle kunna mättas om t.ex. fotbollens totala energiförbrukning upphörde? Där räknar jag inte med spelarnas energiförbrukning under träning och match utan framförallt infrastruktur samt spelar- och åskådartransporter.
Observera att slutet av detta inlägg är medvetet vinklat men baserat på fakta, bl.a. ur den nämnda boken. Men allvaret finns där.
MatFrisk Blogg 